Vem tar ansvar för förskolebarnens säkerhet?

I Svenska Dagbladet i dag rapporteras det om ett barn som skållades svårt av varmt vatten på en förskola i Täby. Artikeln i SvD

Föräldrarna har nu polisanmält förskolan för att klara ut vem som egentligen bär ansvar för barnets skada. I reportaget skyller den privata förskolan och kommunen på varandra. Enligt Svenska Dagbladet säger kommunens utbildningschef att kommunens ansvar begränsar sig till tillsyn av pedagogiken på de privata förskolorna.

Som barnombudsman varken kan eller får jag kommentera det enskilda ärendet. Men problemet kring vem som egentligen har ansvar för förskolebarnens säkerhet och arbetsmiljö är principiellt intressant. Det tycks vara långt ifrån solklart.

Skyddet för de små barnen är inte tydligt reglerat i arbetsmiljölagen. En allvarlig olycka som drabbar ett barn på en förskola kan överhuvudtaget inte anmälas till Arbetsmiljöverket. Men skyddet är inte heller reglerat i den nu gällande skollagen.
Och frågan är om det blir tillräckligt tydligt med den nya skollagen som träder i kraft i sommar?

Barnombudsmannen har under ett flertal år påtalat bristen att barn i förskolan inte omfattas av arbetsmiljölagen. Barnombudsmannen anser, precis som Utredningen om arbetsmiljölagen (SOU 2006:44), anförde, att det finns vissa brister i tillsynen över bland annat barnens hälsa och säkerhet i skolan. Utredningen ansåg dock inte att det var lämpligt att åtgärda bristerna med en utvidgning av arbetsmiljölagen till barn i förskolan utan menade att arbetsmiljöarbetet i förskolan kan regleras i skollagen. Barnombudsmannen var mot den bakgrunden starkt kritisk mot att Skollagsberedningen inte tog med detta i förslaget till ny skollag.

I artikel 3 i barnkonventionen framgår att konventionsstaterna ska säkerställa att institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för vård eller skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, personalens antal, och lämplighet samt behörig tillsyn. Problemet är att det är svårt för myndigheter att fastställa normer när lagstiftningen brister.

Barnombudsmannen föreslog därför att den nya skollagen skulle förtydliga ansvaret för barnens säkerhet:

”Huvudmannen för förskola och fritidshem ansvarar för att förebygga ohälsa och olycksfall under utbildningen. Huvudmannen ansvarar även i övrigt för en god arbetsmiljö, såväl inomhus som utomhus. Huvudmannen är skyldig att i förskola och fritidshem bedriva ett systematiskt arbetsmiljöarbete.”

Även Skolinspektionen riktade kritik mot otydligheten vad gäller barnens arbetsmiljö. Regeringen lyssnade till viss del på denna kritik och i den nya skollagen som gäller från juli 2011 så har följande lydelse förts in:

"8 § Huvudmannen ska se till att barngrupperna har en lämplig sammansättning och storlek och att barnen även i övrigt erbjuds en god miljö."

Det är inte helt klart vad god miljö inbegriper. Om Sverige ska leva upp till barnkonventionens krav får det inte råda några tvivel om att myndigheter som ansvarar för tillsyn också måste följa upp att barnens arbetsmiljö och säkerhet är tillfredsställande. Det måste gälla även när kommunerna utövar tillsyn över fristående förskolor. Och det måste inbegripas i den tillsyn som Statens skolinspektion har över att kommunernas tillsynsarbete fungerar.

Fler barn berörs av vräkning

Under 2010 blev 632 barn i Sverige berörda av vräkning. Det är exakt 632 barn för många.

Regeringen har antagit en nollvision om att inga barn ska vräkas. Mot den bakgrunden är det dystert att antalet barn som är berörda av vräkning ökar jämfört med 2009. Det innebär också att den tidigare nedåtgående trenden nu har brutits.

Jag är mycket bekymrad över att fler barn berörs av vräkningar. Även om många av ansökningarna om vräkning till sist inte verkställs innebär processen onödigt lidande och oro för de barn och familjer som det berör. Det är traumatiskt för barn att mista sitt hem, det är en viktig del av tryggheten när man är barn - hela barnets liv påverkas. Många barn känner skam och skuldkänslor och relationer till kompisar och möjligheten att lyckas med skolarbetet påverkas negativt.

Samarbetet mellan socialtjänst, hyresvärdar och kronofogde måste förbättras. Det är oerhört angeläget att socialtjänsten i Sveriges alla kommuner har en handlingsplan för hur de ska agera när ett barn riskerar att vräkas. Att förebygga avhysningar av barn är inte bara en akut åtgärd för stunden, det är också en viktig insats för att barnet ska få en tryggare uppväxt.

Barn i media - tar branschen ansvar?

För drygt ett år sedan skrev jag på DN debatt om medieföretagens ansvar för barnets bästa när barn medverkar i media. Bakgrunden var min oro för att barn exploateras i sk reality-program. Min slutsats då som nu är att branschen måste ta ett eget ansvar. Ett sätt att visa detta ansvar är att branschen låter uppdatera de etiska reglerna för press, radio och tv så att barn får ett starkare skydd. Ytterst handlar det dock alltid om vilket omdöme som journalister, produktionsbolag och ansvariga utgivare visar.

DN debatt om barn i media

Nu rasar debatten igen. Denna gång mot bakgrund av Kanal 5 och programmet Föräldrafritt där tjugo barn får klara sig på egen hand. Programmet har kallats ett Big brother för barn. I Storbritannien ledde programmet till en omfattande debatt och Ofcom som är motsvarigheten till Granskningsnämnden fick 180 klagomål. Channel 4 som sände programmet fälldes för att inte ha lämnat tillräcklig information till tittarna om barnets säkerhet.

Kanal 5 sänder från Storbritannien och lyder därmed under brittisk lagstiftning och inte svensk. Jag noterar att kanal 5 har försett programmet med en kort inledande brasklapp, men frågan är om det räcker. Om en privatperson anmäler kanal 5 till Ofcom skulle utformningen av sändningarna till Sverige teoretiskt kunna granskas av Ofcom. Kanal 5 riskerar då att få samma kritik av Ofcom som Channel 4 fick 2009.

Inte nog med det. Det faktum att tv-branschen inte upplevs ta frågan om barns rättigheter på allvar har lett till att brittiska politiker har tagit upp frågan. Den nya regeringen har kritiserat tv-branchen för att bortse från

"fundamentala barnpsykologiska principer när barn och unga medverkar i TV-program".

Som en följd överväger den brittiska regeringen därför att skärpa lagstiftningen för barns medverkan i media vilket i så fall skulle få konsekvenser även för svenska tv-kanaler som har Storbritannien som sin bas.

Skärpt lagstiftning i Storbritannien?

Utvecklingen i Storbritannien med krav på att politiker ska gripa in lagstiftningsvägen visar var man kan hamna om media inte tar ansvar. Som barnombudsman är jag dock mycket tveksam till att politiker kliver in med skärpt lagstiftning. Förutom att det finns principiella problem med detta är det dessutom svårt att utforma ett entydigt och rimligt regelverk som förhindrar att barn exploateras i media. Det som krävs istället är en rejäl branschdebatt där journalister och producenter visar empati och förmåga att pröva barns medverkan enligt principen om barnets bästa.

Ett bra exempel på detta är den temadag om barn i media som Sveriges Television och Utbildningsradion arrangerade tillsammans med Barnombudsmannen för någon månad sedan. Vi har redan enats om behovet av en uppföljare 2011. Då tycker jag att vi breddar inbjudan till Kanal 5 med flera privata aktörer.

Flyktingbarnen och nån-annan-ismen

Flera hundratals ensamkommande asylsökande barn väntar i veckor och månader på att få en kommunplats. Sverige lever inte upp till barnkonventionen. Som barnombudsman har jag varit mycket kritisk mot att Migrationsverket och Sveriges kommuner bollar ansvaret för barnens situation mellan sig. Situationen är oacceptabel och nu krävs att både myndigheter och kommuner förmår ta ansvar.

För att se möjligheter och identifiera hinder kallade jag tio kommuner till överläggningar strax före jul. Dialogen kommer att utmynna i flera rekommendationer som inom kort ska skickas ut till Sveriges samtliga kommuner. Min erfarenhet är att det finns både små, stora, glesbygds- och tätortskommuner som bedriver ett bra mottagande av ensamkommande asylsökande barn. Den viktigaste gemensamma nämnaren för alla dessa kommuner och de många goda exemplen stavas: politisk vilja.

Mot bakgrund av den svåra situation de ensamkommande barnen befinner sig i var det därför med stort intresse som jag läste en julkrönika i Sydsvenskan författad av Håkan Sörman som är VD på Sveriges Kommuner och Landsting. Krönikan handlar om Omar som är en 15-årig ensamkommande asylsökande pojke. Läs den här!

Det är på många sätt en gripande text. Omar har blivit misshandlad, kränkt och utnyttjad. Han känner sig ensam och otrygg. Och han är bara ett av de 2400 barn och unga som i år beräknas komma till Sverige.

Jag vet inte om Håkan personligen har träffat Omar eller om han återberättar en berättelse som han har fått ta del av. Som barnombudsman har jag mött många ensamkommande asylsökande barn. Det jag hör barnen berätta handlar förstås mycket om allt det svåra som Omar förmedlar, men barnen berättar också om sin otålighet. Om att de vill få komma igång med livet här i Sverige, få studera, ja helt enkelt få känna att de gör något viktigt.

Lika mycket som jag gläds åt att Håkan Sörman inledningsvis tycks ha ett tydligt barnperspektiv, lika besviken blir jag över det antiklimax som präglar slutet på hans krönika.

Håkan Sörman beskriver målande vilken utsatthet Omar och de andra barnen befinner sig i. Han beskriver också vilket stöd de här barnen har rätt till. Det faktum att bristen på kommunplatser har lett till att hundratals barn i Omars situation tvingas vänta i månader under oacceptabla former på att få en kommunplats beskriver Sörman också tydligt - mottagningssystemet är på väg att haverera. Så långt är VDn för Sveriges Kommuner och Landsting glasklar: barnen är i en utsatt situation, de får inte sina rättigheter tillgodosedda och systemet fungerar inte.

Och då kommer vi till slutklämmen i krönikan: vem ska då ta ansvar för barnen? Jag citerar Håkan Sörman:

"För att alla ensamkommande barn och ungdomar i Omars situation skall få ett värdigt mottagande bör regeringen skyndsamt tillsätta den utredning som man signalerat är på väg och som innebär en översyn av hela mottagningssystemet".

En utredning om vem som ska ta ansvar för de ensamkommande barnen. Har vi hört den förut? Jag är hjärtligt trött på nån-annan-ismen när det gäller de ensamkommande barnen!

I två års tid har SKL arbetat med ett projekt som handlar om hur mottagandet av ensamkommande barn kan förbättras. SKL är en av Sveriges mest resursstarka sammanslutningar och som VD för SKL är Håkan Sörman en av Sveriges viktigaste makthavare. SKL kan göra stor skillnad.

Jag har med andra ord betydligt högre förväntningar på SKL. Jag vill veta vad Håkan Sörman tycker. Jag vill veta vad SKL vill bidra med i en situation där SKLs VD pratar om "haveri". Jag vill höra vad SKL har lärt av de kommuner som redan nu bidrar och tar stort ansvar. Och jag är förstås nyfiken på vad SKL vill att regeringen ska förändra både på kort och lång sikt - mer än att tillsätta ännu en utredning.

Nästa vecka ska jag ringa Håkan och be om ett möte.

Media diskuterade barn i media

För ganska exakt ett år sedan kritiserade jag och flera barnrättsexperter utvecklingen där barn i kris exponerades i reality-program. Exempel på detta kunde också hämtas från inslag i SVTs serie Ett fall för Louise. Kritiken ledde till ett möte med Sveriges Television där vi enades om att vi tillsammans lite längre fram i tiden borde bjuda in till en workshop om barn i media.

I dag ägde så till sist workshopen rum i SVTs lokaler. Sveriges Television, Utbildningsradion och Barnombudsmannen stod som inbjudare. Deltagarna kom från produktionsbolag, SVTs och URs redaktioner samt från barnrättsorganisationer och myndigheter som Medierådet och Barn- och elevombudet vid Skolinspektionen.

Diskussionen tog sin utgångspunkt i reella program och dilemman som deltagarna därefter resonerade om. Det fanns sällan några självklara svar. I vågskålen fanns båda de centrala perspektiven i barnkonventionen: barnets rätt att komma till tals och barnets rätt till skydd. Eller som någon så klokt sa; barnet har rätt att nyttja media, men media har inte rätt att utnyttja barnet.

Principerna kan låta lätta, men de måste alltid tolkas. Ett barn som upplevt mobbning och vill berätta óm sin ilska över hur skolans ledning svikit. När och under vilka villkor är det rätt att göra ett program om detta? Vilka kan konsekvenserna bli om barn i sådana situationer aldrig får komma till tals i media? Vilka blir konsekvenserna i det enskilda fallet om barnet, trots att det är anonymt, identifieras av mobbarna?

Deltagarna - de flesta från erfarna barn- och ungdomsredaktioner - hade kloka och eftertänksamma svar. De gör ett viktigt jobb för att synliggöra barns livsvillkor och ägnar stor kraft åt att detta ska ske på ett tryggt sätt för de medverkande barnen. Runt bordet efterlyste vi dock deltagare från andra redaktioner. Hur synliggörs barn exempelvis i nyhetsreportagen? Skolfrågorna var exempelvis i fokus i de två senaste valrörelserna, men hur ofta fick barn och unga komma till tals om hur de upplever situationen i skolan? Vad vill de ge för råd till makthavarna?

Tanken med workshopen var att möjligöra diskussionen, inte att formulera tydliga slutsatser. Men några sådana kan ändå dras, tycker i alla fall jag. En slutsats är att ett nytt medíelandskap med sociala medier kräver ännu mer av eftertanke. Känsligt material kan plötsligt klippas, spridas óch användas av personer som är ute efter att skada ett barn som medverkat i ett program. På workshopen berättades också om sådana konkreta exempel.

En annan slutsats är att det aldrig räcker att prata om slutprodukten, dvs´hur programmet blev där barnet medverkar. Frågor måste också ställas om hur själva programmet spelades in, dvs själva förutsättningarna för barnets medverkan. Vad vet barnet om sammanhanget? Bakgrunden? Riskerna? Sina rättigheter? Det är svårt för vem som helst att överblicka framförallt tv-mediets enorma genomslagskraft.

Workshopen avslutades i konsensus: vi ser gärna att dialogen upprepas.

Tvångsvården av barn med funktionsnedsättningar

Radioprogrammet Kaliber har granskat tvångsvården på särskilda ungdomshem av barn med funktionsnedsättningar. Det är ett viktigt reportage. I programmet målas tre olika problembilder upp:

- Tvångsomhändertagande av barn på grund av deras funktionsnedsättningar, i strid mot dom från regeringsrätten.

- Vård i enskildhet för barn med funktionsnedsättningar.

- Barn med olika typer av problematik blandas på samma hem.

Barnombudsmannen anser att samhällets omhändertagande av barn måste ske i syfte att ge barnet ett gott omhändertagande. Det handlar om anpassad vård, behandling och att få goda uppväxtvillkor när vårdnadshavare inte kan ta det ansvaret. Samhällets insatser oavsett vilken typ av hem barnen placeras i får inte bli uppfostringsanstalter för barn, som en flicka i reportaget beskriver. Även forskningen som nämns visar på att fostran inte har effekt på personer med diagnos.

Barnombudsmannen vill uppmärksamma regeringen på en av de rekommendationer som Sverige fick från barnrättskommittén tidigare i år. Kommittén rekommenderar Sverige att stärka sina åtgärder för att höja medvetenheten om innebörden i och den praktiska tillämpningen av principen om barnets bästa och att vidta lämpliga och effektiva åtgärder för att säkerställa att principen om barnets bästa utgör grunden i handläggningen och i alla beslut som rör barn och unga. Regeringen bör ta ansvar för att kommuner känner till och agerar i enlighet med rättspraxis. Om inte så sker måste lagändringar till.

Barnombudsmannen har också i samband med barnskyddsutredningen föreslagit att det ska införas en bestämmelse som reglerar socialnämndens skyldighet att följa upp alla insatser till en enskild, oavsett om det rör sig om öppna insatser eller tvångsinsatser. Detta måste dokumenteras för att kunna utvärderas på ett nationellt strukturellt plan utifrån om den vård som samhället ger till placerade barn och unga är adekvat.

Vad gäller vården på särskilda ungdomshem har Barnombudsmannen i samband med årsrapporten för 2010 lämnat flera förslag till regeringen:

• Tillsynen på institutionerna skärps med tätare, längre och fler oanmälda inspektioner. Socialstyrelsen som efter årsskiftet tar över tillsynsansvaret bör få tydliga direktiv om detta
• Inrättande av oberoende barnombud som företräder omhändertagna barns och ungas intressen.
• Lagändringar som förbjuder isolering av barn. Det rör sig då om ändringar i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga § 15 c och i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård § 17.
• Personal som arbetar med barn som är placerade utanför det egna hemmet ska utbildas i konflikthantering, barnkonventionen och andra rättighetsdokument samt riktlinjer från FN.

Barnombudsmannen har också vid flera tillfällen markerat tydligt att barn som dömts till sluten ungdomsvård och de unga som vårdas enligt LVU inte får placeras tillsammans. (Remissvar 2005-04-28 Betänkandet (SOU 2004:122) Ingripanden mot unga lagöverträdare). Detta eftersom det kan krävas olika insatser i form av vård och stöd. Samhället måste garantera att vården och stödet är adekvat i förhållande till eventuella diagnoser, brottslighet, missbruk.

Skola, skola, skola...

Avgångsbetyget i nian kan vara en indikator på ökad risk att begå självmord i ung ålder. En ny studie från Karolinska Institutet och Socialstyrelsen visar att de som gått ut nian med lägst medelbetyg har ungefär tre gånger så hög risk att ta livet av sig jämfört med de som lämnar grundskolan med toppbetyg eller strax under.

- Sambandet är tydligt, trots att vi har uteslutit ungdomar som tidigare vårdats på sjukhus för psykiska problem och med missbruksrelaterade diagnoser, säger Charlotte Björkenstam, doktorand vid Karolinska Institutet och ansvarig för dödsorsaksregistret vid Socialstyrelsen.

Absolut högst var självmordsrisken för ungdomar med ofullständiga betyg. De som gått ut nian med medelbetyg lägre än 2,25 hade omkring tre gånger så hög risk att ta livet av sig än de med avgångsbetyg över 4,25 i snitt.

- Det vår studie framförallt visar är hur viktigt det är att i tid fånga upp elever som inte klarar de uppsatta prestationskraven, säger Charlotte Björkenstam.

Tidigare har forskning som Bo Vinnerljung presenterat visat på en liknande bild. Enligt den forskningen är barnens skolresultat den enskilt viktigaste faktorn för hur framtidsutsikterna ter sig för barn i samhällsvård. Barnen löper mycket stora överrisker för kriminalitet, missbruk och sociala problem om de misslyckas i skolan. Det hoppfulla är dock att det omvända också gäller. Det vill säga: barn kan bära på många mycket svåra erfarenheter men trots det klara sig rätt bra senare i livet om de inte misslyckas i skolan.

Inte så förvånande, kanske någon invänder. Ändå menar jag att detta måste leda till debatt och en rejäl kursomläggning. Fram till nu har den sociala barnavården haft alldeles för svagt fokus på skolans betydelse och vikten av att med all kraft stödja barnet att nå framgång med detta. Uppföljningar visar också att barn i samhällsvård ofta förnekas den kvalitet i utbildningen som de har rätt till.

Vi måste en gång för alla göra upp med synsättet att skola är något som på allvar ska komma sedan, först när barnets övriga problem "är behandlade". Forskningen visar att skolan i själva verket alltid måste ses som en självklar del av det stöd varje barn behöver för att må bättre. Så tänker internationella barnrättsorganisationer när de ingriper för att stödja barn som traumatiserats i katastrofer utomlands. Samma synsätt måste gälla också här hemma.