Lilla Aktuellt har uppmärksammat att barn stängs av från skolbarnomsorg - eller fritids som de flesta säger - när deras föräldrar blir arbetslösa. Jag får både brev och telefonsamtal om hur djupt orättvist barn upplever de här besluten. Inte nog med att pappa eller mamma förlorat jobbet med allt vad det innebär av påfrestningar för familjen, med mycket kort varsel blir man som 8-åring avstängd från att vara med resten av sina klasskompisar när de går från skolan till fritids.
På många håll i landet går den stora merparten av alla barn på fritids i dag. Det innebär att det slår mycket hårt att som kanske enda barn i en klass bli utpekad som den som inte längre får vara med.
Skola och fritids arbetar ofta tätt tillsammans och i ett brev berättar en familj om hur alla barn i klassen utom två - 23 av 25 barn - fick en personlig inbjudan av sin fröken till en pysseleftermiddag på fritids med fikastund för föräldrarna. Jag tror de flesta av oss kan leva oss in hur jobbigt det måste kännas att vara ett av de två barn i klassrummet som inte fick något kuvert.
Fritids är inte heller bara ett ställe för kul lek med kompisar. Där ägnar man sig åt läxläsning och verksamheten har också ett pedagogiskt innehåll. Det är också mot den bakgrunden som lagen är tydlig med att fritids ska erbjudas i den omfattning som behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier eller barnets eget behov.
Det är skrivningen - barnets eget behov - som tolkas olika i Sveriges kommuner. En del kommuner betonar den viktiga pedagogiska roll som skolbarnomsorgen spelar och erbjuder därför verksamheten till alla barn. Andra kommuner gör en mer restriktiv tolkning och där kan det exempelvis krävas att föräldrarna är intagna på behandlingshem eller sitter i fängelse för att barnet ska slippa avstängning om föräldrarna inte längre förvärvsarbetar.
I förslaget till ny skollag räknas en lång rad möjliga situationer upp där en prövning ska kunna leda till att barnet inte avstängs från fritids. Dessa preciseringar kanske innebär att fler barn slipper avstängningar men samtidigt ställer jag mig frågan om det inte med utgångspunkt från barnkonventionen och principen om barnets bästa är betydligt enklare och rimligare att låta de barn och föräldrar som önskar få ta del av skolbarnomsorgen. I praktiken är det inte många fler barn det handlar om men för varje enskilt barn gör det naturligtvis milsvid skillnad.
Jag är oroad över en situation där barn stängs ute från kamrater och pedagogisk verksamhet på grund av föräldrarnas arbetslöshet. Vi vet hur viktiga kamratkontakter är för barn i den här åldern. Detta inte minst i områden med många familjer med svag ekonomi eller i familjer med invandrarbakgrund där det är viktigt att det svenska språket leks och lärs in genom social samvaro. Utvecklingen går mot ett livslångt lärande och barnets egen rätt ska, enligt min mening, väga tyngre än föräldrarnas anställning.
Se reportaget i Lilla Aktuellt här
torsdag 17 september 2009
torsdag 10 september 2009
I väntan
Barn som kommer ensamma och söker asyl i Sverige fastnar i landets fyra ankomstkommuner. De väntar på att någon kommun vill ta emot dem. Tanken är att tiden i transitboende ska vara några dagar. Men så är det inte. Det saknas helt enkelt platser i Sveriges kommuner. Situationen är krisartad när alltfler barn tvingas vänta i veckor och månader.
I morse besökte jag Solna och ett transitboende för att lyssna på vad de barn som tvingas vänta har att säga. Barnen vill verkligen inte vara till besvär och de lyfter hela tiden fram hur tacksamma de är över att vara här och över den hjälp de faktiskt får. Samtidigt är det uppenbart att barnens situation är smärtsam. De saknar sina föräldrar, i en del fall har föräldrarna mördats. Barnen behöver en långsiktig trygghet. Asylutredningen måste starta och barnen måste få ordentlig tillgång till psykosocialt stöd och utbildning. Tiden i transit erbjuder inte detta mer än i form av kortsiktiga nödlösningar.
Det är barn och ungdomar som dem jag mötte i morse som betalar priset när Migrationsverket och Sveriges kommuner inte kan komma överens. Det är ovärdigt Sverige och det är inte förenligt med de krav som Barnkonventionen och FNs barnrättskommitté ställer.
Fler kommuner borde ta del av de positiva exemplen från de kommuner som tar emot de ensamkommande asylsökande barnen. Det handlar om barn med kraft och initiativförmåga. Det är förvisso en skyldighet att bistå dessa barn, men det är framförallt en förmån!
I morse besökte jag Solna och ett transitboende för att lyssna på vad de barn som tvingas vänta har att säga. Barnen vill verkligen inte vara till besvär och de lyfter hela tiden fram hur tacksamma de är över att vara här och över den hjälp de faktiskt får. Samtidigt är det uppenbart att barnens situation är smärtsam. De saknar sina föräldrar, i en del fall har föräldrarna mördats. Barnen behöver en långsiktig trygghet. Asylutredningen måste starta och barnen måste få ordentlig tillgång till psykosocialt stöd och utbildning. Tiden i transit erbjuder inte detta mer än i form av kortsiktiga nödlösningar.
Det är barn och ungdomar som dem jag mötte i morse som betalar priset när Migrationsverket och Sveriges kommuner inte kan komma överens. Det är ovärdigt Sverige och det är inte förenligt med de krav som Barnkonventionen och FNs barnrättskommitté ställer.
Fler kommuner borde ta del av de positiva exemplen från de kommuner som tar emot de ensamkommande asylsökande barnen. Det handlar om barn med kraft och initiativförmåga. Det är förvisso en skyldighet att bistå dessa barn, men det är framförallt en förmån!
onsdag 9 september 2009
Samtal pågår om skollagen
Barnombudsmannen har fått förslaget till ny skollag på remiss. Utifrån barnkonventionen ska vi granska lagförslaget och ge synpunkter. Nu i veckan lyssnar jag särskilt på barn med funktionsnedsättning och hur de upplever skolan. Vad fungerar bra och vad är viktigt att ändra på?
Jag är långt ifrån färdig med mina fokussamtal men så här långt kommer två saker igen i många av mina möten med barn: För det första vikten av att få känna sig trygg i skolan. Och för det andra behovet av att få utmaningar.
Båda de frågor som tas upp handlar i grunden om respekt. Att bli respekterad och slippa känna sig rädd i skolmiljön. Jag har fått ta del av fruktansvärda exempel på hur barn har känt sig otrygga genom hela sin skolgång. Resultatet har blivit förödande. Man berättar om hur skolan försökt ge extra stöd till barnet men där inga åtgärder hjälper eftersom grundproblemet är den otrygghet som barnet känner och som blockerar lusten och förmågan att lära.
Också frågan om att få bli utmanad handlar om respekt. Det räcker inte med att sänka trösklarna så att ett barn med rörelsehinder kan komma fram. Det handlar också om att ha ambitioner, att sätta ribban högt och tro på barnet. Jag har hört allför många exempel på hur skolan har upplevts som en förvaring. En klapp på huvudet och bra att du är här - men inga eller låga förväntningar. Också det förödande för det barn som drabbas och knappast respektfullt.
På fredag träffar jag fler barn och ungdomar för att prata skollag. Fortsättning följer.
Jag är långt ifrån färdig med mina fokussamtal men så här långt kommer två saker igen i många av mina möten med barn: För det första vikten av att få känna sig trygg i skolan. Och för det andra behovet av att få utmaningar.
Båda de frågor som tas upp handlar i grunden om respekt. Att bli respekterad och slippa känna sig rädd i skolmiljön. Jag har fått ta del av fruktansvärda exempel på hur barn har känt sig otrygga genom hela sin skolgång. Resultatet har blivit förödande. Man berättar om hur skolan försökt ge extra stöd till barnet men där inga åtgärder hjälper eftersom grundproblemet är den otrygghet som barnet känner och som blockerar lusten och förmågan att lära.
Också frågan om att få bli utmanad handlar om respekt. Det räcker inte med att sänka trösklarna så att ett barn med rörelsehinder kan komma fram. Det handlar också om att ha ambitioner, att sätta ribban högt och tro på barnet. Jag har hört allför många exempel på hur skolan har upplevts som en förvaring. En klapp på huvudet och bra att du är här - men inga eller låga förväntningar. Också det förödande för det barn som drabbas och knappast respektfullt.
På fredag träffar jag fler barn och ungdomar för att prata skollag. Fortsättning följer.
tisdag 1 september 2009
Anmälningar, magkänsla och barns rättssäkerhet
Barn som har haft en svår uppväxt präglad av våld i hemmet, psykiskt sjuka föräldrar eller missbruk i hemmet ställer ofta två frågor: varför var det så många vuxna som valde att inte se min situation? Och varför tog det så lång tid innan jag fick någon hjälp?
I går fick åtminstone den andra frågan delvis ett svar. Kommunförbundet i Skåne har undersökt hur kommuner i Skåne hanterar anmälningar till socialtjänsten om att barn far illa. Undersökningen visade på en skrämmande rättsosäkerhet för barnen. Tiden det tar för att bedöma om en utredning ska öppnas varierar kraftigt mellan kommunerna. Och ännu värre: i avsaknad av tydliga nationella riktlinjer för hur en förhandsbedömning ska göras är tjänstemännens "magkänsla" ibland avgörande för om det inleds en utredning eller inte. Det konstateras också att barn som bedöms vara i behov av samhällets stöd inte får detta. Och som rapportförfattarna skriver: "Frågan som väcks är om detta är rimligt och i enlighet med barnkonventionens och socialtjänstlagens intention?"
I går kväll medverkade jag i studion i Aktuellt för att kommentera rapporten. Mitt budskap är att det naturligtvis är helt oacceptabelt om bostadsorten avgör om barn som far illa får hjälp och stöd. Det är barnets behov som ska vara avgörande.
Jag konstaterade också att detta inte är någon ny kunskap. De senaste 15 åren har flera rapporter avslöjat samma rättsosäkerhet. Det finns stora variationer mellan kommuner, inom kommuner och mellan handläggare kring hur anmälningar till socialtjänsten hanteras och hur man bedömer om ett ärende ska gå vidare till utredning eller inte. FNs barnrättskommitté i Genève kritiserar också detta i sin senaste granskning av hur Sverige uppfyller barnkonventionen. Skillnaderna strider mot det grundläggande synsättet i konventionen om att barn ska behandlas likvärdigt och att barn som är i behov av stöd och skydd ska erbjudas detta.
Jag tror att vi på få andra områden skulle acceptera att våra makthavare saknar grundläggande kunskap. I dag vet inte ledamöterna av riksdagens socialutskott hur många fall om barn som far illa som anmäls till socialtjänsten, hur ofta utredningar inleds och vad dessa utredningar leder till. Och inte nog med att det saknas riktlinjer för hur socialtjänsten ska bedöma om en utredning ska öppnas, det saknas också nationella registerdata som möjliggör en effektiv uppföljning.
Barnskyddsutredningen tar flera steg i rätt riktning. Men de förslag som har lagts räcker inte. Barnombudsmannen instämmer i att det måste lagregleras hur lång tid en förhandsbedömning maximalt får ta. Men i tillägg till detta vill vi också att regeringen ger socialstyrelsen i uppdrag att utarbeta nationella riktlinjer för hur en sådan bedömning ska göras. Det krävs också att nationella jämförelsedata tas fram så att kvalitén i socialtjänsten kan följas upp och utvärderas.
I Norge ledde för några år sedan en liknande debatt om stora kommunala skillnader fram till att barnevernet delvis förstatligades. Jag föreslår inte ett så drastiskt steg i Sverige, men motsatsen att riksdag och regering inte säkerställer en nationell standard är inte heller rimlig. Regering och riksdag har ett ansvar för att barn som far illa behandlas likvärdigt över landet. Barnets rättigheter gäller i alla kommuner och det måste finnas tydliga rutiner och system som säkrar att barn som far illa inte faller igenom.
I går fick åtminstone den andra frågan delvis ett svar. Kommunförbundet i Skåne har undersökt hur kommuner i Skåne hanterar anmälningar till socialtjänsten om att barn far illa. Undersökningen visade på en skrämmande rättsosäkerhet för barnen. Tiden det tar för att bedöma om en utredning ska öppnas varierar kraftigt mellan kommunerna. Och ännu värre: i avsaknad av tydliga nationella riktlinjer för hur en förhandsbedömning ska göras är tjänstemännens "magkänsla" ibland avgörande för om det inleds en utredning eller inte. Det konstateras också att barn som bedöms vara i behov av samhällets stöd inte får detta. Och som rapportförfattarna skriver: "Frågan som väcks är om detta är rimligt och i enlighet med barnkonventionens och socialtjänstlagens intention?"
I går kväll medverkade jag i studion i Aktuellt för att kommentera rapporten. Mitt budskap är att det naturligtvis är helt oacceptabelt om bostadsorten avgör om barn som far illa får hjälp och stöd. Det är barnets behov som ska vara avgörande.
Jag konstaterade också att detta inte är någon ny kunskap. De senaste 15 åren har flera rapporter avslöjat samma rättsosäkerhet. Det finns stora variationer mellan kommuner, inom kommuner och mellan handläggare kring hur anmälningar till socialtjänsten hanteras och hur man bedömer om ett ärende ska gå vidare till utredning eller inte. FNs barnrättskommitté i Genève kritiserar också detta i sin senaste granskning av hur Sverige uppfyller barnkonventionen. Skillnaderna strider mot det grundläggande synsättet i konventionen om att barn ska behandlas likvärdigt och att barn som är i behov av stöd och skydd ska erbjudas detta.
Jag tror att vi på få andra områden skulle acceptera att våra makthavare saknar grundläggande kunskap. I dag vet inte ledamöterna av riksdagens socialutskott hur många fall om barn som far illa som anmäls till socialtjänsten, hur ofta utredningar inleds och vad dessa utredningar leder till. Och inte nog med att det saknas riktlinjer för hur socialtjänsten ska bedöma om en utredning ska öppnas, det saknas också nationella registerdata som möjliggör en effektiv uppföljning.
Barnskyddsutredningen tar flera steg i rätt riktning. Men de förslag som har lagts räcker inte. Barnombudsmannen instämmer i att det måste lagregleras hur lång tid en förhandsbedömning maximalt får ta. Men i tillägg till detta vill vi också att regeringen ger socialstyrelsen i uppdrag att utarbeta nationella riktlinjer för hur en sådan bedömning ska göras. Det krävs också att nationella jämförelsedata tas fram så att kvalitén i socialtjänsten kan följas upp och utvärderas.
I Norge ledde för några år sedan en liknande debatt om stora kommunala skillnader fram till att barnevernet delvis förstatligades. Jag föreslår inte ett så drastiskt steg i Sverige, men motsatsen att riksdag och regering inte säkerställer en nationell standard är inte heller rimlig. Regering och riksdag har ett ansvar för att barn som far illa behandlas likvärdigt över landet. Barnets rättigheter gäller i alla kommuner och det måste finnas tydliga rutiner och system som säkrar att barn som far illa inte faller igenom.
tisdag 25 augusti 2009
Filipstad som föredöme
Tillsammans med Migrationsverket och Rädda Barnen vädjade jag nyligen till Sveriges kommuner att ta emot de ensamkommande flyktingbarnen. Situationen är ohållbar i de tillfälliga boenden där barnen väntar på en kommunplacering.
Frågan har väckt debatt i flera kommuner. Nu i dag såg jag exempelvis att kommunfullmäktige i Filipstad diskuterat vad man kan göra och att man där bestämt att fördubbla mottagandet av flyktingbarn.
Åsa Andersson som är enhetschef på arbetsmarknads- och integrationsenheten i Filipstad motiverar beslutet i Nya Wermlands Tidningen:
– Man möter barn som kommer från andra omständigheter än vad man är van vid och det kan vara svårt. Men om man satsar på det här är jag övertygad om att man får något positivt tillbaka.
De ensamkommande flyktingbarnen och Filipstad är att gratulera!
Frågan har väckt debatt i flera kommuner. Nu i dag såg jag exempelvis att kommunfullmäktige i Filipstad diskuterat vad man kan göra och att man där bestämt att fördubbla mottagandet av flyktingbarn.
Åsa Andersson som är enhetschef på arbetsmarknads- och integrationsenheten i Filipstad motiverar beslutet i Nya Wermlands Tidningen:
– Man möter barn som kommer från andra omständigheter än vad man är van vid och det kan vara svårt. Men om man satsar på det här är jag övertygad om att man får något positivt tillbaka.
De ensamkommande flyktingbarnen och Filipstad är att gratulera!
fredag 21 augusti 2009
Ska det vara lagligt att slå barn?
Ska det vara lagligt att slå barn? I Sverige besvarades den frågan med ett klart nej 1979. Då förbjöds kroppslig bestraffning av barn. Lagen har haft stor betydelse. Andelen barn som blir slagna har minskat kraftigt.
Sedan dess har många länder valt att följa det svenska exemplet: Österrike, Bulgarien, Costa Rica, Kroatien, Cypern, Danmark, Finland, Tyskland, Grekland, Ungern, Island, Israel, Litauen, Moldavien, Holland, Norge, Portugal, Rumänien, Spanien, Ukraina, Uruguay, Venezuela och Nya Zealand.
I dag avslutas den rådgivande omröstningen om Nya Zealand åter bör tillåta barnaga. Sedan lagen mot barnaga infördes 2007 har det förts en intensiv kampanj mot den. Argumenten känns igen från den svenska 70-talsdebatten. De som åter vill tillåta barnaga anser att resurser "slösas" på att utreda "milt" våld när fokus istället borde vara på det grova våldet. Man menar också att det är föräldrarnas sak att bestämma över vilka metoder som ska användas i uppfostran.
Kampanjen för fortsatt kriminalisering av barnaga frågar varför det ska vara tillåtet att slå just spädbarn och unga - de mest skyddslösa - när det inte är tillåtet att slå vuxna?
I Sverige vet vi att förbudet mot barnaga har haft en effekt också på det grövre våldet där tillhyggen används i misshandeln av barn. Även det grövre våldet har minskat när tröskeln höjts för att överhuvudtaget tillgripa våld mot barn. Den minskade toleransen i samhället mot att barn utsätts för våld har också lett till att fler fall anmäls till polis och socialtjänst och att barn som växer upp i farliga miljöer kan få stöd.
Vi har all anledning att känna glädje över att bo i Sverige där kroppslig bestraffning av barn har varit förbjudet i 30 år. Det betyder inte att arbetet tagit slut. Fortfarande utsätts barn för våld. Fortfarande argumenterar en del vuxna för att psykisk och fysisk misshandel av barn är mindre allvarligt än om samma sak sker mot vuxna. Den nu aktuella diskussionen på Nya Zealand påminner oss om varför det är viktigt att ständigt föra debatten om att även barn har mänskliga rättigheter.
Sedan dess har många länder valt att följa det svenska exemplet: Österrike, Bulgarien, Costa Rica, Kroatien, Cypern, Danmark, Finland, Tyskland, Grekland, Ungern, Island, Israel, Litauen, Moldavien, Holland, Norge, Portugal, Rumänien, Spanien, Ukraina, Uruguay, Venezuela och Nya Zealand.
I dag avslutas den rådgivande omröstningen om Nya Zealand åter bör tillåta barnaga. Sedan lagen mot barnaga infördes 2007 har det förts en intensiv kampanj mot den. Argumenten känns igen från den svenska 70-talsdebatten. De som åter vill tillåta barnaga anser att resurser "slösas" på att utreda "milt" våld när fokus istället borde vara på det grova våldet. Man menar också att det är föräldrarnas sak att bestämma över vilka metoder som ska användas i uppfostran.
Kampanjen för fortsatt kriminalisering av barnaga frågar varför det ska vara tillåtet att slå just spädbarn och unga - de mest skyddslösa - när det inte är tillåtet att slå vuxna?
I Sverige vet vi att förbudet mot barnaga har haft en effekt också på det grövre våldet där tillhyggen används i misshandeln av barn. Även det grövre våldet har minskat när tröskeln höjts för att överhuvudtaget tillgripa våld mot barn. Den minskade toleransen i samhället mot att barn utsätts för våld har också lett till att fler fall anmäls till polis och socialtjänst och att barn som växer upp i farliga miljöer kan få stöd.
Vi har all anledning att känna glädje över att bo i Sverige där kroppslig bestraffning av barn har varit förbjudet i 30 år. Det betyder inte att arbetet tagit slut. Fortfarande utsätts barn för våld. Fortfarande argumenterar en del vuxna för att psykisk och fysisk misshandel av barn är mindre allvarligt än om samma sak sker mot vuxna. Den nu aktuella diskussionen på Nya Zealand påminner oss om varför det är viktigt att ständigt föra debatten om att även barn har mänskliga rättigheter.
torsdag 20 augusti 2009
Lagstiftningsarbete drar ut på tiden – små barn kommer i kläm
I januari 2008 skrev Barnombudsmannen till migrationsminister Tobias Billström och framförde att det inte är rimligt att föräldrar tvingas lämna sina barn, i synnerhet spädbarn, och resa till sitt hemland eller annat land för att där ansöka om uppehållstillstånd på grund av anknytning.
Enligt uppgift från Regeringskansliet är målet att lagstiftningen som kan medge undantag från detta krav tidigast kommer den 1 juli 2010. Under den tid vi väntar på en lagändring kan många barn tvingas vara ifrån en av sina föräldrar under lång tid. Detta är inte acceptabelt.
Min uppfattning är att den undantagsbestämmelse som finns i nu gällande lagstiftning, och som ger Migrationsverket möjlighet att bifalla en ansökan om uppehållstillstånd på grund av anknytning även efter inresa till Sverige, används för restriktivt. Det finns rättsfall från Migrationsöverdomstolen där sökanden beviljats tillfälligt uppehållstillstånd på grund av att det inte ansetts skäligt att sökanden skulle behöva lämna Sverige för att ansöka om det uppehållstillstånd hon är berättigad till. I det fallet väntade makarna barn tillsammans och Migrationsöverdomstolen ansåg att en familjeseparation skulle innebära beaktansvärda olägenheter för dem.
Enligt artikel 9 i barnkonventionen ska konventionsstaterna säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom då behöriga myndigheter som är underställda rättslig överprövning i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. I artikel 10 i barnkonventionen står det att konventionsstaterna ska behandla alla familjeåterföreningar på ett positivt, humant och snabbt sätt. Artikel 10 ska tolkas i ljuset av artikel 9. Barnet har rätt till ett personligt förhållande och direkt kontakt med båda föräldrarna utom i de fall det står i strid med barnets bästa.
Barnrättskommittén som i juni i år lämnade sin rapport över hur Sverige lever upp till barnkonventionen uppmanar Sverige att göra allt för att konventionen ska bli en del av svensk lagstiftning. Tills dess att detta är genomfört rekommenderas Sverige att ge barnkonventionen företräde om det visar sig att nationell lagstiftning inte överensstämmer med vad konventionen säger.
I det svar regeringen skickade tidigare i år till Barnrättskommittén i Genève framhölls att "A division under the Minister for Health and Social Affairs, CRC Coordination, is responsible for pursuing child rights policy and thus also for ensuring that attention is given to the norms of the CRC in all proposed legislation, policy documents, programmes or other measures adopted by the Government."
Man betonade alltså att det inom regeringskansliet finns en barnkonventionssamordning som ska garantera att barnkonventionen ges genomslag i all lagstiftning m m som regeringen tar initiativ till. Frågan om familjesplittring är ett solklart sådant exempel där barnkonventionen har ställts på undantag. Det är bra att regeringen sedan länge har aviserat att en ändring kommer att föreslås. Som barnombudsman önskar jag att detta arbete prioriteras och att en ändring i lagstiftningen sker skyndsamt. Men även med ett snabbspår tar lagstiftningsarbete tid och därför måste de möjligheter som redan finns i nu gällande lagstiftning tas tillvara i syfte att undvika att föräldrar och barn skiljs åt.
Enligt uppgift från Regeringskansliet är målet att lagstiftningen som kan medge undantag från detta krav tidigast kommer den 1 juli 2010. Under den tid vi väntar på en lagändring kan många barn tvingas vara ifrån en av sina föräldrar under lång tid. Detta är inte acceptabelt.
Min uppfattning är att den undantagsbestämmelse som finns i nu gällande lagstiftning, och som ger Migrationsverket möjlighet att bifalla en ansökan om uppehållstillstånd på grund av anknytning även efter inresa till Sverige, används för restriktivt. Det finns rättsfall från Migrationsöverdomstolen där sökanden beviljats tillfälligt uppehållstillstånd på grund av att det inte ansetts skäligt att sökanden skulle behöva lämna Sverige för att ansöka om det uppehållstillstånd hon är berättigad till. I det fallet väntade makarna barn tillsammans och Migrationsöverdomstolen ansåg att en familjeseparation skulle innebära beaktansvärda olägenheter för dem.
Enligt artikel 9 i barnkonventionen ska konventionsstaterna säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom då behöriga myndigheter som är underställda rättslig överprövning i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. I artikel 10 i barnkonventionen står det att konventionsstaterna ska behandla alla familjeåterföreningar på ett positivt, humant och snabbt sätt. Artikel 10 ska tolkas i ljuset av artikel 9. Barnet har rätt till ett personligt förhållande och direkt kontakt med båda föräldrarna utom i de fall det står i strid med barnets bästa.
Barnrättskommittén som i juni i år lämnade sin rapport över hur Sverige lever upp till barnkonventionen uppmanar Sverige att göra allt för att konventionen ska bli en del av svensk lagstiftning. Tills dess att detta är genomfört rekommenderas Sverige att ge barnkonventionen företräde om det visar sig att nationell lagstiftning inte överensstämmer med vad konventionen säger.
I det svar regeringen skickade tidigare i år till Barnrättskommittén i Genève framhölls att "A division under the Minister for Health and Social Affairs, CRC Coordination, is responsible for pursuing child rights policy and thus also for ensuring that attention is given to the norms of the CRC in all proposed legislation, policy documents, programmes or other measures adopted by the Government."
Man betonade alltså att det inom regeringskansliet finns en barnkonventionssamordning som ska garantera att barnkonventionen ges genomslag i all lagstiftning m m som regeringen tar initiativ till. Frågan om familjesplittring är ett solklart sådant exempel där barnkonventionen har ställts på undantag. Det är bra att regeringen sedan länge har aviserat att en ändring kommer att föreslås. Som barnombudsman önskar jag att detta arbete prioriteras och att en ändring i lagstiftningen sker skyndsamt. Men även med ett snabbspår tar lagstiftningsarbete tid och därför måste de möjligheter som redan finns i nu gällande lagstiftning tas tillvara i syfte att undvika att föräldrar och barn skiljs åt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)