Migrationsverket och Socialstyrelsen förtydligar samverkan kring omhändertagna barn

Sociala myndigheter ingriper för att skydda barnen från föräldrar som slår och vanvårdar. Migrationsverket avvisar samma barn med samma föräldrar.

Som barnombudsman känner jag stor oro över de här barnens situation. Hur säkrar myndigheterna barnets bästa? Om och hur gör myndigheterna sin riskbedömning? Kommer barnen själva till tals? Utnyttjas de möjligheter som redan finns i det nuvarande regelverket, exempelvis prövas frågan om tillfälliga uppehållstillstånd?

I går hade jag kallat Socialstyrelsen och Migrationsverket till möte här hos Barnombudsmannen. På mötet blev det tydligt att myndigheterna saknar kunskap om barnens situation. Vi vet inte hur många barn det handlar om. Det är inte tydligt hur riskbedömning görs eller ens om Migrationsverket begär in yttrande från socialtjänsten.

Jag är glad över att mötet blev både konstruktivt och självkritiskt. Bägge myndigheter kunde konstatera att samverkan måste förbättras och förtydligas och att det behövs mer kunskap om de barn frågan gäller.

Ett viktigt resultat blev att Socialstyrelsen tillsammans med Migrationsverket ska ta fram en gemensam vägledning. Arbetet ska ledas av Socialstyrelsen och vägledningen ska finnas färdig sommaren 2012 och den ska lyfta följande aspekter:

• Hur samverkan ska se ut
• Var ansvaret ligger/rättsläget
• Att samverkan ska ske
• Varför det är viktigt med yttrande från socialnämnden
• Vad yttranden från socialnämnden ska innehålla
• Info om vårdplan samt genomförandeplan
• Kontakt med ev avvisningsland

För att få fram mer fakta kring barnen kommer Migrationsverket att titta närmare på omfattningen av ärenden där barn är omhändertagna och placerade. Verket ska också ta reda på rutinerna för och hur ofta man begär in yttranden från sociala myndigheter. Det blir också viktigt att titta närmare på hur och om tillfälliga uppehållstillstånd utfärdas i dessa ärenden. Andra frågor att titta närmare på är hur verkställighetshinder tillämpas och hur tillståndsgrunden synnerligen ömmande omständigheter används för dessa barn som kan ha stora vård- och skyddsbehov.

Det är ett strålande resultat av en dryg timmes diskussion! Som barnombudsman välkomnar jag givetvis de insatser som nu ska göras från Socialstyrelsen och Migrationsverket. Om detta sedan räcker hela vägen återstår att se när den gemensamma vägledningen är klar och vi har mer fakta på bordet om barnens situation.

Sigtuna, socialtjänsten och barn som far illa

Vi har alla skakats av rapporteringen från Sigtuna. Två små pojkar, 4 och 8 år gamla, har hittats döda. Exakt vad som har hänt vet vi inte ännu. Men enligt rapporteringen har barnen inte kommit tillbaka till skolan eller förskolan efter sommaren.

Jag utgår från att det som hänt och kommunens agerande nu kommer att granskas noga av Socialstyrelsen. Om det visar sig att barnen har blivit mördade av en närstående är det viktigt att en ordentlig ”haveriutredning” tillsätts. Det är viktigt att fundera över vilka lärdomar som kan dras när det allra mest tragiska inträffar. Fanns det någon som borde ha sett och agerat tidigare?

Min roll som barnombudsman är inte att granska en enskild händelse eller att utöva tillsyn. Däremot handlar mitt uppdrag om att bevaka och följa upp att bland annat Sveriges kommuner lever upp till barnkonventionen och de mänskliga rättigheter alla barn i Sverige har.

När jag möter barn som har haft en svår uppväxt präglad av våld i hemmet, psykiskt sjuka föräldrar eller missbruk i hemmet ställer de ofta två frågor: varför var det så många vuxna som valde att inte se min situation? Och varför tog det så lång tid innan jag fick någon hjälp?

Jag har mot den bakgrunden länge oroats över att det är så stora skillnader mellan hur olika kommuner agerar när barn far illa. För att granska lite närmare vilka beslut socialnämnderna har fattat om den sociala barnavården skickade Barnombudsmannen ifjol en enkät till samtliga kommuner.

Sigtuna svarade på vår enkät om socialtjänsten och den sociala barnavården. Kommunen svarade nej på samtliga våra frågor.

Det blev nej på frågan om socialnämnden har fattat beslut om hur statistik ska föras över anmälningar som far illa. Kommunen svarade också nej på om nämnden beslutat om direktiv för hur man ska bedöma om en anmälan ska leda till utredning. På samma sätt svarade Sigtuna nej på vår fråga om socialnämnden fattat något beslut på att personal som genomför barnavårdsutredningar ska ha särskild kompetens.

Vad betyder detta? Jo, att den ansvariga socialnämnden på flera avgörande punkter inte har fattat viktiga beslut som styr förvaltningens verksamhet. Det kan naturligtvis hända att förvaltningen trots detta gör ett utmärkt arbete. Problemet är bara att bristen på styrning öppnar för mer av godtycke.

Att bristen på tydlig styrning och uppföljning av socialnämndens arbete är problematisk finns det flera undersökningar som bekräftar. Kommunförbundet i Skåne har undersökt hur kommuner i Skåne hanterar anmälningar till socialtjänsten om att barn far illa. Undersökningen visade på en skrämmande rättsosäkerhet för barnen. Tiden det tar för att bedöma om en utredning ska öppnas varierar kraftigt mellan kommunerna. Och ännu värre: i avsaknad av tydliga nationella riktlinjer för hur en förhandsbedömning ska göras är tjänstemännens "magkänsla" ibland avgörande för om det inleds en utredning eller inte. Det konstateras också att barn som bedöms vara i behov av samhällets stöd inte får detta. Och som rapportförfattarna skriver: "Frågan som väcks är om detta är rimligt och i enlighet med barnkonventionens och socialtjänstlagens intention?"

När jag kommenterade denna undersökning i SVTs Aktuellt var mitt budskap naturligtvis att det är helt oacceptabelt om bostadsorten avgör om barn som far illa får hjälp och stöd. Det är barnets behov som ska vara avgörande.

Jag konstaterade också att detta inte är någon ny kunskap. De senaste 15 åren har flera rapporter avslöjat samma rättsosäkerhet. Det finns stora variationer mellan kommuner, inom kommuner och mellan handläggare kring hur anmälningar till socialtjänsten hanteras och hur man bedömer om ett ärende ska gå vidare till utredning eller inte. FNs barnrättskommitté i Genève kritiserar också detta i sin senaste granskning av hur Sverige uppfyller barnkonventionen. Skillnaderna strider mot det grundläggande synsättet i konventionen om att barn ska behandlas likvärdigt och att barn som är i behov av stöd och skydd ska erbjudas detta.

Jag tror att vi på få andra områden skulle acceptera att våra makthavare saknar grundläggande kunskap. I dag vet inte ledamöterna av riksdagens socialutskott hur många fall om barn som far illa som anmäls till socialtjänsten, hur ofta utredningar inleds och vad dessa utredningar leder till. Och inte nog med att det saknas riktlinjer för hur socialtjänsten ska bedöma om en utredning ska öppnas, det saknas också nationella registerdata som möjliggör en effektiv uppföljning.

Barnskyddsutredningen tar flera steg i rätt riktning. De förslag som har lagts måste genomföras. Men vi måste göra mer än så. Barnombudsmannen instämmer i att det måste lagregleras hur lång tid en förhandsbedömning maximalt får ta. Socialstyrelsen måste också utarbeta nationella riktlinjer för hur en sådan bedömning ska göras. Det krävs också att nationella jämförelsedata tas fram så att kvalitén i socialtjänsten kan följas upp och utvärderas.

I Norge ledde för några år sedan en liknande debatt om stora kommunala skillnader fram till att barnevernet delvis förstatligades. Jag föreslår inte ett så drastiskt steg i Sverige, men motsatsen att riksdag och regering inte säkerställer en nationell standard är inte heller rimlig. Regering och riksdag har ett ansvar för att barn som far illa behandlas likvärdigt över landet. Barnets rättigheter gäller i alla kommuner och det måste finnas tydliga rutiner och system som säkrar att barn som far illa inte faller igenom.

Vad händer när staten sviker ett omhändertaget barn?

"Tidigare har utredningen visat att lagar, föreskrifter och råd på området under många decennier varit tillfyllest, men de har inte följts av den sociala barnavården. Den bristande efterlevnaden har inte heller lett till några sanktioner. Vad talar för att kommunerna nu, helt plötsligt, skulle prioritera säkerheten för de samhällsvårdade barnen.

Det bör införas sanktioner som gör det kännbart för tjänstemän och politiker att äventyra säkerheten för samhällsvårdade barn."

Så skrev Vanvårdsutredningens ordförande, Göran Johansson, när Vanvårdsutredningens delrapport publicerades 2010. Då hade 400 personer intervjuats. När Vanvårdsutredningen avslutas och överlämnas till regeringen den 29 september handlar det om över 1000 personer.

Sedan delrapporten publicerades 2010 har mycket hänt. Regeringen tillsatte en Upprättelseutredning som konstaterade att vanvård och försummelser av barn i samhällsvård även förekommer i nutid. Upprättelseutredningen konstaterade också att många kommuner fortfarande brister när det gäller att upptäcka och åtgärda vanvård.

Barnombudsmannen har publicerat två årsrapporter om den sociala barnavården. Den första om de statliga särskilda ungdomshemmen pekade på att det fanns allvarliga brister. Något som också Statens Institutionsstyrelse bekräftade på DN debatt när generaldirektören erkände att allvarliga fel begåtts. När Barnombudsmannen har följt upp detta med frågor till Statens Institutionsstyrelse och Socialdepartementet om de barn som drabbats har fått någon ursäkt eller kompensation för de fel de utsatts för kan ingen besvara vår fråga. Jag befarar att tystnaden måste tolkas som att de barn det handlar om varken har fått ursäkt eller kompensation.

I Barnombudsmannens årsrapport 2011 vittnade barn på HVB och familjehem om hur bestraffningssystem som strider mot barnkonventionen fortfarande tillämpas på många håll. Barn bestraffas exempelvis med att inte få träffa anhöriga.

Mot den bakgrunden är jag oroad över vilken signal det skickar när regeringen nu väljer att gå emot Upprättelseutredningens förslag om att ge ersättning till de barn som vanvårdats historiskt.

På hemsidan räknar regeringen upp alla åtgärder som nu vidtas för att stärka och skärpa lagstiftningen som omgärdar den sociala barnavården. Alla dessa åtgärder är mycket bra och rimliga, men kärnfrågan är: vad händer när regelverket sviks? När familjehemmen inte blir besökta? När barnet inte kommer till tals? När fel begås? Hur utkrävs ansvar för detta och vilken upprättelse får det barn som drabbas?

Det är mot denna bakgrund Barnombudsmannen i vårt remissvar ställde oss bakom Upprättelseutredningens förslag. Barnkonventionen är tydlig med statens ansvar för de barn som omhändertas i samhällsvård. Det ansvaret får det offentliga inte frånhända sig. Brister uppsikten och följs inte regelverket så måste det få konsekvenser. Att ge de som drabbades historiskt kompensation är därför inte bara en viktig upprättelse, det vore också en signal till ansvariga i nutid. Att svika ett omhändertaget barn är inte gratis.

Det är naturligtvis inte lätt att fastställa vilka som är berättigade till ekonomisk ersättning. Processen kring detta hade säkert inte blivit perfekt. Men det hade varit viktigt att göra det ändå. Erfarenheterna från Norge, Island, Irland, Australien och Kanada är att dessa processer har lagt grunden till någon form av försoning. Det har också skärpt debatten om det ansvar vi har i nutid för barn i samhällsvård.

Jag har pratat med några av de som länge teg om sin svåra barndom och som med stor möda valde att vittna inför Vanvårdsutredningen och jag befarar att regeringens beslut kan lägga sten på börda för en redan mycket utsatt grupp. Vägen till försoning riskerar att bli längre. Jag känner bedrövelse över detta.

Jag känner också - som jag nämnt - oro över hur detta uppfattas i nutid. Jag hoppas därför att regeringen klargör att invändningarna mot att möjliggöra upprättelse och kompensation från staten inte är principiella utan enbart tekniska. Med det menar jag att jag hoppas att regeringen vill möjliggöra för omhändertagna barn att åtminstone i framtiden kunna få upprättelse och skadestånd om det offentliga inte fullgör sina förpliktelser mot barnen.

* Barnombudsmannen vill att de barn som i nutid drabbas av övergrepp eller försummelser i den sociala barnavården ska kunna kräva kompensation och upprättelse med stöd av ett oberoende ombud för barn placerade i samhällsvård. Inrättandet av en sådan funktion skulle innebära att Sverige efterlever rekommendationen från FN:s barnrättskommitté om att ge placerade barn och ungdomar adekvat rättslig ställning.
* Barnombudsmannen vill att lagstiftningen ses över för att säkra placerade barns rättigheter. Det handlar - anser Barnombudsmannen - bland annat om att säkerställa rätten till utbildning, hälsovård, adekvat behandling och rätten till information om sina mänskliga rättigheter.
* Barnombudsmannen anser att det måste finnas ett kvalitetsbegrepp i tillståndsgivningen som styr HVB (hem för vård eller boende).

Vanvårdsutredningen avslöjar ett mörkt kapitel i vår historia. Men låt oss inte bli blinda inför vår egen samtid. Barn i samhällsvård är fortfarande i en mycket utsatt situation.

Skamfläck i nutid

Införandet av en "J"-stämpel i de tyska passen påhejades av Sverige. Med en tydlig markering av den judiska identiteten blev det lättare för svenska myndigheter att hindra judiska flyktingar att komma in i Sverige.

Det som skedde är en skamfläck i svensk historia. De utdrag som nu har publicerats ur Elisabeth Åsbrinks bok "Och i Wienerwald står träden kvar" visar att det finns mer kvar att gräva fram.

När den judiske pojken Otto ansöker om att få återförenas med sina judiska föräldrar så avslås detta. Formuleringarna är torra och byråkratiska, men i verkligheten är det ett dödsstraff som utdelas mot föräldrarna. Otto återförenas aldrig med sin familj.

22 jan 1942. Käre Otto! Tack för ditt brev av den 20:e. Rörande dina föräldrar måste jag tyvärr meddela dig att våra myndigheter f.n. ej beviljar inresetillstånd, varför det inte är möjligt att få dem hit. (Ur Elisabeth Åsbrinks nya bok)

Med rätta har Åsbrinks bok väckt starka reaktioner, inte minst på ledarsidor och i kulturartiklar. Det är bra. Men boken har inte bara något att säga oss om vår dåtid. Den bör också väcka vissa funderingar om det som sker i nutid.

Just nu pågår den allvarligaste svältkatastrofen i Afrikas horn på 60 år. Torkan i kombination med de väpnade konflikterna skördar liv. I vissa områden i Somalia är mer än vart tredje barn undernärt.
Regeringen om svältkatastrofen i Afrikas horn

I detta helvete väntar just nu tusentals barn på att få återförenas med sina föräldrar i Sverige. Det finns också barn i Sverige som väntar på sina föräldrar. För varje dag som går ökar risken för att familjer inte hinner bli återförenade i tid.

I samband med att den nya instansordningen infördes för några år sedan skärptes i praktiken kraven på asylsökande - inklusive barn - att kunna styrka sin identitet. Den första domen i den riktningen kom redan i oktober 2009, dvs för två år sedan. Svenska myndigheter kräver giltig passhandling, men eftersom Somalia saknat en central fungerande myndighet sedan 1991 kan inte pass utfärdas. Och utan pass, ingen familjeåterförening. Ett moment 22 för de barn det handlar om.

I nuläget har 1500 barn DNA-testats för att påvisa släktskapet med sina föräldrar, men det anses inte heller tillräckligt. Dörren är stängd. Det innebär för att tala klartext att Sverige omöjliggör för somaliska barn att återförenas med sina familjer. Något som står i strid med internationell humanitär rätt och de krav barnkonventionen ställer.

Migrationsverket har lyft frågan till regeringen vid tre tillfällen. Barnombudsmannen har också tagit upp frågan med Justitiedepartementet. De enda som kan agera i detta läge är regering och riksdag.

Nu är det bråttom. För de barn som inte får återförenas med sina familjer är varje vecka och varje månad en avgrundslång tid av väntan. Lagstiftningen måste ses över utan dröjsmål.

Barn och föräldrar måste kunna få sin anknytning prövad och beviljad. Allt annat vore en skamfläck för Sverige - i nutid.

Kriminalvården och Åklagarmyndigheten kallas till dialog om barn i häkte

Antalet häktade barn har mer än tredubblats sedan 1998. Trots skarp kritik från bland annat Europarådets tortyrkommitté kvarstår allvarliga brister vad gäller de häktade barnens rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Nu krävs att regeringen tar kritiken på allvar och agerar.

Det var några av huvudpunkterna i min artikel på DN-debatt i går. "Sveriges behandling av häktade barn oacceptabel"

Jag följer nu upp debattartikeln med att kalla Kriminalvården och Åklagarmyndigheten till myndighetsdialog med Barnombudsmannen senare i höst. Förutom att diskutera situationen för häktade barn ska jag också fråga vilka åtgärder de tänker vidta för att leva upp till de krav som ställs på alla myndigheter i och med den strategi för barnkonventionens genomförande som riksdagen antog ifjol.

Justitieminister Beatrice Ask har kommenterat hur regeringen ser på kritiken. Inslaget som sändes i Ekot 17.45 i går börjar 9.48 in i sändningen. Ekot med Justitieminister Beatrice Ask

I inslaget betonar Ask vikten av att förebygga att barn överhuvudtaget behöver misstänkas för brottslighet. Det instämmer jag naturligtvis i. De senaste åren har Barnombudsmannen också haft den sociala barnavården i fokus och lagt förslag till hur den kan förbättras. Men faktum kvarstår. Vad ska hända med de barn som trots allt misstänks för grova brott?

I det sammanhanget är jag oroad över tre saker: den explosionsartade ökningen av antalet häktade barn, bristerna i barnets rättssäkerhet och att häktesmiljön i nuläget är så nedbrytande att framtida återanpassning av barnet försvåras.

* Tredubblingen av häktade barn. Denna ökning sker trots att forskningen inte kan påvisa motsvarande ökning i barn- och ungdomskriminalitet och trots att lagstiftningen är tydlig (23§ LUL samt 24 kap 4§ RB) att den som inte har fyllt 18 år får häktas endast om det finns synnerliga skäl och att häktning enbart får ske om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas.

Ökningen sker också trots att Sverige får mycket skarp internationell MR-kritik och att barnkonventionen i artikel 37 ställer krav på att staterna enbart använder häktning som sista utväg och att det ska finnas effektiva barnanpassade alternativ. Något som alltså saknas i Sverige för de brottsmisstänkta barn över 15 år där det görs en bedömning att de måste frihetsberövas för att säkra förundersökningen.

Förslag till åtgärd: Regeringen måste begära uttömmande information från relevanta myndigheter om skälen till att så många barn placeras i häkte och varför restriktioner används i så hög utsträckning. Vi behöver helt enkelt fler fakta på bordet för att förstå vad ökningen beror på.

* Rättssäkerheten. Europarådets tortyrkommitté uppmärksammade Sverige på att barn i häkte inte informerats om sina rättigheter och att de blivit förhörda utan föräldrar, socialtjänst eller advokat närvarande. Jag har besökt häkten och mött barn som har upplevt detta och som inte heller vet om att de restriktioner barnet har kan överklagas. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg beskriver situationen som oacceptabel och något som samfundet också har påpekat.

Förslag till åtgärd: Varje polisarrest och häkte måste ha tydliga rutiner som säkerställer barnets rättsäkerhet, ex tillgång till advokat vid förhör. Barn bör också få tydlig information om sina rättigheter.

* Häktet är en nedbrytande och olämplig miljö för barn. Det svenska häktningssystemet är ovanligt i Västeuropa. Andra länder har restriktioner men de tillämpas inte så ofta eller är inte så omfattande eller så långvariga som i Sverige. Forskning visar att häktning med restriktioner är så psykiskt belastande att det orsakar depression och anpassningsstörning. Detta gäller för vuxna. För barn är åtgärderna så ingripande att Europarådets tortyrkommitté kallar isoleringen för "a draconian measure" i sin kritik av Sverige.

Detta i kombination med att många häkten inte klarar av att tillgodose de grundläggande rättigheter barn har enligt barnkonventionen är något som Sverige måste ta på allvar. Barn döms i normalfallet aldrig till fängelse - om den rättsliga prövningen visar att barnet är skyldig till det brott det misstänks för - utan till någon form av vård. I praktiken kommer tiden i häktet på grund av att den är så nedbrytande att riskera att minska chanserna att den framtida vården och återanpassningen blir framgångsrik.

Förslag till åtgärd: Regeringen måste ta initiativ till att utreda hur ett barnanpassat alternativ till de nuvarande häktena kan se ut. En sådan översyn måste också granska vilka restriktioner som ska få användas mot barn och hur negativa effekter av sådana ingrepp kan kompenseras.

Mobbad elev får fortfarande skulden

Glåporden haglade över pojken i fjärde klass: Dampunge, cp-unge, psykopat. När skolan skulle förklara situationen för Barn- och elevombudet vid Skolinspektionen löd skolans svar: "Han kan ha varit mer utsatt än andra. Men han råkade ut för icke-acceptabla handlingar på grund av sitt beteende".

Enligt skolan är det med andra ord pojkens eget fel att han blir mobbad.

En genomgång som Svenska Dagbladet gjort av alla anmälningar till Barn- och elevombudet under 2010 visar på ett tydligt mönster. I två av tre fall lägger skolan skulden på offret. Skolan vill att den som utsatts för mobbning också ska be om ursäkt eller ta gemensamt ansvar med mobbaren för den situation som uppstått.

Detta är en dubbel kränkning av de barn som drabbats. Att vara utsatt för mobbning i skolan är oerhört plågsamt. Många tusentals barn far fruktansvärt illa och känner stor oro för att gå till skolan. Om vuxna när de får kännedom om detta ingriper genom att ifrågasätta det drabbade barnet eller ännu värre genom att lägga skulden på det barn som blir plågat så är det naturligtvis förödande. De glåpord mobbarna kastar över barnet riskerar då att verkligen upplevas som sanna - det är mig det är fel på.

Det var ett viktigt steg framåt när lagstiftningen skärptes och Barn- och elevombudet infördes. Då tydliggjordes att skolan ska ha nolltolerans mot mobbning. Elever som drabbats fick också någonstans att vända sig för att kunna få upprättelse. Men det faktum att skadestånd utdömts i enbart 66 fall av 3215 anmälda visar att lagen behöver skärpas. De attityder skolorna ger uttryck för i SvD:s granskning visar också att mycket återstår att göra.

När Bengt Hansell på Ekot intervjuade mig i september 2004 då jag var Sverigechef på Rädda Barnen så konstaterade jag och Rädda Barnen redan då innan den nya lagstiftningen infördes att de flesta mobbade barn även i fortsättningen skulle bli utan ersättning och att lagstiftningen riskerade att bli tandlös. Nu visar utvärderingarna dessvärre att vi fick rätt.

Lagstiftningen måste skärpas. Eleverna har skolplikt och måste infinna sig i skolan. Då måste också skolhuvudmännen ha ett strikt ansvar för att se till att skolmiljön är trygg. Nolltolerans mot mobbning ska gälla inte bara i teorin utan också i elevernas verklighet.

Sorg och bestörtning

Jag har med stor sorg och bestörtning tagit del av rapporteringen från Norge. Det är ohyggligt att våld och terror avsiktligen har riktats mot barn och ungdomar. Jag känner starkt med alla anhöriga och drabbade.

Jag har varit i kontakt med min norska motsvarighet Reidar Hjermann som tillsammans med sina kollegor hos Barneombudet nu gör ett viktigt arbete.

Det är viktigare än någonsin att vi alla tillsammans kämpar för ett öppet och demokratiskt samhälle där barns och ungdomars mänskliga rättigheter respekteras.