Förslag från den viktigaste barnutredningen på decennier

”Jag vill att det blir stor förändring. Vi har talat från hjärtat, nu måste du göra något”

Så sammanfattade en pojke som var omhändertagen i samhällsvård sina förväntningar när han 2011 träffade regeringen.

Lite tillspetsat kan man säga att resultatet av bland annat detta möte blev den utredning om tvångsvård för barn och unga som i dag, fyra år senare, lämnade över 1300 sidor med förslag till barnminister Åsa Regnér.

Tvångsvårdsutredningen är på många sätt en milstolpe. Det är första gången som en utredning på djupet har granskat hur barnets rättigheter genomgående kan skyddas när ett barn är omhändertaget.

För mig som barnombudsman känns det högtidligt. Jag tänker på alla våra möten med barn och unga som är omhändertagna. Jag kommer aldrig att glömma när flera av barnen och ungdomarna mötte riksdagens socialutskott, Socialstyrelsen och statsråd i regeringen. Det barnen berättade för oss kom med i Barnombudsmannens rapport Bakom fasaden som överlämnades till regeringen 2011.  En viktig rekommendation i den rapporten var just att tvångsvården av barn och unga måste ses över ur ett rättighetsperspektiv.

Vi fick som vi ville, en utredning tillsattes. Det är naturligtvis inte enbart vår förtjänst. Utredningen om att stärka de placerade barnens rättigheter ska också ses som en viktig del av upprättelsen till de som vanvårdades som barn. Löftet till dem handlade om att göra mer för att förhindra och åtgärda allvarliga brister och vanvård av de barn som är i samhällsvården i nutid.

Det tog fyra år, men nu är utredningen om tvångsvård alltså klar och förslagen ligger på regeringens bord. På det stora hela tycker jag att tvångsvårdsutredningen lägger bra och genomtänkta förslag. Vår expert i utredningen, Anna Karin Hildingson Boqvist, har i hög grad bidragit till detta och det är positivt att utredningen har tagit intryck av Barnombudsmannens rapporter och de möten utredningen, med vårt stöd, har haft med barn och unga.

Behovet av reformer är stort. I dag skriver jag på Svenska Dagbladets debattsida om att barn med samhället som förälder löper extrema överrisker att som vuxna drabbas av missbruk, självmord, förtidspensionering och socialbidragsberoende. I artikeln, som jag skrivit tillsammans med Heike Erkers från Akademikerförbundet SSR samt flera av Sveriges ledande professorer och forskare inom områden som rör social barnavård, betonar vi hur viktigt det är att förslagen från utredningen inte dras i långbänk. Tvångsvårdsutredningen innebär det bästa tillfället på flera decennier att få till stånd reformer som kan betyda något.

Här nedan kommenterar jag utredningens förslag på några viktiga områden:

Målsättningen med vården och barnets rättigheter

Barnombudsmannen har varit kritisk mot att lagstiftningen inte beskriver vilka rättigheter omhändertaget och placerat barn har. Det är inte heller tydligt vad vården ska leda till för barnet. Här föreslår utredningen flera viktiga förändringar.

Särskilt viktigt är förslaget att synliggöra barns och ungas grundläggande rättigheter i den nya LVU. Det föreslås också ett nytt kapitel med bestämmelser om vilka krav barn och unga kan ställa på vården. Följande krav föreslås:

Vården ska vara av god kvalitet. Kvaliteten i vården ska systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras.

Krav på tvångsvården Vården ska särskilt vara trygg, säker, ändamålsenlig och präglas av kontinuitet.

Vården ska ges med omtanke och bygga på respekt för barnets eller den unges människovärde och integritet samt med aktning för barnets eller den unges person och egenart.

Vården ska bedrivas i samverkan med andra berörda samhällsorgan och myndigheter.

Barn och unga som vårdas utanför det egna hemmet har rätt till samhörighet med anhöriga och andra närstående samt kontakt med hemmiljön.

Barn och unga som vårdas utanför det egna hemmet ska ges möjlighet till en fritid som är anpassad till hans eller hennes ålder och intressen.

Varje punkt känns viktig och relevant utifrån de erfarenheter som barn och unga har förmedlat till oss.

Omsorg med kvalitet/kompetenskrav

Barnombudsmannen har i flera rapporter lyft fram behovet av att tydliggöra och skärpa de kompetenskrav som ställs på verksamma i samhällsvård. Utredningen beskriver att dagens allmänt hållna regler om kompetens hos föreståndare och personal vid HVB medför risker vad gäller vårdens kvalitet. Här föreslås att Socialstyrelsen ska utreda förutsättningarna för en eftergymnasial grundutbildning för personal på HVB samt vilka författningsändringar som kan behövas för stärkta krav på kompetens inom institutionsvården. Utredningen föreslår också ett program för forskning och utveckling om innehåll och kvalitet i samhällsvård för barn och unga. Det läggs också förslag om stöd till en evidensbaserad praktik för en god kvalitet inom socialtjänsten.

Jag välkomnar ambitionen och inriktningen, men beklagar att utredningen inte är tydligare. Nu kommer det att dröja ytterligare ett par år innan Socialstyrelsen kan presentera förslag med de konkreta skärpningar som behövs.

Utredningen föreslår också åtgärder mot den flora av hemmasnickrade metoder, inte minst för gränssättning, som används på HVB. Här är förslaget att Socialstyrelsen ska ges i uppdrag att leda ett arbete för en gemensam kunskapsgrund och samsyn bland verksamhetsansvariga och personal på HVB om gränssättande åtgärder som en del av en god vård. Inom ramen för uppdraget ska befintlig kunskap om olika typer av gränssättande åtgärder, etiska aspekter på dem samt forskning om resultatet av att använda dem sammanställas.

Rätten till information

Utredningen föreslår att bestämmelsen om barnets rätt att få och ge information lyfts fram och tydliggörs i den nya LVU. Barnombudsmannen ser positivt på de förtydliganden som utredningen vill ska ske. Vi delar utredningens bedömning att det krävs en bestämmelse om att informationen ska anpassas till den enskildes ålder, mognad, erfarenhet och andra individuella förutsättningar.

Barn i gränslandet mellan social barnavård och psykiatri

Vi har i våra årsteman om social barnavård och psykisk ohälsa vid flera tillfällen mött barn med psykisk ohälsa som har bollats mellan olika institutioner utan att få det stöd de behövt. Det är tydligt att det saknas en integrerad vårdform som kan ge stöd till barn med ett stort psykiatriskt vårdbehov samtidigt som de vårdas på HVB med stöd av LVU. På den här punkten föreslår utredningen att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att utreda förutsättningar och former för en integrerad och mer specialiserad dygnsvård som samlat kan möta behov av vård med stöd av LVU och hälso- och sjukvård, främst psykiatrisk vård.

Utredningen föreslår också att ett vägledande kunskapsstöd tas fram till huvudmän och verksamheter om ansvarsfördelningen om vård och stöd vid psykisk ohälsa hos barn och unga i samhällsvård. Det är ett viktigt förslag!

Rätt till skydd och stöd när vårdnadshavare inte samtycker

Barnombudsmannen har föreslagit att barn bör kunna få vissa stödinsatser även utan vårdnadshavares samtycke, det som ibland kallas för mellantvång. I dag står socialtjänsten bakbunden i situationer när ett barn behöver stöd, vårdnadshavarna motsätter sig detta och kraven för ett omhändertagande inte är uppfyllda. Här tar utredningen ett steg i rätt riktning genom att föreslå att socialnämnden, utan vårdnadshavarens samtycke, får besluta att den som är under 15 år ska hålla regelbunden kontakt med en kontaktperson. Det föreslås också att barn över 16 år ska ha rätt att beviljas vård utanför det egna hemmet utan vårdnadshavarens samtycke.

Barnombudsmannen välkomnar detta steg, men hade gärna sett att utredningen öppnat för att barn under 15 år kan beviljas fler typer av insatser utan samtycke från vårdnadshavare.

Rätten till utbildning

I flera av Barnombudsmannens årsrapporter har vi lyft problematiken med att barn i samhällsvård inte får sina rättigheter tillgodosedda vad gäller rätten till utbildning. Bristerna är djupgående och allvarliga.

Två svenska registerstudier visar att 60 procent av pojkarna, som varit i social dygnsvård i mer än 5 år, antingen saknar betyg från åk 9 eller har låga eller ofullständiga betyg. Det är oerhört bekymmersamt eftersom vi vet att inget är så utslagsgivande för ett barns framtid som just barnets skolresultat.

De svaga resultaten speglar inte en påtagligt lägre kognitiv förmåga. Låga grundskolebetyg har inga samband med föräldrars missbruk och psykisk ohälsa och inte heller med ålder vid placering eller placeringstid. Det som forskningen däremot enhälligt funnit är att lärare, och andra vuxna som är viktiga för barnet, ofta har pessimistiska förväntningar på ett placerat barns skolgång.

Det är bra att utredningen beskriver de brister som finns vad gäller de placerade barnens rätt till utbildning. Men de åtgärder som föreslås är otillräckliga.

Utredningen föreslår att regeringen bör överväga behovet av fortsatt stöd för att stärka skolresultaten för barn och unga i samhällsvård. Utgångspunkten är den samverkan som i dag finns i ett antal kommuner inom SkolFam. Utredningen gör också bedömningen att Statens institutionsstyrelse och ansvariga skolmyndigheter bör ”följa” om de särskilda ungdomshemmen genom samverkan med närliggande skolor kan säkerställa att barn och unga kan uppfylla kriterierna för godkänt betyg i ett ämne eller en kurs.

Dessa förslag är helt otillräckliga. Vår uppfattning är att det krävs större tydlighet. Samtliga barn som placeras måste få stöd att klara skolan. Samverkan mellan skola och familjehem, SkolFam, måste finnas i alla kommuner. Barn placerade på de statliga särskilda ungdomshemmen måste ges samma rätt till utbildning som andra barn.

Rätt till hälso- och sjukvård

Barnombudsmannen välkomnar de förslag som utredningen lägger i syfte att stärka de placerade barnens rätt till hälso-  och sjukvård.

Tvångsvårdsutredningen betonar att när barn och unga placeras utanför det egna hemmet är det särskilt viktigt att utredningen innehåller tillräcklig information om barnets utveckling, fysiska och psykiska status samt tandstatus. Syftet är att upptäcka tecken på ohälsa och säkerställa att barnet får den hälso- och sjukvård som alla barn har rätt till. Utredningen föreslår en ny bestämmelse i SoL om socialnämndens ansvar att begära en hälsoundersökning i anslutning till att vård i familjehem eller HVB inleds för ett barn eller en ung person. Landstingets skyldighet att därefter erbjuda barnet eller den unge en hälsoundersökning ska regleras i en särskild lag om hälsoundersökning av barn och unga utanför det egna hemmet.

De statliga särskilda ungdomshemmen

Tvångsåtgärder

Utredningen lägger flera förslag som handlar om de särskilda befogenheter som gäller vid de statliga särskilda ungdomshemmen.

Det föreslås att särskilda befogenheter istället ska kallas för skyddsåtgärder och att det ska förtydligas i lagstiftningen att dessa åtgärder bara får användas om nyttan av åtgärden överväger det intrång och de skaderisker som åtgärden kan innebära. Skyddsåtgärder får heller aldrig användas bestraffande. Utredningen lägger också förslag som innebär att fler skyddsåtgärder ska rapporteras till IVO och bli möjliga att överklaga till förvaltningsrätten. Barnet eller den unge föreslås också ha rätt till offentligt biträde vid överklagande av beslut om skyddsåtgärder.

Det föreslås också en ny bestämmelse som innebär att SiS kvalitetssäkringsarbete särskilt ska omfatta åtgärder som syftar till att minska behovet av skyddsåtgärder.

Utredningen föreslår att avskiljning, det som barn och ungdomar ofta kallar för isolering, ska finnas kvar som befogenhet men differentieras i två olika nivåer: avskiljning i ett rum med öppen dörr och avskiljning i ett rum med låst dörr. Vid en avskiljning med öppen dörr ska personal finnas närvarande i rummet under hela den tidsperiod som avskiljningen pågår. Vid en avskiljning med låst dörr ska barnet eller den unge stå under fortlöpande uppsikt av personal. Barnet eller den unge ska också ha möjlighet att själv tillkalla personal. Den tid som ett barn eller en ungdom får vara avskild ska minskas från 24 timmar till en timme för båda nivåerna. Genom ett nytt beslut får tiden förlängas med en timme. Om det därefter finns särskilda skäl får ett nytt beslut om avskiljning med öppen dörr under ytterligare högst en timme fattas.

Det föreslås också att SiS ska få i uppdrag att årligen särskilt rapportera användningen av avskiljning med låst dörr under en tre-årsperiod. SiS rapportering av åtgärden samt IVO:s tillsyn på området ger regeringen underlag för att bedöma om avskiljning kan förbjudas.

Barnombudsmannen välkomnar utredningens förslag att barnet eller den unge ska erbjudas ett uppföljande samtal efter en kroppsvisitation eller en ytlig kroppsbesiktning, en visitation av barnets eller den unges bostadsrum samt en avskiljning med öppen eller låst dörr. Samtalet ska både syfta till att barnet eller den unge ska få information om vad som var anledningen till att åtgärden behövde tillgripas och ge möjlighet för barnet eller den unge att tala om hur han eller hon uppfattar att åtgärden hade kunnat undvikas. Syftet ska vara att ge kunskap för undvika att en liknande situation uppkommer igen samt utröna vilka alternativa handlingsstrategier som kan behöva utarbetas.

En annan fråga som Barnombudsmannen uppmärksammat handlar om möjligheten till utevistelse även för barn på låsbara enheter. Här föreslår utredningen att en bestämmelse införs som innebär att den som vårdas på en låsbar enhet ska ges möjlighet att vistas utomhus, ägna sig åt fysisk aktivitet eller annan fritidssysselsättning.

Avskiljning oförenligt med barnkonventionen

Utredningen framhåller att det inte finns några som helst terapeutiska effekter av att avskilja ett barn, att avskiljning ska ske i undantagsfall och att tiden kraftigt ska begränsas. Barnombudsmannen anser dock inte att det är tillräckligt.

Barnombudsmannen är kritiska mot att avskiljning som tvångsåtgärd fortsatt föreslås vara tillåten på särskilda ungdomshem. Vår expert i utredningen har också lämnat ett särskilt yttrande på denna punkt.

Det står inte i överensstämmelse med barnkonventionen och den tolkning som görs av densamma av FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén) Användningen av avskiljning om än för korta perioder är inte heller i överensstämmelse med FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

FN:s barnrättskommitté uppmanade Sverige i sin senaste granskning att med hänvisning till den allmänna kommentaren nummer 8 om barnets rätt till skydd mot kroppslig bestraffning och andra grymma eller förnedrande former av bestraffningar samt den allmänna kommentaren nummer 13 om barnets rätt till frihet från alla former av våld att omedelbart ta ut alla barn som befinner sig i isolering oavsett sammanhang samt ändra lagstiftningen så att den tydligt förbjuder isolering. Kommittén påpekade också att detsamma ska gälla för avskiljningar. Dessutom uppmanar kommittén Sverige att tillhandahålla utbildning för personalen om icke-våldsamma och icke-tvingade metoder inom vården.

I november 2014 granskades Sverige av FN:s kommitté mot tortyr. Kommittén rekommenderar Sverige att förbjuda isolering av underåriga personer i häkte, arrester och särskilda ungdomshem.

Barnombudsmannen anser att det är tydligt att användningen av isolering och avskiljning av barn och unga står i strid med barnkonventionen och tortyrkonventionen. Vi kan därför inte acceptera ett förslag som innebär att Sverige inte säkerställer barns mänskliga rättigheter såsom de har tolkats av barnrättskommittén samt FN:s kommitté mot tortyr. Sverige har ratificerat dessa konventioner och har ett ansvar för att säkerställa de rättigheter som konventionerna ger barn och unga. Att det idag skulle saknas metoder för att bedriva ungdomsvård utan att använda en åtgärd som avskiljning är inte ett acceptabelt argument. För att säkerställa barns rättigheter krävs istället att staten tar ett ansvar för att utveckla metoder för att genomföra vården på ett sätt som upprätthåller respekten för barnets mänskliga rättigheter samt utbildar personal i att använda sådana metoder.

Vårdnadsöverflyttning och adoption

Barnombudsmannen har i flera sammanhang betonat vikten av att öka förutsättningen för långsiktighet och stabilitet för barn som har sin trygghet och anknytning till familjehemmet.

Här lägger utredningen flera förslag som vi välkomnar:

Det föreslås att en ny bestämmelse förs in i den nya lagen om att, vid prövning av om vård enligt nuvarande 2 § LVU i familjehem kan upphöra, ska barnets bästa vara avgörande. Vid bedömningen ska det bland annat fästas särskilt avseende vid barnets inställning och om barnet sedan låg ålder eller under lång tid vårdats i familjehemmet.

Utredningen föreslår också att bestämmelserna i SoL och LVU ska kompletteras med att frågan om vårdnadsöverflyttning, efter att barnet varit placerat i samma familjehem under tre år, årligen ska övervägas i samband med rapporteringen om barnets vård.

Vad gäller adoption föreslås att Socialtjänsten bör ha kunskap om reglerna om adoption för att kunna bidra till samförståndslösningar när adoption bedöms vara till barnets bästa.

Slå larm och få upprättelse

Utredningen föreslår att det utreds hur barn och unga kan ges tillgång till oberoende stöd för att deras rättigheter ska tillgodoses genom inrättandet av en regional barnombudsfunktion, dit barn och unga kan vända sig om de upplever att deras rättigheter kränks.

Barnombudsmannen anser att det är ett intressant förslag. Behovet av en instans dit barn i samhällsvård kan vända sig för att få oberoende stöd är otvetydigt. Det är vår erfarenhet efter att under lång tid ha mött många barn som är omhändertagna och placerade. Om lösningen är regionala ombud, en oberoende funktion kopplad till IVO eller ett förstärkt mandat för Barnombudsmannen behöver utredas närmare.