Barnperspektiv i myndigheter

Barnombudsmannen har fått i uppdrag av regeringen att följa upp myndigheternas arbete med att genomföra barnkonventionen. I år har vi tittat på 62 myndigheter. Läs årets rapport!

I den nationella strategin för barnkonventionens genomförande som riksdagen fattade beslut om 1999 så slogs det fast att barnkonsekvensanalyser ska göras vid alla statliga beslut som rör barn och att alla statligt anställda, vars arbete har konsekvenser för barn och unga, ska erbjudas fortbildning om barnkonventionen för att utveckla sin barnkompetens.

Den sammanställning som Barnombudsmannen gjort visar att det fortfarande återstår en hel del arbete innan riksdagens mål är genomförda. I många myndigheter har anställda fått fortbildning, men långt ifrån alla genomför barnkonsekvensanalyser eller säkrar på annat sätt att barnkonventionens huvudprinciper får genomslag när myndigheten ska fatta beslut.

För att öka takten i förändringsarbetet har Barnombudsmannen i år valt att fördjupa dialogen med några utvalda myndigheter. Vi har träffat Migrationsverket, Statens institutionsstyrelse, Socialstyrelsen, Skolverket, Skolinspektionen och Specialpedagogiska skolmyndigheten. Och vi har kallat Rikspolisstyrelsen, Brottsoffermyndigheten och Sida till myndighetsdialog.

De diskussioner vi redan har haft har varit mycket spännande och de kommande åren kommer en hel del kraft att läggas på att, tillsammans med ett antal myndigheter, bryta ned och konkretisera vad barnkonventionen kan betyda för just dessa myndigheter. Fortsättning följer med andra ord.

Med lite mindre fokus på att hitta exakt rätt ordalydelser i policydokument och med mer fokus på hur barnets rättigheter ska få reellt genomslag kan vi komma längre. Skolinspektionen har, för att nämna ett exempel, genom att tydligt fokusera på barnets bästa i hela verksamhetens målformuleringar kommit en rejäl bit på väg. Nu är inte barnkonventionen och barnkonsekvensanalyser ett sidospår som ska läggas till allt annat arbete. Det är en tydlig del av myndighetens huvuduppdrag och verksamhetens resultat kommer att mätas och följas upp därefter.

Skola för alla

Jag träffade Erik som är 15 år för att han ville berätta för mig om sin skolsituation. Mot sin vilja blev han omplacerad från en vanlig klass där han fick stöd av en assistent till en specialskola. Han berättar om hur det känns att inte få några utmaningar i sitt lärande: "Det blev sämre än i typ ettan. Någon som inte var lärarutbildad. Jag fick göra samma saker som jag redan kunde."

Erik är långt ifrån ensam om sin berättelse. Jag har lyssnat till flera barn som är oerhört ledsna över det de uppfattar som ett svek från skolans sida. Förväntningar som inte funnits. Stöd som inte har getts. Men jag har förstås också fått höra motsatsen - om läraren som tog sig tid, som gav utmaningar och där resultaten har blivit häpnadsväckande bra.

När jag nu skickat in Barnombudsmannens svar till regeringen om vad vi utifrån barnkonventionen tycker om förslaget till ny lag för skolan så har jag haft Erik och de andra barn jag mött i mina tankar.

I vårt remissvar betonar vi att rätten till utbildning med utmaningar och stimulans måste gälla alla barn oavsett barnets utgångsläge i livet. Erik har diagnosen autism och för honom och flera andra av de barn med olika typer av funktionsnedsättning som jag mött hade skolan kunnat vara betydligt bättre på att se dem och utifrån en personlig utvecklingsplan ge dem rätt utmaningar.

Allra störst betydelse har skolan för de barn som är i en svår och utsatt situation. Barnombudsmannens expertråd med barn och unga som har varit placerade i samhällsvård vittnar om, vad de upplevt som, obefintlig eller undermålig undervisning på HVB-hem. Social forskning visar tydligt att tillgång till god utbildning och hälso- och sjukvård är bland de viktigaste framgångsfaktorerna för barn som är placerade utanför det egna hemmet. Enligt Bo Vinnerljung vid Socialhögskolan i Stockholm är utbildning till och med den starkaste skyddade faktorn för utsatta barns långsiktiga utveckling som vi känner till. Utbildningsresultat ger, enligt dessa studier, en starkare indikation på hur det kommer att gå för barnet än barnets sociala bakgrund.

Barnombudsmannens slutsats är att det måste tas krafttag för att lyfta skolans kvalité för barn som är i svåra situationer. Skolan får aldrig ge upp hoppet om ett barn. Och inget barn ska mötas med likgiltighet eller låga ambitioner. Varje barn som omhändertas av samhället måste få en skolpsykologisk och pedagogisk utredning i samband med placeringen och därefter måste ett systematiskt stöd ges i barnets skolarbete.

Möte med barnombudsmännen i Europa

Anlände sent till Paris i går och mötet med nätverket för barnombudsmän i Europa. Det europeiska nätverket har växt i takt med att allt fler länder följt de nordiska ländernas exempel och inrättat barnombudsmän.

Huvudargumentet för att inrätta en nationell institution med uppgift att bevaka barnets rättigheter är att barnperspektivet lätt kommer i skymundan i centrala och lokala myndigheter. Lagstiftarna i de olika länderna har helt enkelt bedömt att det behövs en funktion med ett tydligt mandat från parlament och regering med uppgift att övervaka och driva på så att konventionen om barnets rättigheter får genomslag hos centrala och lokala myndigheter. Nu är vi fler än 25 barnombudsmän från olika länder representerade runt bordet och det är spännande att ta del av kollegornas erfarenheter.

Förutsättningarna ser naturligtvis olika ut i länder som Sverige, Storbritannien och Azerbadjan men det hindrar inte att vi ändå kan lära av goda exempel. Från svensk horisont kunde jag berätta om hur vi den senaste tiden bland annat lyckats få gehör för förändringar vad gäller skuldsättning av barn (landstingen) och isolering av barn på statens institutioner. Viktiga frågor som barn tagit upp med oss och där vi genom dialog med berörda myndigheter och riksdag och regering lyckats driva fram förändringar.

Barn till arbetslösa stängs ute från fritids

Lilla Aktuellt har uppmärksammat att barn stängs av från skolbarnomsorg - eller fritids som de flesta säger - när deras föräldrar blir arbetslösa. Jag får både brev och telefonsamtal om hur djupt orättvist barn upplever de här besluten. Inte nog med att pappa eller mamma förlorat jobbet med allt vad det innebär av påfrestningar för familjen, med mycket kort varsel blir man som 8-åring avstängd från att vara med resten av sina klasskompisar när de går från skolan till fritids.

På många håll i landet går den stora merparten av alla barn på fritids i dag. Det innebär att det slår mycket hårt att som kanske enda barn i en klass bli utpekad som den som inte längre får vara med.

Skola och fritids arbetar ofta tätt tillsammans och i ett brev berättar en familj om hur alla barn i klassen utom två - 23 av 25 barn - fick en personlig inbjudan av sin fröken till en pysseleftermiddag på fritids med fikastund för föräldrarna. Jag tror de flesta av oss kan leva oss in hur jobbigt det måste kännas att vara ett av de två barn i klassrummet som inte fick något kuvert.

Fritids är inte heller bara ett ställe för kul lek med kompisar. Där ägnar man sig åt läxläsning och verksamheten har också ett pedagogiskt innehåll. Det är också mot den bakgrunden som lagen är tydlig med att fritids ska erbjudas i den omfattning som behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier eller barnets eget behov.

Det är skrivningen - barnets eget behov - som tolkas olika i Sveriges kommuner. En del kommuner betonar den viktiga pedagogiska roll som skolbarnomsorgen spelar och erbjuder därför verksamheten till alla barn. Andra kommuner gör en mer restriktiv tolkning och där kan det exempelvis krävas att föräldrarna är intagna på behandlingshem eller sitter i fängelse för att barnet ska slippa avstängning om föräldrarna inte längre förvärvsarbetar.

I förslaget till ny skollag räknas en lång rad möjliga situationer upp där en prövning ska kunna leda till att barnet inte avstängs från fritids. Dessa preciseringar kanske innebär att fler barn slipper avstängningar men samtidigt ställer jag mig frågan om det inte med utgångspunkt från barnkonventionen och principen om barnets bästa är betydligt enklare och rimligare att låta de barn och föräldrar som önskar få ta del av skolbarnomsorgen. I praktiken är det inte många fler barn det handlar om men för varje enskilt barn gör det naturligtvis milsvid skillnad.

Jag är oroad över en situation där barn stängs ute från kamrater och pedagogisk verksamhet på grund av föräldrarnas arbetslöshet. Vi vet hur viktiga kamratkontakter är för barn i den här åldern. Detta inte minst i områden med många familjer med svag ekonomi eller i familjer med invandrarbakgrund där det är viktigt att det svenska språket leks och lärs in genom social samvaro. Utvecklingen går mot ett livslångt lärande och barnets egen rätt ska, enligt min mening, väga tyngre än föräldrarnas anställning.

Se reportaget i Lilla Aktuellt här

I väntan

Barn som kommer ensamma och söker asyl i Sverige fastnar i landets fyra ankomstkommuner. De väntar på att någon kommun vill ta emot dem. Tanken är att tiden i transitboende ska vara några dagar. Men så är det inte. Det saknas helt enkelt platser i Sveriges kommuner. Situationen är krisartad när alltfler barn tvingas vänta i veckor och månader.

I morse besökte jag Solna och ett transitboende för att lyssna på vad de barn som tvingas vänta har att säga. Barnen vill verkligen inte vara till besvär och de lyfter hela tiden fram hur tacksamma de är över att vara här och över den hjälp de faktiskt får. Samtidigt är det uppenbart att barnens situation är smärtsam. De saknar sina föräldrar, i en del fall har föräldrarna mördats. Barnen behöver en långsiktig trygghet. Asylutredningen måste starta och barnen måste få ordentlig tillgång till psykosocialt stöd och utbildning. Tiden i transit erbjuder inte detta mer än i form av kortsiktiga nödlösningar.

Det är barn och ungdomar som dem jag mötte i morse som betalar priset när Migrationsverket och Sveriges kommuner inte kan komma överens. Det är ovärdigt Sverige och det är inte förenligt med de krav som Barnkonventionen och FNs barnrättskommitté ställer.

Fler kommuner borde ta del av de positiva exemplen från de kommuner som tar emot de ensamkommande asylsökande barnen. Det handlar om barn med kraft och initiativförmåga. Det är förvisso en skyldighet att bistå dessa barn, men det är framförallt en förmån!

Samtal pågår om skollagen

Barnombudsmannen har fått förslaget till ny skollag på remiss. Utifrån barnkonventionen ska vi granska lagförslaget och ge synpunkter. Nu i veckan lyssnar jag särskilt på barn med funktionsnedsättning och hur de upplever skolan. Vad fungerar bra och vad är viktigt att ändra på?

Jag är långt ifrån färdig med mina fokussamtal men så här långt kommer två saker igen i många av mina möten med barn: För det första vikten av att få känna sig trygg i skolan. Och för det andra behovet av att få utmaningar.

Båda de frågor som tas upp handlar i grunden om respekt. Att bli respekterad och slippa känna sig rädd i skolmiljön. Jag har fått ta del av fruktansvärda exempel på hur barn har känt sig otrygga genom hela sin skolgång. Resultatet har blivit förödande. Man berättar om hur skolan försökt ge extra stöd till barnet men där inga åtgärder hjälper eftersom grundproblemet är den otrygghet som barnet känner och som blockerar lusten och förmågan att lära.

Också frågan om att få bli utmanad handlar om respekt. Det räcker inte med att sänka trösklarna så att ett barn med rörelsehinder kan komma fram. Det handlar också om att ha ambitioner, att sätta ribban högt och tro på barnet. Jag har hört allför många exempel på hur skolan har upplevts som en förvaring. En klapp på huvudet och bra att du är här - men inga eller låga förväntningar. Också det förödande för det barn som drabbas och knappast respektfullt.

På fredag träffar jag fler barn och ungdomar för att prata skollag. Fortsättning följer.

Anmälningar, magkänsla och barns rättssäkerhet

Barn som har haft en svår uppväxt präglad av våld i hemmet, psykiskt sjuka föräldrar eller missbruk i hemmet ställer ofta två frågor: varför var det så många vuxna som valde att inte se min situation? Och varför tog det så lång tid innan jag fick någon hjälp?

I går fick åtminstone den andra frågan delvis ett svar. Kommunförbundet i Skåne har undersökt hur kommuner i Skåne hanterar anmälningar till socialtjänsten om att barn far illa. Undersökningen visade på en skrämmande rättsosäkerhet för barnen. Tiden det tar för att bedöma om en utredning ska öppnas varierar kraftigt mellan kommunerna. Och ännu värre: i avsaknad av tydliga nationella riktlinjer för hur en förhandsbedömning ska göras är tjänstemännens "magkänsla" ibland avgörande för om det inleds en utredning eller inte. Det konstateras också att barn som bedöms vara i behov av samhällets stöd inte får detta. Och som rapportförfattarna skriver: "Frågan som väcks är om detta är rimligt och i enlighet med barnkonventionens och socialtjänstlagens intention?"

I går kväll medverkade jag i studion i Aktuellt för att kommentera rapporten. Mitt budskap är att det naturligtvis är helt oacceptabelt om bostadsorten avgör om barn som far illa får hjälp och stöd. Det är barnets behov som ska vara avgörande.

Jag konstaterade också att detta inte är någon ny kunskap. De senaste 15 åren har flera rapporter avslöjat samma rättsosäkerhet. Det finns stora variationer mellan kommuner, inom kommuner och mellan handläggare kring hur anmälningar till socialtjänsten hanteras och hur man bedömer om ett ärende ska gå vidare till utredning eller inte. FNs barnrättskommitté i Genève kritiserar också detta i sin senaste granskning av hur Sverige uppfyller barnkonventionen. Skillnaderna strider mot det grundläggande synsättet i konventionen om att barn ska behandlas likvärdigt och att barn som är i behov av stöd och skydd ska erbjudas detta.

Jag tror att vi på få andra områden skulle acceptera att våra makthavare saknar grundläggande kunskap. I dag vet inte ledamöterna av riksdagens socialutskott hur många fall om barn som far illa som anmäls till socialtjänsten, hur ofta utredningar inleds och vad dessa utredningar leder till. Och inte nog med att det saknas riktlinjer för hur socialtjänsten ska bedöma om en utredning ska öppnas, det saknas också nationella registerdata som möjliggör en effektiv uppföljning.

Barnskyddsutredningen tar flera steg i rätt riktning. Men de förslag som har lagts räcker inte. Barnombudsmannen instämmer i att det måste lagregleras hur lång tid en förhandsbedömning maximalt får ta. Men i tillägg till detta vill vi också att regeringen ger socialstyrelsen i uppdrag att utarbeta nationella riktlinjer för hur en sådan bedömning ska göras. Det krävs också att nationella jämförelsedata tas fram så att kvalitén i socialtjänsten kan följas upp och utvärderas.

I Norge ledde för några år sedan en liknande debatt om stora kommunala skillnader fram till att barnevernet delvis förstatligades. Jag föreslår inte ett så drastiskt steg i Sverige, men motsatsen att riksdag och regering inte säkerställer en nationell standard är inte heller rimlig. Regering och riksdag har ett ansvar för att barn som far illa behandlas likvärdigt över landet. Barnets rättigheter gäller i alla kommuner och det måste finnas tydliga rutiner och system som säkrar att barn som far illa inte faller igenom.