Det har hävdats att Sverige inte har något annat val än att överföra ensamkommande asylsökande barn till Malta. Barnombudsmannen har avvisat den strikta tolkningen av Dublinförordningen och nu ger Cecilia Malmström, EU-kommissionär med ansvar för migrationsfrågor, ett tydligt besked i SVTs Sydnytt.
Malmström påpekar att Malta bryter mot flera internationella överenskommelser om hur man ska ta hand om asylsökande. Enligt Malmström kan Sverige stoppa överföringarna till Malta: "det står varje land fritt att bestämma själv, i synnerhet när det handlar om barn kan man töja på reglerna."
Se inslaget
Jag har skrivit ett brev till Migrationsverkets generaldirektör och bett verket på plats undersöka mottagarförhållandena för ensamkommande asylsökande barn. Bryter Malta mot internationella konventioner måste överföringarna av ensamkommande asylsökande barn stoppas. Precis som tidigare har skett till Grekland.
söndag 21 februari 2010
torsdag 18 februari 2010
Om detta må vi berätta - och lära oss av
Vanvårdsutredningen presenterade nyligen en delredovisning med 404 intervjuer med personer som berättat om den vanvård och de övergrepp de utsatts för, vid institutioner och familjehem. Intervjuerna avslöjar ett stort svek. Samhället omhändertog barn för att erbjuda trygga uppväxtvillkor, men de som vittnat berättar om hur de istället fick växa upp under mardrömslika förhållanden utan att någon ville lyssna eller ingripa till deras skydd. Nu har dessa barn blivit vuxna och deras barndom kan aldrig gå i repris. Det lidande de har drabbats av skadade dem som barn och i många fall har vanvården också fått livslånga negativa konsekvenser. Nu kräver de som utsatts för vanvård och övergrepp upprättelse.
I dag fattade regeringen beslut om att en utredning ska ta fram förslag till en upprättelseprocess för enskilda som utsatts för övergrepp och vanvård i den sociala barn- och ungdomsvården. Som barnombudsman tycker jag att det är ett viktigt steg. Inget ansvar kan vara större än det staten tar på sig när ett barn omhändertas. Barnet har rätt att växa upp i trygghet, få tillgång till bra utbildning och god hälsovård - för att bara nämna några grundläggande rättigheter.
Vanvårdsutredningen är en slags historisk haverikommission för den sociala barnavården. Vi lär oss att fina regelverk och bra rutiner - på papperet - aldrig räcker. Utanför vanvårdsutredningens kansli har grånade farbröder och äldre tanter, men även medelålders män och kvinnor, tålmodigt väntat på sin tur att få berätta. Nu har det offentliga Sverige äntligen lyssnat på vad de har att berätta, men när de var barn lyssnade ingen.
Vad lär vi av detta? Jo, att det inte räcker med en aldrig så tjusig lagstiftning. Det som krävs är att ansvariga makthavare verkligen lyssnar på vad omhändertagna barn har att berätta. Vad fungerar bra? Vad måste bli bättre?
Ett tillfälle att lyssna är den 29 mars. Då kommer barnombudsmannens årsrapport 2010 - i år med fokus på vad barn och unga på särskilda ungdomshem tänker kring sin situation.
I dag fattade regeringen beslut om att en utredning ska ta fram förslag till en upprättelseprocess för enskilda som utsatts för övergrepp och vanvård i den sociala barn- och ungdomsvården. Som barnombudsman tycker jag att det är ett viktigt steg. Inget ansvar kan vara större än det staten tar på sig när ett barn omhändertas. Barnet har rätt att växa upp i trygghet, få tillgång till bra utbildning och god hälsovård - för att bara nämna några grundläggande rättigheter.
Vanvårdsutredningen är en slags historisk haverikommission för den sociala barnavården. Vi lär oss att fina regelverk och bra rutiner - på papperet - aldrig räcker. Utanför vanvårdsutredningens kansli har grånade farbröder och äldre tanter, men även medelålders män och kvinnor, tålmodigt väntat på sin tur att få berätta. Nu har det offentliga Sverige äntligen lyssnat på vad de har att berätta, men när de var barn lyssnade ingen.
Vad lär vi av detta? Jo, att det inte räcker med en aldrig så tjusig lagstiftning. Det som krävs är att ansvariga makthavare verkligen lyssnar på vad omhändertagna barn har att berätta. Vad fungerar bra? Vad måste bli bättre?
Ett tillfälle att lyssna är den 29 mars. Då kommer barnombudsmannens årsrapport 2010 - i år med fokus på vad barn och unga på särskilda ungdomshem tänker kring sin situation.
torsdag 11 februari 2010
Barn, föräldrar och skadestånd
Det senaste året har Barnombudsmannen uppmärksammat hur barn ibland så unga som 3 år har kunnat få skulder till landstingen då föräldrar glömt bort att avboka en tandläkartid eller ett vårdbesök. Den skuldfällan har nu stängts och regeringen har markerat att det är vårdnadshavarna, inte barnen, som är ansvariga för barnens sjuk- och hälsovård.
Jag tycker att det går att resonera på ett liknande sätt kring barn och skadestånd. Det är djupt problematiskt att barn som far illa döms till skadestånd som i praktiken kan försvåra deras möjlighet att hamna på rätt köl i livet. De åtgärder som sätts in borde mycket mer ha fokus på att barnet inte hamnar i en liknande situation igen.
Enligt Kronofogdemyndigheten är obetalda skadestånd den vanligaste orsaken till att barn under 18 år registreras i Kronofogdemyndighetens register. Betalningsanmärkningar gör det svårt för barnet att senare i livet få hyreskontrakt, telefonabonnemang och vissa typer av arbeten.
Därför är det av stor vikt att dessa barn inte ska behöva gå in i vuxenlivet med skulder registrerade hos Kronofogdemyndigheten.
I en del fall kan barnet bli ersättningsskyldig redan från mycket unga år. I ett nyligen omtalat fall handlade det om en nioårig pojke som dömdes att betala 2 miljoner kronor i skadestånd. Pojken som var oförsäkrad hade lekt med tändstickor i en garderob hemma hos sin stödfamilj med den olyckliga konsekvensen att huset brann ned.
Pojken ifråga fick kallelse till rätten i eget namn men uteblev, vilket med tanke på hans ålder inte är så konstigt. Eftersom ingen företrädde pojken i rätten var risken mycket stor att han skulle få starta vuxenlivet med en helt omöjlig uppförsbacke. Endast tack vare att vårdnadshavaren i absolut sista stund begärde att rätten skulle jämka beloppet möjliggjordes en rimlig lösning. Hade vårdnadshavaren inte gjort detta hade 9-åringen haft en skuld på 2 miljoner. Det hade gett pojken ett livslångt ekonomiskt utanförskap. Det visar tydligt vikten av att markera för vårdnadshavare att de har ett ansvar för sina barn.
Jag tycker därför att det är riktigt att, som regeringen föreslår, markera föräldrarnas ansvar. Från den 1:a september kommer föräldrar att bli skadeståndsskyldiga om barnen begår brott, men det finns en övre beloppsgräns på 8500kr. Föräldrars reaktioner – eller avsaknad av reaktioner – i förhållande till deras barns och ungdomars beteenden har betydelse för risken för ungdomsbrottslighet.
Samtidigt är denna markering av att föräldrarna bär ansvar naturligtvis långt ifrån tillräcklig. I de fall det handlar om barn som växer upp under svåra förhållanden krävs tidiga förebyggande insatser från socialtjänst och skola för att möjliggöra för föräldrar att ta ett större ansvar för sina barns och ungdomars liv. Vi vill se ett gott föräldrastöd som bygger på de behov föräldrarna har, samverkan mellan mödravård och BVC, en skola som fångar upp och ger stöd till barn med svårigheter och en socialtjänst som tillsammans med andra nyckelaktörer arbetar förebyggande. Arbetet mot ungdomsbrottslighet måste bedrivas på bred front.
Jag tycker att det går att resonera på ett liknande sätt kring barn och skadestånd. Det är djupt problematiskt att barn som far illa döms till skadestånd som i praktiken kan försvåra deras möjlighet att hamna på rätt köl i livet. De åtgärder som sätts in borde mycket mer ha fokus på att barnet inte hamnar i en liknande situation igen.
Enligt Kronofogdemyndigheten är obetalda skadestånd den vanligaste orsaken till att barn under 18 år registreras i Kronofogdemyndighetens register. Betalningsanmärkningar gör det svårt för barnet att senare i livet få hyreskontrakt, telefonabonnemang och vissa typer av arbeten.
Därför är det av stor vikt att dessa barn inte ska behöva gå in i vuxenlivet med skulder registrerade hos Kronofogdemyndigheten.
I en del fall kan barnet bli ersättningsskyldig redan från mycket unga år. I ett nyligen omtalat fall handlade det om en nioårig pojke som dömdes att betala 2 miljoner kronor i skadestånd. Pojken som var oförsäkrad hade lekt med tändstickor i en garderob hemma hos sin stödfamilj med den olyckliga konsekvensen att huset brann ned.
Pojken ifråga fick kallelse till rätten i eget namn men uteblev, vilket med tanke på hans ålder inte är så konstigt. Eftersom ingen företrädde pojken i rätten var risken mycket stor att han skulle få starta vuxenlivet med en helt omöjlig uppförsbacke. Endast tack vare att vårdnadshavaren i absolut sista stund begärde att rätten skulle jämka beloppet möjliggjordes en rimlig lösning. Hade vårdnadshavaren inte gjort detta hade 9-åringen haft en skuld på 2 miljoner. Det hade gett pojken ett livslångt ekonomiskt utanförskap. Det visar tydligt vikten av att markera för vårdnadshavare att de har ett ansvar för sina barn.
Jag tycker därför att det är riktigt att, som regeringen föreslår, markera föräldrarnas ansvar. Från den 1:a september kommer föräldrar att bli skadeståndsskyldiga om barnen begår brott, men det finns en övre beloppsgräns på 8500kr. Föräldrars reaktioner – eller avsaknad av reaktioner – i förhållande till deras barns och ungdomars beteenden har betydelse för risken för ungdomsbrottslighet.
Samtidigt är denna markering av att föräldrarna bär ansvar naturligtvis långt ifrån tillräcklig. I de fall det handlar om barn som växer upp under svåra förhållanden krävs tidiga förebyggande insatser från socialtjänst och skola för att möjliggöra för föräldrar att ta ett större ansvar för sina barns och ungdomars liv. Vi vill se ett gott föräldrastöd som bygger på de behov föräldrarna har, samverkan mellan mödravård och BVC, en skola som fångar upp och ger stöd till barn med svårigheter och en socialtjänst som tillsammans med andra nyckelaktörer arbetar förebyggande. Arbetet mot ungdomsbrottslighet måste bedrivas på bred front.
tisdag 26 januari 2010
Barn i media
På förmiddagen träffade jag den sammanslagna redaktionen hos UR för barn och ungdom. Jag var inbjuden för att diskutera barn i media. Mötet inleddes med mediaklipp från bl a Ett fall för Louise men även nannyprogram.
Det blev en bra diskussion. Jag förde fram barnkonventionens dubbla utgångspunkter - barnets rätt till skydd men samtidigt också barnets rätt att komma till tals och ses som en egen aktör. Media måste klara båda dessa utmaningar. Yttrandefriheten gäller också barn och unga. Samtidigt är barn ofta i en beroendeställning till vuxna och vid publiceringsbeslut måste media klara av att ta ställning till om detta är till barnets bästa eller om det kan få negativa följder för barnet. Allmänintresset att lära sig om föräldraskap kan exempelvis aldrig tillåtas väga tyngre än omsorgen om det enskilda barn som man - i värsta fall - tänkt illustrera problematiken med.
Ironiskt nog är det knappast de nyhetsredaktioner som bjuder in barnombudsmannen som har störst behov av att fördjupa den interna etiska diskussionen kring vad barnets rättigheter ska betyda i praktiken. I diskussionen fördes fram många kloka exempel på hur medarbetare inom UR har hanterat dilemman kring barn och publicering i media. Det är precis den här typen av överväganden och idéutbyte som journalistiken behöver mer av och det är det jag vill uppmuntra när jag har tagit upp med journalistförbundet om inte de etiska riktlinjerna för Sveriges journalister behöver moderniseras för att ge tydligare vägledning om barn i media.
Diskussionen om barn i media kommer att fortsätta under våren!
Det blev en bra diskussion. Jag förde fram barnkonventionens dubbla utgångspunkter - barnets rätt till skydd men samtidigt också barnets rätt att komma till tals och ses som en egen aktör. Media måste klara båda dessa utmaningar. Yttrandefriheten gäller också barn och unga. Samtidigt är barn ofta i en beroendeställning till vuxna och vid publiceringsbeslut måste media klara av att ta ställning till om detta är till barnets bästa eller om det kan få negativa följder för barnet. Allmänintresset att lära sig om föräldraskap kan exempelvis aldrig tillåtas väga tyngre än omsorgen om det enskilda barn som man - i värsta fall - tänkt illustrera problematiken med.
Ironiskt nog är det knappast de nyhetsredaktioner som bjuder in barnombudsmannen som har störst behov av att fördjupa den interna etiska diskussionen kring vad barnets rättigheter ska betyda i praktiken. I diskussionen fördes fram många kloka exempel på hur medarbetare inom UR har hanterat dilemman kring barn och publicering i media. Det är precis den här typen av överväganden och idéutbyte som journalistiken behöver mer av och det är det jag vill uppmuntra när jag har tagit upp med journalistförbundet om inte de etiska riktlinjerna för Sveriges journalister behöver moderniseras för att ge tydligare vägledning om barn i media.
Diskussionen om barn i media kommer att fortsätta under våren!
fredag 18 december 2009
Avskaffa möjligheten att isolera barn
Min uppfattning är glasklar: mot bakgrund av de allvarliga fel som har begåtts i samband med att barn har isolerats vid de statliga ungdomshemmen måste det starkt ifrågasättas om det överhuvudtaget ska vara möjligt att isolera barn.
Häromdagen meddelade Statens Institutionsstyrelse (SiS) att allvarliga fel har begåtts. SiS kom till den slutsatsen efter att tillsynsenheten granskat samtliga fall under 2008 och första halvåret 2009 då barn har isolerats (avskiljts) på ungdomshemmen. SiS granskning visar att barn har blivit isolerade felaktigt och att dokumentationen har varit bristfällig.
Nu visar Ekots fortsatta rapportering att ett annat problem skulle kunna vara att isoleringen i ett hundratal fall inte har avbrutits trots att barnet har lugnat ner sig och att lagens krav för isolering därmed inte längre är uppfyllt.
Det är uppenbart att det som lagstiftarna hade tänkt sig som en undantagsåtgärd i extrema situationer används i stor skala och att döma av SiS långt ifrån alltid korrekt. Nu är inte avskiljning heller vilken åtgärd som helst. Vi talar om ett av de mest långtgående ingripanden som staten kan göra mot ett enskilt barn - att låsa in barnet ensamt i ett kalt rum.
Det är också mot den bakgrunden riksdag och regering har varit tydliga med att det är en exceptionell åtgärd som inte får tillgripas hur som helst.
I den proposition som ledde fram till bestämmelsen om avskiljning konstaterade statsrådet att "Sålunda bör i princip isolering inte få förekomma under vården. Att en isolering kan få skadliga verkningar för den unge är numera allmänt känt. En annan sak är att det kan vara nödvändigt i vissa extrema situationer - tex när den unge under akut påverkan av alkohol eller narkotika eller av annan orsak är starkt "utåtagerande" - under kortare tid hålla den unge avskild för övriga vårdbehövande."
Justitieombudsmannen har så sent som år 2007 i ett beslut varit tydlig med hur SiS får tillämpa avskiljning. "Det är ett grundläggande krav att alla inskränkningar i de intagnas fri- och rättigheter i olika hänseenden har stöd i lag"./../ "Det är angeläget att den bestämmelsen inte tillämpas på ett sådant sätt att vården bedrivs i en gråzon och därigenom kan komma att ske på ett sätt som inte står i överensstämmelse med lagstiftningen."
SiS egen rapportering och den fortsatta granskningen av Ekot visar att avskiljning inte tillämpas på det sätt lagstiftaren avsåg samt att de "gråzonsproblem" JO pekade på för några år sedan kvarstår.
Sveriges regering har med andra ord anledning att ta rekommendationerna från FN:s barnrättskommitté om att skyndsamt se över nuvarande praxis och lagstiftning av tvångsmedlet avskiljning på stort allvar. Kommittén, som nyligen granskat hur Sverige uppfyller barnkonventionen, anser att avskiljning endast ska användas i mycket exceptionella fall, att den tillåtna tiden för avskiljning ska förkortas och att Sverige ska eftersträva dess slutliga avskaffande.
Även om jag välkomnar många av de åtgärder som SiS har vidtagit är jag inte nöjd. Det är bra att SiS har förtydligat interna anvisningar, utbildat personal och skärpt rutiner kring beslut om isolering. SiS förslag att begränsa den längsta tiden för isolering från 24 timmar till 6 timmar är också ett steg i rätt riktning.
Jag vill gå längre och föreslår följande förändringar för att stärka rättssäkerheten för barn och unga på de särskilda ungdomshemmen:
* De stora bristerna i hur isolering tillämpas och kritiken från FNs barnrättskommitté bör leda till att regeringen fattar beslut om lagändringar som förbjuder isolering av barn. Det handlar då om ändringar i lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga och i lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård.
* SiS bör få i uppdrag av regeringen att komplettera den granskning som myndigheten genomfört så att de barn och ungdomar som har isolerats får komma till tals. Det säger sig självt att en ordentlig granskning inte kan sägas ha gjorts om enbart den inblandade personalen får komma till tals. Också de barn som eventuellt har blivit felaktigt isolerade måste få säga sin mening.
* De barn och ungdomar som har blivit isolerade felaktigt måste få en ursäkt och upprättelse för det som har hänt och staten bör överväga någon form av kompensation.
* I syfte att stärka rättssäkerheten för barn som är omhändertagna av samhället - både inom ramen för de statliga institutionerna och i övrigt - bör två förändringar ske: det måste bli obligatoriskt att informera omhändertagna barn om deras rättigheter och det måste finnas ett enkelt sätt för de här barnen att slå larm vid missförhållanden, det senare skulle kunna lösas om ett särskilt barnombud inrättades vid Socialstyrelsens tillsynsfunktion.
Häromdagen meddelade Statens Institutionsstyrelse (SiS) att allvarliga fel har begåtts. SiS kom till den slutsatsen efter att tillsynsenheten granskat samtliga fall under 2008 och första halvåret 2009 då barn har isolerats (avskiljts) på ungdomshemmen. SiS granskning visar att barn har blivit isolerade felaktigt och att dokumentationen har varit bristfällig.
Nu visar Ekots fortsatta rapportering att ett annat problem skulle kunna vara att isoleringen i ett hundratal fall inte har avbrutits trots att barnet har lugnat ner sig och att lagens krav för isolering därmed inte längre är uppfyllt.
Det är uppenbart att det som lagstiftarna hade tänkt sig som en undantagsåtgärd i extrema situationer används i stor skala och att döma av SiS långt ifrån alltid korrekt. Nu är inte avskiljning heller vilken åtgärd som helst. Vi talar om ett av de mest långtgående ingripanden som staten kan göra mot ett enskilt barn - att låsa in barnet ensamt i ett kalt rum.
Det är också mot den bakgrunden riksdag och regering har varit tydliga med att det är en exceptionell åtgärd som inte får tillgripas hur som helst.
I den proposition som ledde fram till bestämmelsen om avskiljning konstaterade statsrådet att "Sålunda bör i princip isolering inte få förekomma under vården. Att en isolering kan få skadliga verkningar för den unge är numera allmänt känt. En annan sak är att det kan vara nödvändigt i vissa extrema situationer - tex när den unge under akut påverkan av alkohol eller narkotika eller av annan orsak är starkt "utåtagerande" - under kortare tid hålla den unge avskild för övriga vårdbehövande."
Justitieombudsmannen har så sent som år 2007 i ett beslut varit tydlig med hur SiS får tillämpa avskiljning. "Det är ett grundläggande krav att alla inskränkningar i de intagnas fri- och rättigheter i olika hänseenden har stöd i lag"./../ "Det är angeläget att den bestämmelsen inte tillämpas på ett sådant sätt att vården bedrivs i en gråzon och därigenom kan komma att ske på ett sätt som inte står i överensstämmelse med lagstiftningen."
SiS egen rapportering och den fortsatta granskningen av Ekot visar att avskiljning inte tillämpas på det sätt lagstiftaren avsåg samt att de "gråzonsproblem" JO pekade på för några år sedan kvarstår.
Sveriges regering har med andra ord anledning att ta rekommendationerna från FN:s barnrättskommitté om att skyndsamt se över nuvarande praxis och lagstiftning av tvångsmedlet avskiljning på stort allvar. Kommittén, som nyligen granskat hur Sverige uppfyller barnkonventionen, anser att avskiljning endast ska användas i mycket exceptionella fall, att den tillåtna tiden för avskiljning ska förkortas och att Sverige ska eftersträva dess slutliga avskaffande.
Även om jag välkomnar många av de åtgärder som SiS har vidtagit är jag inte nöjd. Det är bra att SiS har förtydligat interna anvisningar, utbildat personal och skärpt rutiner kring beslut om isolering. SiS förslag att begränsa den längsta tiden för isolering från 24 timmar till 6 timmar är också ett steg i rätt riktning.
Jag vill gå längre och föreslår följande förändringar för att stärka rättssäkerheten för barn och unga på de särskilda ungdomshemmen:
* De stora bristerna i hur isolering tillämpas och kritiken från FNs barnrättskommitté bör leda till att regeringen fattar beslut om lagändringar som förbjuder isolering av barn. Det handlar då om ändringar i lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga och i lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård.
* SiS bör få i uppdrag av regeringen att komplettera den granskning som myndigheten genomfört så att de barn och ungdomar som har isolerats får komma till tals. Det säger sig självt att en ordentlig granskning inte kan sägas ha gjorts om enbart den inblandade personalen får komma till tals. Också de barn som eventuellt har blivit felaktigt isolerade måste få säga sin mening.
* De barn och ungdomar som har blivit isolerade felaktigt måste få en ursäkt och upprättelse för det som har hänt och staten bör överväga någon form av kompensation.
* I syfte att stärka rättssäkerheten för barn som är omhändertagna av samhället - både inom ramen för de statliga institutionerna och i övrigt - bör två förändringar ske: det måste bli obligatoriskt att informera omhändertagna barn om deras rättigheter och det måste finnas ett enkelt sätt för de här barnen att slå larm vid missförhållanden, det senare skulle kunna lösas om ett särskilt barnombud inrättades vid Socialstyrelsens tillsynsfunktion.
tisdag 15 december 2009
Välkomna besked från Statens Institutionsstyrelse
Allvarliga fel har begåtts och lagändringar krävs. Beskedet kommer från Statens Institutionsstyrelse (SiS) efter att tillsynsenheten granskat samtliga fall under 2008 och första halvåret 2009 då barn har isolerats (avskiljts) på ungdomshemmen. Läs SiS artikel på DN debatt
Jag är positiv till tydligheten i SiS besked. Det är bra att myndigheten visar att man tar rättssäkerheten på allvar och att missförhållanden lyfts fram i ljuset. De åtgärder som redan har vidtagits i syfte att stärka barnens rättssäkerhet är också positiva. Jag tänker särskilt på förtydliganden av interna anvisningar, utbildning av personal och skärpta rutiner kring beslut om isolering. SiS förslag att begränsa den längsta tiden för isolering från 24 timmar till 6 timmar är också ett bra steg i rätt riktning.
Under hösten har Barnombudsmannen skickat material om barnkonventionen till samtliga institutioner och vi har besökt fyra ungdomshem för att intervjua barn och ungdomar. I samband med dessa besök har vi haft mycket konstruktiva diskussioner med SiS och de hem vi har besökt. Våra slutsatser kommer att presenteras i Barnombudsmannens årsrapport nästa år.
Även om jag ser mycket positivt på det förändringsarbete som nu pågår tycker jag fortfarande att det finns utrymme för förbättringar på några punkter:
* Jag är till exempel kritisk mot att det inte tydligt framgår om och i så fall hur barn och ungdomar har kommit till tals i den fördjupade granskning som SiS nu har gjort av tidigare tillsynsbeslut. Det räcker inte att höra den inblandade personalen.
* De barn och ungdomar som har blivit isolerade felaktigt måste få en ursäkt och upprättelse för det som har hänt och man bör överväga någon form av kompensation.
* Den skärpta tidsgränsen för isolering är ett steg i rätt riktning, men jag anser att målet måste vara att barn inte isoleras på särskilda ungdomshem i enlighet med rekommendationerna från FNs barnrättskommitté.
* I syfte att stärka rättssäkerheten för barn som är omhändertagna av samhället - både inom ramen för de statliga institutionerna och i övrigt - bör två förändringar ske: det måste bli obligatoriskt att informera omhändertagna barn om deras rättigheter och det måste finnas ett enkelt sätt för de här barnen att slå larm vid missförhållanden, det senare skulle kunna lösas om ett särskilt barnombud inrättades vid Socialstyrelsens tillsynsfunktion.
Lyssna på Ekots inslag om isolering av barn
Jag är positiv till tydligheten i SiS besked. Det är bra att myndigheten visar att man tar rättssäkerheten på allvar och att missförhållanden lyfts fram i ljuset. De åtgärder som redan har vidtagits i syfte att stärka barnens rättssäkerhet är också positiva. Jag tänker särskilt på förtydliganden av interna anvisningar, utbildning av personal och skärpta rutiner kring beslut om isolering. SiS förslag att begränsa den längsta tiden för isolering från 24 timmar till 6 timmar är också ett bra steg i rätt riktning.
Under hösten har Barnombudsmannen skickat material om barnkonventionen till samtliga institutioner och vi har besökt fyra ungdomshem för att intervjua barn och ungdomar. I samband med dessa besök har vi haft mycket konstruktiva diskussioner med SiS och de hem vi har besökt. Våra slutsatser kommer att presenteras i Barnombudsmannens årsrapport nästa år.
Även om jag ser mycket positivt på det förändringsarbete som nu pågår tycker jag fortfarande att det finns utrymme för förbättringar på några punkter:
* Jag är till exempel kritisk mot att det inte tydligt framgår om och i så fall hur barn och ungdomar har kommit till tals i den fördjupade granskning som SiS nu har gjort av tidigare tillsynsbeslut. Det räcker inte att höra den inblandade personalen.
* De barn och ungdomar som har blivit isolerade felaktigt måste få en ursäkt och upprättelse för det som har hänt och man bör överväga någon form av kompensation.
* Den skärpta tidsgränsen för isolering är ett steg i rätt riktning, men jag anser att målet måste vara att barn inte isoleras på särskilda ungdomshem i enlighet med rekommendationerna från FNs barnrättskommitté.
* I syfte att stärka rättssäkerheten för barn som är omhändertagna av samhället - både inom ramen för de statliga institutionerna och i övrigt - bör två förändringar ske: det måste bli obligatoriskt att informera omhändertagna barn om deras rättigheter och det måste finnas ett enkelt sätt för de här barnen att slå larm vid missförhållanden, det senare skulle kunna lösas om ett särskilt barnombud inrättades vid Socialstyrelsens tillsynsfunktion.
Lyssna på Ekots inslag om isolering av barn
tisdag 8 december 2009
Tandvården och barn som far illa
I morse deltog jag i ett informationsmöte för personalen inom specialisttandvården i Stockholm. Mötet handlade om tandvårdens anmälningsplikt vad gäller barn som far illa. Tandvården träffar nästan alla barn. Och de barn som inte kommer till tandvården bör man särskilt uppmärksamma. Sammantaget betyder det att tandvården följer barnen från 3 års åldern tills de blir vuxna.
Ofta glöms tandläkarna bort när lokala, regionala och nationella samverkansteam bildas för att planera insatser kring barn som far illa. Det är synd. Tandläkaren kan spela en nyckelroll. Mycket av det våld som drabbar barn kan upptäckas av tandläkaren. Barnens skador hamnar ofta i regionen från axlarna och uppåt. Mycket dålig tandstatus och massiva kariesangrepp kan också vara en tydlig indikation på omsorgssvikt, något som också ska anmälas.
Vid mötet i dag deltog också företrädare från sjukvården och socialtjänsten. En omedelbar åtgärd blev att inkludera tandläkarna i samverkansarbetet kring barn som far illa. Som barnombudsman har jag tidigare tillsammans med mina nordiska kollegor uppmärksammat hur viktigt det är att tandvården inkluderas och att tandläkare vet hur de ska agera vid misstanke om att barn far illa. Jag kommer att återkomma till frågan under 2010.
Ofta glöms tandläkarna bort när lokala, regionala och nationella samverkansteam bildas för att planera insatser kring barn som far illa. Det är synd. Tandläkaren kan spela en nyckelroll. Mycket av det våld som drabbar barn kan upptäckas av tandläkaren. Barnens skador hamnar ofta i regionen från axlarna och uppåt. Mycket dålig tandstatus och massiva kariesangrepp kan också vara en tydlig indikation på omsorgssvikt, något som också ska anmälas.
Vid mötet i dag deltog också företrädare från sjukvården och socialtjänsten. En omedelbar åtgärd blev att inkludera tandläkarna i samverkansarbetet kring barn som far illa. Som barnombudsman har jag tidigare tillsammans med mina nordiska kollegor uppmärksammat hur viktigt det är att tandvården inkluderas och att tandläkare vet hur de ska agera vid misstanke om att barn far illa. Jag kommer att återkomma till frågan under 2010.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)