Viktig milstolpe när barnkonventionen blir lag

Barnkonventionen ska bli svensk lag. I dag överlämnades Barnrättighetsutredningen till regeringen. Det vi nu bevittnar är en historisk milstolpe i arbetet för barns rättigheter och som barnombudsman och en av experterna i utredningen känner jag stor glädje. Att barnkonventionen blir lag innebär inte att vi går i mål. Tvärtom är det ett startskott och en början. Förändringen kommer inte att äga rum över en natt. Men med barnkonventionen som lag förbättras förutsättningarna för att förverkliga barnkonventionen i barns verklighet. Och det behövs!

De senaste åren har vi mött barn i många olika utsatta situationer. Vi har lyssnat på barn i samhällsvård, i ankomstboenden, HVB-hem, särskilda ungdomshem, psykiatrisk tvångsvård, arrest och häkte. Vi har hört barn som vräkts från sina hem. Barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp. Barn som utsatts för kränkningar, mobbning och diskriminering. Våra årsrapporter har avslöjat allvarliga kränkningar av barns grundläggande rättigheter. Läs årsrapporterna här! Genomgående har barn berättat om hur de saknat kunskap om sina mänskliga rättigheter och att det är svårt för barn att hävda sina rättigheter. Det gäller förstås särskilt för barn där vårdnadshavarna saknar förmåga att stödja barnet (eller till och med utsätter barnet).

Barnkonventionen kommer som lag att kunna ha betydelse i tre viktiga avseenden:

·    Bättre lagstiftning. Barnkonventionen får en stärkt formell ställning rättsligt. I Norge drev barnkonventionen som lag på en utveckling som stärkte barnkonventionens genomslag i övrig norsk lagstiftning. Samma utveckling kan redan nu delvis ses i Sverige. Förslaget till ny tvångsvårdslagstiftning (LVU-utredningen) och förslag om bland annat ett tydligt förbud mot isolering av barn i häkte (häktes- och restriktionsutredningen som idag presenterade en del förslag) har helt klart påverkats av ambitionen att göra barnkonventionen till lag. Läs mer om de glädjande förslagen från häktes- och restriktionsutredningen här.

·    Genomslag i domar och praxis. Med barnkonventionen som lag blir barnets rättigheter tydligare för rättsväsendets aktörer. Det kommer, som i Norge, att snabbt utvecklas rättspraxis som vägleder. När lagar ses över så kommer de successivt att få tydligare förarbeten där barnkonventionen och barnrättskommitténs allmänna kommentarer beaktas. Domstolarna får också en tyngre roll i de fall annan lagstiftning är bristfällig eller rent av i konflikt med barnkonventionen. Ett färskt exempel där det skulle kunna ha betydelse är utkastet till lagrådsremiss om begränsningar i möjligheterna att få uppehållstillstånd. Förvaltningsrätten i Göteborg anser exempelvis att det kan ifrågasättas om de föreslagna begränsningarna i rätten till familjeåterförening är förenligt med barnkonventionen och Europakonventionen. Förvaltningsrätten i Stockholm lyfter också samma problematik.

·    Genomslag i verksamhet för barn. Barnkonventionen som lag har en pedagogisk, signalgivande, effekt. Det tydliggör kraven på att professionella som arbetar med barn måste ha kunskap om barnkonventionen och verktyg att förverkliga den. Barnkonventionen som lag går före föreskrifter och förordningar och får på det sättet direkt betydelse i offentlig verksamhet. Med barnkonventionen som lag blir det också tydligare att barn själva behöver få kunskap om sina rättigheter.

Men barnkonventionen som lag tydliggör också vikten av att barn för att få sina rättigheter måste kunna slå larm när grundläggande rättigheter kränks. Det måste också gå att få upprättelse, att ställa krav på att rättigheterna faktiskt genomförs. Barnombudsmannen har granskat barns och ungas klagomöjligheter. Vi har kartlagt vilka möjligheter barn och unga har att klaga vid rättighetskränkningar. Läs mer om det i vår rapport ”Barns och ungas klagomöjligheter”.

I dag tänker jag på de många barn vi har mött de senaste åren. Flera barn har också direkt till Barnrättighetsutredningen berättat om sina erfarenheter och gett råd. Det känns stort att utredningen nu har gått i mål och att regeringen har fått utredningen på sitt bord. Efter en remissrunda kan barnkonventionen bli svensk lag, kanske 2017. Den dagen ska vi fira! Men dagen därpå är det hårt arbete som gäller. Förändring är något vi får jobba för, den sker inte med automatik, inte ens med barnkonventionen som lag.

Ett barnfientligt förslag

Varje dag drunknar i genomsnitt två barn på östra Medelhavet. Barn på flykt till och inom Europa utsätts för enorma risker. Det handlar om sjukdom, död, att skiljas från sina föräldrar, utsättas för exploatering, utpressning och övergrepp. I takt med att länder stänger lagliga vägar tvingas allt fler barn på flykt ta allt större risker för att undgå krig, konflikt och förföljelse. Tillsammans med mina europeiska kollegor, barnombuden i Europa, har vi nyligen i en rapport varnat för utvecklingen och vädjat till regeringarna i Europa att ta ansvar för den svåra situation flyktingarna befinner sig i. Det handlar om att skapa lagliga vägar och andra åtgärder för att skydda barn på flykt.

Tyvärr går utvecklingen åt fel håll. Land efter land i Europa stänger gränser och försvårar för flyktingar att få skydd. Situationen för barn på flykt blir alltmer desperat. Barn fryser ihjäl på Europas stränder, barn huttrar utomhus i regn och iskyla på landremsor mellan gränskontroller och i Grekland fylls flyktinglägren.

Tyvärr är det djupt oroväckande att ta del av de förslag som presenteras även på hemmaplan. Jag har som barnombudsman genom åren svarat på flera hundra remisser från regeringen och andra myndigheter. Aldrig tidigare har jag behövt ha synpunkter på förslag som dessa:

·       Barn som flytt från krig ska inte få återförenas med sina föräldrar i Sverige.

·       Föräldrar som flytt från krig och skiljts från sina barn ska inte få återförenas med barnen i Sverige även om det saknas alternativa möjligheter för familjen att återförenas.  Det innebär att en laglig, säkrare, väg för barn till skydd stängs. Konsekvensen blir att fler barn riskerar att tvingas ut på en farlig flykt.

·       Bedömningen av barnets bästa sätts helt ur spel eftersom beslutsfattaren aldrig ska få komma till slutsatsen att ett barn behöver ges varaktigt skydd.

·       Särskilt ömmande omständigheter som grund för att få uppehållstillstånd för barn avskaffas.

·       Barn som har vittnat i rättegångar efter att ha utsatts för sexuell exploatering och människohandel ska inte kunna ges permanent uppehållstillstånd.

·       Statslösa barn som flytt från Syrien riskerar att förbli statslösa.

·       Enda kvarstående möjlighet att få permanent uppehållstillstånd går genom att skaffa sig arbete – en signal till ungdomar att inte fullfölja sin skolgång eller i värsta fall att utge sig för att vara vuxna.

Förslagen ingår i utkastet till lagrådsremissen ”Begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige”. Lagrådsremissen saknar en analys av vilka konsekvenser åtgärderna får för barn. Det finns inte heller en analys av om förslagen är förenliga med FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen).

Hade analyser genomförts så hade slutsatsen enbart kunnat bli att lagrådsremissens förslag på flera punkter inte är förenliga med barnkonventionen. Där barnkonventionen talar om barn som särskilt skyddsvärda innebär flera av förslagen i lagrådsremissen tvärtom att barn riskerar att drabbas särskilt hårt. I det avseendet är lagrådsremissen ett direkt barnfientligt förslag.

Syftet med förslagen är enligt regeringen att minska antalet asylsökande då den aktuella situationen bedöms utgöra ett hot mot allmän ordning och säkerhet.  Jag vill bestämt ta avstånd från retoriken. Den framstår som överdriven och kan bidra till oro och motsättningar. Den allmänna ordningen och säkerheten hotas inte av att Sverige erbjuder barn på flykt skydd eller möjlighet till familjeåterförening. Däremot känner jag och mina europeiska motsvarigheter mycket stor oro över en utveckling i Europa som innebär att respekten för grundläggande mänskliga rättigheter undermineras. Det är en utveckling som i förlängningen hotar oss alla. Läs Barnombudsmannens remissvar på utkastet till lagrådsremiss.

De ledare i Europa som just nu oavbrutet sneglar ängsligt på vissa inslag i opinionen bör nog istället oroa sig över hur deras insatser kommer att beskrivas i historieböckerna. Brist på humanitärt ledarskap har förekommit tidigare.

Jag läser i Dagens Nyheters arkiv från den 17 november 1938: Stora judiska flyktingskaror uppehåller sig i skogarna i förhoppning om att Holland ska öppna sina gränser för judisk invandring.

”Hollands regering har ännu inte fattat något slutgiltigt beslut i frågan utan avvaktar först Danmarks, Belgiens, Frankrikes, Englands och Schweiz ståndpunktstagande.”

.

 

Ett nytt kapitel i Vitboken om diskriminering av romer?

I mars 2014, presenterade regeringen ”Den mörka och okända historien. Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet.”
På regeringens hemsida presenteras Vitboken så här:
”Romers situation i dag hänger samman med historien och den diskriminering som många romer under lång tid har utsatts för. Kunskap om historien och dess samband med dagens villkor för romer är därför viktig för regeringens arbete med att förbättra levnadsförhållandena. Regeringen anser att en vitbok som beskriver historien är en viktig utgångspunkt för att stärka arbetet med romers mänskliga rättigheter.”
Ett kapitel i Vitboken ägnades särskilt åt de åtgärder som inneburit att romska barn inte fått likvärdig rätt till utbildning.
Bläcket har nätt och jämnt hunnit torka på Vitboken, vi skriver nu februari 2016.
I går presenterade den nationella utredaren Martin Valfridsson betänkandet Framtid sökes om utsatta EU-medborgare. Utredaren anser inte att kommuner ska erbjuda barn till utsatta EU-medborgare skolgång. En uppfattning som välkomnades av Sveriges kommuner och landsting: ”det är bra att det blir tydligt att det inte finns några krav att man ska erbjuda skolgång, sade Leif Klingelsjö, ansvarig för frågan på SKL.
Ibland blir det smärtsamt långt mellan högtidsord om mänskliga rättigheter och insikten om att dessa ord är förpliktigande på riktigt. Mänskliga rättigheter kan och får aldrig reduceras till vad någon beslutsfattare för tillfället råkar tycka eller vad som allmänt kanske råkar vara en populär ståndpunkt just nu. Mänskliga rättigheter handlar tvärtom om att ge den enskilde ett skydd mot nyckfulla beslutsfattare och tillfälliga opinioner.
Regeringens egen hemsida för mänskliga rättigheter beskriver tydligt vad mänskliga rättigheter är:
”De mänskliga rättigheterna reglerar förhållandet mellan staten och enskilda människor. De mänskliga rättigheterna innebär därför att statens makt över individen begränsas, och slår samtidigt fast att staten har skyldigheter gentemot individen.”
Sverige har valt att ratificera FN:s konvention om barnets rättigheter. Det förpliktigar.
I betänkandet skriver Valfridsson: ”att Sverige skulle vara skyldig att erbjuda alla barn till föräldrar utan uppehållsrätt utbildning är att göra en för vidsträckt tolkning av barnkonventionens räckvidd”.
Han redovisar inte på vilken grund han gör ”sin” analys. Det förvånar inte, det handlar nämligen om hans eget tyckande, inte om barnkonventionens innehåll eller hur internationella experter tolkar barnkonventionen. Av barnkonventionens artikel 2 framgår att konventionsstaterna, utan åtskillnad av något slag, ska respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som stadgas i konventionen. Barnrättskommittén, som uttolkar barnkonventionen, har understrukit att även barn som befinner sig i ett land utan tillstånd har rätt att åtnjuta vissa grundläggande rättigheter, som rätt till skolgång.”
Vad värre är, Valfridssons resonemang har testats förr av Sverige. En liknande retorik användes länge av skiftande regeringar vad gällde synen på papperslösa och gömda barns skolgång. Sverige utmärkte sig in i det längsta negativt tillsammans med ett litet fåtal länder i EU, närmare bestämt Bulgarien, Ungern, Lettland och Litauen, genom att inte bevilja alla barn rätten till utbildning. För detta fick Sverige vid upprepade tillfällen skarp kritik av FN:s barnrättskommitté. Till sist tog regeringen intryck. 2013 fick Sverige en lagstiftning som innebar att vi sällade oss till de 22 EU-länder som redan tidigare slagit fast att rätten till utbildning ska omfatta alla barn. Skollagen ändrades och fick ett tillägg i 29 kap 2§ 5 p om barn som ”vistas här utan stöd av myndighetsbeslut eller författning”.
I november 2014 kallade jag skolmyndigheterna till dialog om hur detta ska tolkas för barn till EU-medborgare som vistas i Sverige i mer än tre månader, dvs efter att deras uppehållsrätt har gått ut. I dialogen deltog myndigheternas rättschefer. Jag hade uppmärksammats på att barn som vistats i Sverige länge förvägrats skolgång i en del kommuner. Skolverkets chefsjurist konstaterade i en skrivelse till regeringen att ”Barn har enligt Barnkonventionen rätt till utbildning och det är viktigt när denna rätt inträder i de fall barn vistas tillfälligt i Sverige. De aktuella barnen är dessutom ofta ekonomiskt som socialt utsatta vilket ytterligare understryker allvaret i situationen.”
Beskedet från Skolverkets och Skolinspektionens jurister var tydligt på vårt möte. Deras tolkning var att dessa barn omfattas skollagen, men att det däremot rådde osäkerhet kring barn som vistas kortare tid än tre månader eller som reser ut och in i landet vid upprepade tillfällen. Jag välkomnade det beskedet och ansåg med detta att svensk lagstiftning levde upp till de krav barnkonventionen ställer.
Utbildningsminister Gustaf Fridolin har i intervjuer lyft fram vikten av skolgång för alla barn. Sveriges radio, i oktober 2014 om EU-migranternas barn: ”Ja, därför tycker vi att det är viktigt att de får rätt till utbildning. Regeringen har som löfte att barnkonventionen ska bli svensk lag och en av de viktigaste principerna i barnkonventionen är alla barns rätt till utbildning. Sverige ska inte vara ett land som är en del i den diskriminering av romer som förekommer, bland annat genom att de inte får tillgång till skola.”
Det rimmar mycket illa med Valfridssons betänkande som i praktiken skulle leda till att enbart en enda grupp barn stängs ute från skolgång trots att de vistas länge i Sverige, nämligen romska barn till EU-medborgare.
Nu har regeringen tagit emot Valfridssons betänkande och lovat att återkomma när de analyserat innehållet. Det är bråttom med ett tillrättaläggande. I detta nu har Sveriges kommuner och landsting redan tolkat utredarens besked som att de kan strunta i barnkonventionen och i den tolkning av svensk lag som skolmyndigheterna gett uttryck för tidigare.
Vitboken över diskriminering av romer i Sverige är tjock så det räcker. Låt oss slippa ännu ett kapitel.

Oacceptabelt svek mot flickors rättigheter

Kunskapen om hedersnormer har ökat, men uppenbarligen långt ifrån tillräckligt. Fortfarande sviker vuxenvärlden och myndigheter allt för ofta. Ett tydligt exempel på detta är de "oskuldskontroller" som TV4:s Kalla Fakta kunde berätta om i går. Att vårdgivare på detta sätt bidrar till upprätthållandet av hedersnormer är ett oacceptabelt svek mot flickors och kvinnors rättigheter.

Det strider också mot barnkonventionens artikel 16 (rätten till privatliv) och artikel 24 (sedvänjor skadliga för barns hälsa). FN:s barnrättskommitté har tidigare kritiserat bland annat Sydafrika för att inte gjort tillräckligt för att motverka oskuldskontroller utförda av läkare. Den kritiken kan uppenbarligen även behöva riktas mot Sverige.

Kalla Fakta inslaget har lett till starka fördömanden och tydliga besked om att "oskuldskontroller" strider mot lagen. Det är bra och det är viktigt att Socialstyrelsen förtydligar detta för vårdgivarna. Enligt en enkät som redovisades i Läkartidningen tidigare i år, 16/2015, så var många läkare beredda att hjälpa en ung kvinna som efterfrågar ett ”oskuldsintyg”. Enligt artikeln i Läkartidningen så saknar vården tydliga riktlinjer.

De läkare som säger sig vara beredda att bistå med intyg argumenterar i Läkartidningens artikel utifrån den utsatthet som den unga flickan befinner sig i. Men det resonemanget slår helt fel. Det är självklart viktigt att stödja en ung person som söker hjälp och bemöta personen empatiskt, men det får aldrig innebära att vårdgivaren går med på att grundläggande mänskliga rättigheter eller medicinsk etik åsidosätts. Handlar det om ett barn under 18 år så är läkaren dessutom skyldig att göra en anmälan till socialtjänsten vid misstanke om att barnet far illa.

Det räcker inte med fördömanden efter inslaget i Kalla Fakta. Indignationen måste leda till en insikt om att det krävs skarpare åtgärder för att stärka skyddet för flickor (och i en del sammanhang pojkar) som förtrycks och får sina rättigheter åsidosatta på grund av hedersnormer.

I vårt arbete med rapporten Signaler om våld och övergrepp mot barn mötte vi barn och ungdomar med tung erfarenhet av hedersnormer. De berättade om en oerhörd ensamhet, om okunskap om vilken hjälp som finns att få och svårigheten att bli trodd när man som barn och ung ändå försöker söka hjälp och stöd. Barn som sökt hjälp kunde också berätta om hur myndigheter utsatt dem för stora risker genom att kontakta deras föräldrar.

Det krävs åtgärder på flera fronter. Barn måste tidigt få information om sina rättigheter. Föräldrar måste få information om vilka rättigheter barn har. Myndigheter måste ha kunskap och kompetens att möta barn (och vuxna förstås) som utsätts för hedersförtryck. Det kan också behövas ytterligare lagändringar för att stärka skyddet och täppa till luckor. Signalen ska vara tydlig: mänskliga rättigheter gäller lika för alla barn.

Framgångsrikt Barnrättstorg i Almedalen

För femte året i rad stod Barnombudsmannen som arrangör för ett Barnrättstorg i Almedalen. Sedan ifjol är Allmänna Barnhuset och Barnrättsakademin medarrangörer. Syftet med Barnrättstorget är att myndigheter och organisationer ska lyfta viktiga och aktuella barnrättsfrågor.  Samverkan ska öka intresset och synligheten samtidigt som kostnaderna hålls nere. (Frågor och svar om Almedalen - läs här!)

Barnrättstorget 2015 blev framgångsrikt! 30 myndigheter och organisationer genomförde 36 seminarier. Torget samlade 1600 åhörare, vilket är 500 fler än ifjol.

Barnombudsmannen arrangerade fyra egna seminarier. På måndagen lyfte vi frågan om sociala insatsgrupper och berättade om vår rapport där barn och unga med egen erfarenhet har kommit till tals. Läs sammanfattning från seminariet och en debattartikel i Aftonbladet.

Onsdagens seminarium handlade om vår senaste årsrapport: Välkommen till verkligheten – om kränkningar i skolan. Här är årsrapporten och här kan du läsa en sammanfattning från seminariet.

Torsdagen och fredagen ägnade vi åt frågan om hur tillgänglig och känd socialtjänsten är för barn och unga. Barnombudsmannen har tillsammans med Socialstyrelsen fått i uppdrag av regeringen att ta fram information till barn och unga om socialtjänsten. Uppdraget kallas barntjänst på nätet. Bakgrunden till uppdraget är att barn och unga i våra tidigare årsrapporter beskrivit socialtjänsten som okänd och otillgänglig för barn. Här är årsrapporterna Bakom fasaden (2011), Signaler (2012). Från insidan (2013) och Bryt tystnaden (2014). Läs mer om seminarierna om barntjänst här!

Förutom våra egna seminarier och arrangörskapet av Barnrättstorget så medverkade Barnombudsmannen också i ett 20-tal seminarier, möten eller arrangemang där andra myndigheter eller organisationer stod som inbjudare. Jag deltog bland annat i Akademikerförbundet SSR:s seminarium om socialtjänsten - från kris till utveckling. I min inledning tog jag vår gemensamma debattartikel i Svenska Dagbladet som utgångspunkt. Här kan du se seminariet.

Som ni förstår var både jag och medarbetarna trötta, men nöjda när det var dags att ta båten hem efter en intensiv vecka. Planeringen av nästa års Barnrättstorg har dock redan börjat…

Förslag från den viktigaste barnutredningen på decennier

”Jag vill att det blir stor förändring. Vi har talat från hjärtat, nu måste du göra något”

Så sammanfattade en pojke som var omhändertagen i samhällsvård sina förväntningar när han 2011 träffade regeringen.

Lite tillspetsat kan man säga att resultatet av bland annat detta möte blev den utredning om tvångsvård för barn och unga som i dag, fyra år senare, lämnade över 1300 sidor med förslag till barnminister Åsa Regnér.

Tvångsvårdsutredningen är på många sätt en milstolpe. Det är första gången som en utredning på djupet har granskat hur barnets rättigheter genomgående kan skyddas när ett barn är omhändertaget.

För mig som barnombudsman känns det högtidligt. Jag tänker på alla våra möten med barn och unga som är omhändertagna. Jag kommer aldrig att glömma när flera av barnen och ungdomarna mötte riksdagens socialutskott, Socialstyrelsen och statsråd i regeringen. Det barnen berättade för oss kom med i Barnombudsmannens rapport Bakom fasaden som överlämnades till regeringen 2011.  En viktig rekommendation i den rapporten var just att tvångsvården av barn och unga måste ses över ur ett rättighetsperspektiv.

Vi fick som vi ville, en utredning tillsattes. Det är naturligtvis inte enbart vår förtjänst. Utredningen om att stärka de placerade barnens rättigheter ska också ses som en viktig del av upprättelsen till de som vanvårdades som barn. Löftet till dem handlade om att göra mer för att förhindra och åtgärda allvarliga brister och vanvård av de barn som är i samhällsvården i nutid.

Det tog fyra år, men nu är utredningen om tvångsvård alltså klar och förslagen ligger på regeringens bord. På det stora hela tycker jag att tvångsvårdsutredningen lägger bra och genomtänkta förslag. Vår expert i utredningen, Anna Karin Hildingson Boqvist, har i hög grad bidragit till detta och det är positivt att utredningen har tagit intryck av Barnombudsmannens rapporter och de möten utredningen, med vårt stöd, har haft med barn och unga.

Behovet av reformer är stort. I dag skriver jag på Svenska Dagbladets debattsida om att barn med samhället som förälder löper extrema överrisker att som vuxna drabbas av missbruk, självmord, förtidspensionering och socialbidragsberoende. I artikeln, som jag skrivit tillsammans med Heike Erkers från Akademikerförbundet SSR samt flera av Sveriges ledande professorer och forskare inom områden som rör social barnavård, betonar vi hur viktigt det är att förslagen från utredningen inte dras i långbänk. Tvångsvårdsutredningen innebär det bästa tillfället på flera decennier att få till stånd reformer som kan betyda något.

Här nedan kommenterar jag utredningens förslag på några viktiga områden:

Målsättningen med vården och barnets rättigheter

Barnombudsmannen har varit kritisk mot att lagstiftningen inte beskriver vilka rättigheter omhändertaget och placerat barn har. Det är inte heller tydligt vad vården ska leda till för barnet. Här föreslår utredningen flera viktiga förändringar.

Särskilt viktigt är förslaget att synliggöra barns och ungas grundläggande rättigheter i den nya LVU. Det föreslås också ett nytt kapitel med bestämmelser om vilka krav barn och unga kan ställa på vården. Följande krav föreslås:

Vården ska vara av god kvalitet. Kvaliteten i vården ska systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras.

Krav på tvångsvården Vården ska särskilt vara trygg, säker, ändamålsenlig och präglas av kontinuitet.

Vården ska ges med omtanke och bygga på respekt för barnets eller den unges människovärde och integritet samt med aktning för barnets eller den unges person och egenart.

Vården ska bedrivas i samverkan med andra berörda samhällsorgan och myndigheter.

Barn och unga som vårdas utanför det egna hemmet har rätt till samhörighet med anhöriga och andra närstående samt kontakt med hemmiljön.

Barn och unga som vårdas utanför det egna hemmet ska ges möjlighet till en fritid som är anpassad till hans eller hennes ålder och intressen.

Varje punkt känns viktig och relevant utifrån de erfarenheter som barn och unga har förmedlat till oss.

Omsorg med kvalitet/kompetenskrav

Barnombudsmannen har i flera rapporter lyft fram behovet av att tydliggöra och skärpa de kompetenskrav som ställs på verksamma i samhällsvård. Utredningen beskriver att dagens allmänt hållna regler om kompetens hos föreståndare och personal vid HVB medför risker vad gäller vårdens kvalitet. Här föreslås att Socialstyrelsen ska utreda förutsättningarna för en eftergymnasial grundutbildning för personal på HVB samt vilka författningsändringar som kan behövas för stärkta krav på kompetens inom institutionsvården. Utredningen föreslår också ett program för forskning och utveckling om innehåll och kvalitet i samhällsvård för barn och unga. Det läggs också förslag om stöd till en evidensbaserad praktik för en god kvalitet inom socialtjänsten.

Jag välkomnar ambitionen och inriktningen, men beklagar att utredningen inte är tydligare. Nu kommer det att dröja ytterligare ett par år innan Socialstyrelsen kan presentera förslag med de konkreta skärpningar som behövs.

Utredningen föreslår också åtgärder mot den flora av hemmasnickrade metoder, inte minst för gränssättning, som används på HVB. Här är förslaget att Socialstyrelsen ska ges i uppdrag att leda ett arbete för en gemensam kunskapsgrund och samsyn bland verksamhetsansvariga och personal på HVB om gränssättande åtgärder som en del av en god vård. Inom ramen för uppdraget ska befintlig kunskap om olika typer av gränssättande åtgärder, etiska aspekter på dem samt forskning om resultatet av att använda dem sammanställas.

Rätten till information

Utredningen föreslår att bestämmelsen om barnets rätt att få och ge information lyfts fram och tydliggörs i den nya LVU. Barnombudsmannen ser positivt på de förtydliganden som utredningen vill ska ske. Vi delar utredningens bedömning att det krävs en bestämmelse om att informationen ska anpassas till den enskildes ålder, mognad, erfarenhet och andra individuella förutsättningar.

Barn i gränslandet mellan social barnavård och psykiatri

Vi har i våra årsteman om social barnavård och psykisk ohälsa vid flera tillfällen mött barn med psykisk ohälsa som har bollats mellan olika institutioner utan att få det stöd de behövt. Det är tydligt att det saknas en integrerad vårdform som kan ge stöd till barn med ett stort psykiatriskt vårdbehov samtidigt som de vårdas på HVB med stöd av LVU. På den här punkten föreslår utredningen att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att utreda förutsättningar och former för en integrerad och mer specialiserad dygnsvård som samlat kan möta behov av vård med stöd av LVU och hälso- och sjukvård, främst psykiatrisk vård.

Utredningen föreslår också att ett vägledande kunskapsstöd tas fram till huvudmän och verksamheter om ansvarsfördelningen om vård och stöd vid psykisk ohälsa hos barn och unga i samhällsvård. Det är ett viktigt förslag!

Rätt till skydd och stöd när vårdnadshavare inte samtycker

Barnombudsmannen har föreslagit att barn bör kunna få vissa stödinsatser även utan vårdnadshavares samtycke, det som ibland kallas för mellantvång. I dag står socialtjänsten bakbunden i situationer när ett barn behöver stöd, vårdnadshavarna motsätter sig detta och kraven för ett omhändertagande inte är uppfyllda. Här tar utredningen ett steg i rätt riktning genom att föreslå att socialnämnden, utan vårdnadshavarens samtycke, får besluta att den som är under 15 år ska hålla regelbunden kontakt med en kontaktperson. Det föreslås också att barn över 16 år ska ha rätt att beviljas vård utanför det egna hemmet utan vårdnadshavarens samtycke.

Barnombudsmannen välkomnar detta steg, men hade gärna sett att utredningen öppnat för att barn under 15 år kan beviljas fler typer av insatser utan samtycke från vårdnadshavare.

Rätten till utbildning

I flera av Barnombudsmannens årsrapporter har vi lyft problematiken med att barn i samhällsvård inte får sina rättigheter tillgodosedda vad gäller rätten till utbildning. Bristerna är djupgående och allvarliga.

Två svenska registerstudier visar att 60 procent av pojkarna, som varit i social dygnsvård i mer än 5 år, antingen saknar betyg från åk 9 eller har låga eller ofullständiga betyg. Det är oerhört bekymmersamt eftersom vi vet att inget är så utslagsgivande för ett barns framtid som just barnets skolresultat.

De svaga resultaten speglar inte en påtagligt lägre kognitiv förmåga. Låga grundskolebetyg har inga samband med föräldrars missbruk och psykisk ohälsa och inte heller med ålder vid placering eller placeringstid. Det som forskningen däremot enhälligt funnit är att lärare, och andra vuxna som är viktiga för barnet, ofta har pessimistiska förväntningar på ett placerat barns skolgång.

Det är bra att utredningen beskriver de brister som finns vad gäller de placerade barnens rätt till utbildning. Men de åtgärder som föreslås är otillräckliga.

Utredningen föreslår att regeringen bör överväga behovet av fortsatt stöd för att stärka skolresultaten för barn och unga i samhällsvård. Utgångspunkten är den samverkan som i dag finns i ett antal kommuner inom SkolFam. Utredningen gör också bedömningen att Statens institutionsstyrelse och ansvariga skolmyndigheter bör ”följa” om de särskilda ungdomshemmen genom samverkan med närliggande skolor kan säkerställa att barn och unga kan uppfylla kriterierna för godkänt betyg i ett ämne eller en kurs.

Dessa förslag är helt otillräckliga. Vår uppfattning är att det krävs större tydlighet. Samtliga barn som placeras måste få stöd att klara skolan. Samverkan mellan skola och familjehem, SkolFam, måste finnas i alla kommuner. Barn placerade på de statliga särskilda ungdomshemmen måste ges samma rätt till utbildning som andra barn.

Rätt till hälso- och sjukvård

Barnombudsmannen välkomnar de förslag som utredningen lägger i syfte att stärka de placerade barnens rätt till hälso-  och sjukvård.

Tvångsvårdsutredningen betonar att när barn och unga placeras utanför det egna hemmet är det särskilt viktigt att utredningen innehåller tillräcklig information om barnets utveckling, fysiska och psykiska status samt tandstatus. Syftet är att upptäcka tecken på ohälsa och säkerställa att barnet får den hälso- och sjukvård som alla barn har rätt till. Utredningen föreslår en ny bestämmelse i SoL om socialnämndens ansvar att begära en hälsoundersökning i anslutning till att vård i familjehem eller HVB inleds för ett barn eller en ung person. Landstingets skyldighet att därefter erbjuda barnet eller den unge en hälsoundersökning ska regleras i en särskild lag om hälsoundersökning av barn och unga utanför det egna hemmet.

De statliga särskilda ungdomshemmen

Tvångsåtgärder

Utredningen lägger flera förslag som handlar om de särskilda befogenheter som gäller vid de statliga särskilda ungdomshemmen.

Det föreslås att särskilda befogenheter istället ska kallas för skyddsåtgärder och att det ska förtydligas i lagstiftningen att dessa åtgärder bara får användas om nyttan av åtgärden överväger det intrång och de skaderisker som åtgärden kan innebära. Skyddsåtgärder får heller aldrig användas bestraffande. Utredningen lägger också förslag som innebär att fler skyddsåtgärder ska rapporteras till IVO och bli möjliga att överklaga till förvaltningsrätten. Barnet eller den unge föreslås också ha rätt till offentligt biträde vid överklagande av beslut om skyddsåtgärder.

Det föreslås också en ny bestämmelse som innebär att SiS kvalitetssäkringsarbete särskilt ska omfatta åtgärder som syftar till att minska behovet av skyddsåtgärder.

Utredningen föreslår att avskiljning, det som barn och ungdomar ofta kallar för isolering, ska finnas kvar som befogenhet men differentieras i två olika nivåer: avskiljning i ett rum med öppen dörr och avskiljning i ett rum med låst dörr. Vid en avskiljning med öppen dörr ska personal finnas närvarande i rummet under hela den tidsperiod som avskiljningen pågår. Vid en avskiljning med låst dörr ska barnet eller den unge stå under fortlöpande uppsikt av personal. Barnet eller den unge ska också ha möjlighet att själv tillkalla personal. Den tid som ett barn eller en ungdom får vara avskild ska minskas från 24 timmar till en timme för båda nivåerna. Genom ett nytt beslut får tiden förlängas med en timme. Om det därefter finns särskilda skäl får ett nytt beslut om avskiljning med öppen dörr under ytterligare högst en timme fattas.

Det föreslås också att SiS ska få i uppdrag att årligen särskilt rapportera användningen av avskiljning med låst dörr under en tre-årsperiod. SiS rapportering av åtgärden samt IVO:s tillsyn på området ger regeringen underlag för att bedöma om avskiljning kan förbjudas.

Barnombudsmannen välkomnar utredningens förslag att barnet eller den unge ska erbjudas ett uppföljande samtal efter en kroppsvisitation eller en ytlig kroppsbesiktning, en visitation av barnets eller den unges bostadsrum samt en avskiljning med öppen eller låst dörr. Samtalet ska både syfta till att barnet eller den unge ska få information om vad som var anledningen till att åtgärden behövde tillgripas och ge möjlighet för barnet eller den unge att tala om hur han eller hon uppfattar att åtgärden hade kunnat undvikas. Syftet ska vara att ge kunskap för undvika att en liknande situation uppkommer igen samt utröna vilka alternativa handlingsstrategier som kan behöva utarbetas.

En annan fråga som Barnombudsmannen uppmärksammat handlar om möjligheten till utevistelse även för barn på låsbara enheter. Här föreslår utredningen att en bestämmelse införs som innebär att den som vårdas på en låsbar enhet ska ges möjlighet att vistas utomhus, ägna sig åt fysisk aktivitet eller annan fritidssysselsättning.

Avskiljning oförenligt med barnkonventionen

Utredningen framhåller att det inte finns några som helst terapeutiska effekter av att avskilja ett barn, att avskiljning ska ske i undantagsfall och att tiden kraftigt ska begränsas. Barnombudsmannen anser dock inte att det är tillräckligt.

Barnombudsmannen är kritiska mot att avskiljning som tvångsåtgärd fortsatt föreslås vara tillåten på särskilda ungdomshem. Vår expert i utredningen har också lämnat ett särskilt yttrande på denna punkt.

Det står inte i överensstämmelse med barnkonventionen och den tolkning som görs av densamma av FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén) Användningen av avskiljning om än för korta perioder är inte heller i överensstämmelse med FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

FN:s barnrättskommitté uppmanade Sverige i sin senaste granskning att med hänvisning till den allmänna kommentaren nummer 8 om barnets rätt till skydd mot kroppslig bestraffning och andra grymma eller förnedrande former av bestraffningar samt den allmänna kommentaren nummer 13 om barnets rätt till frihet från alla former av våld att omedelbart ta ut alla barn som befinner sig i isolering oavsett sammanhang samt ändra lagstiftningen så att den tydligt förbjuder isolering. Kommittén påpekade också att detsamma ska gälla för avskiljningar. Dessutom uppmanar kommittén Sverige att tillhandahålla utbildning för personalen om icke-våldsamma och icke-tvingade metoder inom vården.

I november 2014 granskades Sverige av FN:s kommitté mot tortyr. Kommittén rekommenderar Sverige att förbjuda isolering av underåriga personer i häkte, arrester och särskilda ungdomshem.

Barnombudsmannen anser att det är tydligt att användningen av isolering och avskiljning av barn och unga står i strid med barnkonventionen och tortyrkonventionen. Vi kan därför inte acceptera ett förslag som innebär att Sverige inte säkerställer barns mänskliga rättigheter såsom de har tolkats av barnrättskommittén samt FN:s kommitté mot tortyr. Sverige har ratificerat dessa konventioner och har ett ansvar för att säkerställa de rättigheter som konventionerna ger barn och unga. Att det idag skulle saknas metoder för att bedriva ungdomsvård utan att använda en åtgärd som avskiljning är inte ett acceptabelt argument. För att säkerställa barns rättigheter krävs istället att staten tar ett ansvar för att utveckla metoder för att genomföra vården på ett sätt som upprätthåller respekten för barnets mänskliga rättigheter samt utbildar personal i att använda sådana metoder.

Vårdnadsöverflyttning och adoption

Barnombudsmannen har i flera sammanhang betonat vikten av att öka förutsättningen för långsiktighet och stabilitet för barn som har sin trygghet och anknytning till familjehemmet.

Här lägger utredningen flera förslag som vi välkomnar:

Det föreslås att en ny bestämmelse förs in i den nya lagen om att, vid prövning av om vård enligt nuvarande 2 § LVU i familjehem kan upphöra, ska barnets bästa vara avgörande. Vid bedömningen ska det bland annat fästas särskilt avseende vid barnets inställning och om barnet sedan låg ålder eller under lång tid vårdats i familjehemmet.

Utredningen föreslår också att bestämmelserna i SoL och LVU ska kompletteras med att frågan om vårdnadsöverflyttning, efter att barnet varit placerat i samma familjehem under tre år, årligen ska övervägas i samband med rapporteringen om barnets vård.

Vad gäller adoption föreslås att Socialtjänsten bör ha kunskap om reglerna om adoption för att kunna bidra till samförståndslösningar när adoption bedöms vara till barnets bästa.

Slå larm och få upprättelse

Utredningen föreslår att det utreds hur barn och unga kan ges tillgång till oberoende stöd för att deras rättigheter ska tillgodoses genom inrättandet av en regional barnombudsfunktion, dit barn och unga kan vända sig om de upplever att deras rättigheter kränks.

Barnombudsmannen anser att det är ett intressant förslag. Behovet av en instans dit barn i samhällsvård kan vända sig för att få oberoende stöd är otvetydigt. Det är vår erfarenhet efter att under lång tid ha mött många barn som är omhändertagna och placerade. Om lösningen är regionala ombud, en oberoende funktion kopplad till IVO eller ett förstärkt mandat för Barnombudsmannen behöver utredas närmare.

 

Rätten till utbildning gäller alla barn

Min erfarenhet både av att ha arbetat med barns rättigheter internationellt och i Sverige är att få rättigheter är viktigare för barn än just rätten att få gå i skolan. I de mest svåra och utsatta situationerna så skänker skolgången barnet framtidshopp, trygghet och normalitet. Det är därför en trygg skola är en av de första åtgärderna som hjälporganisationer arbetar med att få på plats direkt efter svåra katastrofer. Barn väljer inte sin livssituation. Även barn vars föräldrar lever gömda och papperslösa under lång tid i ett land som Sverige är oerhört sårbara. Även för dessa barn är möjligheten att få gå i skolan viktig.

I sommar är det två år sedan Sverige fick en lagstiftning som gav alla barn rätt att gå i skolan. Beslutet trädde i kraft tre år efter att utredningen om skolgång för alla barn hade överlämnats till den dåvarande regeringen.

Bakgrunden till beslutet var den tuffa kritik som Sverige tidigare fått utstå, inte minst från FN:s barnrättskommitté. Det blev till sist besvärande att Sverige tillsammans med ett litet fåtal andra EU-länder (Bulgarien, Ungern, Lettland och Litauen) hade en lagstiftning som inte beviljade alla barn rätt till utbildning.

Nu har Sverige till sist fått en lagstiftning som innebär att vi sällat oss till de övriga 22 EU-länderna som redan tidigare slagit fast att rätten till utbildning ska omfatta alla barn. Som barnombudsman välkomnade jag beslutet samtidigt som jag betonade att det blir viktigt att analysera hur lagstiftningen får genomslag i praktiken.

Tidigare granskningar från EU:s myndighet för grundläggande mänskliga rättigheter - European Union Fundamental Rights Agency (FRA) – har  nämligen visat att det sällan räcker med en bra lagstiftning om den kringskärs på annat sätt. FRA har i en rapport från november 2011 granskat situationen för gömda och papperslösa migranter i Europa. På sidorna 85-93 granskas särskilt just barns rätt till utbildning. I rapporten beskrivs att det finns flera hinder som i praktiken kan leda till att barn inte kan utnyttja rätten till utbildning.

Knappt två år efter att den nya lagstiftningen trädde i kraft är det naturligtvis ännu alldeles för tidigt att utvärdera dess effekt i praktiken. Det finns flera omständigheter som kan leda till att barn inte går i skolan trots att lagen ger dem rätt till detta. Det kan handla om att berörda barnfamiljer inte känner till att denna möjlighet nu finns eller en rädsla hos föräldrarna för att familjen ska ”bli upptäckt” av andra myndigheter om barnen går i skolan. Ett annat möjligt hinder är brist på kunskap, vilja eller ambitioner hos en del kommuner.

Som barnombudsman har jag känt oro över situationen för barn till EU-migranter som vistats länge i Sverige utan att få gå i skolan. Enligt Skolverket ska barn till EU-migranter i de fall barnen har vistats här längre än tre månader och familjen inte har tillstånd att vara här ses som papperslösa och därmed också ha rätt till utbildning i enlighet med den nya lagstiftningen. Men i de fall kommunerna gör tolkningar som innebär att dessa barn förvägras rätten att gå i skolan har de barn som drabbas svårt att hävda sin rätt. Barnen och deras föräldrar har i praktiken små eller obefintliga möjligheter att genom en anmälan till Skolinspektionen få kommunens agerande rättsligt prövat. 

Det var bland annat mot bakgrund av detta som jag i november kallade bland annat Skolverket och Skolinspektionen till dialog. Jag ville se om det fanns luckor i lagstiftningen, eller om det snarare handlade om att myndigheterna behöver tydliggöra och informera kommunerna mer om lagstiftningen.

Skolverket gav i dialogen besked om att lagstiftningen är tydlig när barnen har vistats här mer än tre månader. Detta bör kommunerna redan känna till. Samtidigt påpekade Skolverket att det i vissa situationer ändå är oklart när kommunernas skyldighet att erbjuda utbildning inträder, och att detta behöver förtydligas. Den osäkerheten handlar framförallt om de barn vars föräldrar vistas här vid upprepade tillfällen, och som i praktiken är här under lång tid. I en skrivelse som skickades till utbildningsdepartementet uttryckte Skolverket det så här:

”Skolverket ser allvarligt på det uppkomna läget. Barn har enligt barnkonventionen rätt till utbildning och det är viktigt att det är tydligt när denna rätt inträder i de fall då barn vistas tillfälligt i Sverige. De aktuella barnen är dessutom ofta såväl ekonomiskt som socialt utsatta, vilket ytterligare understryker allvaret i situationen.”

Skolverkets skrivelse ligger på regeringens bord och det är viktigt att både skolmyndigheter och kommuner får ytterligare besked utöver den vägledning som den nya lagstiftningen trots allt redan ger.

Den svåra situationen för EU-migranternas barn kräver lösningar på flera plan. Självfallet måste EU agera för att mänskliga rättigheter tillgodoses i alla medlemsländer. Här krävs ytterligare ansträngningar för att motverka det utanförskap och den omfattande diskriminering som minoriteter utsätts för i en del av EU:s medlemsländer. Samtidigt kan vi inte bortse från vårt ansvar för de barn som befinner sig i vårt land mer än tillfälligt.

FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) slår fast att alla barn som vistas i ett land, utan åtskillnad har rätt att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Och internationella konventioner förpliktigar.