I går presenterade Barnombudsmannen hur landets samtliga socialnämnder följer upp de omhändertagna barnens rätt till utbildning. Vår undersökning visar på mycket stora brister. Bara var tredje socialnämnd har fattat beslut om hur de barn som är omhändertagna och placerade i social barnavård ska få den utbildning de har rätt till. Det är mycket bekymmersamt. Social forskning visar att utbildning är den faktor som har störst betydelse för de omhändertagna barnens framtidsutsikter. De få kommuner som på allvar engagerar sig och noga följer upp utbildningen för de barn som är omhändertagna har också kunnat notera betydande framgångar. Avgörande i exempelvis SkolFam i Helsingborg - som nått häpnadsväckande resultat - har varit tydliga och höga förväntningar, positivt stöd och noll negativ feedback till de barn det handlar om.
I går fick Barnombudsmannen dock inga frågor från riksmedia om de placerade barnens skolgång. Inte heller gjorde någon rikspolitiker utspel kring detta. Som vanligt är detta - en fråga av verkligt stor betydelse för 20 000 barn - helt i skymundan.
Uppmärksamheten riktades denna gång istället till frågan om ogiltig frånvaro ska skrivas in i terminsbetygen. Barnombudsmannen är positiv till flera delar av det förslag som presenteras. Bland annat tycker vi att det är allvarligt att skolor inte alltid följer upp frånvaro. Ogiltig frånvaro kräver omedelbara reaktioner. Dessa kan inte vänta till terminens slut utan ska ske i direkt anslutning till frånvaron.
Däremot har vi avvisat tanken på att uppgifterna ska föras in i betygen. Det är en åtgärd som knappast har någon positiv effekt på de barn som har stor ogiltig frånvaro.
Jag har träffat flera av de barn saken gäller och det har varit svåra samtal med mycket tårar. Min erfarenhet är att barn som inte är i skolan under lång tid ofta känner stor otrygghet antingen på grund av mobbning i skolan eller för att man inte får det stöd man behöver på grund av en funktionsnedsättning. Exempelvis är frånvaron mycket hög bland barn med neuropsykiatriska diagnoser. Detta är givetvis helt oacceptabelt och det kräver skarpa åtgärder. Men ansvaret ska läggas på rätt ställe. Det är skolhuvudmannen och skolledaren som har ansvar för att omedelbart följa upp frånvaro och sätta in tuffa åtgärder mot frånvarons orsaker. Dessa barn behöver inte få ytterligare ett kvitto vid terminens slut på sitt utanförskap. Vägen tillbaka till skolan blir knappast heller kortare.
torsdag 12 maj 2011
torsdag 28 april 2011
Hur skyddar vi barnen mot övergrepp?
Patrik Sjöberg och Yannick Tregaro har gjort en viktig insats genom att berätta om hur de utsattes för sexuella övergrepp som barn. Deras berättelse visar hur svårt ett utsatt barn har att be om hjälp och hur man som barn ofta drabbas av skuld- och skamkänslor. Genom att förebilder inom idrottsrörelsen lyfter på locket och startar debatten får de barn som är utsatta i dag hjälp att förstå att man som barn är utsatt för ett brott där den vuxne alltid bär ansvaret.
Under 2009 anmäldes omkring 4500 fall av sexualbrott mot barn under 15 år. Det finns ett stort mörkertal vad gäller sexuella övergrepp mot barn. I undersökningar där unga vuxna tillfrågats framkommer att mer än hälften av alla övergrepp aldrig blir kända för omvärlden. Det som Patrik Sjöberg och Yannick Tregaro vittnar om - hur man som utsatt förtränger och skjuter undan det som hänt - är alltså en mycket vanlig reaktion.
För några år sedan publicerade psykoterapeuten Christina Back och överläkaren Carl Göran Svedin en studie där ca 30 barn som utsatts för dokumenterade övergrepp in i det längsta valde att inte berätta. I boken som riktar sig till professionella inom socialtjänst, rättsväsendet, terapeuter och pedagoger som arbetar med barn i utsatta situationer ges en del svar på varför barn behåller det svåra för sig själva och vad som krävs för att barn ska våga berätta och be om hjälp.
Centralt är barnets känsla av skuld och skam. Det är därför så oerhört viktigt att ge barn i allmänhet och i synnerhet barn som är i utsatta situationer stöd i att förstå att skulden och ansvaret helt ligger hos den vuxne förövaren. Barn måste tidigt få veta vilka rättigheter man har och var man kan söka hjälp och stöd om man behöver.
Barnombudsmannen har lyft fram några viktiga förslag till förändringar:
* Barn måste känna till sina rättigheter. Barnrättskommittén i Genève har kritiserat Sverige för att barn inte får kunskap om sina rättigheter i skolan. Det är en viktig skyddsfaktor och det är inte okej att bara var fjärde barn känner till att barn har rättigheter.
* Barn måste veta vart de kan vända sig om de är utsatta. Bris-hjälplinje måste bli mer känd bland barn och organisationen behöver resurser för att kunna öka öppethållandet.
* Idrottsrörelsen måste ha tydlig policy som får genomslag också lokalt. Det pågår ett ambitiöst och bra arbete inom Riksidrottsförbundet. Det är viktigt att den nya policy som har utarbetats, bland annat i dialog med Barnombudsmannen, får betydelse och används även av en lokal förening på den lilla orten. Viktiga frågor för varje förening att tänka på är vem är ansvarig i föreningen? Vet tränare/ledare hur de ska agera vid misstanke om att barn far illa i föreningen? Hur informerar man barn och unga om rättigheter/skydd mot våld och övergrepp? Hur ska man agera när ett barn har drabbats?
Under 2009 anmäldes omkring 4500 fall av sexualbrott mot barn under 15 år. Det finns ett stort mörkertal vad gäller sexuella övergrepp mot barn. I undersökningar där unga vuxna tillfrågats framkommer att mer än hälften av alla övergrepp aldrig blir kända för omvärlden. Det som Patrik Sjöberg och Yannick Tregaro vittnar om - hur man som utsatt förtränger och skjuter undan det som hänt - är alltså en mycket vanlig reaktion.
För några år sedan publicerade psykoterapeuten Christina Back och överläkaren Carl Göran Svedin en studie där ca 30 barn som utsatts för dokumenterade övergrepp in i det längsta valde att inte berätta. I boken som riktar sig till professionella inom socialtjänst, rättsväsendet, terapeuter och pedagoger som arbetar med barn i utsatta situationer ges en del svar på varför barn behåller det svåra för sig själva och vad som krävs för att barn ska våga berätta och be om hjälp.
Centralt är barnets känsla av skuld och skam. Det är därför så oerhört viktigt att ge barn i allmänhet och i synnerhet barn som är i utsatta situationer stöd i att förstå att skulden och ansvaret helt ligger hos den vuxne förövaren. Barn måste tidigt få veta vilka rättigheter man har och var man kan söka hjälp och stöd om man behöver.
Barnombudsmannen har lyft fram några viktiga förslag till förändringar:
* Barn måste känna till sina rättigheter. Barnrättskommittén i Genève har kritiserat Sverige för att barn inte får kunskap om sina rättigheter i skolan. Det är en viktig skyddsfaktor och det är inte okej att bara var fjärde barn känner till att barn har rättigheter.
* Barn måste veta vart de kan vända sig om de är utsatta. Bris-hjälplinje måste bli mer känd bland barn och organisationen behöver resurser för att kunna öka öppethållandet.
* Idrottsrörelsen måste ha tydlig policy som får genomslag också lokalt. Det pågår ett ambitiöst och bra arbete inom Riksidrottsförbundet. Det är viktigt att den nya policy som har utarbetats, bland annat i dialog med Barnombudsmannen, får betydelse och används även av en lokal förening på den lilla orten. Viktiga frågor för varje förening att tänka på är vem är ansvarig i föreningen? Vet tränare/ledare hur de ska agera vid misstanke om att barn far illa i föreningen? Hur informerar man barn och unga om rättigheter/skydd mot våld och övergrepp? Hur ska man agera när ett barn har drabbats?
fredag 15 april 2011
Lex Sarah i förskolan
Förskolan är oftast en trygg och bra plats för barnen. Men vad händer när det inte är fallet? Vem har insyn och vem uppmärksammar och åtgärdar i så fall bristerna? Under det senaste året har flera reportage avslöjat missförhållanden i förskolan. Mest uppmärksammat blev Rapports granskning som visade att flera kommuner inte alltid tar sitt tillsynsansvar på allvar.
I artikel 3 i barnkonventionen framgår att konventionsstaterna ska säkerställa att institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för vård eller skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, personalens antal, och lämplighet samt behörig tillsyn.
Barnkonventionen ställer med andra ord krav. I dag tas förhoppningsvis ett viktigt steg i rätt riktning för att öka säkerheten även för de små barnen som inte själva har så lätt att göra sina röster hörda. Vid lunchtid överlämnar Utredningen om Skyldighet att anmäla missförhållanden inom skolväsendet, förskoleverksamheten och skolbarnomsorgen (U 2010:03) sitt betänkande till utbildningsminister Jan Björklund. Mycket talar för att utredningen innehåller förslag som innebär att Lex Sarah även gäller i förskolans värld.
Det välkomnar jag i så fall. Men det räcker inte. I samband med den nya skollagen föreslog Barnombudsmannen ansvaret för barnens säkerhet skulle förtydligas. Även Skolinspektionen riktade kritik mot otydligheten vad gäller barnens arbetsmiljö. Regeringen lyssnade till viss del på denna kritik och i den nya skollagen som gäller från juli 2011 så har följande lydelse förts in:
"8 § Huvudmannen ska se till att barngrupperna har en lämplig sammansättning och storlek och att barnen även i övrigt erbjuds en god miljö."
Det är inte helt klart vad god miljö inbegriper.
Om Sverige ska leva upp till barnkonventionens krav får det inte råda några tvivel om att myndigheter som ansvarar för tillsyn också måste följa upp att barnens arbetsmiljö och säkerhet är tillfredsställande. Det måste gälla även när kommunerna utövar tillsyn över fristående förskolor. Och det måste inbegripas i den tillsyn som Statens skolinspektion har över att kommunernas tillsynsarbete fungerar. Barnombudsmannen anser också att Skolinspektionen ska utöva tillsyn även över fristående förskolor, inte enbart kommunala som nu är fallet. Det finns inget skäl att undanta delar av förskoleverksamheten från statlig tillsyn, i synnerhet inte när kraven på ett fullgott pedagogiskt innehåll också växer i förskolan.
I artikel 3 i barnkonventionen framgår att konventionsstaterna ska säkerställa att institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för vård eller skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, personalens antal, och lämplighet samt behörig tillsyn.
Barnkonventionen ställer med andra ord krav. I dag tas förhoppningsvis ett viktigt steg i rätt riktning för att öka säkerheten även för de små barnen som inte själva har så lätt att göra sina röster hörda. Vid lunchtid överlämnar Utredningen om Skyldighet att anmäla missförhållanden inom skolväsendet, förskoleverksamheten och skolbarnomsorgen (U 2010:03) sitt betänkande till utbildningsminister Jan Björklund. Mycket talar för att utredningen innehåller förslag som innebär att Lex Sarah även gäller i förskolans värld.
Det välkomnar jag i så fall. Men det räcker inte. I samband med den nya skollagen föreslog Barnombudsmannen ansvaret för barnens säkerhet skulle förtydligas. Även Skolinspektionen riktade kritik mot otydligheten vad gäller barnens arbetsmiljö. Regeringen lyssnade till viss del på denna kritik och i den nya skollagen som gäller från juli 2011 så har följande lydelse förts in:
"8 § Huvudmannen ska se till att barngrupperna har en lämplig sammansättning och storlek och att barnen även i övrigt erbjuds en god miljö."
Det är inte helt klart vad god miljö inbegriper.
Om Sverige ska leva upp till barnkonventionens krav får det inte råda några tvivel om att myndigheter som ansvarar för tillsyn också måste följa upp att barnens arbetsmiljö och säkerhet är tillfredsställande. Det måste gälla även när kommunerna utövar tillsyn över fristående förskolor. Och det måste inbegripas i den tillsyn som Statens skolinspektion har över att kommunernas tillsynsarbete fungerar. Barnombudsmannen anser också att Skolinspektionen ska utöva tillsyn även över fristående förskolor, inte enbart kommunala som nu är fallet. Det finns inget skäl att undanta delar av förskoleverksamheten från statlig tillsyn, i synnerhet inte när kraven på ett fullgott pedagogiskt innehåll också växer i förskolan.
fredag 18 mars 2011
Kränkande och oacceptabelt
"Att kostnaderna för barn med särskilda behov ökar beror bland annat på att det inte längre finns tvångssteriliseringar".Enligt uppgifter i Helsingborgs Dagblad gjorde kommunalrådet Charlotte Wachtmeister detta uttalande inför cirka 30 politiker och tjänstemän när Svalövs kommun hade ekonomiberedning i måndags. Det var när de ökande kostnaderna för barn med särskilda behov i skolan diskuterades som uttalandet gjordes. Läs artikeln här
Som barnombudsman känner jag djup olust inför detta direkt felaktiga och mot barnen mycket kränkande uttalande. Barnkonventionen och svensk lagstiftning ställer tydliga krav på att barn med särskilda behov ska få det stöd de behöver. Att makthavare som har ansvar för att säkerställa detta uttrycker sig på det sätt som Helsingborgs Dagblad återger är naturligtvis fullständigt oacceptabelt.
Barnen och deras föräldrar måste få en ursäkt.
Barnkonventionen ger skydd mot familjesplittring
Jag får just nu många frågor om ett fall där två små barn, enligt uppgift, riskerar att avvisas ensamma till ett land där de inte kan språket och trots att deras mamma fortfarande finns i Sverige. Barnens situation har bland annat engagerat barnläkare Lars H Gustafsson och Marie Köhler.
Som barnombudsman får jag inte agera i enskilda ärenden. Det betyder naturligtvis inte att enskilda fall är utan intresse för oss, tvärtom! Genom att följa hur beslut påverkar enskilda barn får Barnombudsmannen kunskap om vilka eventuella brister som finns i Sveriges efterlevnad av barnkonventionen. Den kunskapen använder vi i myndighetens uppdrag att bevaka och driva på barnkonventionens genomförande i Sverige. Med utgångspunkt från våra analyser kallar vi kontinuerligt myndigheter, kommuner och landsting till dialog och när det är nödvändigt ger vi regering och riksdag förslag på författningsändringar.
Vad gäller då i situationer där barn riskerar att avvisas ensamma och skiljas från sina föräldrar?
Barnombudsmannen har vid flera tillfällen tagit upp frågan om denna typ av familjesplittring med Migrationsverkets ledning. Detta för att förtydliga hur Barnombudsmannen ser på de krav barnkonventionen ställer på Sverige och för att undersöka om det eventuellt finns brister i den svenska lagstiftningen som behöver täppas till. I den dialogen har vi fått tydliga besked från Migrationsverket att barnkonventionens krav i detta avseende respekteras.
Enligt artikel 9 i barnkonventionen ska konventionsstaterna säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom då behöriga myndigheter som är underställda rättslig överprövning i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. I artikel 10 i barnkonventionen står det att konventionsstaterna ska behandla alla familjeåterföreningar på ett positivt, humant och snabbt sätt. Artikel 10 ska tolkas i ljuset av artikel 9. Barnet har rätt till ett personligt förhållande och direkt kontakt med båda föräldrarna utom i de fall det står i strid med barnets bästa.
Barnrättskommittén som i juni 2009 lämnade sin rapport över hur Sverige lever upp till barnkonventionen uppmanar Sverige att göra allt för att konventionen ska bli en del av svensk lagstiftning. Tills dess att detta är genomfört rekommenderas Sverige att ge barnkonventionen företräde om det visar sig att nationell lagstiftning inte överensstämmer med vad konventionen säger.
I det svar regeringen skickade till Barnrättskommittén i Genève framhölls att "A division under the Minister for Health and Social Affairs, CRC Coordination, is responsible for pursuing child rights policy and thus also for ensuring that attention is given to the norms of the CRC in all proposed legislation, policy documents, programmes or other measures adopted by the Government."
Regeringen betonade alltså att det inom regeringskansliet finns en barnkonventionssamordning som ska garantera att barnkonventionen ges genomslag i all lagstiftning m m som regeringen tar initiativ till. Det råder med andra ord ingen tvekan om att Sverige både är förpliktigad och har för avsikt att efterleva barnkonventionen.
I klartext betyder detta att barn inte ska skiljas från sina föräldrar utom i de fall där detta är till barnets bästa. Om det skulle visa sig att detta inte respekteras i praktiken finns det skäl för Barnombudsmannen att på nytt ta upp frågan med ansvariga myndigheter och i förlängningen regering och riksdag.
Som barnombudsman får jag inte agera i enskilda ärenden. Det betyder naturligtvis inte att enskilda fall är utan intresse för oss, tvärtom! Genom att följa hur beslut påverkar enskilda barn får Barnombudsmannen kunskap om vilka eventuella brister som finns i Sveriges efterlevnad av barnkonventionen. Den kunskapen använder vi i myndighetens uppdrag att bevaka och driva på barnkonventionens genomförande i Sverige. Med utgångspunkt från våra analyser kallar vi kontinuerligt myndigheter, kommuner och landsting till dialog och när det är nödvändigt ger vi regering och riksdag förslag på författningsändringar.
Vad gäller då i situationer där barn riskerar att avvisas ensamma och skiljas från sina föräldrar?
Barnombudsmannen har vid flera tillfällen tagit upp frågan om denna typ av familjesplittring med Migrationsverkets ledning. Detta för att förtydliga hur Barnombudsmannen ser på de krav barnkonventionen ställer på Sverige och för att undersöka om det eventuellt finns brister i den svenska lagstiftningen som behöver täppas till. I den dialogen har vi fått tydliga besked från Migrationsverket att barnkonventionens krav i detta avseende respekteras.
Enligt artikel 9 i barnkonventionen ska konventionsstaterna säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom då behöriga myndigheter som är underställda rättslig överprövning i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. I artikel 10 i barnkonventionen står det att konventionsstaterna ska behandla alla familjeåterföreningar på ett positivt, humant och snabbt sätt. Artikel 10 ska tolkas i ljuset av artikel 9. Barnet har rätt till ett personligt förhållande och direkt kontakt med båda föräldrarna utom i de fall det står i strid med barnets bästa.
Barnrättskommittén som i juni 2009 lämnade sin rapport över hur Sverige lever upp till barnkonventionen uppmanar Sverige att göra allt för att konventionen ska bli en del av svensk lagstiftning. Tills dess att detta är genomfört rekommenderas Sverige att ge barnkonventionen företräde om det visar sig att nationell lagstiftning inte överensstämmer med vad konventionen säger.
I det svar regeringen skickade till Barnrättskommittén i Genève framhölls att "A division under the Minister for Health and Social Affairs, CRC Coordination, is responsible for pursuing child rights policy and thus also for ensuring that attention is given to the norms of the CRC in all proposed legislation, policy documents, programmes or other measures adopted by the Government."
Regeringen betonade alltså att det inom regeringskansliet finns en barnkonventionssamordning som ska garantera att barnkonventionen ges genomslag i all lagstiftning m m som regeringen tar initiativ till. Det råder med andra ord ingen tvekan om att Sverige både är förpliktigad och har för avsikt att efterleva barnkonventionen.
I klartext betyder detta att barn inte ska skiljas från sina föräldrar utom i de fall där detta är till barnets bästa. Om det skulle visa sig att detta inte respekteras i praktiken finns det skäl för Barnombudsmannen att på nytt ta upp frågan med ansvariga myndigheter och i förlängningen regering och riksdag.
torsdag 10 mars 2011
Utöka myndigheters möjlighet att anmäla tjänstefel i socialtjänsten
Som barnombudsman tycker jag att det är viktigt att bland annat Socialstyrelsen får möjlighet att polisanmäla misstänkta tjänstefel om socialtjänsten visar upprepad underlåtenhet att agera till barns skydd.
Socialstyrelsen riktade i går kritik mot Mjölby kommun för att inte ha utrett sjukvårdens misstankar om misshandel av en tvååring. Barnet avled senare. Socialstyrelsen ser allvarligt på omsorgs- och socialnämndens passivitet och kommer nu att granska hur nämnden handlägger anmälningar.
Enligt pressmeddelandet från Socialstyrelsen kom ett barn i tvåårsåldern till akutmottagningen på Universitetssjukhuset med en splittrad fraktur på armen. Läkaren misstänkte att skadan kunde ha uppkommit genom misshandel och gjorde en skriftlig och muntlig anmälan till socialförvaltningen i Mjölby kommun. Socialtjänsten beslutade samma dag att inte inleda någon utredning. Inte heller gjorde Socialtjänsten någon polisanmälan eller kallade till samråd med berörda myndigheter. Socialnämnden i Mjölby har tidigare fått kritik för brister i samverkan.
Ett par veckor efter att socialförvaltningen fått läkarens anmälan om att denne misstänkte att barnet utsatts för misshandel kom tvååringen återigen till akuten, nu med hjärtstopp. Barnet avled till följd av den misshandel det utsatts för.
Som barnombudsman får jag inte agera i enskilda ärenden. Däremot är det mitt uppdrag att på ett generellt plan föreslå eventuella förändringar i lagar och förordningar som jag anser nödvändiga för att stärka barnets rättigheter.
Jag är mycket bekymrad över de fall där en socialnämnd får upprepad kritik från tillsynsmyndigheter och där liknande typ av försummelser upprepas. I sådana fall och i ärenden där tjänstemän på grund av försummelse och passivitet underlåter att agera till skydd för ett utsatt barn måste det vara möjligt för myndigheter som exempelvis Socialstyrelsen att vända sig till Polisen för att få utrett om någon ansvarig tjänstemän har begått tjänstefel. Eftersom den nuvarande sekretesslagstiftningen i många fall lägger hinder i vägen för berörda myndigheter att anmäla tjänstefel till Polisen bör regeringen ta initiativ till att se över lagstiftningen.
Socialstyrelsen riktade i går kritik mot Mjölby kommun för att inte ha utrett sjukvårdens misstankar om misshandel av en tvååring. Barnet avled senare. Socialstyrelsen ser allvarligt på omsorgs- och socialnämndens passivitet och kommer nu att granska hur nämnden handlägger anmälningar.
Enligt pressmeddelandet från Socialstyrelsen kom ett barn i tvåårsåldern till akutmottagningen på Universitetssjukhuset med en splittrad fraktur på armen. Läkaren misstänkte att skadan kunde ha uppkommit genom misshandel och gjorde en skriftlig och muntlig anmälan till socialförvaltningen i Mjölby kommun. Socialtjänsten beslutade samma dag att inte inleda någon utredning. Inte heller gjorde Socialtjänsten någon polisanmälan eller kallade till samråd med berörda myndigheter. Socialnämnden i Mjölby har tidigare fått kritik för brister i samverkan.
Ett par veckor efter att socialförvaltningen fått läkarens anmälan om att denne misstänkte att barnet utsatts för misshandel kom tvååringen återigen till akuten, nu med hjärtstopp. Barnet avled till följd av den misshandel det utsatts för.
Som barnombudsman får jag inte agera i enskilda ärenden. Däremot är det mitt uppdrag att på ett generellt plan föreslå eventuella förändringar i lagar och förordningar som jag anser nödvändiga för att stärka barnets rättigheter.
Jag är mycket bekymrad över de fall där en socialnämnd får upprepad kritik från tillsynsmyndigheter och där liknande typ av försummelser upprepas. I sådana fall och i ärenden där tjänstemän på grund av försummelse och passivitet underlåter att agera till skydd för ett utsatt barn måste det vara möjligt för myndigheter som exempelvis Socialstyrelsen att vända sig till Polisen för att få utrett om någon ansvarig tjänstemän har begått tjänstefel. Eftersom den nuvarande sekretesslagstiftningen i många fall lägger hinder i vägen för berörda myndigheter att anmäla tjänstefel till Polisen bör regeringen ta initiativ till att se över lagstiftningen.
tisdag 1 februari 2011
Barnfattigdomen blir farligare
I dag presenterade Rädda Barnen den årliga rapporten om barnfattigdom i Sverige. Rapporten visar att klyftorna mellan rika och fattiga barnfamiljer i Sverige ökar. Totalt lever 10000 fler barn i fattiga familjer 2008 än året innan.
Den bild som ges stämmer väl överens med den barnstatistik som Barnombudsmannen och SCB presenterade i november. Läs s57-61 i Upp till 18
I internationella jämförelser används ett relativt mått på ekonomisk utsatthet. I EU räknas andelen familjer med en inkomst lägre än 60 procent av medianinkomsten. Fördelen med detta mått är att det är svårare att manipulera politiskt. Nackdelen är förstås att måttet riskerar att säga lite om den absoluta nivån. Det är med andra ord inte samma sak ekonomiskt att leva på under 60 procent av medianinkomsten i Sverige som i ett betydligt fattigare land. Men även i ett rikt samhälle är måttet relativ fattigdom viktig för att förstå barns marginalisering och ökad risk för social utsatthet.
Jämfört med de flesta länder har Sverige en låg andel ekonomiskt utsatta barn. Det har historiskt dels berott på att inkomstspridningen är lägre än i många andra europeiska länder, dels på att välfärdssystemet är mer heltäckande.
Rädda Barnen rapporten och den statistik Barnombudsmannen presenterade i höstas vittnar om att vi nu kan stå inför ett trendbrott. Vi ser nu att välfärdssystemet i mycket mer begränsad omfattning än tidigare förmår lyfta familjer ur relativ ekonomisk fattigdom. Och det gäller särskilt vissa grupper av familjer. Av tabellen på s 61 i Upp till 18 framgår att andelen relativt fattiga barn i familjer där ingen förälder arbetar heltid nära nog kunde halveras tack vare välfärdssystemet år 2000. År 2008 förmår bidrag enbart sänka andelen relativt fattiga barn i denna grupp från 89% utan bidrag till 74% med bidrag. Det vill säga välfärdssystemet förmår inte kompensera mot de ökade skillnader som finns. Samma mönster ser vi för barn med utländsk bakgrund och för barn med ensamföräldrar.
En annan viktig skillnad mot tidigare är att fler barn växer upp med föräldrar som under längre tid permanent står utanför arbetsmarknaden. Det handlar med andra ord inte om tillfälliga svackor i ekonomin utan om ett långsiktigt tillstånd. Om den utvecklingen tillåts fortsätta utan att kraftfulla kompensatoriska åtgärder sätts in riskerar barnfattigdomen att bli betydligt farligare.
Att långsiktig relativ marginalisering är skadlig, det vet vi säkert. Det syns på ohälsotal, utbildningsresultat och - vet vi från internationella studier - i form av ökad risk för barnolycksfall. Det senare har inte kunnat beläggas i Sverige tidigare men i samband med att Barnombudsmannen presenterade barnstatistiken i november så pekade medlemmar av barnombudsmannens expertråd på nya data som tyder på att vi även ser ett sådant mönster i Sverige. Det vill säga att barn i socioekonomiskt utsatta miljöer också löper större risk att drabbas av skador och olyckor under uppväxtåren.
Som barnombudsman anser jag att det finns mycket goda skäl för statsmakterna att noga analysera utvecklingen. En politik för fler i arbete är en grundbult, men det räcker inte. Regering och riksdag måste också noga hålla ögonen på situationen för de barn som trots ett eventuellt uppsving på arbetsmarknaden långsiktigt riskerar att leva i relativ fattigdom.
Flera frågor måste besvaras:
- Hur kan välfärdssystemet utformas för att återigen och med större träffsäkerhet lyfta fler ur relativ fattigdom?
- Hur kan vi säkerställa att dessa barn får minst lika god kvalité i den utbildning och den hälsovård som erbjuds?
- Hur kan vi göra kultur, idrott och föreningsliv tillgängligt för alla barn?
Den bild som ges stämmer väl överens med den barnstatistik som Barnombudsmannen och SCB presenterade i november. Läs s57-61 i Upp till 18
I internationella jämförelser används ett relativt mått på ekonomisk utsatthet. I EU räknas andelen familjer med en inkomst lägre än 60 procent av medianinkomsten. Fördelen med detta mått är att det är svårare att manipulera politiskt. Nackdelen är förstås att måttet riskerar att säga lite om den absoluta nivån. Det är med andra ord inte samma sak ekonomiskt att leva på under 60 procent av medianinkomsten i Sverige som i ett betydligt fattigare land. Men även i ett rikt samhälle är måttet relativ fattigdom viktig för att förstå barns marginalisering och ökad risk för social utsatthet.
Jämfört med de flesta länder har Sverige en låg andel ekonomiskt utsatta barn. Det har historiskt dels berott på att inkomstspridningen är lägre än i många andra europeiska länder, dels på att välfärdssystemet är mer heltäckande.
Rädda Barnen rapporten och den statistik Barnombudsmannen presenterade i höstas vittnar om att vi nu kan stå inför ett trendbrott. Vi ser nu att välfärdssystemet i mycket mer begränsad omfattning än tidigare förmår lyfta familjer ur relativ ekonomisk fattigdom. Och det gäller särskilt vissa grupper av familjer. Av tabellen på s 61 i Upp till 18 framgår att andelen relativt fattiga barn i familjer där ingen förälder arbetar heltid nära nog kunde halveras tack vare välfärdssystemet år 2000. År 2008 förmår bidrag enbart sänka andelen relativt fattiga barn i denna grupp från 89% utan bidrag till 74% med bidrag. Det vill säga välfärdssystemet förmår inte kompensera mot de ökade skillnader som finns. Samma mönster ser vi för barn med utländsk bakgrund och för barn med ensamföräldrar.
En annan viktig skillnad mot tidigare är att fler barn växer upp med föräldrar som under längre tid permanent står utanför arbetsmarknaden. Det handlar med andra ord inte om tillfälliga svackor i ekonomin utan om ett långsiktigt tillstånd. Om den utvecklingen tillåts fortsätta utan att kraftfulla kompensatoriska åtgärder sätts in riskerar barnfattigdomen att bli betydligt farligare.
Att långsiktig relativ marginalisering är skadlig, det vet vi säkert. Det syns på ohälsotal, utbildningsresultat och - vet vi från internationella studier - i form av ökad risk för barnolycksfall. Det senare har inte kunnat beläggas i Sverige tidigare men i samband med att Barnombudsmannen presenterade barnstatistiken i november så pekade medlemmar av barnombudsmannens expertråd på nya data som tyder på att vi även ser ett sådant mönster i Sverige. Det vill säga att barn i socioekonomiskt utsatta miljöer också löper större risk att drabbas av skador och olyckor under uppväxtåren.
Som barnombudsman anser jag att det finns mycket goda skäl för statsmakterna att noga analysera utvecklingen. En politik för fler i arbete är en grundbult, men det räcker inte. Regering och riksdag måste också noga hålla ögonen på situationen för de barn som trots ett eventuellt uppsving på arbetsmarknaden långsiktigt riskerar att leva i relativ fattigdom.
Flera frågor måste besvaras:
- Hur kan välfärdssystemet utformas för att återigen och med större träffsäkerhet lyfta fler ur relativ fattigdom?
- Hur kan vi säkerställa att dessa barn får minst lika god kvalité i den utbildning och den hälsovård som erbjuds?
- Hur kan vi göra kultur, idrott och föreningsliv tillgängligt för alla barn?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)