När barnets bästa kläms sönder mellan myndigheter

Ikväll uppmärksammar SVT:s Uppdrag granskning när barnets bästa kläms sönder mellan myndigheter. 

Utan att kommentera ett enskilt fall så handlar det om situationer där den ena myndigheten skyddar barn från deras föräldrar eftersom de bedöms vara farliga för barnen. Och där den andra myndigheten avvisar/utvisar barn från Sverige med de föräldrar som fortsatt bedöms vara farliga för barnen.

Det handlar om två lagstiftningar med olika utgångspunkter – lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga och utlänningslagstiftningen. Men mer än något annat handlar det om myndigheter som inte klarar av att samverka.

Som barnombudsman har jag sedan lång tid varit bekymrad över vad jag ser som allvarliga brister i samverkan mellan sociala myndigheter och Migrationsverket. Jag får inte ingripa i enskilda ärenden, men däremot är det mitt uppdrag som barnombudsman att uppmärksamma brister på en generell nivå som handlar om situationer där barnkonventionen inte efterlevs.

Att avvisa/utvisa ett barn under pågående vård, utan att försäkra sig om att vårdbehovet kan tillgodoses i hemlandet, kränker barnets rätt till skydd enligt barnkonventionen.

Asylsökande barn där sociala myndigheter tvingats ingripa för att skydda barnen är en oerhört utsatt grupp med stor risk för psykisk ohälsa. Barnen lever i ovisshet och har varit med om svåra uppbrott och inte sällan traumatiska upplevelser.  Det är helt oacceptabelt att svenska myndigheter genom brister i sitt agerande kan bidra till att dessa barn skadas ytterligare.

Jag har vid två tillfällen, 2011 och 2012, med stöd av Barnombudsmannens rättsliga befogenheter kallat Socialstyrelsen och Migrationsverket till dialog och försökt driva på för ett gemensamt förändringsarbete.

Jag kan konstatera att detta har varit förgäves. Bristerna i samverkan kvarstår och myndigheterna har inte inom nuvarande lagstiftning blivit tydligare i hur problemen ska lösas. Det duger inte och därför återstår enbart att genom förändrad lagstiftning skärpa kraven på myndigheterna att sätta barnets bästa i främsta rummet.

Redan vid det möte jag kallade Socialstyrelsen och Migrationsverket till 2011 framkom att det fanns omfattande kunskapsluckor hos de ansvariga myndigheterna om situationen för placerade barn där avvisning/utvisning kan bli aktuell. Det blev också uppenbart att samverkan mellan Migrationsverket och sociala myndigheter lämnade mycket att önska. Vid mötet enades myndigheterna om att en vägledning skyndsamt skulle tas fram och att den skulle vara färdig senast sommaren 2012.

Det beslutades också att arbetet skulle ledas av Socialstyrelsen och att vägledningen skulle lyfta följande aspekter:

• Hur samverkan ska se ut

• Var ansvaret ligger/rättsläget

• Att samverkan ska ske

• Varför det är viktigt med yttrande från socialnämnden

• Vad yttranden från socialnämnden ska innehålla

• Info om vårdplan samt genomförandeplan

• Kontakt med ev avvisningsland

Migrationsverket skulle å sin sida ta fram mer fakta kring barnen genom att titta närmare på omfattningen av ärenden där barn är omhändertagna och placerade. Verket skulle också ta reda på rutinerna för och hur ofta man begär in yttranden från sociala myndigheter. Det ansågs också viktigt att titta närmare på hur och om tillfälliga uppehållstillstånd utfärdas i dessa ärenden. Andra frågor att titta närmare på var hur verkställighetshinder tillämpas och hur tillståndsgrunden synnerligen ömmande omständigheter används för dessa barn som kan ha stora vård- och skyddsbehov.

Ovanstående har trots de besked som gavs 2011 inte infriats, trots att vi även 2012 upprepade vår begäran om tydliga besked och konkreta rutiner. Myndigheterna saknar fortfarande på övergripande nivå grundläggande kunskap om barnens situation. Istället för en vägledning som binder myndigheterna kring hur samverkan ska ske så blev det en informationsskrivelse – ett icke-bindande dokument med vaga formuleringar som inte tydliggör att myndigheterna – socialnämnderna och Migrationsverket – måste samverka.

I mars 2013 kom skrivelsen som är ett samarbete mellan Socialstyrelsen, Migrationsverket och SKL. Dokumentet kan beskrivas som en redogörelse för rättsläget. Det finns inga direktiv eller förslag till direktiv kring hur myndigheterna ska arbeta, det talas hela tiden om att man kan samverka.

Vad gäller specifikt barn som ska avvisas/utvisas anges att socialnämnden kan samarbeta med olika aktörer vid planeringen av vården och återvändandet till hemlandet. De aktörer som nämnden kan samverka med är Migrationsverket, sociala myndigheter i hemlandet samt frivilligorganisationer. I dokumentet anges också att när Migrationsverket ska verkställa ett beslut om utvisning/avvisning kan det vara lämpligt att socialnämnden och Migrationsverket samverkar.

Av dokumentet kan inte utläsas att myndigheterna anser att samverkan ska ske och hur samverkan ska ske. Det anges inte att yttrande från socialnämnden ska inhämtas i alla ärenden som gäller beslut om uppehållstillstånd och verkställighet och varför det är viktigt. Det anges inte vad som bör gälla ifråga om kontakt med hemlandet. Det finns inga uppgifter av det slag som Migrationsverket skulle ta fram, d.v.s hur många barn som berörs, hur många som får tillfälliga uppehållstillstånd, hur verkställighetshinder och synnerligen ömmande omständigheter tillämpas i den här typen av ärenden samt rutiner för när yttrande från socialnämnden inhämtas.

Min bedömning är att dokumentet i sig inte bidrar till något ökat barnrättsperspektiv.
 

Regeringen har tillsatt en särskild Barnrättighetsutredning som ska göra en kartläggning inom särskilt angelägna områden av hur tillämpningen av lagar och andra bestämmelser stämmer överens med barnkonventionen. Utredningen ska också analysera för och nackdelar med att inkorporera barnkonventionen i svensk rätt. Som expert i utredningen föreslog jag vid mötet i början av oktober att utredningen särskilt bör granska det bristande barnrättsperspektivet i just denna fråga. Utredningen kan också lämna förslag på lagändringar.

Ska myndigheterna leva upp till de krav barnkonventionen ställer ser jag det som nödvändigt att förtydliga lagstiftningen på åtminstone tre punkter:

• Barnets bästa måste ges en mer framträdande roll i Utlänningslagstiftningen så att barnets bästa kommer i främsta rummet, det krav barnkonventionen ställer. Den nuvarande formuleringen om att barnets bästa särskilt ska beaktas är svagare. En skärpt lagstiftning förtydligar att Migrationsverket måste samverka med Socialnämnden kring barnets situation och att möjligheten till tillfälliga uppehållstillstånd ska prövas om barnet fortfarande är i behov av vård.

•  Lagstiftningen bör också skärpas så att verkställighet av ett placerat barn i behov av fortsatt vård får ske endast om man har försäkrat sig om att fullgod vård kan ges i hemlandet. Det skulle innebära att barn (i familj) som omhändertagits ges samma skydd i lagstiftningen som ensamkommande barn.

• Placerade barn bör ha ett särskilt offentligt biträde - ett ombud - som tar tillvara barnets intresse när en avvisning eller utvisning kan vara aktuell. Det är viktigt eftersom barn har särskilt svårt att hävda sina egna intressen och föräldrarna av förklarliga skäl kan ha svårt att göra det.