För ganska exakt ett år sedan kritiserade jag och flera barnrättsexperter utvecklingen där barn i kris exponerades i reality-program. Exempel på detta kunde också hämtas från inslag i SVTs serie Ett fall för Louise. Kritiken ledde till ett möte med Sveriges Television där vi enades om att vi tillsammans lite längre fram i tiden borde bjuda in till en workshop om barn i media.
I dag ägde så till sist workshopen rum i SVTs lokaler. Sveriges Television, Utbildningsradion och Barnombudsmannen stod som inbjudare. Deltagarna kom från produktionsbolag, SVTs och URs redaktioner samt från barnrättsorganisationer och myndigheter som Medierådet och Barn- och elevombudet vid Skolinspektionen.
Diskussionen tog sin utgångspunkt i reella program och dilemman som deltagarna därefter resonerade om. Det fanns sällan några självklara svar. I vågskålen fanns båda de centrala perspektiven i barnkonventionen: barnets rätt att komma till tals och barnets rätt till skydd. Eller som någon så klokt sa; barnet har rätt att nyttja media, men media har inte rätt att utnyttja barnet.
Principerna kan låta lätta, men de måste alltid tolkas. Ett barn som upplevt mobbning och vill berätta óm sin ilska över hur skolans ledning svikit. När och under vilka villkor är det rätt att göra ett program om detta? Vilka kan konsekvenserna bli om barn i sådana situationer aldrig får komma till tals i media? Vilka blir konsekvenserna i det enskilda fallet om barnet, trots att det är anonymt, identifieras av mobbarna?
Deltagarna - de flesta från erfarna barn- och ungdomsredaktioner - hade kloka och eftertänksamma svar. De gör ett viktigt jobb för att synliggöra barns livsvillkor och ägnar stor kraft åt att detta ska ske på ett tryggt sätt för de medverkande barnen. Runt bordet efterlyste vi dock deltagare från andra redaktioner. Hur synliggörs barn exempelvis i nyhetsreportagen? Skolfrågorna var exempelvis i fokus i de två senaste valrörelserna, men hur ofta fick barn och unga komma till tals om hur de upplever situationen i skolan? Vad vill de ge för råd till makthavarna?
Tanken med workshopen var att möjligöra diskussionen, inte att formulera tydliga slutsatser. Men några sådana kan ändå dras, tycker i alla fall jag. En slutsats är att ett nytt medíelandskap med sociala medier kräver ännu mer av eftertanke. Känsligt material kan plötsligt klippas, spridas óch användas av personer som är ute efter att skada ett barn som medverkat i ett program. På workshopen berättades också om sådana konkreta exempel.
En annan slutsats är att det aldrig räcker att prata om slutprodukten, dvs´hur programmet blev där barnet medverkar. Frågor måste också ställas om hur själva programmet spelades in, dvs själva förutsättningarna för barnets medverkan. Vad vet barnet om sammanhanget? Bakgrunden? Riskerna? Sina rättigheter? Det är svårt för vem som helst att överblicka framförallt tv-mediets enorma genomslagskraft.
Workshopen avslutades i konsensus: vi ser gärna att dialogen upprepas.
fredag 26 november 2010
måndag 8 november 2010
Tvångsvården av barn med funktionsnedsättningar
Radioprogrammet Kaliber har granskat tvångsvården på särskilda ungdomshem av barn med funktionsnedsättningar. Det är ett viktigt reportage. I programmet målas tre olika problembilder upp:
- Tvångsomhändertagande av barn på grund av deras funktionsnedsättningar, i strid mot dom från regeringsrätten.
- Vård i enskildhet för barn med funktionsnedsättningar.
- Barn med olika typer av problematik blandas på samma hem.
Barnombudsmannen anser att samhällets omhändertagande av barn måste ske i syfte att ge barnet ett gott omhändertagande. Det handlar om anpassad vård, behandling och att få goda uppväxtvillkor när vårdnadshavare inte kan ta det ansvaret. Samhällets insatser oavsett vilken typ av hem barnen placeras i får inte bli uppfostringsanstalter för barn, som en flicka i reportaget beskriver. Även forskningen som nämns visar på att fostran inte har effekt på personer med diagnos.
Barnombudsmannen vill uppmärksamma regeringen på en av de rekommendationer som Sverige fick från barnrättskommittén tidigare i år. Kommittén rekommenderar Sverige att stärka sina åtgärder för att höja medvetenheten om innebörden i och den praktiska tillämpningen av principen om barnets bästa och att vidta lämpliga och effektiva åtgärder för att säkerställa att principen om barnets bästa utgör grunden i handläggningen och i alla beslut som rör barn och unga. Regeringen bör ta ansvar för att kommuner känner till och agerar i enlighet med rättspraxis. Om inte så sker måste lagändringar till.
Barnombudsmannen har också i samband med barnskyddsutredningen föreslagit att det ska införas en bestämmelse som reglerar socialnämndens skyldighet att följa upp alla insatser till en enskild, oavsett om det rör sig om öppna insatser eller tvångsinsatser. Detta måste dokumenteras för att kunna utvärderas på ett nationellt strukturellt plan utifrån om den vård som samhället ger till placerade barn och unga är adekvat.
Vad gäller vården på särskilda ungdomshem har Barnombudsmannen i samband med årsrapporten för 2010 lämnat flera förslag till regeringen:
• Tillsynen på institutionerna skärps med tätare, längre och fler oanmälda inspektioner. Socialstyrelsen som efter årsskiftet tar över tillsynsansvaret bör få tydliga direktiv om detta
• Inrättande av oberoende barnombud som företräder omhändertagna barns och ungas intressen.
• Lagändringar som förbjuder isolering av barn. Det rör sig då om ändringar i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga § 15 c och i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård § 17.
• Personal som arbetar med barn som är placerade utanför det egna hemmet ska utbildas i konflikthantering, barnkonventionen och andra rättighetsdokument samt riktlinjer från FN.
Barnombudsmannen har också vid flera tillfällen markerat tydligt att barn som dömts till sluten ungdomsvård och de unga som vårdas enligt LVU inte får placeras tillsammans. (Remissvar 2005-04-28 Betänkandet (SOU 2004:122) Ingripanden mot unga lagöverträdare). Detta eftersom det kan krävas olika insatser i form av vård och stöd. Samhället måste garantera att vården och stödet är adekvat i förhållande till eventuella diagnoser, brottslighet, missbruk.
- Tvångsomhändertagande av barn på grund av deras funktionsnedsättningar, i strid mot dom från regeringsrätten.
- Vård i enskildhet för barn med funktionsnedsättningar.
- Barn med olika typer av problematik blandas på samma hem.
Barnombudsmannen anser att samhällets omhändertagande av barn måste ske i syfte att ge barnet ett gott omhändertagande. Det handlar om anpassad vård, behandling och att få goda uppväxtvillkor när vårdnadshavare inte kan ta det ansvaret. Samhällets insatser oavsett vilken typ av hem barnen placeras i får inte bli uppfostringsanstalter för barn, som en flicka i reportaget beskriver. Även forskningen som nämns visar på att fostran inte har effekt på personer med diagnos.
Barnombudsmannen vill uppmärksamma regeringen på en av de rekommendationer som Sverige fick från barnrättskommittén tidigare i år. Kommittén rekommenderar Sverige att stärka sina åtgärder för att höja medvetenheten om innebörden i och den praktiska tillämpningen av principen om barnets bästa och att vidta lämpliga och effektiva åtgärder för att säkerställa att principen om barnets bästa utgör grunden i handläggningen och i alla beslut som rör barn och unga. Regeringen bör ta ansvar för att kommuner känner till och agerar i enlighet med rättspraxis. Om inte så sker måste lagändringar till.
Barnombudsmannen har också i samband med barnskyddsutredningen föreslagit att det ska införas en bestämmelse som reglerar socialnämndens skyldighet att följa upp alla insatser till en enskild, oavsett om det rör sig om öppna insatser eller tvångsinsatser. Detta måste dokumenteras för att kunna utvärderas på ett nationellt strukturellt plan utifrån om den vård som samhället ger till placerade barn och unga är adekvat.
Vad gäller vården på särskilda ungdomshem har Barnombudsmannen i samband med årsrapporten för 2010 lämnat flera förslag till regeringen:
• Tillsynen på institutionerna skärps med tätare, längre och fler oanmälda inspektioner. Socialstyrelsen som efter årsskiftet tar över tillsynsansvaret bör få tydliga direktiv om detta
• Inrättande av oberoende barnombud som företräder omhändertagna barns och ungas intressen.
• Lagändringar som förbjuder isolering av barn. Det rör sig då om ändringar i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga § 15 c och i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård § 17.
• Personal som arbetar med barn som är placerade utanför det egna hemmet ska utbildas i konflikthantering, barnkonventionen och andra rättighetsdokument samt riktlinjer från FN.
Barnombudsmannen har också vid flera tillfällen markerat tydligt att barn som dömts till sluten ungdomsvård och de unga som vårdas enligt LVU inte får placeras tillsammans. (Remissvar 2005-04-28 Betänkandet (SOU 2004:122) Ingripanden mot unga lagöverträdare). Detta eftersom det kan krävas olika insatser i form av vård och stöd. Samhället måste garantera att vården och stödet är adekvat i förhållande till eventuella diagnoser, brottslighet, missbruk.
tisdag 26 oktober 2010
Skola, skola, skola...
Avgångsbetyget i nian kan vara en indikator på ökad risk att begå självmord i ung ålder. En ny studie från Karolinska Institutet och Socialstyrelsen visar att de som gått ut nian med lägst medelbetyg har ungefär tre gånger så hög risk att ta livet av sig jämfört med de som lämnar grundskolan med toppbetyg eller strax under.
- Sambandet är tydligt, trots att vi har uteslutit ungdomar som tidigare vårdats på sjukhus för psykiska problem och med missbruksrelaterade diagnoser, säger Charlotte Björkenstam, doktorand vid Karolinska Institutet och ansvarig för dödsorsaksregistret vid Socialstyrelsen.
Absolut högst var självmordsrisken för ungdomar med ofullständiga betyg. De som gått ut nian med medelbetyg lägre än 2,25 hade omkring tre gånger så hög risk att ta livet av sig än de med avgångsbetyg över 4,25 i snitt.
- Det vår studie framförallt visar är hur viktigt det är att i tid fånga upp elever som inte klarar de uppsatta prestationskraven, säger Charlotte Björkenstam.
Tidigare har forskning som Bo Vinnerljung presenterat visat på en liknande bild. Enligt den forskningen är barnens skolresultat den enskilt viktigaste faktorn för hur framtidsutsikterna ter sig för barn i samhällsvård. Barnen löper mycket stora överrisker för kriminalitet, missbruk och sociala problem om de misslyckas i skolan. Det hoppfulla är dock att det omvända också gäller. Det vill säga: barn kan bära på många mycket svåra erfarenheter men trots det klara sig rätt bra senare i livet om de inte misslyckas i skolan.
Inte så förvånande, kanske någon invänder. Ändå menar jag att detta måste leda till debatt och en rejäl kursomläggning. Fram till nu har den sociala barnavården haft alldeles för svagt fokus på skolans betydelse och vikten av att med all kraft stödja barnet att nå framgång med detta. Uppföljningar visar också att barn i samhällsvård ofta förnekas den kvalitet i utbildningen som de har rätt till.
Vi måste en gång för alla göra upp med synsättet att skola är något som på allvar ska komma sedan, först när barnets övriga problem "är behandlade". Forskningen visar att skolan i själva verket alltid måste ses som en självklar del av det stöd varje barn behöver för att må bättre. Så tänker internationella barnrättsorganisationer när de ingriper för att stödja barn som traumatiserats i katastrofer utomlands. Samma synsätt måste gälla också här hemma.
- Sambandet är tydligt, trots att vi har uteslutit ungdomar som tidigare vårdats på sjukhus för psykiska problem och med missbruksrelaterade diagnoser, säger Charlotte Björkenstam, doktorand vid Karolinska Institutet och ansvarig för dödsorsaksregistret vid Socialstyrelsen.
Absolut högst var självmordsrisken för ungdomar med ofullständiga betyg. De som gått ut nian med medelbetyg lägre än 2,25 hade omkring tre gånger så hög risk att ta livet av sig än de med avgångsbetyg över 4,25 i snitt.
- Det vår studie framförallt visar är hur viktigt det är att i tid fånga upp elever som inte klarar de uppsatta prestationskraven, säger Charlotte Björkenstam.
Tidigare har forskning som Bo Vinnerljung presenterat visat på en liknande bild. Enligt den forskningen är barnens skolresultat den enskilt viktigaste faktorn för hur framtidsutsikterna ter sig för barn i samhällsvård. Barnen löper mycket stora överrisker för kriminalitet, missbruk och sociala problem om de misslyckas i skolan. Det hoppfulla är dock att det omvända också gäller. Det vill säga: barn kan bära på många mycket svåra erfarenheter men trots det klara sig rätt bra senare i livet om de inte misslyckas i skolan.
Inte så förvånande, kanske någon invänder. Ändå menar jag att detta måste leda till debatt och en rejäl kursomläggning. Fram till nu har den sociala barnavården haft alldeles för svagt fokus på skolans betydelse och vikten av att med all kraft stödja barnet att nå framgång med detta. Uppföljningar visar också att barn i samhällsvård ofta förnekas den kvalitet i utbildningen som de har rätt till.
Vi måste en gång för alla göra upp med synsättet att skola är något som på allvar ska komma sedan, först när barnets övriga problem "är behandlade". Forskningen visar att skolan i själva verket alltid måste ses som en självklar del av det stöd varje barn behöver för att må bättre. Så tänker internationella barnrättsorganisationer när de ingriper för att stödja barn som traumatiserats i katastrofer utomlands. Samma synsätt måste gälla också här hemma.
torsdag 14 oktober 2010
Sagt och gjort - vikten av revision!
I Mjölby har kommunpolitikerna låtit utvärdera hur kommunen tillämpar barnkonventionen vid beslut. Revisorernas granskning visade på ett enastående uselt resultat. Och därför vill jag faktiskt ge Mjölby beröm! Det är nämligen faktiskt precis det här som krävs. Politiker ska inte nöja sig med att äta tårta när fina beslut fattas om barnkonventionen. Precis som i Mjölby måste politikerna låta revisorer granska besluten och politikerna måste våga se vad som hänt i verkligheten. Först med fakta framme kan beslutsfattarna sedan bestämma om målen behöver vässas för att barnkonventionen ska användas och betyda något på riktigt i besluten och i förlängningen förstås också för kommunens barn. Och till syvende og sidst är det enbart det sista som räknas.
År 2000 fattade kommunfullmäktige i Mjölby ett beslut att alla nämnder skulle använda en checklista när man fattar beslut för att säkerställa barnens bästa. Nu konstaterar alltså revisorerna att beslutet inte är känt och att ingen nämnd använder sig av checklistorna. Det påpekas också att det saknas en kommungemensam metod för säkerställande av barnperspektiv när det fattas beslut.
Kommunstyrelsen i Mjölby har mot den bakgrunden fattat beslut att alla nämnder ska uppmärksammas på fullmäktiges beslut från 2000 och att nya förtroendevalda ska utbildas. I beslutet står också att Kommunledningskontoret ska följa det arbete Sveriges kommuner och landsting (SKL) och Barnombudsmannen håller på med för att barns rättigheter ska beaktas i kommunernas beslutsprocesser på ett bättre sätt. Alldeles utmärkt!
År 2000 fattade kommunfullmäktige i Mjölby ett beslut att alla nämnder skulle använda en checklista när man fattar beslut för att säkerställa barnens bästa. Nu konstaterar alltså revisorerna att beslutet inte är känt och att ingen nämnd använder sig av checklistorna. Det påpekas också att det saknas en kommungemensam metod för säkerställande av barnperspektiv när det fattas beslut.
Kommunstyrelsen i Mjölby har mot den bakgrunden fattat beslut att alla nämnder ska uppmärksammas på fullmäktiges beslut från 2000 och att nya förtroendevalda ska utbildas. I beslutet står också att Kommunledningskontoret ska följa det arbete Sveriges kommuner och landsting (SKL) och Barnombudsmannen håller på med för att barns rättigheter ska beaktas i kommunernas beslutsprocesser på ett bättre sätt. Alldeles utmärkt!
måndag 11 oktober 2010
Barn och vårdnadstvister
Jag medverkade i TV4 nyhetsmorgon i morse för att kommentera hur barn kan drabbas av svåra vårdnadstvister. Diskussionen handlade både om internationella bortföranden av barn och ärenden i Sverige där tvisten avgörs i domstol.
År 2008 fick UD kännedom om ungefär 100 fall av internationella vårdnadstvister. Av dessa handlade ca 80 om bortförande eller kvarhållande av barn. Dessa tvister kan få mycket svåra konsekvenser för barnet. Tidsfaktorn - hur snabbt tvisten kan lösas - är avgörande både för om ärendet ska lösas positivt och för barnet. För ett barn är veckor och månader lång tid. I en del fall tvingas barnet också leva gömd utan tillgång till utbildning. Som barnombudsman är jag därför positiv till att en utredning nu föreslagit att en särskild myndighet ska få i uppdrag att försöka bidra till att lösa dessa ofta svåra och komplexa fall.
Diskussionen i Nyhetsmorgon handlade också om svåra vårdnadstvister i Sverige som avgörs i domstol och där en förälder tilldöms ensam vårdnad. Till att börja med kan det vara bra att lyfta fram att de allra flesta barn i Sverige - tre av fyra - lever med båda sina föräldrar. Det är också viktigt att se att de allra flesta separationer inte innebär konflikter runt barnen. Av de föräldrar som separerade 2009 har föräldrarna gemensam vårdnad i 97 procent av fallen.
Det kan jämföras med 80-talet då bara 37% av föräldrarna hade gemensam vårdnad efter en separation. Bakom den här dramatiska förändringen ligger det faktum att pappor i dag tar betydligt större ansvar och är mer delaktiga i sina barns uppväxt än tidigare. En annan faktor är också att samhället betonar vikten av barnets rätt till båda sina föräldrar. En rad reformer har också understrukit detta de senaste decennierna.
I morse fördjupade vi oss dock i de fall där separationen trots allt slutar i en tvist i domstol. När dessa ärenden prövas är utgångspunkten gemensam vårdnad. Men prövningen ska ytterst avgöras utifrån vad som är barnets bästa. Och det är en viktig markering. En förälder som brukat våld mot barnet eller i familjen är inte en lämplig vårdnadshavare. På samma sätt måste domstolen pröva vårdnadsfrågan utifrån barnets bästa vid svåra missbruksproblem eller där föräldrarnas totala oförmåga till samarbete omöjliggör ett tryggt och normalt liv för barnet.
Om en förälder väljer att föra bort ett barn innan en domstol hunnit avgöra frågan om gemensam eller ensam vårdnad gör sig den föräldern skyldig till egenmäktighet med barn. För detta brott kan föräldern dömas. I diskussionen hävdas ibland att den föräldern då med automatik också skulle förlora vårdnaden om barnet. Det kan låta bestickande, men jag köper inte resonemanget. Självfallet är detta agerande något som en domstol ser som besvärande och negativt när vårdnadsfrågan prövas. Men även i fall där detta har skett måste, menar jag, vårdnadsfrågan alltid prövas ordentligt utifrån barnets bästa.
Bakgrunden till förälderns agerande kan exempelvis vara förekomsten av våld i familjen eller annan - som det visar sig - berättigad oro för barnets utveckling. Föräldern kan alltså dömas för egenmäktighet samtidigt som en domstol efter en prövning av alla fakta i ärendet ändå kan komma till slutsatsen att det är barnets bästa att den föräldern får ensam vårdnad. Logiken kan tyckas svår, men alternativet att bortse från vad som faktiskt är barnets bästa för att istället "skipa rättvisa" mellan de två inblandade föräldrarna vore enligt mig orimligt.
Personligen är jag övertygad om att mycket vore vunnet om perspektivet i vårdnadstvister flyttades från föräldrarnas "rätt" till barnets "rätt". Föräldrar som är i konflikt med varandra har inte alltid förmåga att skilja på sina egna och sitt barns behov. Det är därför Barnombudsmannen välkomnade riksdagsbeslutet från 2006 om att barn ska få eget biträde i mål om vårdnad, boende och umgänge. Sedan dess har bollen legat hos regeringen som har fått i uppdrag att återkomma till riksdagen med ett konkret förslag. Vi väntar på förslaget!
År 2008 fick UD kännedom om ungefär 100 fall av internationella vårdnadstvister. Av dessa handlade ca 80 om bortförande eller kvarhållande av barn. Dessa tvister kan få mycket svåra konsekvenser för barnet. Tidsfaktorn - hur snabbt tvisten kan lösas - är avgörande både för om ärendet ska lösas positivt och för barnet. För ett barn är veckor och månader lång tid. I en del fall tvingas barnet också leva gömd utan tillgång till utbildning. Som barnombudsman är jag därför positiv till att en utredning nu föreslagit att en särskild myndighet ska få i uppdrag att försöka bidra till att lösa dessa ofta svåra och komplexa fall.
Diskussionen i Nyhetsmorgon handlade också om svåra vårdnadstvister i Sverige som avgörs i domstol och där en förälder tilldöms ensam vårdnad. Till att börja med kan det vara bra att lyfta fram att de allra flesta barn i Sverige - tre av fyra - lever med båda sina föräldrar. Det är också viktigt att se att de allra flesta separationer inte innebär konflikter runt barnen. Av de föräldrar som separerade 2009 har föräldrarna gemensam vårdnad i 97 procent av fallen.
Det kan jämföras med 80-talet då bara 37% av föräldrarna hade gemensam vårdnad efter en separation. Bakom den här dramatiska förändringen ligger det faktum att pappor i dag tar betydligt större ansvar och är mer delaktiga i sina barns uppväxt än tidigare. En annan faktor är också att samhället betonar vikten av barnets rätt till båda sina föräldrar. En rad reformer har också understrukit detta de senaste decennierna.
I morse fördjupade vi oss dock i de fall där separationen trots allt slutar i en tvist i domstol. När dessa ärenden prövas är utgångspunkten gemensam vårdnad. Men prövningen ska ytterst avgöras utifrån vad som är barnets bästa. Och det är en viktig markering. En förälder som brukat våld mot barnet eller i familjen är inte en lämplig vårdnadshavare. På samma sätt måste domstolen pröva vårdnadsfrågan utifrån barnets bästa vid svåra missbruksproblem eller där föräldrarnas totala oförmåga till samarbete omöjliggör ett tryggt och normalt liv för barnet.
Om en förälder väljer att föra bort ett barn innan en domstol hunnit avgöra frågan om gemensam eller ensam vårdnad gör sig den föräldern skyldig till egenmäktighet med barn. För detta brott kan föräldern dömas. I diskussionen hävdas ibland att den föräldern då med automatik också skulle förlora vårdnaden om barnet. Det kan låta bestickande, men jag köper inte resonemanget. Självfallet är detta agerande något som en domstol ser som besvärande och negativt när vårdnadsfrågan prövas. Men även i fall där detta har skett måste, menar jag, vårdnadsfrågan alltid prövas ordentligt utifrån barnets bästa.
Bakgrunden till förälderns agerande kan exempelvis vara förekomsten av våld i familjen eller annan - som det visar sig - berättigad oro för barnets utveckling. Föräldern kan alltså dömas för egenmäktighet samtidigt som en domstol efter en prövning av alla fakta i ärendet ändå kan komma till slutsatsen att det är barnets bästa att den föräldern får ensam vårdnad. Logiken kan tyckas svår, men alternativet att bortse från vad som faktiskt är barnets bästa för att istället "skipa rättvisa" mellan de två inblandade föräldrarna vore enligt mig orimligt.
Personligen är jag övertygad om att mycket vore vunnet om perspektivet i vårdnadstvister flyttades från föräldrarnas "rätt" till barnets "rätt". Föräldrar som är i konflikt med varandra har inte alltid förmåga att skilja på sina egna och sitt barns behov. Det är därför Barnombudsmannen välkomnade riksdagsbeslutet från 2006 om att barn ska få eget biträde i mål om vårdnad, boende och umgänge. Sedan dess har bollen legat hos regeringen som har fått i uppdrag att återkomma till riksdagen med ett konkret förslag. Vi väntar på förslaget!
onsdag 8 september 2010
Barns levnadsförhållanden
De allra flesta barn är nöjda och har det bra hemma och i skolan. Ungefär så kan huvuddragen i den statistik om barns levnadsförhållanden som Statistiska Centralbyrån presenterade i dag sammanfattas.
Det är förstås bra och ett annat resultat hade varit förvånande i ett land som Sverige. Särskilt positivt är att nästan alla barn ser ljust på framtiden.
Kontrasten blir desto större till de barn i vårt land som på olika sätt inte har det bra. Generella slutsatser om att de flesta barn har det bra hjälper naturligtvis inte det barn som är ledset, mobbat i skolan och saknar vuxna att prata med hemma.
Det är också därför barnkonventionen handlar om barnets rättigheter. Vuxenvärlden måste se alla barn, särskilt de barn som sällan kommer till tals.
I mitt arbete som barnombudsman lyssnar jag särskilt på de barn som har det svårt. Vad som inger oro i SCB:s undersökning är att förhållandevis många barn vittnar om mobbning och ensamhet. Det är också, särskilt eftersom siffrorna varit höga länge, också bekymmersamt att många flickor känner stress och oro med psykosomatiska problem som följd.
Läs undersökningen
Det är förstås bra och ett annat resultat hade varit förvånande i ett land som Sverige. Särskilt positivt är att nästan alla barn ser ljust på framtiden.
Kontrasten blir desto större till de barn i vårt land som på olika sätt inte har det bra. Generella slutsatser om att de flesta barn har det bra hjälper naturligtvis inte det barn som är ledset, mobbat i skolan och saknar vuxna att prata med hemma.
Det är också därför barnkonventionen handlar om barnets rättigheter. Vuxenvärlden måste se alla barn, särskilt de barn som sällan kommer till tals.
I mitt arbete som barnombudsman lyssnar jag särskilt på de barn som har det svårt. Vad som inger oro i SCB:s undersökning är att förhållandevis många barn vittnar om mobbning och ensamhet. Det är också, särskilt eftersom siffrorna varit höga länge, också bekymmersamt att många flickor känner stress och oro med psykosomatiska problem som följd.
Läs undersökningen
onsdag 1 september 2010
Barnläkare måste få utbildning om barnmisshandel
I morse deltog jag i TV4:s morgonsoffa för att kommentera en färsk undersökning som publicerats i Läkartidningen. Två av tre nyblivna barnläkare har inte fått utbildning om barnmisshandel och vanvård.
Det är naturligtvis ett deprimerande och förvånande resultat. Alla läkare måste förstås ha kunskap om en av de vanligaste orsakerna till att barn far illa. För barnläkare som är särskilt inriktade på barn är detta förstås ännu viktigare. Denna kunskap måste ingå som ett obligatoriskt moment i utbildningen.
Varför är det viktigt? Av flera skäl. Små barn kan inte själva berätta om misshandel i familjen. Spädbarn som skakas av sina föräldrar riskerar att dö eller få mycket allvarliga skador. Missar sjukvården ett spädbarn som skakas och skickar hem barnet med sina föräldrar som fortsätter misshandeln kan det alltså få livsavgörande konsekvenser. Vi vet också att äldre barn kan ge signaler om att de far illa i hemmet, men sällan berättar barnen detta rakt på. Det krävs att vårdpersonal kan uppfatta signalerna och våga göra rätt undersökningar och ställa rätt frågor.
Utan stöd i kunskap och utan utbildning i vilka rutiner som ska gälla vid misstanke om att barn misshandlas eller vanvårdas är risken mycket stor att läkare inte förmår fullfölja den anmälningsplikt de har enligt lag. Barnombudsmannen har för några år sedan frågat åklagare om vilka kategorier som anmäler brott mot barn. Vården kommer mycket långt ned på listan trots att dessa barn vid många tillfällen möter vårdpersonal.
Som barnombudsman är jag förstås glad över att dessa missförhållanden nu tydligt kommer upp till ytan. Men det krävs också skarpa åtgärder:
- Det måste bli obligatoriskt med fortbildning om barnmisshandel och vanvård för blivande barnläkare. Ytterst har den politiska ledningen i varje landsting ett ansvar för att säkerställa att så sker.
- Det behövs ett nationellt initiativ för att samla kunskap om barn som utsätts för våld och vanvård. Här finns spännande exempel från Norge.
- Barn och unga måste få kunskap om sina rättigheter och var de kan söka hjälp om de far illa i sin familj.
- Föräldrar måste få stöd och råd som bidrar till att förebygga våld i hemmet. Här har BVC och MVC en viktig roll att fylla.
- Socialtjänsten måste bli bättre på att samverka med viktiga aktörer som kan upptäcka våld mot barn. Det handlar om samverkan med bl a vården, tandvården, skolan och barnomsorgen.
Det är naturligtvis ett deprimerande och förvånande resultat. Alla läkare måste förstås ha kunskap om en av de vanligaste orsakerna till att barn far illa. För barnläkare som är särskilt inriktade på barn är detta förstås ännu viktigare. Denna kunskap måste ingå som ett obligatoriskt moment i utbildningen.
Varför är det viktigt? Av flera skäl. Små barn kan inte själva berätta om misshandel i familjen. Spädbarn som skakas av sina föräldrar riskerar att dö eller få mycket allvarliga skador. Missar sjukvården ett spädbarn som skakas och skickar hem barnet med sina föräldrar som fortsätter misshandeln kan det alltså få livsavgörande konsekvenser. Vi vet också att äldre barn kan ge signaler om att de far illa i hemmet, men sällan berättar barnen detta rakt på. Det krävs att vårdpersonal kan uppfatta signalerna och våga göra rätt undersökningar och ställa rätt frågor.
Utan stöd i kunskap och utan utbildning i vilka rutiner som ska gälla vid misstanke om att barn misshandlas eller vanvårdas är risken mycket stor att läkare inte förmår fullfölja den anmälningsplikt de har enligt lag. Barnombudsmannen har för några år sedan frågat åklagare om vilka kategorier som anmäler brott mot barn. Vården kommer mycket långt ned på listan trots att dessa barn vid många tillfällen möter vårdpersonal.
Som barnombudsman är jag förstås glad över att dessa missförhållanden nu tydligt kommer upp till ytan. Men det krävs också skarpa åtgärder:
- Det måste bli obligatoriskt med fortbildning om barnmisshandel och vanvård för blivande barnläkare. Ytterst har den politiska ledningen i varje landsting ett ansvar för att säkerställa att så sker.
- Det behövs ett nationellt initiativ för att samla kunskap om barn som utsätts för våld och vanvård. Här finns spännande exempel från Norge.
- Barn och unga måste få kunskap om sina rättigheter och var de kan söka hjälp om de far illa i sin familj.
- Föräldrar måste få stöd och råd som bidrar till att förebygga våld i hemmet. Här har BVC och MVC en viktig roll att fylla.
- Socialtjänsten måste bli bättre på att samverka med viktiga aktörer som kan upptäcka våld mot barn. Det handlar om samverkan med bl a vården, tandvården, skolan och barnomsorgen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)