Antalet häktade barn har mer än tredubblats sedan 1998. Trots skarp kritik från bland annat Europarådets tortyrkommitté kvarstår allvarliga brister vad gäller de häktade barnens rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Nu krävs att regeringen tar kritiken på allvar och agerar.
Det var några av huvudpunkterna i min artikel på DN-debatt i går. "Sveriges behandling av häktade barn oacceptabel"
Jag följer nu upp debattartikeln med att kalla Kriminalvården och Åklagarmyndigheten till myndighetsdialog med Barnombudsmannen senare i höst. Förutom att diskutera situationen för häktade barn ska jag också fråga vilka åtgärder de tänker vidta för att leva upp till de krav som ställs på alla myndigheter i och med den strategi för barnkonventionens genomförande som riksdagen antog ifjol.
Justitieminister Beatrice Ask har kommenterat hur regeringen ser på kritiken. Inslaget som sändes i Ekot 17.45 i går börjar 9.48 in i sändningen. Ekot med Justitieminister Beatrice Ask
I inslaget betonar Ask vikten av att förebygga att barn överhuvudtaget behöver misstänkas för brottslighet. Det instämmer jag naturligtvis i. De senaste åren har Barnombudsmannen också haft den sociala barnavården i fokus och lagt förslag till hur den kan förbättras. Men faktum kvarstår. Vad ska hända med de barn som trots allt misstänks för grova brott?
I det sammanhanget är jag oroad över tre saker: den explosionsartade ökningen av antalet häktade barn, bristerna i barnets rättssäkerhet och att häktesmiljön i nuläget är så nedbrytande att framtida återanpassning av barnet försvåras.
* Tredubblingen av häktade barn. Denna ökning sker trots att forskningen inte kan påvisa motsvarande ökning i barn- och ungdomskriminalitet och trots att lagstiftningen är tydlig (23§ LUL samt 24 kap 4§ RB) att den som inte har fyllt 18 år får häktas endast om det finns synnerliga skäl och att häktning enbart får ske om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas.
Ökningen sker också trots att Sverige får mycket skarp internationell MR-kritik och att barnkonventionen i artikel 37 ställer krav på att staterna enbart använder häktning som sista utväg och att det ska finnas effektiva barnanpassade alternativ. Något som alltså saknas i Sverige för de brottsmisstänkta barn över 15 år där det görs en bedömning att de måste frihetsberövas för att säkra förundersökningen.
Förslag till åtgärd: Regeringen måste begära uttömmande information från relevanta myndigheter om skälen till att så många barn placeras i häkte och varför restriktioner används i så hög utsträckning. Vi behöver helt enkelt fler fakta på bordet för att förstå vad ökningen beror på.
* Rättssäkerheten. Europarådets tortyrkommitté uppmärksammade Sverige på att barn i häkte inte informerats om sina rättigheter och att de blivit förhörda utan föräldrar, socialtjänst eller advokat närvarande. Jag har besökt häkten och mött barn som har upplevt detta och som inte heller vet om att de restriktioner barnet har kan överklagas. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg beskriver situationen som oacceptabel och något som samfundet också har påpekat.
Förslag till åtgärd: Varje polisarrest och häkte måste ha tydliga rutiner som säkerställer barnets rättsäkerhet, ex tillgång till advokat vid förhör. Barn bör också få tydlig information om sina rättigheter.
* Häktet är en nedbrytande och olämplig miljö för barn. Det svenska häktningssystemet är ovanligt i Västeuropa. Andra länder har restriktioner men de tillämpas inte så ofta eller är inte så omfattande eller så långvariga som i Sverige. Forskning visar att häktning med restriktioner är så psykiskt belastande att det orsakar depression och anpassningsstörning. Detta gäller för vuxna. För barn är åtgärderna så ingripande att Europarådets tortyrkommitté kallar isoleringen för "a draconian measure" i sin kritik av Sverige.
Detta i kombination med att många häkten inte klarar av att tillgodose de grundläggande rättigheter barn har enligt barnkonventionen är något som Sverige måste ta på allvar. Barn döms i normalfallet aldrig till fängelse - om den rättsliga prövningen visar att barnet är skyldig till det brott det misstänks för - utan till någon form av vård. I praktiken kommer tiden i häktet på grund av att den är så nedbrytande att riskera att minska chanserna att den framtida vården och återanpassningen blir framgångsrik.
Förslag till åtgärd: Regeringen måste ta initiativ till att utreda hur ett barnanpassat alternativ till de nuvarande häktena kan se ut. En sådan översyn måste också granska vilka restriktioner som ska få användas mot barn och hur negativa effekter av sådana ingrepp kan kompenseras.
tisdag 23 augusti 2011
tisdag 16 augusti 2011
Mobbad elev får fortfarande skulden
Glåporden haglade över pojken i fjärde klass: Dampunge, cp-unge, psykopat. När skolan skulle förklara situationen för Barn- och elevombudet vid Skolinspektionen löd skolans svar: "Han kan ha varit mer utsatt än andra. Men han råkade ut för icke-acceptabla handlingar på grund av sitt beteende".
Enligt skolan är det med andra ord pojkens eget fel att han blir mobbad.
En genomgång som Svenska Dagbladet gjort av alla anmälningar till Barn- och elevombudet under 2010 visar på ett tydligt mönster. I två av tre fall lägger skolan skulden på offret. Skolan vill att den som utsatts för mobbning också ska be om ursäkt eller ta gemensamt ansvar med mobbaren för den situation som uppstått.
Detta är en dubbel kränkning av de barn som drabbats. Att vara utsatt för mobbning i skolan är oerhört plågsamt. Många tusentals barn far fruktansvärt illa och känner stor oro för att gå till skolan. Om vuxna när de får kännedom om detta ingriper genom att ifrågasätta det drabbade barnet eller ännu värre genom att lägga skulden på det barn som blir plågat så är det naturligtvis förödande. De glåpord mobbarna kastar över barnet riskerar då att verkligen upplevas som sanna - det är mig det är fel på.
Det var ett viktigt steg framåt när lagstiftningen skärptes och Barn- och elevombudet infördes. Då tydliggjordes att skolan ska ha nolltolerans mot mobbning. Elever som drabbats fick också någonstans att vända sig för att kunna få upprättelse. Men det faktum att skadestånd utdömts i enbart 66 fall av 3215 anmälda visar att lagen behöver skärpas. De attityder skolorna ger uttryck för i SvD:s granskning visar också att mycket återstår att göra.
När Bengt Hansell på Ekot intervjuade mig i september 2004 då jag var Sverigechef på Rädda Barnen så konstaterade jag och Rädda Barnen redan då innan den nya lagstiftningen infördes att de flesta mobbade barn även i fortsättningen skulle bli utan ersättning och att lagstiftningen riskerade att bli tandlös. Nu visar utvärderingarna dessvärre att vi fick rätt.
Lagstiftningen måste skärpas. Eleverna har skolplikt och måste infinna sig i skolan. Då måste också skolhuvudmännen ha ett strikt ansvar för att se till att skolmiljön är trygg. Nolltolerans mot mobbning ska gälla inte bara i teorin utan också i elevernas verklighet.
Enligt skolan är det med andra ord pojkens eget fel att han blir mobbad.
En genomgång som Svenska Dagbladet gjort av alla anmälningar till Barn- och elevombudet under 2010 visar på ett tydligt mönster. I två av tre fall lägger skolan skulden på offret. Skolan vill att den som utsatts för mobbning också ska be om ursäkt eller ta gemensamt ansvar med mobbaren för den situation som uppstått.
Detta är en dubbel kränkning av de barn som drabbats. Att vara utsatt för mobbning i skolan är oerhört plågsamt. Många tusentals barn far fruktansvärt illa och känner stor oro för att gå till skolan. Om vuxna när de får kännedom om detta ingriper genom att ifrågasätta det drabbade barnet eller ännu värre genom att lägga skulden på det barn som blir plågat så är det naturligtvis förödande. De glåpord mobbarna kastar över barnet riskerar då att verkligen upplevas som sanna - det är mig det är fel på.
Det var ett viktigt steg framåt när lagstiftningen skärptes och Barn- och elevombudet infördes. Då tydliggjordes att skolan ska ha nolltolerans mot mobbning. Elever som drabbats fick också någonstans att vända sig för att kunna få upprättelse. Men det faktum att skadestånd utdömts i enbart 66 fall av 3215 anmälda visar att lagen behöver skärpas. De attityder skolorna ger uttryck för i SvD:s granskning visar också att mycket återstår att göra.
När Bengt Hansell på Ekot intervjuade mig i september 2004 då jag var Sverigechef på Rädda Barnen så konstaterade jag och Rädda Barnen redan då innan den nya lagstiftningen infördes att de flesta mobbade barn även i fortsättningen skulle bli utan ersättning och att lagstiftningen riskerade att bli tandlös. Nu visar utvärderingarna dessvärre att vi fick rätt.
Lagstiftningen måste skärpas. Eleverna har skolplikt och måste infinna sig i skolan. Då måste också skolhuvudmännen ha ett strikt ansvar för att se till att skolmiljön är trygg. Nolltolerans mot mobbning ska gälla inte bara i teorin utan också i elevernas verklighet.
söndag 24 juli 2011
Sorg och bestörtning
Jag har med stor sorg och bestörtning tagit del av rapporteringen från Norge. Det är ohyggligt att våld och terror avsiktligen har riktats mot barn och ungdomar. Jag känner starkt med alla anhöriga och drabbade.
Jag har varit i kontakt med min norska motsvarighet Reidar Hjermann som tillsammans med sina kollegor hos Barneombudet nu gör ett viktigt arbete.
Det är viktigare än någonsin att vi alla tillsammans kämpar för ett öppet och demokratiskt samhälle där barns och ungdomars mänskliga rättigheter respekteras.
Jag har varit i kontakt med min norska motsvarighet Reidar Hjermann som tillsammans med sina kollegor hos Barneombudet nu gör ett viktigt arbete.
Det är viktigare än någonsin att vi alla tillsammans kämpar för ett öppet och demokratiskt samhälle där barns och ungdomars mänskliga rättigheter respekteras.
söndag 15 maj 2011
Vad lär vi oss av barnen som samhället svek?
Vanvårdsutredningen borde vara obligatorisk läsning för beslutsfattare i den sociala barnavården. Ingen hörde deras röster som barn när de utsattes för våld, övergrepp och försummelser. Det offentliga ingrep för att skydda dem som barn men resultatet blev motsatsen, en katastrof.
Om detta må vi berätta - och dra slutsatser.
I dag är sista dagen att ge synpunkter på hur de drabbade ska kunna få någon form av upprättelse. En viktig del av detta är också att titta framåt. Att göra allt vad vi förmår för att inte upprepa historiska misstag och göra samhällsvården av i dag betydligt säkrare.
Barnombudsmannens remissvar på Upprättelseutredningen (Barnen som samhället svek, SOU2011:9) kommer att publiceras på vår webb i helhet imorgon. Men jag kan redan nu avslöja att vi på några punkter vill gå lite längre:
* Barnombudsmannen vill att de som drabbats av övergrepp eller försummelser i den sociala barnavården även efter 1980 fram till i dag bör ha rätt till ersättning om de uppfyller kraven.
* Barnombudsmannen vill att de barn som i nutid drabbas av övergrepp eller försummelser i den sociala barnavården ska kunna kräva kompensation och upprättelse med stöd av ett oberoende ombud för barn placerade i samhällsvård. Inrättandet av en sådan funktion skulle innebära att Sverige efterlever rekommendationen från FN:s barnrättskommitté om att ge placerade barn och ungdomar adekvat rättslig ställning.
* Barnombudsmannen håller med utredningen om att lagstiftningen måste ses över för att säkra placerade barns rättigheter. Det handlar - anser Barnombudsmannen - bland annat om att säkerställa rätten till utbildning, hälsovård, adekvat behandling och rätten till information om sina mänskliga rättigheter.
* Barnombudsmannen anser att det måste finnas ett kvalitetsbegrepp i tillståndsgivningen som styr HVB (hem för vård eller boende).
* Barnombudsmannen anser att det ska vara en lagstadgad skyldighet att erbjuda barn och unga enskilda samtal samt att de ska ha rätt att byta socialsekreterare om kontakten inte fungerar.
I Barnombusdmannens remissvar påminner vi också om den slutsats som utredaren i Vanvårdsutredningen, Göran Johansson, betonade i utredningens sammanfattning:
Barnombudsmannen har stora förhoppningar om att riksdag och regering har dragit lärdom.
Om detta må vi berätta - och dra slutsatser.
I dag är sista dagen att ge synpunkter på hur de drabbade ska kunna få någon form av upprättelse. En viktig del av detta är också att titta framåt. Att göra allt vad vi förmår för att inte upprepa historiska misstag och göra samhällsvården av i dag betydligt säkrare.
Barnombudsmannens remissvar på Upprättelseutredningen (Barnen som samhället svek, SOU2011:9) kommer att publiceras på vår webb i helhet imorgon. Men jag kan redan nu avslöja att vi på några punkter vill gå lite längre:
* Barnombudsmannen vill att de som drabbats av övergrepp eller försummelser i den sociala barnavården även efter 1980 fram till i dag bör ha rätt till ersättning om de uppfyller kraven.
* Barnombudsmannen vill att de barn som i nutid drabbas av övergrepp eller försummelser i den sociala barnavården ska kunna kräva kompensation och upprättelse med stöd av ett oberoende ombud för barn placerade i samhällsvård. Inrättandet av en sådan funktion skulle innebära att Sverige efterlever rekommendationen från FN:s barnrättskommitté om att ge placerade barn och ungdomar adekvat rättslig ställning.
* Barnombudsmannen håller med utredningen om att lagstiftningen måste ses över för att säkra placerade barns rättigheter. Det handlar - anser Barnombudsmannen - bland annat om att säkerställa rätten till utbildning, hälsovård, adekvat behandling och rätten till information om sina mänskliga rättigheter.
* Barnombudsmannen anser att det måste finnas ett kvalitetsbegrepp i tillståndsgivningen som styr HVB (hem för vård eller boende).
* Barnombudsmannen anser att det ska vara en lagstadgad skyldighet att erbjuda barn och unga enskilda samtal samt att de ska ha rätt att byta socialsekreterare om kontakten inte fungerar.
I Barnombusdmannens remissvar påminner vi också om den slutsats som utredaren i Vanvårdsutredningen, Göran Johansson, betonade i utredningens sammanfattning:
"Tidigare har utredningen visat att lagar, föreskrifter och råd på området under många decennier varit tillfyllest, men de har inte följts av den sociala barnavården. Den bristande efterlevnaden har inte heller lett till några sanktioner. Vad talar för att kommunerna nu, helt plötsligt, skulle prioritera säkerheten för de samhällsvårdade barnen.
Det bör införas sanktioner som gör det kännbart för tjänstemän och politiker att äventyra säkerheten för samhällsvårdade barn."
Barnombudsmannen har stora förhoppningar om att riksdag och regering har dragit lärdom.
torsdag 12 maj 2011
Skolfråga av stor betydelse
I går presenterade Barnombudsmannen hur landets samtliga socialnämnder följer upp de omhändertagna barnens rätt till utbildning. Vår undersökning visar på mycket stora brister. Bara var tredje socialnämnd har fattat beslut om hur de barn som är omhändertagna och placerade i social barnavård ska få den utbildning de har rätt till. Det är mycket bekymmersamt. Social forskning visar att utbildning är den faktor som har störst betydelse för de omhändertagna barnens framtidsutsikter. De få kommuner som på allvar engagerar sig och noga följer upp utbildningen för de barn som är omhändertagna har också kunnat notera betydande framgångar. Avgörande i exempelvis SkolFam i Helsingborg - som nått häpnadsväckande resultat - har varit tydliga och höga förväntningar, positivt stöd och noll negativ feedback till de barn det handlar om.
I går fick Barnombudsmannen dock inga frågor från riksmedia om de placerade barnens skolgång. Inte heller gjorde någon rikspolitiker utspel kring detta. Som vanligt är detta - en fråga av verkligt stor betydelse för 20 000 barn - helt i skymundan.
Uppmärksamheten riktades denna gång istället till frågan om ogiltig frånvaro ska skrivas in i terminsbetygen. Barnombudsmannen är positiv till flera delar av det förslag som presenteras. Bland annat tycker vi att det är allvarligt att skolor inte alltid följer upp frånvaro. Ogiltig frånvaro kräver omedelbara reaktioner. Dessa kan inte vänta till terminens slut utan ska ske i direkt anslutning till frånvaron.
Däremot har vi avvisat tanken på att uppgifterna ska föras in i betygen. Det är en åtgärd som knappast har någon positiv effekt på de barn som har stor ogiltig frånvaro.
Jag har träffat flera av de barn saken gäller och det har varit svåra samtal med mycket tårar. Min erfarenhet är att barn som inte är i skolan under lång tid ofta känner stor otrygghet antingen på grund av mobbning i skolan eller för att man inte får det stöd man behöver på grund av en funktionsnedsättning. Exempelvis är frånvaron mycket hög bland barn med neuropsykiatriska diagnoser. Detta är givetvis helt oacceptabelt och det kräver skarpa åtgärder. Men ansvaret ska läggas på rätt ställe. Det är skolhuvudmannen och skolledaren som har ansvar för att omedelbart följa upp frånvaro och sätta in tuffa åtgärder mot frånvarons orsaker. Dessa barn behöver inte få ytterligare ett kvitto vid terminens slut på sitt utanförskap. Vägen tillbaka till skolan blir knappast heller kortare.
I går fick Barnombudsmannen dock inga frågor från riksmedia om de placerade barnens skolgång. Inte heller gjorde någon rikspolitiker utspel kring detta. Som vanligt är detta - en fråga av verkligt stor betydelse för 20 000 barn - helt i skymundan.
Uppmärksamheten riktades denna gång istället till frågan om ogiltig frånvaro ska skrivas in i terminsbetygen. Barnombudsmannen är positiv till flera delar av det förslag som presenteras. Bland annat tycker vi att det är allvarligt att skolor inte alltid följer upp frånvaro. Ogiltig frånvaro kräver omedelbara reaktioner. Dessa kan inte vänta till terminens slut utan ska ske i direkt anslutning till frånvaron.
Däremot har vi avvisat tanken på att uppgifterna ska föras in i betygen. Det är en åtgärd som knappast har någon positiv effekt på de barn som har stor ogiltig frånvaro.
Jag har träffat flera av de barn saken gäller och det har varit svåra samtal med mycket tårar. Min erfarenhet är att barn som inte är i skolan under lång tid ofta känner stor otrygghet antingen på grund av mobbning i skolan eller för att man inte får det stöd man behöver på grund av en funktionsnedsättning. Exempelvis är frånvaron mycket hög bland barn med neuropsykiatriska diagnoser. Detta är givetvis helt oacceptabelt och det kräver skarpa åtgärder. Men ansvaret ska läggas på rätt ställe. Det är skolhuvudmannen och skolledaren som har ansvar för att omedelbart följa upp frånvaro och sätta in tuffa åtgärder mot frånvarons orsaker. Dessa barn behöver inte få ytterligare ett kvitto vid terminens slut på sitt utanförskap. Vägen tillbaka till skolan blir knappast heller kortare.
torsdag 28 april 2011
Hur skyddar vi barnen mot övergrepp?
Patrik Sjöberg och Yannick Tregaro har gjort en viktig insats genom att berätta om hur de utsattes för sexuella övergrepp som barn. Deras berättelse visar hur svårt ett utsatt barn har att be om hjälp och hur man som barn ofta drabbas av skuld- och skamkänslor. Genom att förebilder inom idrottsrörelsen lyfter på locket och startar debatten får de barn som är utsatta i dag hjälp att förstå att man som barn är utsatt för ett brott där den vuxne alltid bär ansvaret.
Under 2009 anmäldes omkring 4500 fall av sexualbrott mot barn under 15 år. Det finns ett stort mörkertal vad gäller sexuella övergrepp mot barn. I undersökningar där unga vuxna tillfrågats framkommer att mer än hälften av alla övergrepp aldrig blir kända för omvärlden. Det som Patrik Sjöberg och Yannick Tregaro vittnar om - hur man som utsatt förtränger och skjuter undan det som hänt - är alltså en mycket vanlig reaktion.
För några år sedan publicerade psykoterapeuten Christina Back och överläkaren Carl Göran Svedin en studie där ca 30 barn som utsatts för dokumenterade övergrepp in i det längsta valde att inte berätta. I boken som riktar sig till professionella inom socialtjänst, rättsväsendet, terapeuter och pedagoger som arbetar med barn i utsatta situationer ges en del svar på varför barn behåller det svåra för sig själva och vad som krävs för att barn ska våga berätta och be om hjälp.
Centralt är barnets känsla av skuld och skam. Det är därför så oerhört viktigt att ge barn i allmänhet och i synnerhet barn som är i utsatta situationer stöd i att förstå att skulden och ansvaret helt ligger hos den vuxne förövaren. Barn måste tidigt få veta vilka rättigheter man har och var man kan söka hjälp och stöd om man behöver.
Barnombudsmannen har lyft fram några viktiga förslag till förändringar:
* Barn måste känna till sina rättigheter. Barnrättskommittén i Genève har kritiserat Sverige för att barn inte får kunskap om sina rättigheter i skolan. Det är en viktig skyddsfaktor och det är inte okej att bara var fjärde barn känner till att barn har rättigheter.
* Barn måste veta vart de kan vända sig om de är utsatta. Bris-hjälplinje måste bli mer känd bland barn och organisationen behöver resurser för att kunna öka öppethållandet.
* Idrottsrörelsen måste ha tydlig policy som får genomslag också lokalt. Det pågår ett ambitiöst och bra arbete inom Riksidrottsförbundet. Det är viktigt att den nya policy som har utarbetats, bland annat i dialog med Barnombudsmannen, får betydelse och används även av en lokal förening på den lilla orten. Viktiga frågor för varje förening att tänka på är vem är ansvarig i föreningen? Vet tränare/ledare hur de ska agera vid misstanke om att barn far illa i föreningen? Hur informerar man barn och unga om rättigheter/skydd mot våld och övergrepp? Hur ska man agera när ett barn har drabbats?
Under 2009 anmäldes omkring 4500 fall av sexualbrott mot barn under 15 år. Det finns ett stort mörkertal vad gäller sexuella övergrepp mot barn. I undersökningar där unga vuxna tillfrågats framkommer att mer än hälften av alla övergrepp aldrig blir kända för omvärlden. Det som Patrik Sjöberg och Yannick Tregaro vittnar om - hur man som utsatt förtränger och skjuter undan det som hänt - är alltså en mycket vanlig reaktion.
För några år sedan publicerade psykoterapeuten Christina Back och överläkaren Carl Göran Svedin en studie där ca 30 barn som utsatts för dokumenterade övergrepp in i det längsta valde att inte berätta. I boken som riktar sig till professionella inom socialtjänst, rättsväsendet, terapeuter och pedagoger som arbetar med barn i utsatta situationer ges en del svar på varför barn behåller det svåra för sig själva och vad som krävs för att barn ska våga berätta och be om hjälp.
Centralt är barnets känsla av skuld och skam. Det är därför så oerhört viktigt att ge barn i allmänhet och i synnerhet barn som är i utsatta situationer stöd i att förstå att skulden och ansvaret helt ligger hos den vuxne förövaren. Barn måste tidigt få veta vilka rättigheter man har och var man kan söka hjälp och stöd om man behöver.
Barnombudsmannen har lyft fram några viktiga förslag till förändringar:
* Barn måste känna till sina rättigheter. Barnrättskommittén i Genève har kritiserat Sverige för att barn inte får kunskap om sina rättigheter i skolan. Det är en viktig skyddsfaktor och det är inte okej att bara var fjärde barn känner till att barn har rättigheter.
* Barn måste veta vart de kan vända sig om de är utsatta. Bris-hjälplinje måste bli mer känd bland barn och organisationen behöver resurser för att kunna öka öppethållandet.
* Idrottsrörelsen måste ha tydlig policy som får genomslag också lokalt. Det pågår ett ambitiöst och bra arbete inom Riksidrottsförbundet. Det är viktigt att den nya policy som har utarbetats, bland annat i dialog med Barnombudsmannen, får betydelse och används även av en lokal förening på den lilla orten. Viktiga frågor för varje förening att tänka på är vem är ansvarig i föreningen? Vet tränare/ledare hur de ska agera vid misstanke om att barn far illa i föreningen? Hur informerar man barn och unga om rättigheter/skydd mot våld och övergrepp? Hur ska man agera när ett barn har drabbats?
fredag 15 april 2011
Lex Sarah i förskolan
Förskolan är oftast en trygg och bra plats för barnen. Men vad händer när det inte är fallet? Vem har insyn och vem uppmärksammar och åtgärdar i så fall bristerna? Under det senaste året har flera reportage avslöjat missförhållanden i förskolan. Mest uppmärksammat blev Rapports granskning som visade att flera kommuner inte alltid tar sitt tillsynsansvar på allvar.
I artikel 3 i barnkonventionen framgår att konventionsstaterna ska säkerställa att institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för vård eller skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, personalens antal, och lämplighet samt behörig tillsyn.
Barnkonventionen ställer med andra ord krav. I dag tas förhoppningsvis ett viktigt steg i rätt riktning för att öka säkerheten även för de små barnen som inte själva har så lätt att göra sina röster hörda. Vid lunchtid överlämnar Utredningen om Skyldighet att anmäla missförhållanden inom skolväsendet, förskoleverksamheten och skolbarnomsorgen (U 2010:03) sitt betänkande till utbildningsminister Jan Björklund. Mycket talar för att utredningen innehåller förslag som innebär att Lex Sarah även gäller i förskolans värld.
Det välkomnar jag i så fall. Men det räcker inte. I samband med den nya skollagen föreslog Barnombudsmannen ansvaret för barnens säkerhet skulle förtydligas. Även Skolinspektionen riktade kritik mot otydligheten vad gäller barnens arbetsmiljö. Regeringen lyssnade till viss del på denna kritik och i den nya skollagen som gäller från juli 2011 så har följande lydelse förts in:
"8 § Huvudmannen ska se till att barngrupperna har en lämplig sammansättning och storlek och att barnen även i övrigt erbjuds en god miljö."
Det är inte helt klart vad god miljö inbegriper.
Om Sverige ska leva upp till barnkonventionens krav får det inte råda några tvivel om att myndigheter som ansvarar för tillsyn också måste följa upp att barnens arbetsmiljö och säkerhet är tillfredsställande. Det måste gälla även när kommunerna utövar tillsyn över fristående förskolor. Och det måste inbegripas i den tillsyn som Statens skolinspektion har över att kommunernas tillsynsarbete fungerar. Barnombudsmannen anser också att Skolinspektionen ska utöva tillsyn även över fristående förskolor, inte enbart kommunala som nu är fallet. Det finns inget skäl att undanta delar av förskoleverksamheten från statlig tillsyn, i synnerhet inte när kraven på ett fullgott pedagogiskt innehåll också växer i förskolan.
I artikel 3 i barnkonventionen framgår att konventionsstaterna ska säkerställa att institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för vård eller skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, personalens antal, och lämplighet samt behörig tillsyn.
Barnkonventionen ställer med andra ord krav. I dag tas förhoppningsvis ett viktigt steg i rätt riktning för att öka säkerheten även för de små barnen som inte själva har så lätt att göra sina röster hörda. Vid lunchtid överlämnar Utredningen om Skyldighet att anmäla missförhållanden inom skolväsendet, förskoleverksamheten och skolbarnomsorgen (U 2010:03) sitt betänkande till utbildningsminister Jan Björklund. Mycket talar för att utredningen innehåller förslag som innebär att Lex Sarah även gäller i förskolans värld.
Det välkomnar jag i så fall. Men det räcker inte. I samband med den nya skollagen föreslog Barnombudsmannen ansvaret för barnens säkerhet skulle förtydligas. Även Skolinspektionen riktade kritik mot otydligheten vad gäller barnens arbetsmiljö. Regeringen lyssnade till viss del på denna kritik och i den nya skollagen som gäller från juli 2011 så har följande lydelse förts in:
"8 § Huvudmannen ska se till att barngrupperna har en lämplig sammansättning och storlek och att barnen även i övrigt erbjuds en god miljö."
Det är inte helt klart vad god miljö inbegriper.
Om Sverige ska leva upp till barnkonventionens krav får det inte råda några tvivel om att myndigheter som ansvarar för tillsyn också måste följa upp att barnens arbetsmiljö och säkerhet är tillfredsställande. Det måste gälla även när kommunerna utövar tillsyn över fristående förskolor. Och det måste inbegripas i den tillsyn som Statens skolinspektion har över att kommunernas tillsynsarbete fungerar. Barnombudsmannen anser också att Skolinspektionen ska utöva tillsyn även över fristående förskolor, inte enbart kommunala som nu är fallet. Det finns inget skäl att undanta delar av förskoleverksamheten från statlig tillsyn, i synnerhet inte när kraven på ett fullgott pedagogiskt innehåll också växer i förskolan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)