Nu ska även barn få klaga till FN

Måndagen den 14 april kommer att bli ihågkommen som en historisk dag i arbetet för barnets rättigheter.
 
Från och med i dag blir det möjligt för barn att klaga direkt till FN:s barnrättskommitté. I och med att tio länder har ratificerat tilläggsprotokollet om klagorätt så har det nu trätt i kraft. Det gäller för barn i de länder som ställt sig bakom protokollet och det ger barn i dessa länder rätt att klaga i de fall det saknas möjlighet att klaga i det egna landet.
 
Barnkonventionen fyller 25 år i år och det som nu sker är en välbehövlig förstärkning av barnets rättigheter. Barnkonventionen har bidragit till att förändra verkligheten för barn i hela världen. Men mycket återstår. I flera länder bryter makthavarna ogenerat mot grundläggande rättigheter i barnkonventionen och trotsar kritiken från FNs barnrättskommitté. Och kommittén står maktlös när så sker. Konsekvenserna för barn kan exempelvis vara att flickor eller barn från minoriteter förnekas rätten till utbildning.

I alla andra internationella konventioner för mänskliga rättigheter finns det en individuell klagomekanism kopplad till konventionerna. Det betyder att den enskilde har möjlighet att, under vissa villkor, klaga till en expertkommitté och allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna kan då prövas. Barnkonventionen är den enda MR-konventionen som tidigare saknat en sådan möjlighet till upprättelse.

Barnrättskommittén i Genève är tydlig: för att rättigheter ska fungera måste det finnas sanktioner. Det är helt enkelt oacceptabelt att barn som kränks i många fall inte har någonstans att vända sig.

För mig som barnombudsman är det en viktig principfråga att barn inte ska ha sämre möjligheter till upprättelse än andra grupper. Barnkonventionen får inte särbehandlas negativt. Den uppfattningen delar jag med alla mina barnombudsmannakollegor världen över, likaså med alla ledande barnrättsorganisationer. Förslaget att stärka barnkonventionen har också fått tydligt stöd av många länder. Sverige ses, ofta med rätta, som ett föregångsland i arbetet för barns rättigheter. Men Sverige har dessvärre förhållit sig passiv i frågan om klagorätt och ännu har inget steg tagits mot att ratificera tilläggsprotokollet och ge barn i Sverige klagorätt till FN. Jag hoppas att den historiska händelsen i dag leder till en intensivare svensk debatt i denna fråga.
 
Tillsynsmyndigheter och domstolar är i regel otillgängliga för barn och inte heller anpassade till barns förutsättningar. Deras beroendeställning gör det svårt för dem att utkräva sina rättigheter. Problemet blir ännu större i de fall då vårdnadshavaren och barnet har motstridiga intressen, eller då vårdnadshavaren saknar möjlighet att företräda barnet. Kommittén har också uppmärksammat att barn i utsatta situationer har särskilda svårigheter att komma till tals. Kommittén understryker att om rättigheter ska ha någon innebörd, måste det finnas effektiva rättsmedel för upprättelse.

Effektiva och barnanpassade kanaler för klagomål är en del av genomförandet av artikel 12. Barn har rätt till klagomålsförfaranden inom alla områden, till exempel inom familjelivet, under alternativ omvårdnad, i skolan och inom alla andra institutioner, tjänster och inrättningar som finns för dem. Hos tillsynsmyndigheter måste det finnas tillgängliga och barnanpassade instanser dit barn kan vända sig med klagomål (se bland annat punkt 37b). Barnombudsmannen har i flera årsrapporter uppmärksammat att detta brister i Sverige. Nu senast i rapporten om psykisk ohälsa som bland annat tog upp situationen för barn i tvångsvård.

I de fall där nationella rättsmedel vid kränkningar av barnets rättigheter saknas eller inte är effektiva måste det finnas möjlighet för barn och deras ombud att föra sina klagomål vidare till internationella instanser för mänskliga rättigheter.

 

Inför förhandlingarna i februari 2011 uppmanande Barnombudsmannen regeringen att ta tydlig positiv ställning till att stärka barnets rättigheter genom att inrätta en internationell klagomekanism och att bidra aktivt till ett så starkt tilläggsprotokoll som möjligt. I december 2011 antog FN:s generalförsamling en resolution om ett nytt fakultativt protokoll till barnkonventionen som innebär att man inrättar en internationell klagomekanism. Nu har alltså protokollet trätt i kraft.

Barnombudsmannen anser att Sverige snarast bör ratificera protokollet. Det skulle bidra till att stärka barnets rättigheter både i Sverige och i världen.

10 punkter som stärker barns rättigheter!

Hur är det ställt med barns mänskliga rättigheter i Sverige?

Hur är det att vara omhändertagen som barn i samhällsvård? Hur blir det med din rätt att gå i skolan, få bra hälsovård och blir du hörd som barn om det du tycker är viktigt när du bor i familjehem eller på HVB? Vad händer om man som barn blir frihetsberövad i arrest och häkte? Blir man lyssnad på som barn om man kommer som ensamkommande asylsökande? När föräldrar skiljer sig och bråkar om vårdnaden, vem ser till barnets bästa?

I en rad viktiga frågor kommer FN:s barnrättskommitté att granska hur Sverige lever upp till de krav barnkonventionen ställer. Granskningen och utfrågningen av regeringen äger rum i början av nästa år. Experterna i FN:s barnrättskommitté har redan nu inlett sina förberedelser. De har fått ett underlag av regeringen (2012). Men även frivilligorganisationer har nu i år skickat in sina alternativa rapporter med kommentarer. Barnombudsmannen som är en statlig myndighet med uppdrag att bevaka barnkonventionens efterlevnad i Sverige har nu skickat en kompletterande rapport med vår bedömning av de utmaningar Sverige står inför.  Rapporten finns på engelska här!

I juni kommer jag att träffa barnrättskommittén för att svara på frågor om hur jag som barnombudsman ser på barnets rättigheter i Sverige.

Sverige brukar få både ris och ros av barnrättskommittén. Vi är ett rikt land med höga ambitioner och barnrättskommittén är inte sen med att applådera de viktiga framsteg som gjorts i Sverige för att varje barn ska få sina mänskliga rättigheter respekterade. Inte minst brukar lagstiftningen som förbjuder vuxna från att slå barn lyftas fram som ett föredöme. På det stora hela är Sverige ett bra land för de allra flesta barn att växa upp i.

Samtidigt är barnrättskommittén tydlig med att varje land ska jämföras med sig självt och att även ett land som Sverige har utmaningar. Barnrättskommittén har då särskilt pekat på brister i rättigheterna för barn i utsatta situationer där barnets intresse kan stå i konflikt med föräldraintresset. Barnrättskommittén brukar också ge rekommendationer till Sverige som handlar om barnets rätt att komma till tals och bli hörd.


Barnombudsmannens analys bygger på samtal med barn i utsatta situationer

I Barnombudsmannens tilläggsrapport till barnrättskommittén lämnar vi en beskrivning och en analys av de områden som Barnombudsmannen uppmärksammat. Vår utgångspunkt är de rekommendationer som Sveriges regering fick från barnrättskommittén i samband med den granskning kommittén genomförde 2009. Vår rapport är också avsedd att komplettera den presentation som ges i Sveriges femte periodiska rapport 2012 om barnkonventionens genomförande.

I Barnombudsmannens rapport redogör vi för de frågor som barn och unga har uppmärksammat oss på sedan 2009, tillämpningen av lagstiftningen med utgångspunkt i barnkonventionen samt utvecklingen av arbetet med barnkonventionens genomförande i kommuner, landsting och statliga myndigheter.

Barnombudsmannen har de senaste åren systematiskt lyssnat på barn i utsatta situationer. Vi har organiserat expertgrupper med barn som upplevt våld eller övergrepp, varit omhändertagna av samhället eller upplevt utanförskap. Vi har besökt barn på de statliga särskilda ungdomshemmen, i transitboenden för ensamkommande asylsökande barn, i hem för vård eller boende samt i häkten och polisarrester.

Den sammantagna bild som tecknas är att barn i utsatta situationer får sina rättigheter åsidosatta i två fundamentala avseenden. Det handlar dels om barnets rätt att komma till tals och bli lyssnad på och dels om barnets rätt att kunna få sin sak prövad och ges upprättelse när rättigheter kränks. I våra senaste årsrapporter har Barnombudsmannen återgett hur barn i utsatta situationer vittnar om att de inte vet om sina rättigheter och att de tycker sig ha små möjligheter att komma till tals i frågor som är oerhört viktiga för dem. Särskilt allvarligt är att myndigheter som ska utgöra ett viktigt skydd i regel är okända eller otillgängliga för barn. Det gäller socialtjänsten men även tillsynsmyndigheter och domstolar.

Tio punkter där Barnombudsmannen vill se förändring

Barnombudsmannens rapport innehåller en bred genomgång av situationen för barnets mänskliga rättigheter i Sverige och en lång rad förslag lämnas i rapporten. Här följer exempel på tio punkter där vi önskar se en förändring:

1. Gör barnkonventionen till svensk lag

Barnombudsmannen anser att barnkonventionen ska inkorporeras i svensk lag, kombinerat med en fortsatt transformering. Trots att Sverige har genomfört flera åtgärder för att genomföra barnkonventionen sedan den ratificerades i 1990, kvarstår många av de brister och förslag till åtgärder som barnrättskommittén återkommande betonat i sina rekommendationer till Sverige. I de fall där barnkonventionens artiklar arbetats in i svensk lagstiftning kan den få betydelse för tillämpningen i enskilda fall.  Däremot har barnkonventionen fortfarande begränsad betydelse vad gäller områden där lagstiftningen inte anpassats till barnkonventionen. I utredningar och förarbeten hänvisas ibland till barnkonventionens sammanfattade innehåll, men det är ofta otydligt vilken praktisk betydelse detta är avsett att få. I förarbeten beskrivs lagstiftarens intentioner med lagen och det skulle vara av yttersta vikt för rättstillämpningen att barnkonventionen i större utsträckning påverkar tillämpningen av lagstiftningen.

Sveriges folkrättsliga åtagande när det gäller barnkonventionen är inte bara en fråga för lagstiftaren, utan i högsta grad en fråga för det allmänna i form av myndigheter och domstolar samt på lokal och regional nivå. Trots att Sverige är folkrättsligt bundet av barnkonventionen genom ratificering, tycks principen om fördragskonform tolkning inte tillämpas i någon större utsträckning vid landets domstolar i relation till barnkonventionen. Däremot förekommer argument för att barnkonventionen inte ska beaktas eftersom den inte är svensk lag.

Genom att göra barnkonventionen till svensk lag skulle man säkerställa att den även tillämpas i praktiken, det vill säga vid åtgärder och beslut i domstolar, statliga myndigheter och inom kommuner och landsting. En inkorporering av konventionen i svensk lag skulle också ha betydelse vid en konflikt mellan nationell lagstiftning och konventionen. Barnkonventionen skulle sannolikt åberopas av parterna i större utsträckning och tjänstemän, jurister och beslutsfattare på olika nivåer skulle tvingas öka sin kunskap om barnkonventionen för att kunna använda den som ett juridiskt redskap.

Om barnkonventionen görs till svensk lag ökar förutsättningarna för att barnkonventionen beaktas och tillämpas även när det gäller områden där svensk lag inte har anpassats till konventionen. Om domstolar och myndigheter tillämpade barnkonventionen i enskilda fall, skulle detta dels kunna bidra till en utveckling av rättspraxis med utgångspunkt i barnkonventionen, dels bidra till att identifiera luckor i lagstiftningen som därmed kan regleras. Barnkonventionens självständiga roll som rättskälla skulle tydliggöras och stärkas, inklusive barnrättskommitténs allmänna kommentarer och dess uttalanden. Det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen om en internationell klagomekanism, som träder i kraft våren 2014, kommer också att kunna bidra till ny praxis och därmed vara ett viktigt tolkningsinstrument.

Barnombudsmannen anser att en inkorporering av barnkonventionen ska ske i kombination med en fortsatt transformering.  Även om barnkonventionen inkorporeras i svensk lag finns det inget som hindrar att Sverige går längre i sitt genomförande genom befintlig lagstiftning eller genom att stifta nya lagar till barns fördel.

En inkorporering av barnkonventionen skulle få betydelse både för det enskilda barnet men också när det gäller synen på barn i samhället i stort. Barnombudsmannen anser att detta skulle öka möjligheterna för att konventionen genomförs i sin helhet. Det enskilda barnets rättsskydd skulle stärkas, samtidigt som barnets roll som rättighetsbärare med egna, specifika rättigheter skulle tydliggöras. Det skulle också bli tydligare att lagstiftning som rör barn måste utgå från ett barnrättsperspektiv och att svensk lagstiftning ska tolkas utifrån barnkonventionen i dess helhet.

2. Ge barn i utsatta situationer likvärdig tillgång till grundläggande tjänster

Barnombudsmannen är oroad över skillnaderna i insatser mellan olika kommuners socialtjänst. Vi har uppmärksammat situationen för barn i olika utsatta situationer och av deras berättelser framgår att det finns skillnader i det stöd och de insatser som barnen har fått från socialtjänsten.  Flera tillsynsrapporter inom olika områden visar också på stora skillnader mellan utbud, stöd, kvalitet och säkerhet mellan olika kommuners socialtjänst. Socialtjänsten måste också bli mer känd och tillgänglig för barn och unga.

3. Barn och unga måste få kunskap om sina rättigheter

Under 2009 genomförde Barnombudsmannen en enkätundersökning bland 750 barn i årskurserna 5 och 8. Undersökningen visade att bland 11- och 14-åringar har bara drygt vart femte barn hört talas om barnkonventionen. Vi upprepade mätningen första kvartalet 2010. Den visar att bland elever i årskurs 5 ökade kännedomen om barnkonventionen från 24 procent till 34 procent mellan de två mätningarna. Däremot var kännedomen om barnkonventionen oförändrad bland elever i årskurs 8.

Alla barn, oavsett omständigheter och livssituation, har rätt att få information om sina rättigheter. Barn i utsatta situationer måste få riktad specifik information om sina rättigheter och vart de kan vända sig för att få stöd. Om barn och unga blir medvetna om sina rättigheter och kan uttrycka dem i kontakter med vuxna ökar trycket på vuxenvärlden att tillgodose dessa. Att känna till sina rättigheter är ofta en förutsättning för att kunna påverka sin situation och ha möjlighet att påtala kränkningar av de grundläggande mänskliga rättigheterna.

4. Yrkesgrupper som arbetar med och för barn måste få utbildning om barns rättigheter

Barnombudsmannen anser att det finns behov av att öka kunskapen om barns rättigheter, både bland professionella som kommer i kontakt med barn och bland barnen själva.  Vi anser att det i följande yrken bör införas en bestämmelse i högskoleförordningen om att det krävs kunskap om barnets rättigheter, hur man upptäcker barn som far illa och hur man fullföljer sin anmälningsskyldighet: lärare, socionom, förskolelärare, psykolog, sjuksköterska och läkare. I tillägg krävs att de personer som redan är yrkesverksamma vidareutbildas. Barnombudsmannen anser också att rättsväsendets samtliga aktörer måste ha kunskap om barnets rättigheter och hur barnet ska bemötas. Detta för att kunna garantera barnet dess mänskliga rättigheter under hela rättsprocessen. Det är viktigt att systematiskt och kontinuerligt utbilda exempelvis poliser, åklagare, domare, socialarbetare och juridiska ombud för att dessa ska kunna tillgodose barnets grundläggande rättigheter och behov.

5. Romska barn och ungdomar som registrerats olagligt måste ges upprättelse

I september 2013 framkom uppgifter om att Polismyndigheten i Skåne fört register över tusentals romska personer, av vilka mer än tusen är barn och ungdomar, ett femtiotal så unga som två år. Enligt uppgifter har registreringen ibland inletts när barnet är några månader gammalt. Enligt den granskning som utförts av Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden (SIN) fanns över 1 000 barn registrerade. Polismyndigheten har till SIN redogjort för bakgrunden till att 15 av barnen förekommer i uppgiftssamlingen. Varken SIN eller Polismyndigheten anser dock att dessa skäl kan motivera att cirka 1 000 barn har registrerats. Enligt SIN är det oförklarligt varför det skulle finnas ett behov av att ha så många barn med i uppgiftssamlingen.

Tillsynsmyndigheter har konstaterat att olagligheter begåtts vilket innebär en allvarlig förtroendeskada.  Barnombudsmannen anser att en bred granskningskommission bör tillsättas med uppdrag att föreslå åtgärder som säkerställer att liknande händelser inte upprepas och att ge upprättelse åt de barn och övriga personer som drabbats.


6. Barn i samhällsvård måste få sina rättigheter respekterade

Lagstifta om placerade barns rättigheter

Barnombudsmannen anser att lagstiftningen bör ses över för att säkra placerade barns rättigheter. Den nuvarande lagstiftningen har ett bristfälligt rättighetsperspektiv och beskriver inte vad barn och ungdomar som placeras i samhällets vård har för rättigheter. Barns rätt till utbildning, hälso- och sjukvård behöver säkerställas, liksom barns rätt att få komma till tals, bli lyssnade till och få information om sina mänskliga rättigheter.

Tillståndsgivningen för HVB behöver ses över utifrån ett kvalitetsbegrepp, där det tydligare framgår vad som menas med god vård. I dag krävs inget tillstånd alls för offentligt drivna HVB-hem, och de krav som ställs i lagstiftningen för att godkänna privata HVB är alldeles för lågt ställda. Det är viktigt att lagstiftningen ställer tydligare krav på vårdens innehåll, personalens kompetens och lämplighet samt att verksamhetens resultat utvärderas. Utredningen om tvångsvård för barn och unga har också fått i uppgift att se om det krävs en skarpare reglering, vilket Barnombudsmannen anser.

Tillhandahåll effektiva och opartiska kanaler för klagomål

Barn som är placerade måste ha möjlighet att få upprättelse och skadestånd när de myndigheter som har ansvar för barnets vård försummat sitt ansvar. Barnen ska kunna vända sig till en självständig instans med eventuella klagomål på vården. Ombudet ska ha rätt att driva ärenden i domstol för att utverka skadestånd till barn som är i samhällets vård. Den verksamhet som i dag finns under IVO, med en telefonlinje dit placerade barn och unga kan vända sig, kan med fördel bli en del av den framtida förstärkta ombudsfunktionen. Barnombudsmannen anser att det är viktigt att IVO:s barntelefon är tillgänglig för barn, att de blir respektfullt bemötta samt att information och återkoppling ges på ett barnanpassat sätt som barnet förstår.

Rätt till trygghet och långsiktighet

Varje år placeras 17 500 barn i familjehem. En studie från 2012 visar att omkring var fjärde placering avbryts i förtid. Detta trots att barnet i många fall varit placerat så länge som tio år i samma hem. Oftast är det familjehemmet som avbryter placeringen. Barn och unga som växer upp i familjehem eller på andra sätt behöver samhällets stöd under hela eller delar av sin uppväxt är i en utsatt situation. En grundläggande rättighet för dem är att få känna trygghet. De barn, som placerats i familjehem i späd ålder och har hela sin känslomässiga förankring där, måste också ha rätt till trygghet och långsiktighet. Det är bekymmersamt att så få av dessa barn får detta och att möjligheten att få till stånd en vårdnadsöverflyttning och – i en del fall i förlängningen en adoption - sällan prövas.

Barn i samhällets vård som avvisas/utvisas

Barnombudsmannen känner oro för att barn som är placerade i samhällets vård, bland annat på grund av omsorgsförsummelse och/eller våld inom familjen, riskerar att avvisas eller utvisas tillsammans med sina föräldrar/vårdnadshavare. Att avvisa/utvisa barn under pågående vårdinsats, utan att försäkra sig om att vården kan fullföljas i hemlandet, kränker barnets rätt till skydd enligt barnkonventionen. Barnombudsmannen har därför under år 2011 och 2012, med stöd av sina rättsliga befogenheter, kallat Socialstyrelsen och Migrationsverket till dialog och försökt driva på för att få berörda myndigheter att samverka bättre. Vi anser att lagstiftningen behöver skärpas så att verkställighet av ett placerat barn som behöver fortsatt vård endast får ske om man har försäkrat sig om att fullgod vård kan ges i hemlandet. Barnombudsmannen anser också att placerade barn bör ha ett särskilt offentligt biträde - ett ombud - som tar tillvara barnets intressen när en avvisning eller utvisning kan vara aktuell. Regeringen presenterade nyligen ett förslag med förtydliganden kring den nya formuleringen av tillståndsgrunden ”särskilt ömmande skäl”. Enligt förslaget är en omständighet som kan komma att beaktas i den sammantagna bedömningen att barnet är omhändertaget av sociala myndigheter. Barnombudsmannen kommer att följa utvecklingen och bevaka dess tillämpning i praktiken.

Ensamkommande barn i samhällsvård

Under 2013 sökte 3 852 ensamkommande barn och ungdomar asyl i Sverige. Merparten av dem placerades på HVB i väntan på beslut om uppehållstillstånd. Barnombudsmannen har träffat ensamkommande asylsökande barn som bor i gruppboenden i anvisningskommuner och på transitboende, PUT-boenden och HVB. Efter dessa möten kunde vi bland annat konstatera att många ensamkommande asylsökande barn känner sig oerhört ensamma och upplever ett stort utanförskap, både under asylprocessen och efter att de har fått ett beslut från Migrationsverket.

Stöd och tillsyn till barn som bor på flyktingmottagningar

Barnen beskriver tiden under asylprocessen på olika transitboenden som svår. De är ensamma, kan inte språket och många upplever att de inte får det vuxenstöd och den omsorg de behöver. Flera barn lyfter också fram att de har mycket knappa ekonomiska förutsättningar och att pengarna inte räcker till resor, vinterkläder, hygienartiklar och skolmaterial. Barnen har också berättat att de saknar tillgång till lexikon och datorer med internet. De kan inte söka information, hålla kontakt med vänner och anhöriga, använda översättningsverktyg eller göra sina skoluppgifter.

Flera av barnen beskriver svårigheter med att dela rum. Det kan handla om att man blir störd av ljud och andra barns mardrömmar. En del barn har inte heller känt sig trygga med att sova med främmande barn.  Detta tillsammans med den stress de upplever under asylprocessen gör att de lider av psykisk ohälsa. Några barn har berättat om återkommande tankar på att ta sitt liv och självskadebeteenden. De barn vi träffat upplever också att de inte riktigt räknas innan de får beslut om uppehållstillstånd. De säger att de fått rådet av personal och gode män att det inte är någon idé att be socialtjänsten om hjälp med till exempel nytt boende eller kläder, eftersom de ändå kommer att få avslag. En del barn har inte känt till att de har samma rättigheter som andra barn i Sverige.

Kommunen har genom socialnämnden ett övergripande ansvar för att alla som vistas där får det stöd och den hjälp de behöver, vilket omfattar även ensamkommande asylsökande barn. Det innebär bland annat att kommunen har ansvar för att säkerställa barnets rätt till bostad, att gå i skolan samt de stöd- och hjälpinsatser barnet kan ha rätt till enligt socialtjänstlagen.

Rätten till en god man inom 24 timmar

Barnombudsmannen har uppmärksammat brister i kommunernas ansvar att utse en god man för barnen. För vissa barn tar det mycket lång tid, upp emot flera veckor, innan kommunen utser en god man åt dem. Det är viktigt att en god man med barnkompetens utses så snart som möjligt, helst inom 24 timmar, efter det att ett ensamkommande barn lämnat in sin asylansökan.

Långt ifrån alla ungdomar som Barnombudsmannen träffat har regelbunden kontakt med den gode mannen. Flera har också vittnat om att de aldrig träffat sin gode man tillsammans med tolk och att tolk sällan används på boendena. Ungdomarna lyfter också hur viktigt det är att kunna känna tillit och förtroende för den gode mannen. Det betyder att de inte kan ställa frågor eller berätta om det som är svårt. Kompetensen, lämpligheten och utbildningsnivån bland de gode männen varierar också kraftigt. Det är en betydelsefull relation, och det är därför viktigt att barnen och ungdomarna får byta god man om det inte fungerar. Den gode mannen har en viktig roll som ställföreträdande vårdnadshavare och måste ges förutsättningar att bevaka barnets intressen och rättigheter. Krav måste ställas på att gode män för ensamkommande barn får adekvat utbildning samt handledning i sitt uppdrag.


7. Skärpt lagstiftning för att skydda barn mot sexualbrott

Skydd mot utnyttjande i form av sexköp

Barn har rätt till ett likvärdigt skydd just i kraft av att de är barn och under 18 år. De konsekvenser som ett sexualbrott får för enskilda barn måste tas på allvar. Sexköpare kan idag komma undan genom att hävda att de inte haft uppsåt att exploatera ett barn. Det är enligt vår mening oacceptabelt. Det är också orimligt att mål kan behöva avgöras genom att rätten bedömer ett barns kroppsutveckling för att avgöra om sexköparen borde ha förstått att det handlat om ett barn. Bedömningar av det senare slaget kan närmast ses som en andra kränkning av ett redan utsatt barn. Barnombudsmannen anser att man bör överväga att införa ett strikt ansvar för åldersrekvisitet vad gäller sexualbrott mot barn.

Skydd mot att sexualbrottsdömda arbetar i skola eller förskola

Barnombudsmannen är oroad över att lärare dömda för sexualbrott kan arbeta i skolor och förskolor i Sverige.  Vi bedömer att det finns flera luckor i lagstiftningen. Skolinspektionen bör, till skillnad från i dag, informeras om domar som rör även icke-legitimerade lärare, förskollärare och personal på skolan för vilka det inte finns något krav på legitimation. Barnombudsmannen anser även, till skillnad från situationen i dag, att krav ska ställas på att domstolar informerar Skolinspektionen i alla fällande domar när det gäller barnpornografibrott och andra allvarliga brott, även i de fall påföljden enbart är böter. Ett yrkesförbud för personer som dömts för sexualbrott mot barn bör införas för dem som arbetar med barn i beroendeställning, exempelvis lärare och förskollärare. Personer som begått vissa typer av brott är inte lämpliga att inneha en lärarlegitimation. Detta bör även gälla brott som begåtts innan en person fick sin legitimation.

8. Förbjud isolering av barn och unga i samhällsvård eller i arrest och häkte

Sedan Barnombudsmannens granskning 2009 har flera förändringar genomförts för att stärka rättigheterna för de barn som placeras på särskilda ungdomshem.  SiS har förtydligat sina interna anvisningar, utbildat personal och skärpt rutiner kring beslut om isolering.  Efterföljande år minskade både antalet avskiljningar och den tid som barn satt avskilda kraftigt men enligt preliminär statistik har det återigen skett en ökning. Detta indikerar att problemet med många och långa avskiljningar riskerar att öka när frågan inte uppmärksammas. Barnombudsmannen anser inte att de åtgärder som vidtagits är tillräckliga, utan menar att all isolering av barn i samhällsvård bör vara förbjuden.

Inget barn som misstänks för brott ska isoleras under utredningstiden

FN:s specialrapportör mot tortyr definierar isolering som en fysisk och social isolering av individer som är instängda i sina celler i 22 eller fler timmar per dygn.  Att som barn placeras i häkte eller arrest i Sverige innebär nästan alltid att barnet under kortare eller längre tid isoleras enligt denna definition. Isoleringen är det som barn uppfattar som det absolut värsta. De barn och unga som Barnombudsmannen har träffat vittnar om en tillvaro som präglas av isolering och brist på mänsklig kontakt. Den psykiska påfrestningen beskrivs som känslor av panik, stark ångest och klaustrofobi, känslor som blir så starka och överväldigande att de är svåra att hantera. Barn beskriver att det krävs både vilja och styrka för att uthärda den enorma psykiska påfrestning isoleringen innebär. Självskadebeteende och tankar på självmord återkommer i flera berättelser.
Mot bakgrund av de allvarliga mentala skador eller lidande som isolering kan leda till för barn anser FN:s specialrapportör mot tortyr att isolering kan likställas med tortyr, grym, omänsklig eller förnedrande behandling. Enligt specialrapportören står isolering av unga, oavsett hur länge, i strid med artikel 7 i FN:s konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna samt artikel 16 i FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Rapportören anser att det borde förbjudas vad gäller barn. Inget barn bör enligt vår mening frihetsberövas i isolering under utredningstiden. De åtgärder som idag används för att bryta isoleringen är inte tillräckliga för att kompensera eller lindra barnens svåra upplevelser.

Staten måste ta ansvar för att skapa ett rättskipningssystem där barn som misstänks för brott behandlas utifrån deras grundläggande rättigheter. Barnombudsmannen välkomnar att riksåklagaren, bland annat mot bakgrund av publiceringen av Barnombudsmannens rapport, lät tillsätta en arbetsgrupp som nu lämnat flera förslag som går i rätt riktning. Det krävs dock ett uttryckligt förbud i lagstiftningen mot att isolera barn som är frihetsberövade.

9. Ge barn som bevittnat våld straffrättslig status som målsägande

Barn som bevittnat våld definieras som brottsoffer enligt socialtjänstlagen och har rätt till brottsskadeersättning. Barnombudsmannen anser dock att det behövs en utvidgning och att barn som bevittnat våld bör ges straffrättslig status som målsägande. Som målsägande skulle ett barn som bevittnat våld kunna tilldelas en särskild företrädare. Därmed skulle barnet kunna förhöras utan vårdnadshavarens medgivande i de fall då vårdnadshavaren till exempel är misstänkt. Domstolar och socialnämnder gör inte riskbedömningar i samma utsträckning för barn som bevittnat våld som för barn som själva utsatts för våld. Genom att ge barn som bevittnat våld samma straffrättsliga status som brottsoffer skulle barnens ställning stärkas. Vidare skulle barn som målsägande, med hjälp av ett biträde, själva kunna ansöka om brottsskadeersättning.

Det är olyckligt att barn som utsätts för våld i nära relationer med dagens reglering är helt beroende av att vårdnadshavaren ansöker om brottsskadeersättning. En vårdnadshavare som befinner sig i en utsatt situation förmår inte alltid att se till barnets bästa. Det kan även finnas tillfällen när det inte ligger i en förälders intresse att kräva den andra föräldern på betalning. Dessutom kan båda föräldrarna vara de skadevållande.

10. Stärk möjligheten för barn och unga att framföra klagomål 

Tillsynsmyndigheter och domstolar är i regel otillgängliga för barn och inte heller anpassade till barns förutsättningar. Deras beroendeställning gör det svårt för dem att utkräva sina rättigheter. Problemet blir ännu större i de fall då vårdnadshavaren och barnet har motstridiga intressen, eller då vårdnadshavaren saknar möjlighet att företräda barnet. Kommittén har också uppmärksammat att barn i utsatta situationer har särskilda svårigheter att komma till tals. Kommittén understryker att om rättigheter ska ha någon innebörd, måste det finnas effektiva rättsmedel för upprättelse. Effektiva och barnanpassade kanaler för klagomål är en del av genomförandet av artikel 12. Barn har rätt till klagomålsförfaranden inom alla områden, till exempel inom familjelivet, under alternativ omvårdnad, i skolan och inom alla andra institutioner, tjänster och inrättningar som finns för dem. Hos tillsynsmyndigheter måste det finnas tillgängliga och barnanpassade instanser dit barn kan vända sig med klagomål (se bland annat punkt 37b).  Särskild hänsyn bör tas till de barn för vilka det kan vara extra komplicerat att använda sig av dessa, exempelvis barn som lever med skyddade personuppgifter och barn med funktionsnedsättningar.


I de fall där nationella rättsmedel vid kränkningar av barnets rättigheter saknas eller inte är effektiva måste det finnas möjlighet för barn och deras ombud att föra sina klagomål vidare till internationella instanser för mänskliga rättigheter. Inför förhandlingarna i februari 2011 uppmanande Barnombudsmannen regeringen att ta tydlig positiv ställning till att stärka barnets rättigheter genom att inrätta en internationell klagomekanism och att bidra aktivt till ett så starkt tilläggsprotokoll som möjligt.  I december 2011 antog FN:s generalförsamling en resolution om ett nytt fakultativt protokoll till barnkonventionen som innebär att man inrättar en internationell klagomekanism. Protokollet har nu ratificerats av tio stater och kommer därmed att träda i kraft våren 2014. Barnombudsmannen anser att Sverige snarast bör ratificera protokollet och därmed stärka barnets rättigheter.

Ska Sverige svika i kampen mot att barn utnyttjas som barnsoldater?

I dag den 12 februari är det internationella dagen mot att barn används som soldater i väpnade konflikter.  Det finns ca 300 000 barnsoldater i 21 länder.

Kampen mot att barn utnyttjas på detta brutala sätt måste föras ständigt och positionerna ska flyttas framåt. Därför är jag oroad över att regeringen nu backar från sitt tidigare förslag att skyddet ska gälla barn under 18 år. Ett förslag som Barnombudsmannen, Advokatsamfundet, Röda Korset med flera välkomnade i remissrundan.

I det förslag till Lag om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser som regeringen nu har lämnat till lagrådet har skyddet mot att barn används för direkt deltagande i väpnade konflikter sänkts till att enbart gälla barn under 15 år.

Som barnombudsman beklagar jag att regeringen sätter 15 år som gräns för krigsförbrytelser när det gäller rekrytering till väpnade styrkor eller användning av barn i strid - barnsoldater.

Barn drabbas oerhört hårt av väpnade konflikter. För att stärka skyddet av barn i väpnade konflikter och för att säkerställa att förövare kan ställas till svars för sina handlingar så har FN:s säkerhetsråd pekat ut sex förbrytelser mot barn som särskilt allvarliga. Dessa är:

• Dödande eller lemlästande av barn.
• Rekrytering eller användande av barn som soldater.
• Sexuellt våld mot barn.
• Attacker på skolor eller sjukhus.
•  Förhindrande av humanitär assistans till barn.
•  Bortförande av barn.

Sverige har genom åren haft en pådrivande roll i arbetet för mänskliga rättigheter. Vi har inte minst understrukit vikten av att länder ratificerar det fakultativa protokollet till barnkonventionen om barns inblandning i väpnad konflikt som ger barn under 18 år skydd. Protokollet har nu ratificerats av 153 länder.

När Barnombudsmannen fick yttra sig över utkastet till lagrådsremiss till Lag om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser så föreslog regeringen att den som använder ett barn som inte fyllt arton år för direkt deltagande i fientligheter, rekryterar ett barn till väpnade grupper eller genom obligatorisk rekrytering tar ut ett barn till nationella väpnade styrkor döms för krigsförbrytelse. Detta var en hållning som Barnombudsmannen välkomnade. Unicef och Rädda Barnen besvarade inte remissen, kanske just för att den på denna punkt uttryckte en ståndpunkt som barnrättsorganisationer omfattar.

Dessvärre har regeringen i sitt slutgiltiga förslag till lagrådet svängt om och ändrat texten så att skyddet nu enbart gäller barn under 15 år. Detta ställningstagande innebär ett aktivt steg tillbaka i kampen för barnets rättigheter.

Argumentet som anförs är att 18-års gränsen inte är del av allmän folkrätt, även om 18-års gränsen förekommer i tilläggsprotokollet till FN:s barnkonvention. Det kan stämma, men missar också helt den utveckling som skett det senaste decenniet när allt fler länder ratificerat tilläggsprotokollet. Regeringens omsvängning innebär att Sverige inte utnyttjar den möjlighet vi har att låta vår lagstiftning ligga i framkant och driva utvecklingen av folkrätten vidare framåt. Som barnombudsman instämmer jag här i den kritik som bland annat Ove Bring, professor emeritus i internationell rätt, riktat mot den passiva hållningen.

Inom kort ligger frågan på riksdagens bord för debatt och beslut. Jag kommer också att lyfta frågan i den rapport Barnombudsmannen ska skicka till FN:s barnrättskommitté inför granskningen av Sverige.

 

 

Bra förslag men stora frågor återstår att lösa

”Jag vill att det blir stor förändring. Vi har talat från hjärtat, nu måste du göra något” Så sammanfattade en pojke som var omhändertagen i samhällsvård sina förväntningar när han 2011 träffade regeringen.

Lite tillspetsat kan man säga att resultatet av detta möte blev utredningen om tvångsvård för barn och unga som i dag tre år senare lämnade över ett delbetänkande till barnminister Maria Larsson.

I Barnombudsmannens rapport Bakom fasaden som överlämnades till regeringen 2011 kom barn och unga till tals om sin situation.  En viktig rekommendation i rapporten var just att tvångsvården av barn och unga måste ses över ur ett rättighetsperspektiv.

De förslag som utredningen om tvångsvård presenterar i dag överensstämmer väl med vad Barnombudsmannen föreslagit i våra rapporter de senaste åren. Det handlar om att stärka kontrollen av och stödet till familjehem. Insatser för att få en bättre matchning mellan familjehem och barn. Nya boendeformer som bättre motsvarar de omhändertagna barnens rättigheter och behov.

 

Allt detta är viktiga åtgärder för att öka tryggheten och säkerheten när barn är placerade utanför det egna hemmet. Det viktiga nu är att förslagen också omsätts i handling och att inte andra kortsiktiga prioriteringar tillåts vattna ur förslagen.

 

Jag är positiv till innehållet i delbetänkandet, men samtidigt kan jag konstatera att stora frågor som rör placerade barns rättigheter fortfarande återstår att lösa. Det handlar bland annat om frågor som överhuvudtaget rör krav på innehåll i vården, vårdens kvalitet och om samhällsplacerade barns grundläggande rätt till god utbildning och hälsovård. Det är oacceptabelt att ha en tvångslagstiftning som saknar målformuleringar om vad vården ska syfta till.

 

Vi vet fortfarande väldigt lite om vilken vård och omsorg de omhändertagna barnen får och vilka resultat insatserna ger. Denna typ av uppföljning saknas. Trots att det finns över 500 HVB runt om i landet var det enbart ett (1) som hade genomfört en tillräcklig utvärdering av verksamheten, enligt en granskning Socialstyrelsen gjorde för några år sedan.

Barnombudsmannen välkomnar att regering och riksdag de senaste åren har fattat beslut om skärpt tillsyn, anmälningsskyldighet enligt lex Sarah och att placerade barn har fått rätt till en egen socialsekreterare. Och vi välkomnar som sagt även förslagen som presenterades i dag. Men detta räcker inte.

Här är några saker som vi hoppas finns med i höstens slutbetänkande från tvångsvårdsutredningen:

• De placerade barnens rättigheter måste förtydligas i lagstiftningen. De stora och oacceptabla bristerna vad gäller placerade barns rätt till bra skolgång, tillgång till hälsovård, högkvalitativ omsorg och goda möjligheter att själva få komma till tals måste rättas till. Dessa frågor måste besvaras i tvångsvårdsutredningens fortsatta arbete.
• Lagstiftningen som styr tillståndsgivning av HVB måste skärpas. I dag krävs inget tillstånd alls för offentligt drivna HVB-hem. Och de krav som ställs i lagstiftningen för att godkänna privata HVB är alldeles för lågt ställda. Det är viktigt att lagstiftningen ställer tydligare krav på vårdens innehåll, personalens kompetens och lämplighet samt att verksamhetens resultat utvärderas. Även anser Barnombudsmannen att tvångsvårdsutredningen måste föreslå en skarpare reglering.
• Det måste också vara lättare att utkräva ansvar. En av de viktigaste slutsatserna från Vanvårdsutredningen var att det aldrig räcker med bra lagar och regler om det inte går att utkräva ansvar när regelverket inte följs. Detta är en oerhört viktig lärdom vars allvar understryks av att enbart en av fem kommuner – enligt BO-enkät 2011 - fattat beslut i Socialnämnderna om hur de ska agera när det framkommer att det finns missförhållanden i ett HVB eller familjehem.
• Oberoende ombud och rätt till skadestånd. På samma sätt som barn som utsatts för kränkande behandling och mobbning i skolan kan vända sig till Barn- och elevombudet så måste placerade barn ges möjlighet att vända sig till ett oberoende ombud och ställa myndigheter till svars om de försummat eller brustit i sitt ansvar för det placerade barnet. Vid grova försummelser bör skadestånd kunna utgå eftersom det skulle vara ett effektivt verktyg för att förmå samtliga kommuner att ta de placerade barnens rätt till trygg och säker vård på största allvar.

 

 

 

 

Så ska Rebeckas råd bli verklighet!

I måndags lämnade Barnombudsmannen och Socialstyrelsen över en förstudie till Socialdepartementet med förslag på hur socialtjänsten kan bli mer känd och tillgänglig för barn och unga. Till stor del är det vi nu föreslår Rebeckas och andra barn och ungdomars förtjänst.

Rebecka gav råd till Barnombudsmannen och barnminister Maria Larsson. Hennes barndom går inte i repris. För henne kan inte sociala myndigheter längre göra någon skillnad. Men hon ville träffa oss för att berätta. Hennes önskan var att myndigheterna skulle lära av hennes erfarenheter och bli bättre på att se och hjälpa de barn som just nu växer upp med våld och övergrepp i nära relationer.

Rebecka och andra barn och ungdomar som vi träffade när vi arbetade med rapporten Signaler hade många viktiga råd att ge. Råden handlade om skolpersonal och vårdpersonal som måste få utbildning för att kunna se och agera när de möter våldsutsatta barn. Det handlade om ett rättsväsende som måste agera snabbare när barn är brottsoffer. Och det handlade om en socialtjänst som barnen upplevde var osynlig, okänd och inte tillgänglig för barn.

Barn och unga som mötte barnminister Maria Larsson hade berättat om hur barn i skolan får information av brandkåren om vad man ska göra när det brinner hemma. Men ingen hade som barn fått information om att man har rätt till hjälp som barn när man far illa på grund av våld, övergrepp eller missbruk i hemmet.

Regeringen lyssnade. Ifjol tog regeringen ett viktigt beslut för att göra socialtjänsten mer känd och tillgänglig för barn. Barnombudsmannen och Socialstyrelsen fick i uppdrag att ta fram förslag. Även om Barnombudsmannen gärna hade sett en större reformering av socialtjänsten till en barntjänst så är detta ett viktigt steg i rätt riktning. Det är en insikt om att skyddet av barn kräver att vi också ger barn information och verktyg till förändring.

Under hösten har Barnombudsmannen arbetat hårt med att ta fram förslag. Vi har träffat barn och unga för att ta reda på vilken information de behöver kring stöd och skydd som socialtjänsten erbjuder och på vilket sätt socialtjänsten kan bli mer öppen och tillgänglig för barn och unga.

Barnombudsmannens samtal med barn och unga visar att det finns olika behov och önskemål om hur barn vill ha kontakt med socialtjänsten. Dessa behov presenteras i sammanställningen ”Barnens röster om hur socialtjänsten kan bli synlig och tillgänglig för barn och unga”.

Där framgår bland annat att barn och unga ser nätet som ett möjligt första steg till kontakt med socialtjänsten och en plats där man kan få mer kunskap om vad socialtjänsten kan hjälpa till med i till exempel en familjesituation och att det är viktigt att få vara anonym och att kunna ”provprata” med någon om sin situation.

Informationen bör enligt barn och unga presenteras på ett barnanpassat sätt som är lätt att förstå. Inte bara i text utan även i bild, ljud och filmat material. Utöver information på nätet menar de barn och unga som Barnombudsmannen har lyssnat till att skolan har en viktig roll att förmedla information om socialtjänstens roll och vilken hjälp de erbjuder.

Som barnombudsman hoppas jag att förstudiens förslag snart ska få omsättas i handling. Vi är startklara!

 

Stopp för isolering av barn i arrest och häkte?

I dag har Åklagarmyndigheten presenterat en rapport med förslag som bland annat rör häktning och restriktioner avseende barn och ungdomar under 18 år. I rapporten som beställdes av riksåklagare Anders Perklev föreslås en rad förändringar. Som barnombudsman är jag mest glad över att rapporten instämmer i Barnombudsmannens krav att isolering av barn och unga inte ska tillåtas i arrest och häkte.

Åklagarmyndighetens arbetsgrupp tillsattes i juni 2013 och har bland annat mött Barnombudsmannen. Uppdraget motiveras inte minst med den kritik Sverige genom åren har fått av internationella granskningsorgan som Europarådets och FN:s tortyrkommittéer.  

Av den internationella utblicken i rapporten framgår också tydligt att Sverige avviker från jämförbara länder genom det sätt som barn under 18 år systematiskt isoleras i arrest och häkte. Isolering definieras i rapporten som att vara avskuren från personliga kontakter med andra människor under 22 timmar per dygn eller mer.

I den rapport Åklagarmyndigheten presenterade i dag läggs en rad angelägna förslag som rör barn och unga:

• Frihetsberövade ungdomar bör aldrig tillåtas vara isolerade.
• En ung person som häktas ska få tydlig information.
• Restriktioner ska motiveras var för sig och särskild uppmärksamhet ska ges till möjligheten för den unge att ha kontakt med sina föräldrar.
• Ungdomar bör inte förvaras inlåsta i arrestlokaler utan istället som huvudregel vara på ett häkte även under anhållningstiden.
• Alternativ till häktning bör undersökas, exempelvis placering på särskilt ungdomshem.

Samtliga dessa förslag ligger väl i linje med vad Barnombudsmannen föreslog regeringen i vår årsrapport som överlämnades mars 2013. Läs mer om vår rapport Från insidan här.

När barnets bästa kläms sönder mellan myndigheter

Ikväll uppmärksammar SVT:s Uppdrag granskning när barnets bästa kläms sönder mellan myndigheter. 

Utan att kommentera ett enskilt fall så handlar det om situationer där den ena myndigheten skyddar barn från deras föräldrar eftersom de bedöms vara farliga för barnen. Och där den andra myndigheten avvisar/utvisar barn från Sverige med de föräldrar som fortsatt bedöms vara farliga för barnen.

Det handlar om två lagstiftningar med olika utgångspunkter – lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga och utlänningslagstiftningen. Men mer än något annat handlar det om myndigheter som inte klarar av att samverka.

Som barnombudsman har jag sedan lång tid varit bekymrad över vad jag ser som allvarliga brister i samverkan mellan sociala myndigheter och Migrationsverket. Jag får inte ingripa i enskilda ärenden, men däremot är det mitt uppdrag som barnombudsman att uppmärksamma brister på en generell nivå som handlar om situationer där barnkonventionen inte efterlevs.

Att avvisa/utvisa ett barn under pågående vård, utan att försäkra sig om att vårdbehovet kan tillgodoses i hemlandet, kränker barnets rätt till skydd enligt barnkonventionen.

Asylsökande barn där sociala myndigheter tvingats ingripa för att skydda barnen är en oerhört utsatt grupp med stor risk för psykisk ohälsa. Barnen lever i ovisshet och har varit med om svåra uppbrott och inte sällan traumatiska upplevelser.  Det är helt oacceptabelt att svenska myndigheter genom brister i sitt agerande kan bidra till att dessa barn skadas ytterligare.

Jag har vid två tillfällen, 2011 och 2012, med stöd av Barnombudsmannens rättsliga befogenheter kallat Socialstyrelsen och Migrationsverket till dialog och försökt driva på för ett gemensamt förändringsarbete.

Jag kan konstatera att detta har varit förgäves. Bristerna i samverkan kvarstår och myndigheterna har inte inom nuvarande lagstiftning blivit tydligare i hur problemen ska lösas. Det duger inte och därför återstår enbart att genom förändrad lagstiftning skärpa kraven på myndigheterna att sätta barnets bästa i främsta rummet.

Redan vid det möte jag kallade Socialstyrelsen och Migrationsverket till 2011 framkom att det fanns omfattande kunskapsluckor hos de ansvariga myndigheterna om situationen för placerade barn där avvisning/utvisning kan bli aktuell. Det blev också uppenbart att samverkan mellan Migrationsverket och sociala myndigheter lämnade mycket att önska. Vid mötet enades myndigheterna om att en vägledning skyndsamt skulle tas fram och att den skulle vara färdig senast sommaren 2012.

Det beslutades också att arbetet skulle ledas av Socialstyrelsen och att vägledningen skulle lyfta följande aspekter:

• Hur samverkan ska se ut

• Var ansvaret ligger/rättsläget

• Att samverkan ska ske

• Varför det är viktigt med yttrande från socialnämnden

• Vad yttranden från socialnämnden ska innehålla

• Info om vårdplan samt genomförandeplan

• Kontakt med ev avvisningsland

Migrationsverket skulle å sin sida ta fram mer fakta kring barnen genom att titta närmare på omfattningen av ärenden där barn är omhändertagna och placerade. Verket skulle också ta reda på rutinerna för och hur ofta man begär in yttranden från sociala myndigheter. Det ansågs också viktigt att titta närmare på hur och om tillfälliga uppehållstillstånd utfärdas i dessa ärenden. Andra frågor att titta närmare på var hur verkställighetshinder tillämpas och hur tillståndsgrunden synnerligen ömmande omständigheter används för dessa barn som kan ha stora vård- och skyddsbehov.

Ovanstående har trots de besked som gavs 2011 inte infriats, trots att vi även 2012 upprepade vår begäran om tydliga besked och konkreta rutiner. Myndigheterna saknar fortfarande på övergripande nivå grundläggande kunskap om barnens situation. Istället för en vägledning som binder myndigheterna kring hur samverkan ska ske så blev det en informationsskrivelse – ett icke-bindande dokument med vaga formuleringar som inte tydliggör att myndigheterna – socialnämnderna och Migrationsverket – måste samverka.

I mars 2013 kom skrivelsen som är ett samarbete mellan Socialstyrelsen, Migrationsverket och SKL. Dokumentet kan beskrivas som en redogörelse för rättsläget. Det finns inga direktiv eller förslag till direktiv kring hur myndigheterna ska arbeta, det talas hela tiden om att man kan samverka.

Vad gäller specifikt barn som ska avvisas/utvisas anges att socialnämnden kan samarbeta med olika aktörer vid planeringen av vården och återvändandet till hemlandet. De aktörer som nämnden kan samverka med är Migrationsverket, sociala myndigheter i hemlandet samt frivilligorganisationer. I dokumentet anges också att när Migrationsverket ska verkställa ett beslut om utvisning/avvisning kan det vara lämpligt att socialnämnden och Migrationsverket samverkar.

Av dokumentet kan inte utläsas att myndigheterna anser att samverkan ska ske och hur samverkan ska ske. Det anges inte att yttrande från socialnämnden ska inhämtas i alla ärenden som gäller beslut om uppehållstillstånd och verkställighet och varför det är viktigt. Det anges inte vad som bör gälla ifråga om kontakt med hemlandet. Det finns inga uppgifter av det slag som Migrationsverket skulle ta fram, d.v.s hur många barn som berörs, hur många som får tillfälliga uppehållstillstånd, hur verkställighetshinder och synnerligen ömmande omständigheter tillämpas i den här typen av ärenden samt rutiner för när yttrande från socialnämnden inhämtas.

Min bedömning är att dokumentet i sig inte bidrar till något ökat barnrättsperspektiv.
 

Regeringen har tillsatt en särskild Barnrättighetsutredning som ska göra en kartläggning inom särskilt angelägna områden av hur tillämpningen av lagar och andra bestämmelser stämmer överens med barnkonventionen. Utredningen ska också analysera för och nackdelar med att inkorporera barnkonventionen i svensk rätt. Som expert i utredningen föreslog jag vid mötet i början av oktober att utredningen särskilt bör granska det bristande barnrättsperspektivet i just denna fråga. Utredningen kan också lämna förslag på lagändringar.

Ska myndigheterna leva upp till de krav barnkonventionen ställer ser jag det som nödvändigt att förtydliga lagstiftningen på åtminstone tre punkter:

• Barnets bästa måste ges en mer framträdande roll i Utlänningslagstiftningen så att barnets bästa kommer i främsta rummet, det krav barnkonventionen ställer. Den nuvarande formuleringen om att barnets bästa särskilt ska beaktas är svagare. En skärpt lagstiftning förtydligar att Migrationsverket måste samverka med Socialnämnden kring barnets situation och att möjligheten till tillfälliga uppehållstillstånd ska prövas om barnet fortfarande är i behov av vård.

•  Lagstiftningen bör också skärpas så att verkställighet av ett placerat barn i behov av fortsatt vård får ske endast om man har försäkrat sig om att fullgod vård kan ges i hemlandet. Det skulle innebära att barn (i familj) som omhändertagits ges samma skydd i lagstiftningen som ensamkommande barn.

• Placerade barn bör ha ett särskilt offentligt biträde - ett ombud - som tar tillvara barnets intresse när en avvisning eller utvisning kan vara aktuell. Det är viktigt eftersom barn har särskilt svårt att hävda sina egna intressen och föräldrarna av förklarliga skäl kan ha svårt att göra det.