Tandvård och barn som far illa

Är nu på väg hem efter en dag i Gävle som har handlat om tandvårdens ansvar när barn far illa. På morgonen medverkade jag på ett möte med landstingets beställare av tandvård, dvs de som köper tandvård av folktandvården och privata vårdgivare. Eller för att gå mer rakt på sak: de som sitter på pengarna och styr vad tandvården får betalt för. Men vad har det med barn som far illa att göra?

Jo, i Gävleborg är det exempelvis ca 2 procent av alla barn som inte kommer till tandläkaren. Det kan bero på flera olika saker. I en del fall handlar det om föräldrar som inte klarar föräldrarollen. I andra fall att kallelserna överhuvudtaget inte når vårdnadshavarna. I samtliga fall leder det dock till att barnet inte får den tandvård de behöver. Vad kräver då landstinget av vårdgivarna när barnen uteblir? Ja, här ser det olika ut. En del betalar schablonmässigt och då är ju varje barn som inte dyker upp en vinst för vårdgivaren. Andra landsting ställer tydliga krav på ordentlig uppföljning och då finns det starka incitament för vårdgivaren att inte släppa taget om de barn som annars tappas bort.

Mitt anförande handlade förstås om hur viktigt det är att landstinget ställer tydliga krav på alla som ger tandvård att agera när det finns misstanke om att barn far illa. Barn får inte tappas bort. Det måste också finnas ett bra samarbete med socialtjänsten och kunskap och rutiner som leder till att tandvården anmäler oro om att barn far illa. Här finns en hel del att göra. Trots att alla barn kallas till tandvården vittnade en socialsekreterare om att hon under 8 år bara stött på ett enda fall där tandvården anmält att barn far illa.

På eftermiddagen träffade jag tandhygienister och anställda i barnhälsovården som samlats för att diskutera tandvårdens ansvar för barn som far illa. Jag tycker att diskussionen blev bra. Flera vittnade om att det kräver mod att anmäla och att man känner sig osäker på hur anmälningar hanteras av socialtjänsten. Desto bättre att en socialsekreterare på plats kunde beskriva hur socialtjänsten arbetar och hur viktigt det är att socialtjänsten får information från andra när de befarar att barn riskerar att fara illa. Ju tidigare stödinsatser kan ges, desto bättre.

I Gävleborg har landstinget nu tagit fram tydliga riktlinjer för hur tandvården ska agera när barn far illa. Om riktlinjerna följs ska inte barn behöva hamna mellan stolarna. Det är bra. Och jag tror att det finns goda möjligheter att man kan komma en bra bit på rätt väg eftersom den goda viljan så tydligt finns - det vittnade engagemanget bland alla vårdanställda om.

Tandvården och barn som far illa

I morse deltog jag i ett informationsmöte för personalen inom specialisttandvården i Stockholm. Mötet handlade om tandvårdens anmälningsplikt vad gäller barn som far illa. Tandvården träffar nästan alla barn. Och de barn som inte kommer till tandvården bör man särskilt uppmärksamma. Sammantaget betyder det att tandvården följer barnen från 3 års åldern tills de blir vuxna.

Ofta glöms tandläkarna bort när lokala, regionala och nationella samverkansteam bildas för att planera insatser kring barn som far illa. Det är synd. Tandläkaren kan spela en nyckelroll. Mycket av det våld som drabbar barn kan upptäckas av tandläkaren. Barnens skador hamnar ofta i regionen från axlarna och uppåt. Mycket dålig tandstatus och massiva kariesangrepp kan också vara en tydlig indikation på omsorgssvikt, något som också ska anmälas.

Vid mötet i dag deltog också företrädare från sjukvården och socialtjänsten. En omedelbar åtgärd blev att inkludera tandläkarna i samverkansarbetet kring barn som far illa. Som barnombudsman har jag tidigare tillsammans med mina nordiska kollegor uppmärksammat hur viktigt det är att tandvården inkluderas och att tandläkare vet hur de ska agera vid misstanke om att barn far illa. Jag kommer att återkomma till frågan under 2010.