Ett nytt kapitel i Vitboken om diskriminering av romer?

I mars 2014, presenterade regeringen ”Den mörka och okända historien. Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet.”
På regeringens hemsida presenteras Vitboken så här:
”Romers situation i dag hänger samman med historien och den diskriminering som många romer under lång tid har utsatts för. Kunskap om historien och dess samband med dagens villkor för romer är därför viktig för regeringens arbete med att förbättra levnadsförhållandena. Regeringen anser att en vitbok som beskriver historien är en viktig utgångspunkt för att stärka arbetet med romers mänskliga rättigheter.”
Ett kapitel i Vitboken ägnades särskilt åt de åtgärder som inneburit att romska barn inte fått likvärdig rätt till utbildning.
Bläcket har nätt och jämnt hunnit torka på Vitboken, vi skriver nu februari 2016.
I går presenterade den nationella utredaren Martin Valfridsson betänkandet Framtid sökes om utsatta EU-medborgare. Utredaren anser inte att kommuner ska erbjuda barn till utsatta EU-medborgare skolgång. En uppfattning som välkomnades av Sveriges kommuner och landsting: ”det är bra att det blir tydligt att det inte finns några krav att man ska erbjuda skolgång, sade Leif Klingelsjö, ansvarig för frågan på SKL.
Ibland blir det smärtsamt långt mellan högtidsord om mänskliga rättigheter och insikten om att dessa ord är förpliktigande på riktigt. Mänskliga rättigheter kan och får aldrig reduceras till vad någon beslutsfattare för tillfället råkar tycka eller vad som allmänt kanske råkar vara en populär ståndpunkt just nu. Mänskliga rättigheter handlar tvärtom om att ge den enskilde ett skydd mot nyckfulla beslutsfattare och tillfälliga opinioner.
Regeringens egen hemsida för mänskliga rättigheter beskriver tydligt vad mänskliga rättigheter är:
”De mänskliga rättigheterna reglerar förhållandet mellan staten och enskilda människor. De mänskliga rättigheterna innebär därför att statens makt över individen begränsas, och slår samtidigt fast att staten har skyldigheter gentemot individen.”
Sverige har valt att ratificera FN:s konvention om barnets rättigheter. Det förpliktigar.
I betänkandet skriver Valfridsson: ”att Sverige skulle vara skyldig att erbjuda alla barn till föräldrar utan uppehållsrätt utbildning är att göra en för vidsträckt tolkning av barnkonventionens räckvidd”.
Han redovisar inte på vilken grund han gör ”sin” analys. Det förvånar inte, det handlar nämligen om hans eget tyckande, inte om barnkonventionens innehåll eller hur internationella experter tolkar barnkonventionen. Av barnkonventionens artikel 2 framgår att konventionsstaterna, utan åtskillnad av något slag, ska respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som stadgas i konventionen. Barnrättskommittén, som uttolkar barnkonventionen, har understrukit att även barn som befinner sig i ett land utan tillstånd har rätt att åtnjuta vissa grundläggande rättigheter, som rätt till skolgång.”
Vad värre är, Valfridssons resonemang har testats förr av Sverige. En liknande retorik användes länge av skiftande regeringar vad gällde synen på papperslösa och gömda barns skolgång. Sverige utmärkte sig in i det längsta negativt tillsammans med ett litet fåtal länder i EU, närmare bestämt Bulgarien, Ungern, Lettland och Litauen, genom att inte bevilja alla barn rätten till utbildning. För detta fick Sverige vid upprepade tillfällen skarp kritik av FN:s barnrättskommitté. Till sist tog regeringen intryck. 2013 fick Sverige en lagstiftning som innebar att vi sällade oss till de 22 EU-länder som redan tidigare slagit fast att rätten till utbildning ska omfatta alla barn. Skollagen ändrades och fick ett tillägg i 29 kap 2§ 5 p om barn som ”vistas här utan stöd av myndighetsbeslut eller författning”.
I november 2014 kallade jag skolmyndigheterna till dialog om hur detta ska tolkas för barn till EU-medborgare som vistas i Sverige i mer än tre månader, dvs efter att deras uppehållsrätt har gått ut. I dialogen deltog myndigheternas rättschefer. Jag hade uppmärksammats på att barn som vistats i Sverige länge förvägrats skolgång i en del kommuner. Skolverkets chefsjurist konstaterade i en skrivelse till regeringen att ”Barn har enligt Barnkonventionen rätt till utbildning och det är viktigt när denna rätt inträder i de fall barn vistas tillfälligt i Sverige. De aktuella barnen är dessutom ofta ekonomiskt som socialt utsatta vilket ytterligare understryker allvaret i situationen.”
Beskedet från Skolverkets och Skolinspektionens jurister var tydligt på vårt möte. Deras tolkning var att dessa barn omfattas skollagen, men att det däremot rådde osäkerhet kring barn som vistas kortare tid än tre månader eller som reser ut och in i landet vid upprepade tillfällen. Jag välkomnade det beskedet och ansåg med detta att svensk lagstiftning levde upp till de krav barnkonventionen ställer.
Utbildningsminister Gustaf Fridolin har i intervjuer lyft fram vikten av skolgång för alla barn. Sveriges radio, i oktober 2014 om EU-migranternas barn: ”Ja, därför tycker vi att det är viktigt att de får rätt till utbildning. Regeringen har som löfte att barnkonventionen ska bli svensk lag och en av de viktigaste principerna i barnkonventionen är alla barns rätt till utbildning. Sverige ska inte vara ett land som är en del i den diskriminering av romer som förekommer, bland annat genom att de inte får tillgång till skola.”
Det rimmar mycket illa med Valfridssons betänkande som i praktiken skulle leda till att enbart en enda grupp barn stängs ute från skolgång trots att de vistas länge i Sverige, nämligen romska barn till EU-medborgare.
Nu har regeringen tagit emot Valfridssons betänkande och lovat att återkomma när de analyserat innehållet. Det är bråttom med ett tillrättaläggande. I detta nu har Sveriges kommuner och landsting redan tolkat utredarens besked som att de kan strunta i barnkonventionen och i den tolkning av svensk lag som skolmyndigheterna gett uttryck för tidigare.
Vitboken över diskriminering av romer i Sverige är tjock så det räcker. Låt oss slippa ännu ett kapitel.

Skolfråga av stor betydelse

I går presenterade Barnombudsmannen hur landets samtliga socialnämnder följer upp de omhändertagna barnens rätt till utbildning. Vår undersökning visar på mycket stora brister. Bara var tredje socialnämnd har fattat beslut om hur de barn som är omhändertagna och placerade i social barnavård ska få den utbildning de har rätt till. Det är mycket bekymmersamt. Social forskning visar att utbildning är den faktor som har störst betydelse för de omhändertagna barnens framtidsutsikter. De få kommuner som på allvar engagerar sig och noga följer upp utbildningen för de barn som är omhändertagna har också kunnat notera betydande framgångar. Avgörande i exempelvis SkolFam i Helsingborg - som nått häpnadsväckande resultat - har varit tydliga och höga förväntningar, positivt stöd och noll negativ feedback till de barn det handlar om.

I går fick Barnombudsmannen dock inga frågor från riksmedia om de placerade barnens skolgång. Inte heller gjorde någon rikspolitiker utspel kring detta. Som vanligt är detta - en fråga av verkligt stor betydelse för 20 000 barn - helt i skymundan.

Uppmärksamheten riktades denna gång istället till frågan om ogiltig frånvaro ska skrivas in i terminsbetygen. Barnombudsmannen är positiv till flera delar av det förslag som presenteras. Bland annat tycker vi att det är allvarligt att skolor inte alltid följer upp frånvaro. Ogiltig frånvaro kräver omedelbara reaktioner. Dessa kan inte vänta till terminens slut utan ska ske i direkt anslutning till frånvaron.

Däremot har vi avvisat tanken på att uppgifterna ska föras in i betygen. Det är en åtgärd som knappast har någon positiv effekt på de barn som har stor ogiltig frånvaro.

Jag har träffat flera av de barn saken gäller och det har varit svåra samtal med mycket tårar. Min erfarenhet är att barn som inte är i skolan under lång tid ofta känner stor otrygghet antingen på grund av mobbning i skolan eller för att man inte får det stöd man behöver på grund av en funktionsnedsättning. Exempelvis är frånvaron mycket hög bland barn med neuropsykiatriska diagnoser. Detta är givetvis helt oacceptabelt och det kräver skarpa åtgärder. Men ansvaret ska läggas på rätt ställe. Det är skolhuvudmannen och skolledaren som har ansvar för att omedelbart följa upp frånvaro och sätta in tuffa åtgärder mot frånvarons orsaker. Dessa barn behöver inte få ytterligare ett kvitto vid terminens slut på sitt utanförskap. Vägen tillbaka till skolan blir knappast heller kortare.

Skola, skola, skola...

Avgångsbetyget i nian kan vara en indikator på ökad risk att begå självmord i ung ålder. En ny studie från Karolinska Institutet och Socialstyrelsen visar att de som gått ut nian med lägst medelbetyg har ungefär tre gånger så hög risk att ta livet av sig jämfört med de som lämnar grundskolan med toppbetyg eller strax under.

- Sambandet är tydligt, trots att vi har uteslutit ungdomar som tidigare vårdats på sjukhus för psykiska problem och med missbruksrelaterade diagnoser, säger Charlotte Björkenstam, doktorand vid Karolinska Institutet och ansvarig för dödsorsaksregistret vid Socialstyrelsen.

Absolut högst var självmordsrisken för ungdomar med ofullständiga betyg. De som gått ut nian med medelbetyg lägre än 2,25 hade omkring tre gånger så hög risk att ta livet av sig än de med avgångsbetyg över 4,25 i snitt.

- Det vår studie framförallt visar är hur viktigt det är att i tid fånga upp elever som inte klarar de uppsatta prestationskraven, säger Charlotte Björkenstam.

Tidigare har forskning som Bo Vinnerljung presenterat visat på en liknande bild. Enligt den forskningen är barnens skolresultat den enskilt viktigaste faktorn för hur framtidsutsikterna ter sig för barn i samhällsvård. Barnen löper mycket stora överrisker för kriminalitet, missbruk och sociala problem om de misslyckas i skolan. Det hoppfulla är dock att det omvända också gäller. Det vill säga: barn kan bära på många mycket svåra erfarenheter men trots det klara sig rätt bra senare i livet om de inte misslyckas i skolan.

Inte så förvånande, kanske någon invänder. Ändå menar jag att detta måste leda till debatt och en rejäl kursomläggning. Fram till nu har den sociala barnavården haft alldeles för svagt fokus på skolans betydelse och vikten av att med all kraft stödja barnet att nå framgång med detta. Uppföljningar visar också att barn i samhällsvård ofta förnekas den kvalitet i utbildningen som de har rätt till.

Vi måste en gång för alla göra upp med synsättet att skola är något som på allvar ska komma sedan, först när barnets övriga problem "är behandlade". Forskningen visar att skolan i själva verket alltid måste ses som en självklar del av det stöd varje barn behöver för att må bättre. Så tänker internationella barnrättsorganisationer när de ingriper för att stödja barn som traumatiserats i katastrofer utomlands. Samma synsätt måste gälla också här hemma.

Tala med eleverna...

Jag såg på Debatt i går kväll om händelserna i Bjästa. Ingen kan låta bli att uppröras över hur vuxenvärlden svek den flicka som hade utsatts för ett allvarligt brott i en miljö där man som barn måste få vara trygg. Det är förfärande att ta del av den nätmobbning som sedan förföljt henne.

Som barnombudsman får jag många telefonsamtal och brev som vittnar om kränkningar i skolmiljön. Förutom att svara hänvisar jag till Barn- och Elevombudet vid Skolinspektionen som har möjlighet att agera i det enskilda fallet. Vad som ofta kommer igen i berättelserna är vuxenvärldens tafatthet och ovilja att se allvaret i det barnet utsätts för och agera omedelbart. Okunnigheten om det som sker på nätet är dessutom stor.

I gårdagens Debatt diskuterades nätmobbningen och flera vuxna ställde sig frågande till hur vuxenvärlden ska kunna ha koll på vad som händer på olika diskussionsforum. Måste lärare utbildas kring detta, resonerade någon. Ja, det är ju toppen. Men jag har ett annat tips: prata med eleverna! Har skolan en fungerande likabehandlingsplan där eleverna är involverade i arbetet mot kränkande behandling i skolan så kan jag garantera att de vuxna snabbt kommer att få bättre koll på vad som händer också på nätet. Jag tror nämligen att få barn är okunniga om nätmobbningen och har barnen tillit till vuxenvärlden så får också vuxna höra vad som händer. Det är alltså inga cyberexperter skolan behöver anställa, däremot vuxna som tar sig tid att lyssna på vad barnen har att berätta.

När jag svarade på frågor om det nu aktuella fallet i Bjästa var jag noga med att poängtera att jag inte går in i enskilda ärenden men att jag kan ge mina synpunkter på hur skollagen ska tolkas. Det är inte riktigt att säga att man måste förhålla sig neutral när barn utsätts för kränkningar. Då ställer skollagen krav på omedelbara åtgärder för att skydda och bistå det barn som är utsatt. Här brister det uppenbarligen på flera håll.

I går bestämde därför jag och Lars Arrhenius som är Barn- och Elevombud vid Skolinspektionen att vi ska kalla flera kommuner till diskussion om hur skolans arbete med likabehandlingsplaner mot mobbning och kränkande behandling i skolan ska kunna stärkas. Vi är oroliga över Skolinspektionens uppgifter om att 9 av 10 skolor har brister i detta arbete. Syftet med dialogen är inte tillsyn eller att ge kritik i enskilda ärenden, det ingår inte i mitt uppdrag som Barnombudsman. Det vi vill uppnå är att finna goda lösningar som bidrar till att kommunerna tar krafttag för att barn ska kunna känna sig trygga i skolan.

Skola för alla

Jag träffade Erik som är 15 år för att han ville berätta för mig om sin skolsituation. Mot sin vilja blev han omplacerad från en vanlig klass där han fick stöd av en assistent till en specialskola. Han berättar om hur det känns att inte få några utmaningar i sitt lärande: "Det blev sämre än i typ ettan. Någon som inte var lärarutbildad. Jag fick göra samma saker som jag redan kunde."

Erik är långt ifrån ensam om sin berättelse. Jag har lyssnat till flera barn som är oerhört ledsna över det de uppfattar som ett svek från skolans sida. Förväntningar som inte funnits. Stöd som inte har getts. Men jag har förstås också fått höra motsatsen - om läraren som tog sig tid, som gav utmaningar och där resultaten har blivit häpnadsväckande bra.

När jag nu skickat in Barnombudsmannens svar till regeringen om vad vi utifrån barnkonventionen tycker om förslaget till ny lag för skolan så har jag haft Erik och de andra barn jag mött i mina tankar.

I vårt remissvar betonar vi att rätten till utbildning med utmaningar och stimulans måste gälla alla barn oavsett barnets utgångsläge i livet. Erik har diagnosen autism och för honom och flera andra av de barn med olika typer av funktionsnedsättning som jag mött hade skolan kunnat vara betydligt bättre på att se dem och utifrån en personlig utvecklingsplan ge dem rätt utmaningar.

Allra störst betydelse har skolan för de barn som är i en svår och utsatt situation. Barnombudsmannens expertråd med barn och unga som har varit placerade i samhällsvård vittnar om, vad de upplevt som, obefintlig eller undermålig undervisning på HVB-hem. Social forskning visar tydligt att tillgång till god utbildning och hälso- och sjukvård är bland de viktigaste framgångsfaktorerna för barn som är placerade utanför det egna hemmet. Enligt Bo Vinnerljung vid Socialhögskolan i Stockholm är utbildning till och med den starkaste skyddade faktorn för utsatta barns långsiktiga utveckling som vi känner till. Utbildningsresultat ger, enligt dessa studier, en starkare indikation på hur det kommer att gå för barnet än barnets sociala bakgrund.

Barnombudsmannens slutsats är att det måste tas krafttag för att lyfta skolans kvalité för barn som är i svåra situationer. Skolan får aldrig ge upp hoppet om ett barn. Och inget barn ska mötas med likgiltighet eller låga ambitioner. Varje barn som omhändertas av samhället måste få en skolpsykologisk och pedagogisk utredning i samband med placeringen och därefter måste ett systematiskt stöd ges i barnets skolarbete.

Gömda barn ska få gå i skolan

I dag har regeringen beslutat att tillsätta en utredning om rätt till skolgång för gömda barn, det vill säga för barn som vistas i landet utan tillstånd. I pressmeddelandet från regeringen framhåller utbildningsminister Jan Björklund att barn måste kunna gå till skolan utan att vara rädda för att just det ska leda till att de utvisas.

Det är ett mycket välkommet besked. Och det är efterlängtat! FNs barnrättskommitté i Genève har rekommenderat Sverige att ge alla barn rätt till skolgång. I samband med granskningen av Sveriges rapport till barnrättskommittén uttryckte kommittén också sin oro över att så ännu inte är fallet i Sverige. Barnombudsmannen har också lyft frågan till regeringen vid flera tillfällen, nu senast i vår årsrapport för 2009 som överlämnades till regeringen i mars.

Barn som lever som gömda eller på flykt eller under andra svåra förhållanden är i särskilt stort behov av att få tillgång till en fungerande vardag där rätten att gå i skola är en fundamental rättighet.

Enligt en uppskattning från Rädda Barnen lever mellan 1000 och 1500 barn gömda i Sverige idag. Barnen har inte valt sin livssituation. Dessa barn mår ofta mycket dåligt. De bär med sig upplevelser från krig och konfliktområden och lever i utanförskap med en skräck för att bli upptäckta. Barnen har ofta små möjligheter att vistas utomhus eller leka med andra barn. Avsaknaden av rätt till skolgång har förstärkt dessa barns isolering.

Barnkonventionen är tydlig. Alla barn har samma rättigheter oavsett vilken ställning i samhället de har, om de har uppehållstillstånd eller inte, om de lever gömda eller inte. Nu tar Sveriges regering ett viktigt steg mot att förverkliga även gömda barns rättigheter.