Ett nytt kapitel i Vitboken om diskriminering av romer?

I mars 2014, presenterade regeringen ”Den mörka och okända historien. Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet.”
På regeringens hemsida presenteras Vitboken så här:
”Romers situation i dag hänger samman med historien och den diskriminering som många romer under lång tid har utsatts för. Kunskap om historien och dess samband med dagens villkor för romer är därför viktig för regeringens arbete med att förbättra levnadsförhållandena. Regeringen anser att en vitbok som beskriver historien är en viktig utgångspunkt för att stärka arbetet med romers mänskliga rättigheter.”
Ett kapitel i Vitboken ägnades särskilt åt de åtgärder som inneburit att romska barn inte fått likvärdig rätt till utbildning.
Bläcket har nätt och jämnt hunnit torka på Vitboken, vi skriver nu februari 2016.
I går presenterade den nationella utredaren Martin Valfridsson betänkandet Framtid sökes om utsatta EU-medborgare. Utredaren anser inte att kommuner ska erbjuda barn till utsatta EU-medborgare skolgång. En uppfattning som välkomnades av Sveriges kommuner och landsting: ”det är bra att det blir tydligt att det inte finns några krav att man ska erbjuda skolgång, sade Leif Klingelsjö, ansvarig för frågan på SKL.
Ibland blir det smärtsamt långt mellan högtidsord om mänskliga rättigheter och insikten om att dessa ord är förpliktigande på riktigt. Mänskliga rättigheter kan och får aldrig reduceras till vad någon beslutsfattare för tillfället råkar tycka eller vad som allmänt kanske råkar vara en populär ståndpunkt just nu. Mänskliga rättigheter handlar tvärtom om att ge den enskilde ett skydd mot nyckfulla beslutsfattare och tillfälliga opinioner.
Regeringens egen hemsida för mänskliga rättigheter beskriver tydligt vad mänskliga rättigheter är:
”De mänskliga rättigheterna reglerar förhållandet mellan staten och enskilda människor. De mänskliga rättigheterna innebär därför att statens makt över individen begränsas, och slår samtidigt fast att staten har skyldigheter gentemot individen.”
Sverige har valt att ratificera FN:s konvention om barnets rättigheter. Det förpliktigar.
I betänkandet skriver Valfridsson: ”att Sverige skulle vara skyldig att erbjuda alla barn till föräldrar utan uppehållsrätt utbildning är att göra en för vidsträckt tolkning av barnkonventionens räckvidd”.
Han redovisar inte på vilken grund han gör ”sin” analys. Det förvånar inte, det handlar nämligen om hans eget tyckande, inte om barnkonventionens innehåll eller hur internationella experter tolkar barnkonventionen. Av barnkonventionens artikel 2 framgår att konventionsstaterna, utan åtskillnad av något slag, ska respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som stadgas i konventionen. Barnrättskommittén, som uttolkar barnkonventionen, har understrukit att även barn som befinner sig i ett land utan tillstånd har rätt att åtnjuta vissa grundläggande rättigheter, som rätt till skolgång.”
Vad värre är, Valfridssons resonemang har testats förr av Sverige. En liknande retorik användes länge av skiftande regeringar vad gällde synen på papperslösa och gömda barns skolgång. Sverige utmärkte sig in i det längsta negativt tillsammans med ett litet fåtal länder i EU, närmare bestämt Bulgarien, Ungern, Lettland och Litauen, genom att inte bevilja alla barn rätten till utbildning. För detta fick Sverige vid upprepade tillfällen skarp kritik av FN:s barnrättskommitté. Till sist tog regeringen intryck. 2013 fick Sverige en lagstiftning som innebar att vi sällade oss till de 22 EU-länder som redan tidigare slagit fast att rätten till utbildning ska omfatta alla barn. Skollagen ändrades och fick ett tillägg i 29 kap 2§ 5 p om barn som ”vistas här utan stöd av myndighetsbeslut eller författning”.
I november 2014 kallade jag skolmyndigheterna till dialog om hur detta ska tolkas för barn till EU-medborgare som vistas i Sverige i mer än tre månader, dvs efter att deras uppehållsrätt har gått ut. I dialogen deltog myndigheternas rättschefer. Jag hade uppmärksammats på att barn som vistats i Sverige länge förvägrats skolgång i en del kommuner. Skolverkets chefsjurist konstaterade i en skrivelse till regeringen att ”Barn har enligt Barnkonventionen rätt till utbildning och det är viktigt när denna rätt inträder i de fall barn vistas tillfälligt i Sverige. De aktuella barnen är dessutom ofta ekonomiskt som socialt utsatta vilket ytterligare understryker allvaret i situationen.”
Beskedet från Skolverkets och Skolinspektionens jurister var tydligt på vårt möte. Deras tolkning var att dessa barn omfattas skollagen, men att det däremot rådde osäkerhet kring barn som vistas kortare tid än tre månader eller som reser ut och in i landet vid upprepade tillfällen. Jag välkomnade det beskedet och ansåg med detta att svensk lagstiftning levde upp till de krav barnkonventionen ställer.
Utbildningsminister Gustaf Fridolin har i intervjuer lyft fram vikten av skolgång för alla barn. Sveriges radio, i oktober 2014 om EU-migranternas barn: ”Ja, därför tycker vi att det är viktigt att de får rätt till utbildning. Regeringen har som löfte att barnkonventionen ska bli svensk lag och en av de viktigaste principerna i barnkonventionen är alla barns rätt till utbildning. Sverige ska inte vara ett land som är en del i den diskriminering av romer som förekommer, bland annat genom att de inte får tillgång till skola.”
Det rimmar mycket illa med Valfridssons betänkande som i praktiken skulle leda till att enbart en enda grupp barn stängs ute från skolgång trots att de vistas länge i Sverige, nämligen romska barn till EU-medborgare.
Nu har regeringen tagit emot Valfridssons betänkande och lovat att återkomma när de analyserat innehållet. Det är bråttom med ett tillrättaläggande. I detta nu har Sveriges kommuner och landsting redan tolkat utredarens besked som att de kan strunta i barnkonventionen och i den tolkning av svensk lag som skolmyndigheterna gett uttryck för tidigare.
Vitboken över diskriminering av romer i Sverige är tjock så det räcker. Låt oss slippa ännu ett kapitel.

Rätten till utbildning gäller alla barn

Min erfarenhet både av att ha arbetat med barns rättigheter internationellt och i Sverige är att få rättigheter är viktigare för barn än just rätten att få gå i skolan. I de mest svåra och utsatta situationerna så skänker skolgången barnet framtidshopp, trygghet och normalitet. Det är därför en trygg skola är en av de första åtgärderna som hjälporganisationer arbetar med att få på plats direkt efter svåra katastrofer. Barn väljer inte sin livssituation. Även barn vars föräldrar lever gömda och papperslösa under lång tid i ett land som Sverige är oerhört sårbara. Även för dessa barn är möjligheten att få gå i skolan viktig.

I sommar är det två år sedan Sverige fick en lagstiftning som gav alla barn rätt att gå i skolan. Beslutet trädde i kraft tre år efter att utredningen om skolgång för alla barn hade överlämnats till den dåvarande regeringen.

Bakgrunden till beslutet var den tuffa kritik som Sverige tidigare fått utstå, inte minst från FN:s barnrättskommitté. Det blev till sist besvärande att Sverige tillsammans med ett litet fåtal andra EU-länder (Bulgarien, Ungern, Lettland och Litauen) hade en lagstiftning som inte beviljade alla barn rätt till utbildning.

Nu har Sverige till sist fått en lagstiftning som innebär att vi sällat oss till de övriga 22 EU-länderna som redan tidigare slagit fast att rätten till utbildning ska omfatta alla barn. Som barnombudsman välkomnade jag beslutet samtidigt som jag betonade att det blir viktigt att analysera hur lagstiftningen får genomslag i praktiken.

Tidigare granskningar från EU:s myndighet för grundläggande mänskliga rättigheter - European Union Fundamental Rights Agency (FRA) – har  nämligen visat att det sällan räcker med en bra lagstiftning om den kringskärs på annat sätt. FRA har i en rapport från november 2011 granskat situationen för gömda och papperslösa migranter i Europa. På sidorna 85-93 granskas särskilt just barns rätt till utbildning. I rapporten beskrivs att det finns flera hinder som i praktiken kan leda till att barn inte kan utnyttja rätten till utbildning.

Knappt två år efter att den nya lagstiftningen trädde i kraft är det naturligtvis ännu alldeles för tidigt att utvärdera dess effekt i praktiken. Det finns flera omständigheter som kan leda till att barn inte går i skolan trots att lagen ger dem rätt till detta. Det kan handla om att berörda barnfamiljer inte känner till att denna möjlighet nu finns eller en rädsla hos föräldrarna för att familjen ska ”bli upptäckt” av andra myndigheter om barnen går i skolan. Ett annat möjligt hinder är brist på kunskap, vilja eller ambitioner hos en del kommuner.

Som barnombudsman har jag känt oro över situationen för barn till EU-migranter som vistats länge i Sverige utan att få gå i skolan. Enligt Skolverket ska barn till EU-migranter i de fall barnen har vistats här längre än tre månader och familjen inte har tillstånd att vara här ses som papperslösa och därmed också ha rätt till utbildning i enlighet med den nya lagstiftningen. Men i de fall kommunerna gör tolkningar som innebär att dessa barn förvägras rätten att gå i skolan har de barn som drabbas svårt att hävda sin rätt. Barnen och deras föräldrar har i praktiken små eller obefintliga möjligheter att genom en anmälan till Skolinspektionen få kommunens agerande rättsligt prövat. 

Det var bland annat mot bakgrund av detta som jag i november kallade bland annat Skolverket och Skolinspektionen till dialog. Jag ville se om det fanns luckor i lagstiftningen, eller om det snarare handlade om att myndigheterna behöver tydliggöra och informera kommunerna mer om lagstiftningen.

Skolverket gav i dialogen besked om att lagstiftningen är tydlig när barnen har vistats här mer än tre månader. Detta bör kommunerna redan känna till. Samtidigt påpekade Skolverket att det i vissa situationer ändå är oklart när kommunernas skyldighet att erbjuda utbildning inträder, och att detta behöver förtydligas. Den osäkerheten handlar framförallt om de barn vars föräldrar vistas här vid upprepade tillfällen, och som i praktiken är här under lång tid. I en skrivelse som skickades till utbildningsdepartementet uttryckte Skolverket det så här:

”Skolverket ser allvarligt på det uppkomna läget. Barn har enligt barnkonventionen rätt till utbildning och det är viktigt att det är tydligt när denna rätt inträder i de fall då barn vistas tillfälligt i Sverige. De aktuella barnen är dessutom ofta såväl ekonomiskt som socialt utsatta, vilket ytterligare understryker allvaret i situationen.”

Skolverkets skrivelse ligger på regeringens bord och det är viktigt att både skolmyndigheter och kommuner får ytterligare besked utöver den vägledning som den nya lagstiftningen trots allt redan ger.

Den svåra situationen för EU-migranternas barn kräver lösningar på flera plan. Självfallet måste EU agera för att mänskliga rättigheter tillgodoses i alla medlemsländer. Här krävs ytterligare ansträngningar för att motverka det utanförskap och den omfattande diskriminering som minoriteter utsätts för i en del av EU:s medlemsländer. Samtidigt kan vi inte bortse från vårt ansvar för de barn som befinner sig i vårt land mer än tillfälligt.

FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) slår fast att alla barn som vistas i ett land, utan åtskillnad har rätt att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Och internationella konventioner förpliktigar.

Skolan är en otrygg arbetsplats

I dag presenterade Skolverket utvärderingen av metoder mot mobbning. Som väntat visar rapporten att mobbning i skolan är ett omfattande och mycket allvarligt problem. Knappt var tionde barn utsätts för mobbning i skolan (7-8 procent). 13000 barn är mobbade under lång tid. Det leder till ett oerhört lidande och konsekvenserna kan i en del fall bli livslånga.

Som barn har du inget val, det råder skolplikt. Du kan inte undvika dina plågoandar. Det ställer mycket höga krav på vuxenvärlden. Vi har en skyldighet att agera för att förebygga och åtgärda mobbning. Den fråga många har ställt sig är: men hur gör vi detta på bästa sätt?

Skolverkets utvärdering av metoder kan mot den bakgrunden komma som en kalldusch. Skolvärlden har väntat på facit. Vilken metod är bäst? Hur ska vi gå till väga? Utvärderingen ger svar, men visar inte på någon enkel patenterad lösning. Utvärderingen ger ingen manualbaserad metod rakt av godkänt. Skolverket vill helt enkelt inte rekommendera något färdigt koncept.

Jag tror att det är klokt. Precis som i den dialog jag och Barn- och Elevombudet hade med tio kommuner så betonas istället vikten av att skolan har en systematisk strategi. Skolhuvudmannens och skolledningens ansvar och engagemang lyfts fram. Vikten av att involvera elever, utvärdera och följa upp betonas också. Vikten av vuxennärvaro - inte minst på raster - är en annan slutsats. Personal som är motiverad och utbildad och väl fungerande antimobbningsteam är också viktigt.

Direkt kontraproduktivt tycks vara att lägga över ansvaret på elever genom att lyfta frågan på särskilda lektioner om mobbning och att låta elever vara "vakter" mot mobbning.

Med andra ord: ingen skolledning får tro sig ha "löst" mobbningsproblematiken genom att köpa in ett manualbaserat program och delegera frågan nedåt i organisationen. Det som krävs är motsatsen. Personligt ansvarstagande och en ledning som arbetar systematiskt med frågan. Skolstyrelsen i kommunen har också ett stort ansvar. Det räcker inte att följa upp hur väl rektorn håller budget. Elevernas skolresultat och elevernas trygghet och välbefinnande är också viktiga "nyckeltal" att hålla koll på.

I den kommundialog om mobbning och kränkande behandling som jag anordnade tillsammans med Barn- och Elevombudet i maj ifjol så enades kommunerna om en rad rekommendationer. Helt enkelt goda tips till andra kommuner om vad som är viktigt i arbetet mot mobbning och kränkande behandling. Läs dokumentationen här