Personlig assistans med äventyr

Träffade Veronica Hedenmark som
arbetar med personlig assistans och som har utvecklat VH kids som vänder sig särskilt till barn under mottot personlig assistans med äventyr.

Veronica är en eldsjäl med många kloka tankar om vad som krävs för att få in mer av barnrättsperspektiv. Egentligen är det inte så svårt. Barn med funktionshinder är i första hand barn. De har i den meningen inte särskilda behov. Deras behov ser i grunden ut som alla andra barns, men deras förutsättningar kan skilja sig åt.

Rådslag om ett säkrare internet

På förmiddagen deltog jag i ett rådslag om ett säkrare internet för barn och unga. Socialminister Göran Hägglund stod som inbjudare. På mötet lyfte jag fram de erfarenheter som barnombudsmannen har.

Vuxna hör av sig till barnombudsmannen om den oro de känner för Internet och barns datoranvändning. Föräldrar är oroliga för vad barnen kan råka se på nätet men också för att barn sitter många timmar framför datorn för att surfa.

Barn och unga berättar däremot inte om datoranvändning eller nätet när de hör av sig. Däremot berättar de om hur de kan drabbas av mobbning, övergrepp, hot och hur de ibland kan känna sig otrygga. Dessa berättelser gör sällan någon åtskillnad mellan situationer "i verkligheten" (IRL) eller på nätet. Barnen kopplar alltså inte problemen till tekniken i sig. Barnen skiljer tydligt på mediet och innehållet. Det är tydligt att de som vuxit upp med Internet under hela sin barndom tänker på kommunikation via nätet på ett lite annat sätt än vuxna. De är, som forskaren Elza Dunkels har beskrivit det, nätets infödda. Vi som är födda före 1980-talet vi är däremot nätets invandrare, med samma terminologi.

För oss som är nätinvandrare gäller det med andra ord att betänka två saker.

För det första: lika lite som vi kan övervaka allt som sker i trafiken på våra gator och vägar eller för den delen lägga ned den, lika lite kan vi kontrollera vilka som använder nätet och på vilket sätt det sker. Vi måste helt enkelt gilla läget och hitta bra strategier för att hantera de risker och faror som finns – antingen det är när våra barn cyklar IRL eller när de kommunicerar via datorn. Precis som de nätinfödda måste vi låta bli att haka upp oss på nätet och tekniken. Vi måste, precis som många barn faktiskt också gör, istället hitta kloka strategier för att hantera problemen.

För det andra: vi måste se och bejaka det positiva som nätet innebär för de allra allra flesta barn samtidigt som vi funderar över vad en del barns utsatthet i detta sammanhang egentligen handlar om. Det senare är viktigt inte minst om våra strategier för barns säkerhet ska nå framgång.

Det är lätt att beskriva vad datorn och kommunikation via nätet gjort möjligt. För barn med funktionshinder – allt från barn med dyslexi till svåra rörelsehinder har denna teknikutveckling revolutionerat tillvaron. Barn som känt sig isolerade eller ensamma har hittat nya vänner och samtalsgrupper. Barn håller koll på vänner.

Internet öppnar en värld utan geografiska gränser eller begränsningar. Det är fantastiskt. Men myntets framsida är också dess baksida. Det finns, tror man, upp till en miljon barnpornografiska bilder utlagda på nätet. Bakom varje bild döljer sig ett fruktansvärt övergrepp. Vi vet att pedofiler använder de största och vanligaste chattarna för att försöka få kontakt med killar och tjejer.

En annan problematik handlar om kränkningar, rasism och mobbning. Barn som drabbas i skolmiljön drabbas många gånger också virtuellt. Precis som all annan kommunikation i den infödda generationen görs inte heller på detta område någon åtskillnad mellan IRL och virtuellt. Mobbningen sker genom SMS till mobilen, på chattforum, hemsidor och i mejlen. På flera sätt är detta förödande. Den som drabbas har ingenstans att gömma sig från hetsen. Inte ens hemmet är tryggt. Publiken är mångfalt större – hundratals, ja tusentals andra barn kan få ta del av mobbningen. Och den som kränker har valet att göra det ansiktslöst, att vara anonym.

Avslutningsvis åter till frågan: vad handlar en del barns utsatthet i detta sammanhang egentligen om? Vilka bör vara våra strategier för att hantera Internets dåliga sidor? Jag har inga färdiga svar men däremot några tankar:

För det första: låt oss inse att de allra flesta barn redan har mött Internets avigsidor och har utvecklat bra motstrategier för att hantera nätets risker. De blockar snuskgubbar och tipsar kompisar om det som kan vara farligt. Vi kan kort och gott lära en hel del på det här området av kloka barn.

För det andra: vuxenvärlden, vi som är invandrare i detta sammanhang, spelar ofta en mycket marginell roll i denna del av våra barns liv. Vi har sällan koll. Jag menar att detta är det enskilt viktigaste att förändra. I vår dialog med barn och unga – inte minst i vår senaste årsrapport - uttrycks mycket starka önskemål från barn att vuxenvärlden ska komma närmare rent allmänt i barns liv. Vara med. Lyssna. Förstå. Visa respekt. Och faktiskt också ibland sätta tydliga gränser. Föräldrar har ett ansvar för att barn surfar säkert. Som föräldrar måste vi veta att det våra barn gör på nätet är precis lika offentligt som det barnen gör i kön i skolmatsalen eller på ungdomsgården.

För det tredje: barn som råkar illa ute på nätet har redan ofta råkat illa ut också utanför nätet. Att leva i social utsatthet, att vara mobbad och ensam, inte bli sedd eller bekräftad ökar risken att drabbas också på nätet. Barn som tar risker på andra håll är mer riskbenägna också på nätet. Barn som lever i trygga miljöer och med starkt stöd från familj och vänner kan förstås också råka illa ut på nätet, men riskerna är större för barn som lever i utsatta miljöer. Ska vi verkligen lyckas i en strategi för att öka barns säkerhet på nätet får vi därför inte fastna i att titta allmänt på Internet som kommunikationsverktyg. Då krävs en tydlig fokusering på barn som redan är i utsatta situationer och hur vi bäst kan hjälpa de barnen att skaffa sig strategier att hantera Internets avigsidor bland alla andra risker dessa barn utsätts för.

För det fjärde och till sist: det viktigt att hävda den lagstiftning som faktiskt gäller. Hets mot folkgrupp, sexuellt ofredande eller olaga hot är naturligtvis lika otillåtet oavsett var det än sker och skolornas likabehandlingsplaner ska motverka mobbning oavsett i vilken teknisk form detta kommer till uttryck.

Magelungen på besök

Det är lätt att kalendern fylls med möten. Listan på myndigheter, organisationer och experter som vill träffa barnombudsmannen är lång. Det är förstås kul och viktigt. Allra viktigast är dock att jag alltid har tid att lyssna på barn och unga. Det är i mötet med barn som jag hämtar både energi och kunskap. Ingen är bättre expert på hur det är att vara barn och ung nu i dag än just barnen själva.

I dag träffade jag fem elever på Magelungens skola i Stockholm. Magelungen är i huvudsak en skola för elever som är föremål för olika typer av behandlingsinsatser. Vi berättade om barnombudsmannens uppdrag och sedan blev det en bra diskussion kring de frågor som barnen tog upp. Vi pratade bland annat om barn och yttrandefrihet och vilka rättigheter barn har i mötet med socialtjänst och när man är föremål för barn- och ungdomsvård. En viktig sak vi kunde enas om är att barn måste få information på barns villkor om vilken åtgärd socialtjänsten har beslutat om och varför man har beslutat om åtgärden.

Att upptäcka barn som far illa

På morgonen deltog jag i en utbildning på Karolinska sjukhuset för blivande barnläkare om barn och våld. Utbildningen arrangeras av MIO-gruppen som gör ett otroligt viktigt arbete genom att med tydliga rutiner i vården tidigt fånga upp barn som har drabbats av våld i hemmet. Erfarenheten är att sjukvården missar svåra övergrepp mot barn som beror på avsiktligt våld - exempelvis barn som har skakats - om det inte finns rutiner för hur dessa ärenden ska hanteras. Istället för att titta på föräldrarnas ekonomiska ställning eller sociala beteende är det enbart fakta som ska tala för om det behöver göras en fördjupad utredning. Med ökad kunskap bland personalen och bra rutiner upptäcks nu betydligt fler barn som drabbats av våld. Tidig upptäckt ökar förstås möjligheten för att barnet får rätt hjälp och kan också förhindra fortsatt barnmisshandel.

Från Barnombudsmannens sida berättade jag om hur barn och unga upplever mötet med akutsjukvården. Även om de allra flesta känner att de blir tagna på allvar så är det många som inte tycker att de blir lyssnade på. En åsikt som stämmer överens med de slutsatser som Statens Medicinsk Etiska Råd har dragit. Enligt rådet krävs en tydlig reglering av av underårigas ställning som synliggör barns behov och stärker barns ställning som patienter.

Som barnombudsman kan jag bara instämma i dessa slutsatser. Förutom tydligare lagstiftning, gärna inspirerad av vårt grannland Norge, behövs information till barn och unga som de kan förstå och fortbildning för personal i att tala med barn. Vården behöver också följa upp kontinuerligt hur barn och unga upplever mötet med vården. Här finns mycket inspiration att hämta från England.

Det handlar om utveckla en vård som är ännu mer barnvänlig. Ytterst handlar det om att barn ska ha förtroende för vården och våga prata om sin situation. Mycket kan upptäckas genom att studera de rent fysiska skadorna. Men ännu mer kommer fram, inte minst om de bakomliggande orsakerna, om barn vågar berätta.

Barn med skulder en fråga för riksdagen

Socialminister Göran Hägglund har fått frågor i riksdagen mot bakgrund av att Barnombudsmannen och Kronofogden har uppmärksammat problemet med att barn skuldsätts i mer än hälften av landstingen. Om mamma och pappa missar en vård- eller tandläkartid så har en del landsting sett barnet som ansvarig för den avgift som då debiteras. En skuld som har tickat ränta och när barnet blir 18 år har inkassobolaget knackat på dörren för att begära in pengarna. En skuld som barnet många gånger inte ens har känt till att den existerat.

Det är glädjande att Göran Hägglund är tydlig i sitt svar i riksdagen: "Jag tycker att det är oerhört problematiskt att en majoritet av landstingen väljer att skuldsätta barn." Hägglund säger också att han har "initierat ett arbete inom departementet för att analysera konsekvenserna av nuvarande lagstiftning."

Det är mycket välkommet. De 12 000 barn som redan har skuldsatts väntar på en lösning. Och varje initiativ som innebär att vi kan hindra att fler barn skuldsätts måste applåderas. Barnkonventionen och svensk lag i form av föräldrabalken är tydlig i att föräldrar har ansvar för barnets vård. Där ingår också att skulder för vård (eller missade vårdbesök) inte rimligen får lastas över på barnet, varken av föräldrarna eller landstingen.

Skolan som frizon för hedersförtryck

I Stockholm har socialborgarrådet Ulf Kristersson och skolborgarrådet Lotta Edholm presenterat en viktig kartläggning av hur många barn som får sin frihet beskuren av hedersrelaterade begränsningar.

Resultatet i studien väcker stor oro: Var tionde 15-årig flicka och fyra procent av pojkarna i Stockholm lever med hedersrelaterade problem som hårt begränsar deras liv. Och hedersproblem är den grundläggande orsaken för mer än hälften av alla flickor som omhändertogs enligt Lagen om vård av unga (LVU §2) under hela 2006. Aktstudien omfattar samtliga 28 tvångsomhändertagna ungdomar mellan 13 och 18 år. Nio av de totalt 17 omhändertagna flickorna hade utsatts för starka hedersrelaterade begränsningar och/eller hedersrelaterat våld. Två av elva pojkar hade utsatts för motsvarande allvarliga hedersrelaterade livsbegränsningar.

Studien visar att problemet med hedersförtryck kan vara större än vad som framgått i tidigare undersökningar. Men effekterna för de barn som drabbas vet vi dessvärre redan en hel del om. I sin yttersta form är förtrycket ett direkt hot mot barnets liv. Men även om förtrycket inte tar sig så dramatiska uttryck så kränker det nästan alltid barnets fundamentala rättigheter. Av undersökningen framgår att barn ofta hindras eller förmås att avstå från att delta i undervisningen i alla ämnen. I skriften De vill att jag ska vara osynlig (2005) uppmärksammade Barnombudsmannen problemet med att barn inte får delta i skolämnen.

Enligt Sara Högdins avhandling om utbildning på (o)lika villkor (Stockholms universitet, 2007) är 27 procent av de utlandsfödda flickorna och 17 procent av de utlandsfödda pojkarna förbjudna att delta i ett eller flera ämnen i skolan. Det kan jämföras med tre procent av de svenskfödda flickorna och pojkarna. Högdin menar att en av anledningarna till att skolor låter barn avstå från undervisning är konkurrensen mellan skolor. Föräldrarna hotar helt enkelt med att byta skola om inte barnet slipper ett visst ämne.

I de rundabordssamtal om bl a hedersförtryck som Barnombudsmannen har haft har många lyft fram att samhället i dessa situationer sviker barnen av rädsla för att ta konflikten. Barnombudsmannen menar att det är oacceptabelt. Skolan måste få stöd att tydligt hävda barnets rättigheter.

Alla barn i Sverige har rätt till en likvärdig utbildning. Skolplikten innebär både rätten och skyldigheten att delta i undervisning i alla ämnen. Samtidigt som detta måste markeras tydligt krävs ett bra stöd till skolor hur de ska hantera sådana här situationer. För att undvika att en mer strikt tolkning av skolplikten drabbar barnen krävs dialog med föräldrarna. De måste få kunskap om vad skolplikten innebär och inblick i vad som händer på lektionerna.

Brev om ömmande omständigheter

Lägger en sista hand på det brev vi ska skicka till utvärderingsutredningen. Det är en viktig utredning som på regeringens uppdrag bl a ska titta på vilka effekterna blev av att ersätta humanitära skäl med ömmande omständigheter i utlänningslagstiftningen.

Barnombudsmannen har gjort en kort genomlysning av befintliga domar från Migrationsöverdomstolen. För att sammanfatta ett långt brev kort: vi menar att hittills avgjorda mål i Migrationsöverdomstolen om synnerligen ömmande omständigheter ger snävare ramar än vad utlänningslagen egentligen ger utrymme för.

I vår årsrapport till regeringen skriver vi därför att lagstiftningen måste bli tydligare och att ett särskilt lagrum bör införas om barnspecifika skäl för uppehållstillstånd. Barn måste synliggöras som individer med egna skäl för uppehållstillstånd.