Ska Sverige svika i kampen mot att barn utnyttjas som barnsoldater?

I dag den 12 februari är det internationella dagen mot att barn används som soldater i väpnade konflikter.  Det finns ca 300 000 barnsoldater i 21 länder.

Kampen mot att barn utnyttjas på detta brutala sätt måste föras ständigt och positionerna ska flyttas framåt. Därför är jag oroad över att regeringen nu backar från sitt tidigare förslag att skyddet ska gälla barn under 18 år. Ett förslag som Barnombudsmannen, Advokatsamfundet, Röda Korset med flera välkomnade i remissrundan.

I det förslag till Lag om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser som regeringen nu har lämnat till lagrådet har skyddet mot att barn används för direkt deltagande i väpnade konflikter sänkts till att enbart gälla barn under 15 år.

Som barnombudsman beklagar jag att regeringen sätter 15 år som gräns för krigsförbrytelser när det gäller rekrytering till väpnade styrkor eller användning av barn i strid - barnsoldater.

Barn drabbas oerhört hårt av väpnade konflikter. För att stärka skyddet av barn i väpnade konflikter och för att säkerställa att förövare kan ställas till svars för sina handlingar så har FN:s säkerhetsråd pekat ut sex förbrytelser mot barn som särskilt allvarliga. Dessa är:

• Dödande eller lemlästande av barn.
• Rekrytering eller användande av barn som soldater.
• Sexuellt våld mot barn.
• Attacker på skolor eller sjukhus.
•  Förhindrande av humanitär assistans till barn.
•  Bortförande av barn.

Sverige har genom åren haft en pådrivande roll i arbetet för mänskliga rättigheter. Vi har inte minst understrukit vikten av att länder ratificerar det fakultativa protokollet till barnkonventionen om barns inblandning i väpnad konflikt som ger barn under 18 år skydd. Protokollet har nu ratificerats av 153 länder.

När Barnombudsmannen fick yttra sig över utkastet till lagrådsremiss till Lag om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser så föreslog regeringen att den som använder ett barn som inte fyllt arton år för direkt deltagande i fientligheter, rekryterar ett barn till väpnade grupper eller genom obligatorisk rekrytering tar ut ett barn till nationella väpnade styrkor döms för krigsförbrytelse. Detta var en hållning som Barnombudsmannen välkomnade. Unicef och Rädda Barnen besvarade inte remissen, kanske just för att den på denna punkt uttryckte en ståndpunkt som barnrättsorganisationer omfattar.

Dessvärre har regeringen i sitt slutgiltiga förslag till lagrådet svängt om och ändrat texten så att skyddet nu enbart gäller barn under 15 år. Detta ställningstagande innebär ett aktivt steg tillbaka i kampen för barnets rättigheter.

Argumentet som anförs är att 18-års gränsen inte är del av allmän folkrätt, även om 18-års gränsen förekommer i tilläggsprotokollet till FN:s barnkonvention. Det kan stämma, men missar också helt den utveckling som skett det senaste decenniet när allt fler länder ratificerat tilläggsprotokollet. Regeringens omsvängning innebär att Sverige inte utnyttjar den möjlighet vi har att låta vår lagstiftning ligga i framkant och driva utvecklingen av folkrätten vidare framåt. Som barnombudsman instämmer jag här i den kritik som bland annat Ove Bring, professor emeritus i internationell rätt, riktat mot den passiva hållningen.

Inom kort ligger frågan på riksdagens bord för debatt och beslut. Jag kommer också att lyfta frågan i den rapport Barnombudsmannen ska skicka till FN:s barnrättskommitté inför granskningen av Sverige.

 

 

Bra förslag men stora frågor återstår att lösa

”Jag vill att det blir stor förändring. Vi har talat från hjärtat, nu måste du göra något” Så sammanfattade en pojke som var omhändertagen i samhällsvård sina förväntningar när han 2011 träffade regeringen.

Lite tillspetsat kan man säga att resultatet av detta möte blev utredningen om tvångsvård för barn och unga som i dag tre år senare lämnade över ett delbetänkande till barnminister Maria Larsson.

I Barnombudsmannens rapport Bakom fasaden som överlämnades till regeringen 2011 kom barn och unga till tals om sin situation.  En viktig rekommendation i rapporten var just att tvångsvården av barn och unga måste ses över ur ett rättighetsperspektiv.

De förslag som utredningen om tvångsvård presenterar i dag överensstämmer väl med vad Barnombudsmannen föreslagit i våra rapporter de senaste åren. Det handlar om att stärka kontrollen av och stödet till familjehem. Insatser för att få en bättre matchning mellan familjehem och barn. Nya boendeformer som bättre motsvarar de omhändertagna barnens rättigheter och behov.

 

Allt detta är viktiga åtgärder för att öka tryggheten och säkerheten när barn är placerade utanför det egna hemmet. Det viktiga nu är att förslagen också omsätts i handling och att inte andra kortsiktiga prioriteringar tillåts vattna ur förslagen.

 

Jag är positiv till innehållet i delbetänkandet, men samtidigt kan jag konstatera att stora frågor som rör placerade barns rättigheter fortfarande återstår att lösa. Det handlar bland annat om frågor som överhuvudtaget rör krav på innehåll i vården, vårdens kvalitet och om samhällsplacerade barns grundläggande rätt till god utbildning och hälsovård. Det är oacceptabelt att ha en tvångslagstiftning som saknar målformuleringar om vad vården ska syfta till.

 

Vi vet fortfarande väldigt lite om vilken vård och omsorg de omhändertagna barnen får och vilka resultat insatserna ger. Denna typ av uppföljning saknas. Trots att det finns över 500 HVB runt om i landet var det enbart ett (1) som hade genomfört en tillräcklig utvärdering av verksamheten, enligt en granskning Socialstyrelsen gjorde för några år sedan.

Barnombudsmannen välkomnar att regering och riksdag de senaste åren har fattat beslut om skärpt tillsyn, anmälningsskyldighet enligt lex Sarah och att placerade barn har fått rätt till en egen socialsekreterare. Och vi välkomnar som sagt även förslagen som presenterades i dag. Men detta räcker inte.

Här är några saker som vi hoppas finns med i höstens slutbetänkande från tvångsvårdsutredningen:

• De placerade barnens rättigheter måste förtydligas i lagstiftningen. De stora och oacceptabla bristerna vad gäller placerade barns rätt till bra skolgång, tillgång till hälsovård, högkvalitativ omsorg och goda möjligheter att själva få komma till tals måste rättas till. Dessa frågor måste besvaras i tvångsvårdsutredningens fortsatta arbete.
• Lagstiftningen som styr tillståndsgivning av HVB måste skärpas. I dag krävs inget tillstånd alls för offentligt drivna HVB-hem. Och de krav som ställs i lagstiftningen för att godkänna privata HVB är alldeles för lågt ställda. Det är viktigt att lagstiftningen ställer tydligare krav på vårdens innehåll, personalens kompetens och lämplighet samt att verksamhetens resultat utvärderas. Även anser Barnombudsmannen att tvångsvårdsutredningen måste föreslå en skarpare reglering.
• Det måste också vara lättare att utkräva ansvar. En av de viktigaste slutsatserna från Vanvårdsutredningen var att det aldrig räcker med bra lagar och regler om det inte går att utkräva ansvar när regelverket inte följs. Detta är en oerhört viktig lärdom vars allvar understryks av att enbart en av fem kommuner – enligt BO-enkät 2011 - fattat beslut i Socialnämnderna om hur de ska agera när det framkommer att det finns missförhållanden i ett HVB eller familjehem.
• Oberoende ombud och rätt till skadestånd. På samma sätt som barn som utsatts för kränkande behandling och mobbning i skolan kan vända sig till Barn- och elevombudet så måste placerade barn ges möjlighet att vända sig till ett oberoende ombud och ställa myndigheter till svars om de försummat eller brustit i sitt ansvar för det placerade barnet. Vid grova försummelser bör skadestånd kunna utgå eftersom det skulle vara ett effektivt verktyg för att förmå samtliga kommuner att ta de placerade barnens rätt till trygg och säker vård på största allvar.

 

 

 

 

Så ska Rebeckas råd bli verklighet!

I måndags lämnade Barnombudsmannen och Socialstyrelsen över en förstudie till Socialdepartementet med förslag på hur socialtjänsten kan bli mer känd och tillgänglig för barn och unga. Till stor del är det vi nu föreslår Rebeckas och andra barn och ungdomars förtjänst.

Rebecka gav råd till Barnombudsmannen och barnminister Maria Larsson. Hennes barndom går inte i repris. För henne kan inte sociala myndigheter längre göra någon skillnad. Men hon ville träffa oss för att berätta. Hennes önskan var att myndigheterna skulle lära av hennes erfarenheter och bli bättre på att se och hjälpa de barn som just nu växer upp med våld och övergrepp i nära relationer.

Rebecka och andra barn och ungdomar som vi träffade när vi arbetade med rapporten Signaler hade många viktiga råd att ge. Råden handlade om skolpersonal och vårdpersonal som måste få utbildning för att kunna se och agera när de möter våldsutsatta barn. Det handlade om ett rättsväsende som måste agera snabbare när barn är brottsoffer. Och det handlade om en socialtjänst som barnen upplevde var osynlig, okänd och inte tillgänglig för barn.

Barn och unga som mötte barnminister Maria Larsson hade berättat om hur barn i skolan får information av brandkåren om vad man ska göra när det brinner hemma. Men ingen hade som barn fått information om att man har rätt till hjälp som barn när man far illa på grund av våld, övergrepp eller missbruk i hemmet.

Regeringen lyssnade. Ifjol tog regeringen ett viktigt beslut för att göra socialtjänsten mer känd och tillgänglig för barn. Barnombudsmannen och Socialstyrelsen fick i uppdrag att ta fram förslag. Även om Barnombudsmannen gärna hade sett en större reformering av socialtjänsten till en barntjänst så är detta ett viktigt steg i rätt riktning. Det är en insikt om att skyddet av barn kräver att vi också ger barn information och verktyg till förändring.

Under hösten har Barnombudsmannen arbetat hårt med att ta fram förslag. Vi har träffat barn och unga för att ta reda på vilken information de behöver kring stöd och skydd som socialtjänsten erbjuder och på vilket sätt socialtjänsten kan bli mer öppen och tillgänglig för barn och unga.

Barnombudsmannens samtal med barn och unga visar att det finns olika behov och önskemål om hur barn vill ha kontakt med socialtjänsten. Dessa behov presenteras i sammanställningen ”Barnens röster om hur socialtjänsten kan bli synlig och tillgänglig för barn och unga”.

Där framgår bland annat att barn och unga ser nätet som ett möjligt första steg till kontakt med socialtjänsten och en plats där man kan få mer kunskap om vad socialtjänsten kan hjälpa till med i till exempel en familjesituation och att det är viktigt att få vara anonym och att kunna ”provprata” med någon om sin situation.

Informationen bör enligt barn och unga presenteras på ett barnanpassat sätt som är lätt att förstå. Inte bara i text utan även i bild, ljud och filmat material. Utöver information på nätet menar de barn och unga som Barnombudsmannen har lyssnat till att skolan har en viktig roll att förmedla information om socialtjänstens roll och vilken hjälp de erbjuder.

Som barnombudsman hoppas jag att förstudiens förslag snart ska få omsättas i handling. Vi är startklara!

 

Stopp för isolering av barn i arrest och häkte?

I dag har Åklagarmyndigheten presenterat en rapport med förslag som bland annat rör häktning och restriktioner avseende barn och ungdomar under 18 år. I rapporten som beställdes av riksåklagare Anders Perklev föreslås en rad förändringar. Som barnombudsman är jag mest glad över att rapporten instämmer i Barnombudsmannens krav att isolering av barn och unga inte ska tillåtas i arrest och häkte.

Åklagarmyndighetens arbetsgrupp tillsattes i juni 2013 och har bland annat mött Barnombudsmannen. Uppdraget motiveras inte minst med den kritik Sverige genom åren har fått av internationella granskningsorgan som Europarådets och FN:s tortyrkommittéer.  

Av den internationella utblicken i rapporten framgår också tydligt att Sverige avviker från jämförbara länder genom det sätt som barn under 18 år systematiskt isoleras i arrest och häkte. Isolering definieras i rapporten som att vara avskuren från personliga kontakter med andra människor under 22 timmar per dygn eller mer.

I den rapport Åklagarmyndigheten presenterade i dag läggs en rad angelägna förslag som rör barn och unga:

• Frihetsberövade ungdomar bör aldrig tillåtas vara isolerade.
• En ung person som häktas ska få tydlig information.
• Restriktioner ska motiveras var för sig och särskild uppmärksamhet ska ges till möjligheten för den unge att ha kontakt med sina föräldrar.
• Ungdomar bör inte förvaras inlåsta i arrestlokaler utan istället som huvudregel vara på ett häkte även under anhållningstiden.
• Alternativ till häktning bör undersökas, exempelvis placering på särskilt ungdomshem.

Samtliga dessa förslag ligger väl i linje med vad Barnombudsmannen föreslog regeringen i vår årsrapport som överlämnades mars 2013. Läs mer om vår rapport Från insidan här.

När barnets bästa kläms sönder mellan myndigheter

Ikväll uppmärksammar SVT:s Uppdrag granskning när barnets bästa kläms sönder mellan myndigheter. 

Utan att kommentera ett enskilt fall så handlar det om situationer där den ena myndigheten skyddar barn från deras föräldrar eftersom de bedöms vara farliga för barnen. Och där den andra myndigheten avvisar/utvisar barn från Sverige med de föräldrar som fortsatt bedöms vara farliga för barnen.

Det handlar om två lagstiftningar med olika utgångspunkter – lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga och utlänningslagstiftningen. Men mer än något annat handlar det om myndigheter som inte klarar av att samverka.

Som barnombudsman har jag sedan lång tid varit bekymrad över vad jag ser som allvarliga brister i samverkan mellan sociala myndigheter och Migrationsverket. Jag får inte ingripa i enskilda ärenden, men däremot är det mitt uppdrag som barnombudsman att uppmärksamma brister på en generell nivå som handlar om situationer där barnkonventionen inte efterlevs.

Att avvisa/utvisa ett barn under pågående vård, utan att försäkra sig om att vårdbehovet kan tillgodoses i hemlandet, kränker barnets rätt till skydd enligt barnkonventionen.

Asylsökande barn där sociala myndigheter tvingats ingripa för att skydda barnen är en oerhört utsatt grupp med stor risk för psykisk ohälsa. Barnen lever i ovisshet och har varit med om svåra uppbrott och inte sällan traumatiska upplevelser.  Det är helt oacceptabelt att svenska myndigheter genom brister i sitt agerande kan bidra till att dessa barn skadas ytterligare.

Jag har vid två tillfällen, 2011 och 2012, med stöd av Barnombudsmannens rättsliga befogenheter kallat Socialstyrelsen och Migrationsverket till dialog och försökt driva på för ett gemensamt förändringsarbete.

Jag kan konstatera att detta har varit förgäves. Bristerna i samverkan kvarstår och myndigheterna har inte inom nuvarande lagstiftning blivit tydligare i hur problemen ska lösas. Det duger inte och därför återstår enbart att genom förändrad lagstiftning skärpa kraven på myndigheterna att sätta barnets bästa i främsta rummet.

Redan vid det möte jag kallade Socialstyrelsen och Migrationsverket till 2011 framkom att det fanns omfattande kunskapsluckor hos de ansvariga myndigheterna om situationen för placerade barn där avvisning/utvisning kan bli aktuell. Det blev också uppenbart att samverkan mellan Migrationsverket och sociala myndigheter lämnade mycket att önska. Vid mötet enades myndigheterna om att en vägledning skyndsamt skulle tas fram och att den skulle vara färdig senast sommaren 2012.

Det beslutades också att arbetet skulle ledas av Socialstyrelsen och att vägledningen skulle lyfta följande aspekter:

• Hur samverkan ska se ut

• Var ansvaret ligger/rättsläget

• Att samverkan ska ske

• Varför det är viktigt med yttrande från socialnämnden

• Vad yttranden från socialnämnden ska innehålla

• Info om vårdplan samt genomförandeplan

• Kontakt med ev avvisningsland

Migrationsverket skulle å sin sida ta fram mer fakta kring barnen genom att titta närmare på omfattningen av ärenden där barn är omhändertagna och placerade. Verket skulle också ta reda på rutinerna för och hur ofta man begär in yttranden från sociala myndigheter. Det ansågs också viktigt att titta närmare på hur och om tillfälliga uppehållstillstånd utfärdas i dessa ärenden. Andra frågor att titta närmare på var hur verkställighetshinder tillämpas och hur tillståndsgrunden synnerligen ömmande omständigheter används för dessa barn som kan ha stora vård- och skyddsbehov.

Ovanstående har trots de besked som gavs 2011 inte infriats, trots att vi även 2012 upprepade vår begäran om tydliga besked och konkreta rutiner. Myndigheterna saknar fortfarande på övergripande nivå grundläggande kunskap om barnens situation. Istället för en vägledning som binder myndigheterna kring hur samverkan ska ske så blev det en informationsskrivelse – ett icke-bindande dokument med vaga formuleringar som inte tydliggör att myndigheterna – socialnämnderna och Migrationsverket – måste samverka.

I mars 2013 kom skrivelsen som är ett samarbete mellan Socialstyrelsen, Migrationsverket och SKL. Dokumentet kan beskrivas som en redogörelse för rättsläget. Det finns inga direktiv eller förslag till direktiv kring hur myndigheterna ska arbeta, det talas hela tiden om att man kan samverka.

Vad gäller specifikt barn som ska avvisas/utvisas anges att socialnämnden kan samarbeta med olika aktörer vid planeringen av vården och återvändandet till hemlandet. De aktörer som nämnden kan samverka med är Migrationsverket, sociala myndigheter i hemlandet samt frivilligorganisationer. I dokumentet anges också att när Migrationsverket ska verkställa ett beslut om utvisning/avvisning kan det vara lämpligt att socialnämnden och Migrationsverket samverkar.

Av dokumentet kan inte utläsas att myndigheterna anser att samverkan ska ske och hur samverkan ska ske. Det anges inte att yttrande från socialnämnden ska inhämtas i alla ärenden som gäller beslut om uppehållstillstånd och verkställighet och varför det är viktigt. Det anges inte vad som bör gälla ifråga om kontakt med hemlandet. Det finns inga uppgifter av det slag som Migrationsverket skulle ta fram, d.v.s hur många barn som berörs, hur många som får tillfälliga uppehållstillstånd, hur verkställighetshinder och synnerligen ömmande omständigheter tillämpas i den här typen av ärenden samt rutiner för när yttrande från socialnämnden inhämtas.

Min bedömning är att dokumentet i sig inte bidrar till något ökat barnrättsperspektiv.
 

Regeringen har tillsatt en särskild Barnrättighetsutredning som ska göra en kartläggning inom särskilt angelägna områden av hur tillämpningen av lagar och andra bestämmelser stämmer överens med barnkonventionen. Utredningen ska också analysera för och nackdelar med att inkorporera barnkonventionen i svensk rätt. Som expert i utredningen föreslog jag vid mötet i början av oktober att utredningen särskilt bör granska det bristande barnrättsperspektivet i just denna fråga. Utredningen kan också lämna förslag på lagändringar.

Ska myndigheterna leva upp till de krav barnkonventionen ställer ser jag det som nödvändigt att förtydliga lagstiftningen på åtminstone tre punkter:

• Barnets bästa måste ges en mer framträdande roll i Utlänningslagstiftningen så att barnets bästa kommer i främsta rummet, det krav barnkonventionen ställer. Den nuvarande formuleringen om att barnets bästa särskilt ska beaktas är svagare. En skärpt lagstiftning förtydligar att Migrationsverket måste samverka med Socialnämnden kring barnets situation och att möjligheten till tillfälliga uppehållstillstånd ska prövas om barnet fortfarande är i behov av vård.

•  Lagstiftningen bör också skärpas så att verkställighet av ett placerat barn i behov av fortsatt vård får ske endast om man har försäkrat sig om att fullgod vård kan ges i hemlandet. Det skulle innebära att barn (i familj) som omhändertagits ges samma skydd i lagstiftningen som ensamkommande barn.

• Placerade barn bör ha ett särskilt offentligt biträde - ett ombud - som tar tillvara barnets intresse när en avvisning eller utvisning kan vara aktuell. Det är viktigt eftersom barn har särskilt svårt att hävda sina egna intressen och föräldrarna av förklarliga skäl kan ha svårt att göra det.

Skrämmande och oacceptabel registrering av romska barn

Enligt uppgifter som framkommit i Dagens Nyheters granskning har Polismyndigheten i Skåne fört register över tusentals romska personer varav mer än tusen är barn och ungdomar, ett femtiotal så unga som två år. Enligt uppgifter så har registreringen ibland inletts när barnet är några månader gammalt.

I allt väsentligt har polismyndigheten i Skåne bekräftat DN:s uppgifter, även om man väljer att kalla sammanställningen av personuppgifter för en ”datafil”.

Jag utgår från att dessa uppgifter nu kommer att granskas mycket noga av en rad tillsynsmyndigheter. Det är viktigt att den granskningen leder till konkreta åtgärder och att de enskilda som har drabbats ges upprättelse om uppgifterna visar sig stämma.

Det som framkommit är ohyggligt, inte minst ur ett historiskt perspektiv, men också för de följder det får för romers förtroende för myndigheter i nutid. Genom århundraden har romer utsatts för svåra förföljelser som under Förintelsen ledde till massmord. I Sverige har romer blivit utsatta för tvångssteriliseringar och andra svåra myndighetsövergrepp. Det är tragiskt att denna berättelse nu tycks få ytterligare ett mörkt kapitel.

Som barnombudsman är jag angelägen om att den granskning som nu inleds lägger stor vikt vid att uppmärksamma de kränkningar som de romska barnen har utsatts för. Barn är särskilt utsatta då de har svårare att hävda sina rättigheter och många gånger är tillsynsmyndigheter i praktiken svårtillgängliga för barn.

Om de uppgifter som refererats är korrekta handlar det om mycket allvarliga kränkningar av barnets mänskliga rättigheter enligt barnkonventionen. Enligt artikel 2 ska staten respektera och skydda barnets rättigheter utan åtskillnad av något slag samt vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barn skyddas mot alla former av diskriminering. Enligt artikel 16 i barnkonventionen får inget barn utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv. Vid alla åtgärder som rör barn ska barnets bästa komma i främsta rummet. Detta kräver kontinuerliga analyser och utvärderingar av vilka faktiska konsekvenser åtgärderna får för varje barn. 

Mot bakgrund av att många av de personer som registrerats är barn, och även barn i mycket låg ålder, så väcker det – förutom en rad andra frågor –frågor om barnrättsperspektivet inom polisen.

På torsdag träffar jag rikspolischefen och samtliga länspolismästare. Jag är inbjuden för att tala särskilt om frihetsberövade barns mänskliga rättigheter. Utgångspunkten är den granskning som Barnombudsmannen överlämnade tidigare i år om barn i polisarrest och häkte. Det finns nu skäl att vidga den diskussionen till hur polismyndigheter säkerställer barnrättsperspektivet även i vidare mening.

Som jag nämnde tidigare är det viktigt att personer som utsätts för grova kränkningar av sina mänskliga rättigheter kan få upprättelse. Det blir viktigt för mig som barnombudsman att följa hur granskningen av det som DN avslöjat nu fortskrider.

FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén) har flera gånger påpekat att den ser allvarligt på att barn har så begränsade möjligheter att komma till tals och få till stånd en förändring då barnets rättigheter enligt barnkonventionen kränkts. Kommittén understryker att om rättigheter ska ha någon innebörd, måste det finnas effektiva rättsmedel för upprättelse.

Jag har tidigare framfört till regeringen att tillsynsmyndigheter måste förses med tillgängliga och barnvänliga instanser dit barn kan vända sig med klagomål. Det är också viktigt att även barn kan ha reella möjligheter att utkräva och få skadestånd om detta i ett senare skede skulle bli aktuellt för vuxna som drabbats.

En annan viktig åtgärd för att säkerställa att barn kan få upprättelse vid allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter vore att Sverige ratificerar det tilläggsprotokoll till barnkonventionen som ger enskilda barn klagorätt.

Socialtjänst som är känd, synlig och tillgänglig för barn

I dag har regeringen fattat beslut som handlar om att socialtjänsten måste vara synlig, känd och tillgänglig för barn. Socialstyrelsen ska stimulera kommunerna att göra socialtjänsten mer tillgänglig. En nationell webbsida ska tas fram där barn och unga kan få information om socialtjänsten på ett sätt som är lätt att förstå. Webbsidan ska tas fram i samråd med barn och unga.

Det är ett viktigt beslut och jag känner mig stolt och rörd när jag tänker på de barn och unga som har påverkat regeringen att göra socialtjänsten mer tillgänglig - både på nätet och där den finns fysiskt.

Jag tänker på Rebecka som är en av de ungdomar jag och regeringen lyssnade till. Hennes barndom går inte i repris. För henne kan inte sociala myndigheter längre göra någon skillnad. Men hon ville träffa Barnombudsmannen för att berätta. Hennes önskan var att myndigheterna kan lära av hennes erfarenheter och bli bättre på att se och hjälpa de barn som just nu växer upp med våld och övergrepp i nära relationer.

Rebecka och andra barn och ungdomar som vi träffade när vi under 2011 och 2012 arbetade med rapporten Signaler hade många viktiga råd att ge till oss. Råden handlade om skolpersonal och vårdpersonal som måste få utbildning för att kunna se och agera när de möter våldsutsatta barn. Det handlade om ett rättsväsende som måste agera snabbare när barn är brottsoffer. Och det handlade om en socialtjänst som barnen upplevde var osynlig, okänd och inte tillgänglig för barn.

Nu tar regeringen ett viktigt steg för att socialtjänsten ska bli känd och tillgänglig för barn. 290 kommuner ska uppmanas och uppmuntras att marknadsföra socialtjänsten och göra den tillgänglig för barn. Och det kommer att finnas en nationell webbsida med texter och information som ska utformas i dialog med barn för att säkerställa att informationen är barnvänlig, begriplig och relevant.

Rebecka och de andra barnen som mötte barnminister Maria Larsson kunde berätta om hur barn i skolan får information av brandkåren om vad man ska göra när det brinner hemma. Men ingen hade som barn fått information om att man har rätt till hjälp som barn när man far illa på grund av våld, övergrepp eller missbruk i hemmet. Regeringsuppdraget i dag är ett viktigt steg i rätt riktning. Det är en insikt om att skyddet av barn kräver att vi också ger barn information och verktyg till förändring.

De barn och unga som bidrog till denna förändring är värda ett stort och varmt tack!