Tillsammans med Migrationsverket och Rädda Barnen vädjade jag nyligen till Sveriges kommuner att ta emot de ensamkommande flyktingbarnen. Situationen är ohållbar i de tillfälliga boenden där barnen väntar på en kommunplacering.
Frågan har väckt debatt i flera kommuner. Nu i dag såg jag exempelvis att kommunfullmäktige i Filipstad diskuterat vad man kan göra och att man där bestämt att fördubbla mottagandet av flyktingbarn.
Åsa Andersson som är enhetschef på arbetsmarknads- och integrationsenheten i Filipstad motiverar beslutet i Nya Wermlands Tidningen:
– Man möter barn som kommer från andra omständigheter än vad man är van vid och det kan vara svårt. Men om man satsar på det här är jag övertygad om att man får något positivt tillbaka.
De ensamkommande flyktingbarnen och Filipstad är att gratulera!
tisdag 25 augusti 2009
fredag 21 augusti 2009
Ska det vara lagligt att slå barn?
Ska det vara lagligt att slå barn? I Sverige besvarades den frågan med ett klart nej 1979. Då förbjöds kroppslig bestraffning av barn. Lagen har haft stor betydelse. Andelen barn som blir slagna har minskat kraftigt.
Sedan dess har många länder valt att följa det svenska exemplet: Österrike, Bulgarien, Costa Rica, Kroatien, Cypern, Danmark, Finland, Tyskland, Grekland, Ungern, Island, Israel, Litauen, Moldavien, Holland, Norge, Portugal, Rumänien, Spanien, Ukraina, Uruguay, Venezuela och Nya Zealand.
I dag avslutas den rådgivande omröstningen om Nya Zealand åter bör tillåta barnaga. Sedan lagen mot barnaga infördes 2007 har det förts en intensiv kampanj mot den. Argumenten känns igen från den svenska 70-talsdebatten. De som åter vill tillåta barnaga anser att resurser "slösas" på att utreda "milt" våld när fokus istället borde vara på det grova våldet. Man menar också att det är föräldrarnas sak att bestämma över vilka metoder som ska användas i uppfostran.
Kampanjen för fortsatt kriminalisering av barnaga frågar varför det ska vara tillåtet att slå just spädbarn och unga - de mest skyddslösa - när det inte är tillåtet att slå vuxna?
I Sverige vet vi att förbudet mot barnaga har haft en effekt också på det grövre våldet där tillhyggen används i misshandeln av barn. Även det grövre våldet har minskat när tröskeln höjts för att överhuvudtaget tillgripa våld mot barn. Den minskade toleransen i samhället mot att barn utsätts för våld har också lett till att fler fall anmäls till polis och socialtjänst och att barn som växer upp i farliga miljöer kan få stöd.
Vi har all anledning att känna glädje över att bo i Sverige där kroppslig bestraffning av barn har varit förbjudet i 30 år. Det betyder inte att arbetet tagit slut. Fortfarande utsätts barn för våld. Fortfarande argumenterar en del vuxna för att psykisk och fysisk misshandel av barn är mindre allvarligt än om samma sak sker mot vuxna. Den nu aktuella diskussionen på Nya Zealand påminner oss om varför det är viktigt att ständigt föra debatten om att även barn har mänskliga rättigheter.
Sedan dess har många länder valt att följa det svenska exemplet: Österrike, Bulgarien, Costa Rica, Kroatien, Cypern, Danmark, Finland, Tyskland, Grekland, Ungern, Island, Israel, Litauen, Moldavien, Holland, Norge, Portugal, Rumänien, Spanien, Ukraina, Uruguay, Venezuela och Nya Zealand.
I dag avslutas den rådgivande omröstningen om Nya Zealand åter bör tillåta barnaga. Sedan lagen mot barnaga infördes 2007 har det förts en intensiv kampanj mot den. Argumenten känns igen från den svenska 70-talsdebatten. De som åter vill tillåta barnaga anser att resurser "slösas" på att utreda "milt" våld när fokus istället borde vara på det grova våldet. Man menar också att det är föräldrarnas sak att bestämma över vilka metoder som ska användas i uppfostran.
Kampanjen för fortsatt kriminalisering av barnaga frågar varför det ska vara tillåtet att slå just spädbarn och unga - de mest skyddslösa - när det inte är tillåtet att slå vuxna?
I Sverige vet vi att förbudet mot barnaga har haft en effekt också på det grövre våldet där tillhyggen används i misshandeln av barn. Även det grövre våldet har minskat när tröskeln höjts för att överhuvudtaget tillgripa våld mot barn. Den minskade toleransen i samhället mot att barn utsätts för våld har också lett till att fler fall anmäls till polis och socialtjänst och att barn som växer upp i farliga miljöer kan få stöd.
Vi har all anledning att känna glädje över att bo i Sverige där kroppslig bestraffning av barn har varit förbjudet i 30 år. Det betyder inte att arbetet tagit slut. Fortfarande utsätts barn för våld. Fortfarande argumenterar en del vuxna för att psykisk och fysisk misshandel av barn är mindre allvarligt än om samma sak sker mot vuxna. Den nu aktuella diskussionen på Nya Zealand påminner oss om varför det är viktigt att ständigt föra debatten om att även barn har mänskliga rättigheter.
torsdag 20 augusti 2009
Lagstiftningsarbete drar ut på tiden – små barn kommer i kläm
I januari 2008 skrev Barnombudsmannen till migrationsminister Tobias Billström och framförde att det inte är rimligt att föräldrar tvingas lämna sina barn, i synnerhet spädbarn, och resa till sitt hemland eller annat land för att där ansöka om uppehållstillstånd på grund av anknytning.
Enligt uppgift från Regeringskansliet är målet att lagstiftningen som kan medge undantag från detta krav tidigast kommer den 1 juli 2010. Under den tid vi väntar på en lagändring kan många barn tvingas vara ifrån en av sina föräldrar under lång tid. Detta är inte acceptabelt.
Min uppfattning är att den undantagsbestämmelse som finns i nu gällande lagstiftning, och som ger Migrationsverket möjlighet att bifalla en ansökan om uppehållstillstånd på grund av anknytning även efter inresa till Sverige, används för restriktivt. Det finns rättsfall från Migrationsöverdomstolen där sökanden beviljats tillfälligt uppehållstillstånd på grund av att det inte ansetts skäligt att sökanden skulle behöva lämna Sverige för att ansöka om det uppehållstillstånd hon är berättigad till. I det fallet väntade makarna barn tillsammans och Migrationsöverdomstolen ansåg att en familjeseparation skulle innebära beaktansvärda olägenheter för dem.
Enligt artikel 9 i barnkonventionen ska konventionsstaterna säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom då behöriga myndigheter som är underställda rättslig överprövning i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. I artikel 10 i barnkonventionen står det att konventionsstaterna ska behandla alla familjeåterföreningar på ett positivt, humant och snabbt sätt. Artikel 10 ska tolkas i ljuset av artikel 9. Barnet har rätt till ett personligt förhållande och direkt kontakt med båda föräldrarna utom i de fall det står i strid med barnets bästa.
Barnrättskommittén som i juni i år lämnade sin rapport över hur Sverige lever upp till barnkonventionen uppmanar Sverige att göra allt för att konventionen ska bli en del av svensk lagstiftning. Tills dess att detta är genomfört rekommenderas Sverige att ge barnkonventionen företräde om det visar sig att nationell lagstiftning inte överensstämmer med vad konventionen säger.
I det svar regeringen skickade tidigare i år till Barnrättskommittén i Genève framhölls att "A division under the Minister for Health and Social Affairs, CRC Coordination, is responsible for pursuing child rights policy and thus also for ensuring that attention is given to the norms of the CRC in all proposed legislation, policy documents, programmes or other measures adopted by the Government."
Man betonade alltså att det inom regeringskansliet finns en barnkonventionssamordning som ska garantera att barnkonventionen ges genomslag i all lagstiftning m m som regeringen tar initiativ till. Frågan om familjesplittring är ett solklart sådant exempel där barnkonventionen har ställts på undantag. Det är bra att regeringen sedan länge har aviserat att en ändring kommer att föreslås. Som barnombudsman önskar jag att detta arbete prioriteras och att en ändring i lagstiftningen sker skyndsamt. Men även med ett snabbspår tar lagstiftningsarbete tid och därför måste de möjligheter som redan finns i nu gällande lagstiftning tas tillvara i syfte att undvika att föräldrar och barn skiljs åt.
Enligt uppgift från Regeringskansliet är målet att lagstiftningen som kan medge undantag från detta krav tidigast kommer den 1 juli 2010. Under den tid vi väntar på en lagändring kan många barn tvingas vara ifrån en av sina föräldrar under lång tid. Detta är inte acceptabelt.
Min uppfattning är att den undantagsbestämmelse som finns i nu gällande lagstiftning, och som ger Migrationsverket möjlighet att bifalla en ansökan om uppehållstillstånd på grund av anknytning även efter inresa till Sverige, används för restriktivt. Det finns rättsfall från Migrationsöverdomstolen där sökanden beviljats tillfälligt uppehållstillstånd på grund av att det inte ansetts skäligt att sökanden skulle behöva lämna Sverige för att ansöka om det uppehållstillstånd hon är berättigad till. I det fallet väntade makarna barn tillsammans och Migrationsöverdomstolen ansåg att en familjeseparation skulle innebära beaktansvärda olägenheter för dem.
Enligt artikel 9 i barnkonventionen ska konventionsstaterna säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom då behöriga myndigheter som är underställda rättslig överprövning i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. I artikel 10 i barnkonventionen står det att konventionsstaterna ska behandla alla familjeåterföreningar på ett positivt, humant och snabbt sätt. Artikel 10 ska tolkas i ljuset av artikel 9. Barnet har rätt till ett personligt förhållande och direkt kontakt med båda föräldrarna utom i de fall det står i strid med barnets bästa.
Barnrättskommittén som i juni i år lämnade sin rapport över hur Sverige lever upp till barnkonventionen uppmanar Sverige att göra allt för att konventionen ska bli en del av svensk lagstiftning. Tills dess att detta är genomfört rekommenderas Sverige att ge barnkonventionen företräde om det visar sig att nationell lagstiftning inte överensstämmer med vad konventionen säger.
I det svar regeringen skickade tidigare i år till Barnrättskommittén i Genève framhölls att "A division under the Minister for Health and Social Affairs, CRC Coordination, is responsible for pursuing child rights policy and thus also for ensuring that attention is given to the norms of the CRC in all proposed legislation, policy documents, programmes or other measures adopted by the Government."
Man betonade alltså att det inom regeringskansliet finns en barnkonventionssamordning som ska garantera att barnkonventionen ges genomslag i all lagstiftning m m som regeringen tar initiativ till. Frågan om familjesplittring är ett solklart sådant exempel där barnkonventionen har ställts på undantag. Det är bra att regeringen sedan länge har aviserat att en ändring kommer att föreslås. Som barnombudsman önskar jag att detta arbete prioriteras och att en ändring i lagstiftningen sker skyndsamt. Men även med ett snabbspår tar lagstiftningsarbete tid och därför måste de möjligheter som redan finns i nu gällande lagstiftning tas tillvara i syfte att undvika att föräldrar och barn skiljs åt.
onsdag 19 augusti 2009
Bättre experter finns inte
Har precis avslutat ett möte med några av ungdomarna i vårt expertråd med barn och unga som själva har erfarenhet av att vara placerade utanför sitt hem. För mig som barnombudsman är det viktigt att ta del av ungdomarnas kunskap om hur det är att bo på ett särskilt ungdomshem eller på ett hem för vård och boende. Vad fungerar bra? Vad kan bli bättre?
I dag började vi med att fira de viktiga förbättringar som nu sker - tillsynen av de särskilda ungdomshemmen skärps och isolering av barn och unga ska följas upp bättre. Vi diskuterade också vad som borde stå i en folder som barnombudsmannen, i samverkan med länsstyrelserna i Kalmar och Jönköpings län, ska sprida till barn som bor på hem för vård och boende. Om två veckor ska expertrådet ses igen och då ska ungdomarna arbeta med foldern - vad tycker expertrådet att det är viktigt att man som barn får veta när man är omhändertagen?
Vi pratade också om det möte som jag ska ha med Statens institutionsstyrelses tillsynsenhet och Socialstyrelsen nu på fredag. Expertrådet påminde om de rekommendationer rådet har tagit fram för hur tillsynen bör gå till. Gruppen tyckte också att barn på särskilda ungdomshem borde få en folder om sina rättigheter. Som det är nu vet man inte vad som gäller och det är dåligt både för barnen och vårdhemmet, menade rådet.
Som alltid blir jag upplyft av att träffa expertrådet. Ungdomarna har så många kloka idéer och så mycket erfarenhet. Professorer i socialt arbete i all ära, men ingen är bättre expert på hur det är att leva och bo på institution än just de barn och ungdomar som är i den situationen. Vågar vi lyssna blir vården bättre.
I dag började vi med att fira de viktiga förbättringar som nu sker - tillsynen av de särskilda ungdomshemmen skärps och isolering av barn och unga ska följas upp bättre. Vi diskuterade också vad som borde stå i en folder som barnombudsmannen, i samverkan med länsstyrelserna i Kalmar och Jönköpings län, ska sprida till barn som bor på hem för vård och boende. Om två veckor ska expertrådet ses igen och då ska ungdomarna arbeta med foldern - vad tycker expertrådet att det är viktigt att man som barn får veta när man är omhändertagen?
Vi pratade också om det möte som jag ska ha med Statens institutionsstyrelses tillsynsenhet och Socialstyrelsen nu på fredag. Expertrådet påminde om de rekommendationer rådet har tagit fram för hur tillsynen bör gå till. Gruppen tyckte också att barn på särskilda ungdomshem borde få en folder om sina rättigheter. Som det är nu vet man inte vad som gäller och det är dåligt både för barnen och vårdhemmet, menade rådet.
Som alltid blir jag upplyft av att träffa expertrådet. Ungdomarna har så många kloka idéer och så mycket erfarenhet. Professorer i socialt arbete i all ära, men ingen är bättre expert på hur det är att leva och bo på institution än just de barn och ungdomar som är i den situationen. Vågar vi lyssna blir vården bättre.
torsdag 13 augusti 2009
Gömda barn ska få gå i skolan
I dag har regeringen beslutat att tillsätta en utredning om rätt till skolgång för gömda barn, det vill säga för barn som vistas i landet utan tillstånd. I pressmeddelandet från regeringen framhåller utbildningsminister Jan Björklund att barn måste kunna gå till skolan utan att vara rädda för att just det ska leda till att de utvisas.
Det är ett mycket välkommet besked. Och det är efterlängtat! FNs barnrättskommitté i Genève har rekommenderat Sverige att ge alla barn rätt till skolgång. I samband med granskningen av Sveriges rapport till barnrättskommittén uttryckte kommittén också sin oro över att så ännu inte är fallet i Sverige. Barnombudsmannen har också lyft frågan till regeringen vid flera tillfällen, nu senast i vår årsrapport för 2009 som överlämnades till regeringen i mars.
Barn som lever som gömda eller på flykt eller under andra svåra förhållanden är i särskilt stort behov av att få tillgång till en fungerande vardag där rätten att gå i skola är en fundamental rättighet.
Enligt en uppskattning från Rädda Barnen lever mellan 1000 och 1500 barn gömda i Sverige idag. Barnen har inte valt sin livssituation. Dessa barn mår ofta mycket dåligt. De bär med sig upplevelser från krig och konfliktområden och lever i utanförskap med en skräck för att bli upptäckta. Barnen har ofta små möjligheter att vistas utomhus eller leka med andra barn. Avsaknaden av rätt till skolgång har förstärkt dessa barns isolering.
Barnkonventionen är tydlig. Alla barn har samma rättigheter oavsett vilken ställning i samhället de har, om de har uppehållstillstånd eller inte, om de lever gömda eller inte. Nu tar Sveriges regering ett viktigt steg mot att förverkliga även gömda barns rättigheter.
Det är ett mycket välkommet besked. Och det är efterlängtat! FNs barnrättskommitté i Genève har rekommenderat Sverige att ge alla barn rätt till skolgång. I samband med granskningen av Sveriges rapport till barnrättskommittén uttryckte kommittén också sin oro över att så ännu inte är fallet i Sverige. Barnombudsmannen har också lyft frågan till regeringen vid flera tillfällen, nu senast i vår årsrapport för 2009 som överlämnades till regeringen i mars.
Barn som lever som gömda eller på flykt eller under andra svåra förhållanden är i särskilt stort behov av att få tillgång till en fungerande vardag där rätten att gå i skola är en fundamental rättighet.
Enligt en uppskattning från Rädda Barnen lever mellan 1000 och 1500 barn gömda i Sverige idag. Barnen har inte valt sin livssituation. Dessa barn mår ofta mycket dåligt. De bär med sig upplevelser från krig och konfliktområden och lever i utanförskap med en skräck för att bli upptäckta. Barnen har ofta små möjligheter att vistas utomhus eller leka med andra barn. Avsaknaden av rätt till skolgång har förstärkt dessa barns isolering.
Barnkonventionen är tydlig. Alla barn har samma rättigheter oavsett vilken ställning i samhället de har, om de har uppehållstillstånd eller inte, om de lever gömda eller inte. Nu tar Sveriges regering ett viktigt steg mot att förverkliga även gömda barns rättigheter.
tisdag 21 juli 2009
Ledande forskare om isolering av barn
I lördags skrev sju av landets ledande forskare i socialt arbete ett tänkvärt debattinlägg i Svenska Dagbladet: "isolering hjälper inte utsatta barn".
Läs artikeln!
Forskarna konstaterar att det på 1940-talet fanns bestämmelser om att barn under 15 år inte fick hållas isolerade vid de skolor som tillhörde barna- och ungdomsvården (föregångare till särskilda ungdomshem) och förvånas över att motsvarande åldersgräns för isolering av barn inte finns i dag.
Forskarna anser att regeringen, i linje med FN:s Barnrättskommitté, bör gå betydligt längre än att ge SiS i uppdrag att göra en översyn av tillämpningen av avskiljning:
Viktiga frågor som det finns skäl att återkomma till, inte minst vid den hearing om den sociala barn och ungdomsvården som jag inbjudit till i slutet av augusti.
Läs artikeln!
Forskarna konstaterar att det på 1940-talet fanns bestämmelser om att barn under 15 år inte fick hållas isolerade vid de skolor som tillhörde barna- och ungdomsvården (föregångare till särskilda ungdomshem) och förvånas över att motsvarande åldersgräns för isolering av barn inte finns i dag.
Forskarna anser att regeringen, i linje med FN:s Barnrättskommitté, bör gå betydligt längre än att ge SiS i uppdrag att göra en översyn av tillämpningen av avskiljning:
Det är dags för en bred kritisk diskussion om tvångsmedel mot barn och ungdomar: Är det över huvud taget acceptabelt att ha befogenheter som innebär isolering av barn och ungdomar?
Om så anses vara fallet, bör det finnas en nedre åldersgräns? Hur många barn måste isoleras? Hur skall kontrollen av ett sådant system se ut? Vilka skäl finns det att Sverige skall ha ett system som i ett nordiskt perspektiv är mycket långtgående när det gäller inlåsning av barn och ungdomar och hur rimmar det med FN:s konvention om barnets rättigheter?
Viktiga frågor som det finns skäl att återkomma till, inte minst vid den hearing om den sociala barn och ungdomsvården som jag inbjudit till i slutet av augusti.
fredag 3 juli 2009
Ungas säkerhet på nätet
I morse hade Surfa Lugnt bjudit in till en paneldiskussion om ungas säkerhet på nätet. En stor panel med deltagare från bland annat Rädda Barnen, medierådet, Fryshyset och Friends enades om att vuxna måste engagera sig mer i vad barnen gör på nätet.
Nätet innebär i huvudsak något positivt för barn. Men precis som på andra arenor far barn illa också på nätet. Barn som drabbas av mobbning i skolmiljön drabbas också ofta virtuellt. Mobbningen sker genom SMS till mobilen, på chattforum, hemsidor och i mejlen. Den som drabbas har ingenstans att gömma sig från hetsen.
Barn använder alltmer tid till att finnas på nätet och den generation som är uppvuxen med nätet från start gör ingen skillnad mellan situationer på nätet och "in real life". Nätet är helt enkelt också en del av "real life". Men alltför ofta spelar vuxna en marginell roll i denna allt större delen av våra barns liv.
Den dåliga nyheten är att de allra flesta barn och unga, utan vår vetskap, redan har stött på internets avigsidor. Den goda nyheten är att de allra flesta barn är bra på att hitta strategier för att hantera detta. De blockar snuskgubbar och tipsar kompisar om vad som kan vara farligt.
Det som bekymrar mig mest är därför inte barn som lever i trygga miljöer med starkt stöd från familj och vänner. De kan förstås också fara illa, men risken är många gånger högre för barn som lever i social utsatthet. Barn som råkar illa ut på nätet har redan ofta råkat illa ut också utanför nätet. Barn som är i den situationen är mer mottagliga för vuxna som inte vill dom väl.
Som barnombudsman måste mitt fokus därför vara främst på de barn som inte får tillräckligt med stöd och uppmärksamhet hemifrån - och där upplysningssatsningar riktade mot föräldrar inte heller kan hjälpa. Hur kan vi hjälpa de barnen att få bra strategier mot nätets avigsidor och att bli mindre riskbenägna?
Jag är övertygad om att andra vuxna i de här barnens närmiljö kan spela en avgörande roll. Skolan och inte minst elevhälsovården måste tidigt se och uppmärksamma barn som är ensamma, utaatta för mobbning eller som på annat sätt far illa. De likabehandlingsplaner som alla skolor ska ha måste också täcka in de nya arenor där skolelever kan utsätta varandra för kränkningar och mobbning.
Nätet innebär i huvudsak något positivt för barn. Men precis som på andra arenor far barn illa också på nätet. Barn som drabbas av mobbning i skolmiljön drabbas också ofta virtuellt. Mobbningen sker genom SMS till mobilen, på chattforum, hemsidor och i mejlen. Den som drabbas har ingenstans att gömma sig från hetsen.
Barn använder alltmer tid till att finnas på nätet och den generation som är uppvuxen med nätet från start gör ingen skillnad mellan situationer på nätet och "in real life". Nätet är helt enkelt också en del av "real life". Men alltför ofta spelar vuxna en marginell roll i denna allt större delen av våra barns liv.
Den dåliga nyheten är att de allra flesta barn och unga, utan vår vetskap, redan har stött på internets avigsidor. Den goda nyheten är att de allra flesta barn är bra på att hitta strategier för att hantera detta. De blockar snuskgubbar och tipsar kompisar om vad som kan vara farligt.
Det som bekymrar mig mest är därför inte barn som lever i trygga miljöer med starkt stöd från familj och vänner. De kan förstås också fara illa, men risken är många gånger högre för barn som lever i social utsatthet. Barn som råkar illa ut på nätet har redan ofta råkat illa ut också utanför nätet. Barn som är i den situationen är mer mottagliga för vuxna som inte vill dom väl.
Som barnombudsman måste mitt fokus därför vara främst på de barn som inte får tillräckligt med stöd och uppmärksamhet hemifrån - och där upplysningssatsningar riktade mot föräldrar inte heller kan hjälpa. Hur kan vi hjälpa de barnen att få bra strategier mot nätets avigsidor och att bli mindre riskbenägna?
Jag är övertygad om att andra vuxna i de här barnens närmiljö kan spela en avgörande roll. Skolan och inte minst elevhälsovården måste tidigt se och uppmärksamma barn som är ensamma, utaatta för mobbning eller som på annat sätt far illa. De likabehandlingsplaner som alla skolor ska ha måste också täcka in de nya arenor där skolelever kan utsätta varandra för kränkningar och mobbning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)