I morse deltog jag i ett informationsmöte för personalen inom specialisttandvården i Stockholm. Mötet handlade om tandvårdens anmälningsplikt vad gäller barn som far illa. Tandvården träffar nästan alla barn. Och de barn som inte kommer till tandvården bör man särskilt uppmärksamma. Sammantaget betyder det att tandvården följer barnen från 3 års åldern tills de blir vuxna.
Ofta glöms tandläkarna bort när lokala, regionala och nationella samverkansteam bildas för att planera insatser kring barn som far illa. Det är synd. Tandläkaren kan spela en nyckelroll. Mycket av det våld som drabbar barn kan upptäckas av tandläkaren. Barnens skador hamnar ofta i regionen från axlarna och uppåt. Mycket dålig tandstatus och massiva kariesangrepp kan också vara en tydlig indikation på omsorgssvikt, något som också ska anmälas.
Vid mötet i dag deltog också företrädare från sjukvården och socialtjänsten. En omedelbar åtgärd blev att inkludera tandläkarna i samverkansarbetet kring barn som far illa. Som barnombudsman har jag tidigare tillsammans med mina nordiska kollegor uppmärksammat hur viktigt det är att tandvården inkluderas och att tandläkare vet hur de ska agera vid misstanke om att barn far illa. Jag kommer att återkomma till frågan under 2010.
tisdag 8 december 2009
fredag 4 december 2009
Skolsatsning för barn i familjehem
I går besökte jag Helsingborg för att lära mig mer om hur skola och socialförvaltning samverkar för att ge ett bättre stöd till barn i familjehem. Det var fantastiskt roligt att möta stolta och engagerade kommunanställda. Psykologer, specialpedagoger och socialarbetare arbetar sida vid sida och uppnår tillsammans med lärare, familjehemsföräldrar och inte minst barnen själva häpnadsväckande goda resultat.
Det är knappast någon nyhet att barn som har haft en tuff start i livet och där samhället har blivit tvungen att ingripa och placera barnen inte alltid har strålande framtidsutsikter. Forskningen visar tydligt på kraftigt förhöjda risker för de här barnen att få mycket dåliga skolresultat och en väsentligt lägre utbildningsnivå. Riskerna är också betydligt större för att barnen senare i livet drabbas av missbruk, sjukdom och arbetslöshet.
När samhället omhändertar ett barn tar man på sig ett oerhört stort ansvar. Peter Danielsson som är kommunstyrelsens ordförande i Helsingborg skriver i ett brev om hur han ser på kommunens ansvar:
Jag kan bara instämma. Och de mycket goda resultat som Helsingborg har uppnått talar för sig själva. Två år efter skolsatsningen visar eleverna en signifikant högre kognitiv prestationsförmåga. Läshastigheten och medelvärdena i nästan alla pedagogiska tester har förbättrats. Relationer med andra har också förbättrats.
Barn som tidigare ofta vantrivdes i skolan och ibland upplevdes som mycket störande i klassrummet trivs nu istället och är på plats långt innan lektionerna ska börja.
Nu sprids Helsingborgs-modellen till fler kommuner. Som barnombudsman har jag i vårt remissvar på den nya skollagen föreslagit att alla barn som placeras ska ha rätt till samma typ av stöd oavsett var i Sverige de råkar bo.
Läs mer om mitt besök i Helsingborg
Det är knappast någon nyhet att barn som har haft en tuff start i livet och där samhället har blivit tvungen att ingripa och placera barnen inte alltid har strålande framtidsutsikter. Forskningen visar tydligt på kraftigt förhöjda risker för de här barnen att få mycket dåliga skolresultat och en väsentligt lägre utbildningsnivå. Riskerna är också betydligt större för att barnen senare i livet drabbas av missbruk, sjukdom och arbetslöshet.
När samhället omhändertar ett barn tar man på sig ett oerhört stort ansvar. Peter Danielsson som är kommunstyrelsens ordförande i Helsingborg skriver i ett brev om hur han ser på kommunens ansvar:
"Vid en familjehemsplacering tar samhället över ansvaret för barnets utveckling. Det innebär ett ansvar för att ge honom eller henne samma chanser i livet som vilken förälder som helst skulle ge sitt barn. Utbildning är den faktor som är allra viktigast för hur det går för barnet senare i livet, och det är också en faktor som är möjlig att påverka."
Jag kan bara instämma. Och de mycket goda resultat som Helsingborg har uppnått talar för sig själva. Två år efter skolsatsningen visar eleverna en signifikant högre kognitiv prestationsförmåga. Läshastigheten och medelvärdena i nästan alla pedagogiska tester har förbättrats. Relationer med andra har också förbättrats.
Barn som tidigare ofta vantrivdes i skolan och ibland upplevdes som mycket störande i klassrummet trivs nu istället och är på plats långt innan lektionerna ska börja.
Nu sprids Helsingborgs-modellen till fler kommuner. Som barnombudsman har jag i vårt remissvar på den nya skollagen föreslagit att alla barn som placeras ska ha rätt till samma typ av stöd oavsett var i Sverige de råkar bo.
Läs mer om mitt besök i Helsingborg
tisdag 1 december 2009
Dialog med Sveriges Television
I går kväll hade Eva Hamilton, VD på Sveriges Television, bjudit in Barnombudsmannen och en rad barnrättsorganisationer för att diskutera barn i media. Bakgrunden är den kritik jag och andra har riktat mot bristande etik när barn i svåra situationer har exponerats på ett sätt som inte är till barnets bästa, bland annat i SVT.
Jag tycker att diskussionen blev bra. Vi kanske inte är överens i alla delar, men det var ändå ett konstruktivt samtal och jag tycker att SVT ska ha en eloge för att man vill problematisera frågan. Ibland kan avvägningarna vara svåra. Det är viktigt att barn får komma till tals men det är också viktigt att barn som har det svårt inte får det ännu svårare på grund av exponering i tv.
Mot den bakgrunden är det viktigt att föra samtalet om barn i media. Det finns inget enkelt facit, någon mall, att applicera. Rätt bedömning kan bara göras om journalister är medvetna om de risker som finns och genom att kombinera barnkonventionen med god journalistisk etik. Därför välkomnar jag att SVT är öppna för att fortsätta diskussionen om barn i media i ett mera publikt sammanhang lite längre fram i tiden.
Personligen är jag övertygad om att mycket vore vunnet om de svenska journalisterna kunde följa sina norska kollegors exempel och föra in skrivningar om barn i de etiska reglerna för journalister. I dag finns inte barn omnämnda trots att barnkonventionen är tydlig med att barn har särskilda skyddsbehov. Journalister bör göra särskilda överväganden både vad gäller arbetssättet, dvs hur intervjuer genomförs men också vad gäller de överväganden som krävs inför själva publiceringsbeslutet.
I tillägg till detta måste också granskningsnämndens regelverk ses över. Frågor om etiska övertramp måste kunna prövas där utan att vårdnadshavarnas godkännande krävs. De nuvarande reglerna gör det i praktiken omöjligt för nämnden att pröva program där barn riskerar skadlig exponering på grund av att föräldrarna önskar att barnet medverkar.
Jag tycker att diskussionen blev bra. Vi kanske inte är överens i alla delar, men det var ändå ett konstruktivt samtal och jag tycker att SVT ska ha en eloge för att man vill problematisera frågan. Ibland kan avvägningarna vara svåra. Det är viktigt att barn får komma till tals men det är också viktigt att barn som har det svårt inte får det ännu svårare på grund av exponering i tv.
Mot den bakgrunden är det viktigt att föra samtalet om barn i media. Det finns inget enkelt facit, någon mall, att applicera. Rätt bedömning kan bara göras om journalister är medvetna om de risker som finns och genom att kombinera barnkonventionen med god journalistisk etik. Därför välkomnar jag att SVT är öppna för att fortsätta diskussionen om barn i media i ett mera publikt sammanhang lite längre fram i tiden.
Personligen är jag övertygad om att mycket vore vunnet om de svenska journalisterna kunde följa sina norska kollegors exempel och föra in skrivningar om barn i de etiska reglerna för journalister. I dag finns inte barn omnämnda trots att barnkonventionen är tydlig med att barn har särskilda skyddsbehov. Journalister bör göra särskilda överväganden både vad gäller arbetssättet, dvs hur intervjuer genomförs men också vad gäller de överväganden som krävs inför själva publiceringsbeslutet.
I tillägg till detta måste också granskningsnämndens regelverk ses över. Frågor om etiska övertramp måste kunna prövas där utan att vårdnadshavarnas godkännande krävs. De nuvarande reglerna gör det i praktiken omöjligt för nämnden att pröva program där barn riskerar skadlig exponering på grund av att föräldrarna önskar att barnet medverkar.
måndag 30 november 2009
Missförhållanden på behandlingshem
I morse medverkade jag i P1 morgon för att diskutera missförhållanden på behandlingshem för barn och unga. Bakgrunden är P1-programmet Kaliber som igår berättade om situationen på ett behandlingshem i Halland. I reportaget vittnade tidigare anställda samt elever på hemmet om kränkningar, glåpord och bestraffningar.
Jag vet förstås inte vad som har hänt exakt på just det här HVB-hemmet. Jag utgår från att tillsynsmyndigheterna gör en noggrann uppföljning där barn och ungdomar verkligen får komma till tals. I P1 morgon kommenterade jag det vi vet generellt om HVB-hem där en omfattande granskning presenterades i våras av Socialstyrelsen och länsstyrelserna. Den granskningen visade att säkerheten och tryggheten var otillräcklig för barnen i en tredjedel av hemmen. Barnen var otillräckligt skyddade mot övergrepp från personal, andra barn och besökare. Den slutsats som Socialstyrelsen drog var att i 40 procent av de undersökta HVB-hemmen måste dokumentationen förbättras för att säkerställa rättssäkerhet, transparens och effektiviteten i de behandlingsmetoder som används.
Professor Kjell Hansson vid Socialhögskolan i Lund som särskilt fördjupat sig i behandlingsmetoder menar att vi vet väldigt lite om vilken vård som används på HVB-hemmen. Det är både oacceptabelt och allvarligt. Vi talar ändå om barn och ungdomar som samhället har omhändertagit. Det är ett stort ansvar och ett stort ingripande. Barnen och även deras vårdnadshavare har rätt att kräva att den vård som ges är beprövad, utvärderad och att den ger resultat.
Från årsskiftet tar Socialstyrelsen över tillsynen från länsstyrelserna. Det ställer stora krav på en förstärkt och nationellt sammanhållen tillsyn. Barnen måste komma till tals bättre. Det är viktigt att barnen får kunskap om sina rättigheter och att de vet vart de kan vända sig om de känner sig illa behandlade. Jag anser att det vore mycket vunnet om Socialstyrelsen hade en särskild ombudsfunktion kopplad till tillsynen dit placerade barn och unga kunde vända sig för att få råd och stöd.
En annan viktig åtgärd är förstås att det ställs tydliga krav på de behandlingshem som ska tillsynas. Det duger inte att hemmen själva får definiera målen för god kvalitet i den verksamhet som de önskar bedriva. Det måste finnas en tydlig kravprofil i vad beställarna, kommunerna, önskar uppnå med behandlingen. Det krävs också en tydlig uppföljning i vilka metoder som används och en utvärdering på nationell nivå i vilka metoder som leder till att barnet får det stöd som barnet har rätt att kräva. En självklar utgångspunkt är då exempelvis att barnen får tillgång till god utbildning och åtgärder som förbättrar barnets hälsa.
Lyssna gärna på P1 morgon här
Jag vet förstås inte vad som har hänt exakt på just det här HVB-hemmet. Jag utgår från att tillsynsmyndigheterna gör en noggrann uppföljning där barn och ungdomar verkligen får komma till tals. I P1 morgon kommenterade jag det vi vet generellt om HVB-hem där en omfattande granskning presenterades i våras av Socialstyrelsen och länsstyrelserna. Den granskningen visade att säkerheten och tryggheten var otillräcklig för barnen i en tredjedel av hemmen. Barnen var otillräckligt skyddade mot övergrepp från personal, andra barn och besökare. Den slutsats som Socialstyrelsen drog var att i 40 procent av de undersökta HVB-hemmen måste dokumentationen förbättras för att säkerställa rättssäkerhet, transparens och effektiviteten i de behandlingsmetoder som används.
Professor Kjell Hansson vid Socialhögskolan i Lund som särskilt fördjupat sig i behandlingsmetoder menar att vi vet väldigt lite om vilken vård som används på HVB-hemmen. Det är både oacceptabelt och allvarligt. Vi talar ändå om barn och ungdomar som samhället har omhändertagit. Det är ett stort ansvar och ett stort ingripande. Barnen och även deras vårdnadshavare har rätt att kräva att den vård som ges är beprövad, utvärderad och att den ger resultat.
Från årsskiftet tar Socialstyrelsen över tillsynen från länsstyrelserna. Det ställer stora krav på en förstärkt och nationellt sammanhållen tillsyn. Barnen måste komma till tals bättre. Det är viktigt att barnen får kunskap om sina rättigheter och att de vet vart de kan vända sig om de känner sig illa behandlade. Jag anser att det vore mycket vunnet om Socialstyrelsen hade en särskild ombudsfunktion kopplad till tillsynen dit placerade barn och unga kunde vända sig för att få råd och stöd.
En annan viktig åtgärd är förstås att det ställs tydliga krav på de behandlingshem som ska tillsynas. Det duger inte att hemmen själva får definiera målen för god kvalitet i den verksamhet som de önskar bedriva. Det måste finnas en tydlig kravprofil i vad beställarna, kommunerna, önskar uppnå med behandlingen. Det krävs också en tydlig uppföljning i vilka metoder som används och en utvärdering på nationell nivå i vilka metoder som leder till att barnet får det stöd som barnet har rätt att kräva. En självklar utgångspunkt är då exempelvis att barnen får tillgång till god utbildning och åtgärder som förbättrar barnets hälsa.
Lyssna gärna på P1 morgon här
fredag 20 november 2009
Barnkonventionen 20 år: att leva som man lär
Jag är precis tillbaka på kontoret efter en intensiv dag. Först diskussion i TV4s morgonsoffa om barnkonventionen tillsammans med Malin Alfvén och Leo Razzak och därefter en heldag på nätverket för barnkonventionens hearing med regeringsföreträdare.
Ett hundratal barn från hela landet hade samlats i riksdagen för att fråga ut regeringen. Barnen hade förberett sig väl. Tyvärr var det endast Maria Larsson från regeringen som kom till utfrågningen. Inför en fullsatt förstakammarsal svarade hon utförligt och noga på frågor om alla möjliga politikområden. Även om Maria gjorde ett riktigt bra jobb så hade hon behövt fler kollegor på plats.
Via tv-länk från regeringskonferensen i Frösundavik utfrågades sedan Göran Hägglund och Jacques Barrot, vice ordförande i kommissionen samt Marta Santos Pais, FNs generalsekreterares särskilde representant mot våld mot barn. Barnen höll sitt tidsschema men regeringskonferensen försenades med följd att frågestunden krympte från den halvtimma som barnen hade blivit utlovade. En konsekvens av detta blev att inte alla barn hann ställa sina frågor.
Det är lite nervöst att ha förberett en fråga till en tung makthavare och många av barnen satt också som på nålar och väntade på sin tur att få fråga. När det sedan aldrig blev tillfälle att ställa frågan blir det givetvis ett rejält antiklimax och rätt så stor besvikelse för de barn som inte hanns med.
Tydligare kan det knappast heller illustreras att vi har en bit kvar i arbetet med att förverkliga barnkonventionen. Vid nästa "jubileum" hoppas jag innerligt att beslutsfattarna väljer att ta den tid de utlovat till att lyssna på barnen. Det blir ju faktiskt smått obegripligt att låta just den punkten stryka på foten till förmån för att istället lyssna på när andra vuxna talar om vikten av att låta - ja just det - barn komma till tals.
Nästa år hoppas jag att vi får se betydligt fler statsråd delta på barnens utfrågning. Det vinner inte bara barnen på. Maria Larsson tog med sig flera bra frågor tillbaka till Socialdepartementet efter att ha lyssnat på barnens kloka funderingar.
Ytterst handlar det om att förverkliga barnkonventionen i praktiken. Att våra makthavare lever som de lär.
Ett hundratal barn från hela landet hade samlats i riksdagen för att fråga ut regeringen. Barnen hade förberett sig väl. Tyvärr var det endast Maria Larsson från regeringen som kom till utfrågningen. Inför en fullsatt förstakammarsal svarade hon utförligt och noga på frågor om alla möjliga politikområden. Även om Maria gjorde ett riktigt bra jobb så hade hon behövt fler kollegor på plats.
Via tv-länk från regeringskonferensen i Frösundavik utfrågades sedan Göran Hägglund och Jacques Barrot, vice ordförande i kommissionen samt Marta Santos Pais, FNs generalsekreterares särskilde representant mot våld mot barn. Barnen höll sitt tidsschema men regeringskonferensen försenades med följd att frågestunden krympte från den halvtimma som barnen hade blivit utlovade. En konsekvens av detta blev att inte alla barn hann ställa sina frågor.
Det är lite nervöst att ha förberett en fråga till en tung makthavare och många av barnen satt också som på nålar och väntade på sin tur att få fråga. När det sedan aldrig blev tillfälle att ställa frågan blir det givetvis ett rejält antiklimax och rätt så stor besvikelse för de barn som inte hanns med.
Tydligare kan det knappast heller illustreras att vi har en bit kvar i arbetet med att förverkliga barnkonventionen. Vid nästa "jubileum" hoppas jag innerligt att beslutsfattarna väljer att ta den tid de utlovat till att lyssna på barnen. Det blir ju faktiskt smått obegripligt att låta just den punkten stryka på foten till förmån för att istället lyssna på när andra vuxna talar om vikten av att låta - ja just det - barn komma till tals.
Nästa år hoppas jag att vi får se betydligt fler statsråd delta på barnens utfrågning. Det vinner inte bara barnen på. Maria Larsson tog med sig flera bra frågor tillbaka till Socialdepartementet efter att ha lyssnat på barnens kloka funderingar.
Ytterst handlar det om att förverkliga barnkonventionen i praktiken. Att våra makthavare lever som de lär.
måndag 19 oktober 2009
Barnperspektiv i myndigheter
Barnombudsmannen har fått i uppdrag av regeringen att följa upp myndigheternas arbete med att genomföra barnkonventionen. I år har vi tittat på 62 myndigheter. Läs årets rapport!
I den nationella strategin för barnkonventionens genomförande som riksdagen fattade beslut om 1999 så slogs det fast att barnkonsekvensanalyser ska göras vid alla statliga beslut som rör barn och att alla statligt anställda, vars arbete har konsekvenser för barn och unga, ska erbjudas fortbildning om barnkonventionen för att utveckla sin barnkompetens.
Den sammanställning som Barnombudsmannen gjort visar att det fortfarande återstår en hel del arbete innan riksdagens mål är genomförda. I många myndigheter har anställda fått fortbildning, men långt ifrån alla genomför barnkonsekvensanalyser eller säkrar på annat sätt att barnkonventionens huvudprinciper får genomslag när myndigheten ska fatta beslut.
För att öka takten i förändringsarbetet har Barnombudsmannen i år valt att fördjupa dialogen med några utvalda myndigheter. Vi har träffat Migrationsverket, Statens institutionsstyrelse, Socialstyrelsen, Skolverket, Skolinspektionen och Specialpedagogiska skolmyndigheten. Och vi har kallat Rikspolisstyrelsen, Brottsoffermyndigheten och Sida till myndighetsdialog.
De diskussioner vi redan har haft har varit mycket spännande och de kommande åren kommer en hel del kraft att läggas på att, tillsammans med ett antal myndigheter, bryta ned och konkretisera vad barnkonventionen kan betyda för just dessa myndigheter. Fortsättning följer med andra ord.
Med lite mindre fokus på att hitta exakt rätt ordalydelser i policydokument och med mer fokus på hur barnets rättigheter ska få reellt genomslag kan vi komma längre. Skolinspektionen har, för att nämna ett exempel, genom att tydligt fokusera på barnets bästa i hela verksamhetens målformuleringar kommit en rejäl bit på väg. Nu är inte barnkonventionen och barnkonsekvensanalyser ett sidospår som ska läggas till allt annat arbete. Det är en tydlig del av myndighetens huvuduppdrag och verksamhetens resultat kommer att mätas och följas upp därefter.
I den nationella strategin för barnkonventionens genomförande som riksdagen fattade beslut om 1999 så slogs det fast att barnkonsekvensanalyser ska göras vid alla statliga beslut som rör barn och att alla statligt anställda, vars arbete har konsekvenser för barn och unga, ska erbjudas fortbildning om barnkonventionen för att utveckla sin barnkompetens.
Den sammanställning som Barnombudsmannen gjort visar att det fortfarande återstår en hel del arbete innan riksdagens mål är genomförda. I många myndigheter har anställda fått fortbildning, men långt ifrån alla genomför barnkonsekvensanalyser eller säkrar på annat sätt att barnkonventionens huvudprinciper får genomslag när myndigheten ska fatta beslut.
För att öka takten i förändringsarbetet har Barnombudsmannen i år valt att fördjupa dialogen med några utvalda myndigheter. Vi har träffat Migrationsverket, Statens institutionsstyrelse, Socialstyrelsen, Skolverket, Skolinspektionen och Specialpedagogiska skolmyndigheten. Och vi har kallat Rikspolisstyrelsen, Brottsoffermyndigheten och Sida till myndighetsdialog.
De diskussioner vi redan har haft har varit mycket spännande och de kommande åren kommer en hel del kraft att läggas på att, tillsammans med ett antal myndigheter, bryta ned och konkretisera vad barnkonventionen kan betyda för just dessa myndigheter. Fortsättning följer med andra ord.
Med lite mindre fokus på att hitta exakt rätt ordalydelser i policydokument och med mer fokus på hur barnets rättigheter ska få reellt genomslag kan vi komma längre. Skolinspektionen har, för att nämna ett exempel, genom att tydligt fokusera på barnets bästa i hela verksamhetens målformuleringar kommit en rejäl bit på väg. Nu är inte barnkonventionen och barnkonsekvensanalyser ett sidospår som ska läggas till allt annat arbete. Det är en tydlig del av myndighetens huvuduppdrag och verksamhetens resultat kommer att mätas och följas upp därefter.
torsdag 8 oktober 2009
Skola för alla
Jag träffade Erik som är 15 år för att han ville berätta för mig om sin skolsituation. Mot sin vilja blev han omplacerad från en vanlig klass där han fick stöd av en assistent till en specialskola. Han berättar om hur det känns att inte få några utmaningar i sitt lärande: "Det blev sämre än i typ ettan. Någon som inte var lärarutbildad. Jag fick göra samma saker som jag redan kunde."
Erik är långt ifrån ensam om sin berättelse. Jag har lyssnat till flera barn som är oerhört ledsna över det de uppfattar som ett svek från skolans sida. Förväntningar som inte funnits. Stöd som inte har getts. Men jag har förstås också fått höra motsatsen - om läraren som tog sig tid, som gav utmaningar och där resultaten har blivit häpnadsväckande bra.
När jag nu skickat in Barnombudsmannens svar till regeringen om vad vi utifrån barnkonventionen tycker om förslaget till ny lag för skolan så har jag haft Erik och de andra barn jag mött i mina tankar.
I vårt remissvar betonar vi att rätten till utbildning med utmaningar och stimulans måste gälla alla barn oavsett barnets utgångsläge i livet. Erik har diagnosen autism och för honom och flera andra av de barn med olika typer av funktionsnedsättning som jag mött hade skolan kunnat vara betydligt bättre på att se dem och utifrån en personlig utvecklingsplan ge dem rätt utmaningar.
Allra störst betydelse har skolan för de barn som är i en svår och utsatt situation. Barnombudsmannens expertråd med barn och unga som har varit placerade i samhällsvård vittnar om, vad de upplevt som, obefintlig eller undermålig undervisning på HVB-hem. Social forskning visar tydligt att tillgång till god utbildning och hälso- och sjukvård är bland de viktigaste framgångsfaktorerna för barn som är placerade utanför det egna hemmet. Enligt Bo Vinnerljung vid Socialhögskolan i Stockholm är utbildning till och med den starkaste skyddade faktorn för utsatta barns långsiktiga utveckling som vi känner till. Utbildningsresultat ger, enligt dessa studier, en starkare indikation på hur det kommer att gå för barnet än barnets sociala bakgrund.
Barnombudsmannens slutsats är att det måste tas krafttag för att lyfta skolans kvalité för barn som är i svåra situationer. Skolan får aldrig ge upp hoppet om ett barn. Och inget barn ska mötas med likgiltighet eller låga ambitioner. Varje barn som omhändertas av samhället måste få en skolpsykologisk och pedagogisk utredning i samband med placeringen och därefter måste ett systematiskt stöd ges i barnets skolarbete.
Erik är långt ifrån ensam om sin berättelse. Jag har lyssnat till flera barn som är oerhört ledsna över det de uppfattar som ett svek från skolans sida. Förväntningar som inte funnits. Stöd som inte har getts. Men jag har förstås också fått höra motsatsen - om läraren som tog sig tid, som gav utmaningar och där resultaten har blivit häpnadsväckande bra.
När jag nu skickat in Barnombudsmannens svar till regeringen om vad vi utifrån barnkonventionen tycker om förslaget till ny lag för skolan så har jag haft Erik och de andra barn jag mött i mina tankar.
I vårt remissvar betonar vi att rätten till utbildning med utmaningar och stimulans måste gälla alla barn oavsett barnets utgångsläge i livet. Erik har diagnosen autism och för honom och flera andra av de barn med olika typer av funktionsnedsättning som jag mött hade skolan kunnat vara betydligt bättre på att se dem och utifrån en personlig utvecklingsplan ge dem rätt utmaningar.
Allra störst betydelse har skolan för de barn som är i en svår och utsatt situation. Barnombudsmannens expertråd med barn och unga som har varit placerade i samhällsvård vittnar om, vad de upplevt som, obefintlig eller undermålig undervisning på HVB-hem. Social forskning visar tydligt att tillgång till god utbildning och hälso- och sjukvård är bland de viktigaste framgångsfaktorerna för barn som är placerade utanför det egna hemmet. Enligt Bo Vinnerljung vid Socialhögskolan i Stockholm är utbildning till och med den starkaste skyddade faktorn för utsatta barns långsiktiga utveckling som vi känner till. Utbildningsresultat ger, enligt dessa studier, en starkare indikation på hur det kommer att gå för barnet än barnets sociala bakgrund.
Barnombudsmannens slutsats är att det måste tas krafttag för att lyfta skolans kvalité för barn som är i svåra situationer. Skolan får aldrig ge upp hoppet om ett barn. Och inget barn ska mötas med likgiltighet eller låga ambitioner. Varje barn som omhändertas av samhället måste få en skolpsykologisk och pedagogisk utredning i samband med placeringen och därefter måste ett systematiskt stöd ges i barnets skolarbete.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)