I dag på förmiddagen ska jag delta i ett samtal här i Visby om barn och vräkningar. Svenska kyrkan och organisationen Hela människan står som arrangörer. Det är ett aktuellt ämne och jag är oroad över utvecklingen.
Under 2008 blev 735 barn i Sverige berörda av avhysningar från boende. Trots att regeringen har antagit en nollvision om att inga barn ska vräkas fortsätter antalet barn som vräks att öka. Under de tre första månaderna 2009 vräktes 180 barn jämfört med 149 under samma period ifjol. Det är en ökning på 20 procent.
Jag är mycket bekymrad över att vräkningarna ökar. Det besannar också de farhågor jag uttryckte i vintras om att situationen kan förvärras när arbetslösheten ökar som en följd av krisen.
Det är traumatiskt för barn att mista sitt hem, det är en viktig del av tryggheten när man är barn - hela barnets liv påverkas. Många barn känner skam och skuldkänslor och relationer till kompisar och möjligheten att lyckas med skolarbetet påverkas negativt.
Samarbetet mellan socialtjänst, hyresvärdar och kronofogde måste förbättras. Det är oerhört angeläget att socialtjänsten i Sveriges alla kommuner har en handlingsplan för hur de ska agera när ett barn riskerar att vräkas. Att förebygga avhysningar av barn är inte bara en akut åtgärd för stunden, det är också en viktig insats för att barnet ska få en tryggare uppväxt.
torsdag 2 juli 2009
Bra att underlätta för inhemska adoptioner
I eftermiddag överlämnas adoptionsutredningen till regeringen. Utredningen väntas föreslå att barnets bästa alltid ska vara avgörande vid ett adoptionsbeslut samt att det ska bli lättare att genomföra inhemska adoptioner.
Jag välkomnar dessa förslag.
Det är inte rimligt att barn som inte kan återvända till sina biologiska föräldrar inom en överskådlig tid inte får en trygg förvissning om sitt framtida liv. Jag hoppas därför att barnskyddsutredningen kommer att lägga förslag som innebär att kommunerna i större utsträckning initierar vårdnadsöverflyttningar och adoptioner. Ett första viktigt steg tas i dag när adoptionsutredningen utifrån ett barnrättsperspektiv nu föreslår att det ska bli lättare att genomföra inhemska adoptioner.
Jag anser att för få vårdnadsöverflyttningar görs i dag även om undersökningar visar att det har blivit vanligare sedan lagen trädde i kraft. Jag menar vidare att möjligheten till adoption bör utredas för de barn som har placerats i familjehem i späd ålder och har hela sin känslomässiga förankring där.
Barn och unga som växer upp i familjehem eller på andra sätt behöver samhällets stöd under hela eller delar av sin uppväxt är i en utsatt situation. En grundläggande rättighet för dem är att få känna trygghet. Dessa barn måste få känna att de hör hemma någonstans samtidigt som de har rätt att ha kontakt och närhet till sin familj. Den barnskyddsutredning som nu ser över reglerna kring stöd och skydd för barn i utsatta situationer har bland annat att se över långsiktigheten i vården för barn i familjehem. I dag finns det en bestämmelse i socialtjänstlagen som innebär att när ett barn har varit placerat i samma familjehem i tre år ska socialnämnden särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om vårdnadsöverflyttning.
Det är också positivt att adoptionsutredningen väntas föreslå att anställda inom socialtjänsten ska få utbildning i adoptionsfrågan och att även sambor och inte bara gifta ska kunna adoptera sin partners barn.
Jag välkomnar dessa förslag.
Det är inte rimligt att barn som inte kan återvända till sina biologiska föräldrar inom en överskådlig tid inte får en trygg förvissning om sitt framtida liv. Jag hoppas därför att barnskyddsutredningen kommer att lägga förslag som innebär att kommunerna i större utsträckning initierar vårdnadsöverflyttningar och adoptioner. Ett första viktigt steg tas i dag när adoptionsutredningen utifrån ett barnrättsperspektiv nu föreslår att det ska bli lättare att genomföra inhemska adoptioner.
Jag anser att för få vårdnadsöverflyttningar görs i dag även om undersökningar visar att det har blivit vanligare sedan lagen trädde i kraft. Jag menar vidare att möjligheten till adoption bör utredas för de barn som har placerats i familjehem i späd ålder och har hela sin känslomässiga förankring där.
Barn och unga som växer upp i familjehem eller på andra sätt behöver samhällets stöd under hela eller delar av sin uppväxt är i en utsatt situation. En grundläggande rättighet för dem är att få känna trygghet. Dessa barn måste få känna att de hör hemma någonstans samtidigt som de har rätt att ha kontakt och närhet till sin familj. Den barnskyddsutredning som nu ser över reglerna kring stöd och skydd för barn i utsatta situationer har bland annat att se över långsiktigheten i vården för barn i familjehem. I dag finns det en bestämmelse i socialtjänstlagen som innebär att när ett barn har varit placerat i samma familjehem i tre år ska socialnämnden särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om vårdnadsöverflyttning.
Det är också positivt att adoptionsutredningen väntas föreslå att anställda inom socialtjänsten ska få utbildning i adoptionsfrågan och att även sambor och inte bara gifta ska kunna adoptera sin partners barn.
onsdag 1 juli 2009
30 år med förbud mot aga av barn
I dag är det på dagen 30 år sedan ett uttryckligt förbud mot att aga barn infördes i föräldrabalken: "Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och god fostran. Barn ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling".
Eler som en riksdagsledsmot sa i debatten inför beslutet:
Det är ett jubileum att känna stolthet över. På 1970-talet fick knappt hälften av barnen i Sverige stryk av sina föräldrar. I dag är det ungefär var tionde barn. Det är en revolutionerande förändring. Fler och fler länder följer nu i Sveriges spår och inför ett förbud mot att aga barn.
Samtidigt kan vi inte vara nöjda förrän alla föräldrar har insikt, kraft och kunskap att undvika att kränka sina barn. Fortfarande upplever många tusentals barn våld i familjen, direkt eller indirekt. Därför är det bästa sättet att fira 30 år med lagen mot aga att påminna om varför lagen finns och att den är aktuell nu också.
Föräldrar i utsatta situationer måste få stöd och metoder att klara sitt föräldraansvar. Barn måste få kunskap om sina rättigheter. Och vi måste påminna om att lagen förbjuder fysisk aga, men också annan kränkande behandling som att skambelägga barnet eller att isolera barnet på barnets rum, metoder som ibland förfäktas i "nannyprogram".
Eler som en riksdagsledsmot sa i debatten inför beslutet:
"I en fri demokrati som vår använder vi ord som argument, inte slag. Vi talar till människor och slår dom inte. Om vi inte kan övertyga våra barn med ord kan vi aldrig övertyga dem med våld".
Det är ett jubileum att känna stolthet över. På 1970-talet fick knappt hälften av barnen i Sverige stryk av sina föräldrar. I dag är det ungefär var tionde barn. Det är en revolutionerande förändring. Fler och fler länder följer nu i Sveriges spår och inför ett förbud mot att aga barn.
Samtidigt kan vi inte vara nöjda förrän alla föräldrar har insikt, kraft och kunskap att undvika att kränka sina barn. Fortfarande upplever många tusentals barn våld i familjen, direkt eller indirekt. Därför är det bästa sättet att fira 30 år med lagen mot aga att påminna om varför lagen finns och att den är aktuell nu också.
Föräldrar i utsatta situationer måste få stöd och metoder att klara sitt föräldraansvar. Barn måste få kunskap om sina rättigheter. Och vi måste påminna om att lagen förbjuder fysisk aga, men också annan kränkande behandling som att skambelägga barnet eller att isolera barnet på barnets rum, metoder som ibland förfäktas i "nannyprogram".
måndag 29 juni 2009
Äntligen upprättelse för Max, Maria och många andra unga
Jag är stolt över den förändring av barn- och ungdomsvården som barn och ungdomar i mitt expertråd har bidragit till att sätta i rullning.
Det är en viktig upprättelse för de barn som fått uppleva isolering när Statens institutionsstyrelse och regeringen nu på flera punkter skärper regelverket. Ingen sommarpresent kan vara mer välkommen än just denna: äntligen tas det som barnen berättar om isolering på de särskilda ungdomshemmen på allvar!
Några av förändringarna:
- Reglerna skärps vid isolering.
- Alla institutionschefer, även de som har semester, har kallats till möte för - genomgång om hur isoleringarna ska gå till.
- Alla isoleringar från förra året ska granskas igen.
- Varje beslut om isolering ska från och med nu direkt skickas från ungdomshemmet till den högste chefen i regionen för granskning.
- Extra utbildningar för personalen ska genomgöras med externa experter.
- Personalen föreslås bli skyldig att anmäla missförhållanden enligt Lex Sarah.
Det är många steg i rätt riktning. Som barnombudsman är jag dock inte helt nöjd förrän vården har lagts om och det inte längre är tillåtet att isolera barn på ungdomshemmen.
Det är en viktig upprättelse för de barn som fått uppleva isolering när Statens institutionsstyrelse och regeringen nu på flera punkter skärper regelverket. Ingen sommarpresent kan vara mer välkommen än just denna: äntligen tas det som barnen berättar om isolering på de särskilda ungdomshemmen på allvar!
Några av förändringarna:
- Reglerna skärps vid isolering.
- Alla institutionschefer, även de som har semester, har kallats till möte för - genomgång om hur isoleringarna ska gå till.
- Alla isoleringar från förra året ska granskas igen.
- Varje beslut om isolering ska från och med nu direkt skickas från ungdomshemmet till den högste chefen i regionen för granskning.
- Extra utbildningar för personalen ska genomgöras med externa experter.
- Personalen föreslås bli skyldig att anmäla missförhållanden enligt Lex Sarah.
Det är många steg i rätt riktning. Som barnombudsman är jag dock inte helt nöjd förrän vården har lagts om och det inte längre är tillåtet att isolera barn på ungdomshemmen.
fredag 26 juni 2009
Skyldighet att anmäla missförhållanden - Lex Sarah
I dag finns det en skyldighet för personal inom äldre- och handikappomsorgen att anmäla missförhållanden. Nu föreslår regeringen att samma skyldighet ska gälla personal i all socialtjänst och även inom Statens institutionsstyrelse, SiS. Bestämmelsen ska också gälla för enskild verksamhet.
Det här är mycket positivt. När barn och unga är i samhällets vård måste vi göra allt vi kan för att säkerställa att missförhållanden inte förekommer. Det är bra för barnen, men också för personalen, att det blir tydligt vilket ansvar personalen har att ingripa när missförhållanden förekommer. I de här miljöerna där insynen ofta inte är så stor är det extra viktigt att det finns civilkurage att berätta när verksamheten inte fungerar som den ska och barn far illa.
Det här är mycket positivt. När barn och unga är i samhällets vård måste vi göra allt vi kan för att säkerställa att missförhållanden inte förekommer. Det är bra för barnen, men också för personalen, att det blir tydligt vilket ansvar personalen har att ingripa när missförhållanden förekommer. I de här miljöerna där insynen ofta inte är så stor är det extra viktigt att det finns civilkurage att berätta när verksamheten inte fungerar som den ska och barn far illa.
onsdag 24 juni 2009
Isolering av barn
Ekot har i dag rapporterat om hur barn på de särskilda ungdomshemmen har isolerats vid flera hundra tillfällen enbart under hösten 2008.
Det är uppenbart att det som lagstiftarna hade tänkt sig som en undantagsåtgärd i extrema situationer används i stor skala och att döma av SiS dokumentation långt ifrån alltid korrekt. Ann-Kristin Westerlund som är tillsynschef på Statens institutionsstyrelse säger till Ekot att "vissa saker är skrämmande. Det verkar som den unge blir avskild för i princip ingenting."
Nu är inte avskiljning vilken åtgärd som helst. Vi talar om ett av de mest långtgående ingripanden som staten kan göra mot ett enskilt barn - att låsa in barnet ensamt i ett kalt rum.
Det är också mot den bakgrunden riksdag och regering har varit tydliga med att det är en exceptionell åtgärd som inte får tillgripas hur som helst.
I den proposition som ledde fram till bestämmelsen om avskiljning konstaterade statsrådet att "Sålunda bör i princip isolering inte få förekomma under vården. Att en isolering kan få skadliga verkningar för den unge är numera allmänt känt. En annan sak är att det kan vara nödvändigt i vissa extrema situationer - tex när den unge under akut påverkan av alkohol eller narkotika eller av annan orsak är starkt "utåtagerande" - under kortare tid hålla den unge avskild för övriga vårdbehövande."
Justitieombudsmannen har så sent som år 2007 i ett beslut varit tydlig med hur SiS får tillämpa avskiljning. "Det är ett grundläggande krav att alla inskränkningar i de intagnas fri- och rättigheter i olika hänseenden har stöd i lag"./../ "Det är angeläget att den bestämmelsen inte tillämpas på ett sådant sätt att vården bedrivs i en gråzon och därigenom kan komma att ske på ett sätt som inte står i överensstämmelse med lagstiftningen."
Ekots granskning visar att avskiljning inte tillämpas på det sätt lagstiftaren avsåg samt att de "gråzonsproblem" JO pekade på för några år sedan kvarstår.
Sveriges regering har med andra ord anledning att ta rekommendationerna från FN:s barnrättskommitté om att skyndsamt se över nuvarande praxis och lagstiftning av tvångsmedlet avskiljning på stort allvar. Kommittén, som nyligen granskat hur Sverige uppfyller barnkonventionen, anser att avskiljning endast ska användas i mycket exceptionella fall, att den tillåtna tiden för avskiljning ska förkortas och att Sverige ska eftersträva dess slutliga avskaffande.
Det är uppenbart att det som lagstiftarna hade tänkt sig som en undantagsåtgärd i extrema situationer används i stor skala och att döma av SiS dokumentation långt ifrån alltid korrekt. Ann-Kristin Westerlund som är tillsynschef på Statens institutionsstyrelse säger till Ekot att "vissa saker är skrämmande. Det verkar som den unge blir avskild för i princip ingenting."
Nu är inte avskiljning vilken åtgärd som helst. Vi talar om ett av de mest långtgående ingripanden som staten kan göra mot ett enskilt barn - att låsa in barnet ensamt i ett kalt rum.
Det är också mot den bakgrunden riksdag och regering har varit tydliga med att det är en exceptionell åtgärd som inte får tillgripas hur som helst.
I den proposition som ledde fram till bestämmelsen om avskiljning konstaterade statsrådet att "Sålunda bör i princip isolering inte få förekomma under vården. Att en isolering kan få skadliga verkningar för den unge är numera allmänt känt. En annan sak är att det kan vara nödvändigt i vissa extrema situationer - tex när den unge under akut påverkan av alkohol eller narkotika eller av annan orsak är starkt "utåtagerande" - under kortare tid hålla den unge avskild för övriga vårdbehövande."
Justitieombudsmannen har så sent som år 2007 i ett beslut varit tydlig med hur SiS får tillämpa avskiljning. "Det är ett grundläggande krav att alla inskränkningar i de intagnas fri- och rättigheter i olika hänseenden har stöd i lag"./../ "Det är angeläget att den bestämmelsen inte tillämpas på ett sådant sätt att vården bedrivs i en gråzon och därigenom kan komma att ske på ett sätt som inte står i överensstämmelse med lagstiftningen."
Ekots granskning visar att avskiljning inte tillämpas på det sätt lagstiftaren avsåg samt att de "gråzonsproblem" JO pekade på för några år sedan kvarstår.
Sveriges regering har med andra ord anledning att ta rekommendationerna från FN:s barnrättskommitté om att skyndsamt se över nuvarande praxis och lagstiftning av tvångsmedlet avskiljning på stort allvar. Kommittén, som nyligen granskat hur Sverige uppfyller barnkonventionen, anser att avskiljning endast ska användas i mycket exceptionella fall, att den tillåtna tiden för avskiljning ska förkortas och att Sverige ska eftersträva dess slutliga avskaffande.
torsdag 11 juni 2009
Tandlös uppföljning?
Har precis träffat styrelsen för Sveriges barntandläkare. Tandläkarna har en unik möjlighet att tidigt upptäcka när barn far illa antingen det handlar om omsorgssvikt eller om barn som utsätts för våld och övergrepp. Men en förutsättning är att barnen kommer till tandläkaren och att tandläkarna har mod och kunskap att anmäla missförhållanden till socialtjänsten.
Flera av tandläkarna vittnade om att "täckningsgraden" sjunker, dvs att andelen barn som kommer till tandläkaren är lägre nu än tidigare. Det stora flertalet barn kommer på kontrollerna, men det finns en växande grupp som inte dyker upp. Uppföljningen av de här barnen skiljer sig också åt mellan landstingen. Ibland nöjer man sig med ett påminnelsebrev till vårdnadshavarna och sedan aktualiseras barnet igen först om två år när det är dags för nästa koll. Den mest aktiva åtgärden har på sina håll varit att skicka en faktura för uteblivet besök där barnet i värsta fall också har setts som betalningsansvarig.
Konsekvensen, förutom en eventuell ekonomisk skuld till landstinget, är att barnet blir utan tandvård. Varför kommer då inte föräldrarna med sitt barn på utsatt tid? Erfarenheten från den nordiska konferensen om barn i utsatta situationer och tandvård är att det kan handla om allt från okunskap till allvarlig omsorgssvikt och i värsta fall svåra övergrepp mot barnet som vårdnadshavaren vill dölja. Det som krävs är under alla omständigheter en tydlig uppföljning från tandvårdens sida. Vad beror det på att barnet förnekas tandvård? Om barnet, trots upprepade försök, inte ges tillgång till tandvård är det viktigt att detta anmäls till sociala myndigheter.
Barntandläkarna och jag kunde förstås enas om att det här är en viktig och relativt bortglömd fråga. Tandvården ska ses som en del av det skyddsnät barn som far illa har för att upptäckas och ges stöd. Vi återkommer med ett gemensamt initiativ i frågan!
Flera av tandläkarna vittnade om att "täckningsgraden" sjunker, dvs att andelen barn som kommer till tandläkaren är lägre nu än tidigare. Det stora flertalet barn kommer på kontrollerna, men det finns en växande grupp som inte dyker upp. Uppföljningen av de här barnen skiljer sig också åt mellan landstingen. Ibland nöjer man sig med ett påminnelsebrev till vårdnadshavarna och sedan aktualiseras barnet igen först om två år när det är dags för nästa koll. Den mest aktiva åtgärden har på sina håll varit att skicka en faktura för uteblivet besök där barnet i värsta fall också har setts som betalningsansvarig.
Konsekvensen, förutom en eventuell ekonomisk skuld till landstinget, är att barnet blir utan tandvård. Varför kommer då inte föräldrarna med sitt barn på utsatt tid? Erfarenheten från den nordiska konferensen om barn i utsatta situationer och tandvård är att det kan handla om allt från okunskap till allvarlig omsorgssvikt och i värsta fall svåra övergrepp mot barnet som vårdnadshavaren vill dölja. Det som krävs är under alla omständigheter en tydlig uppföljning från tandvårdens sida. Vad beror det på att barnet förnekas tandvård? Om barnet, trots upprepade försök, inte ges tillgång till tandvård är det viktigt att detta anmäls till sociala myndigheter.
Barntandläkarna och jag kunde förstås enas om att det här är en viktig och relativt bortglömd fråga. Tandvården ska ses som en del av det skyddsnät barn som far illa har för att upptäckas och ges stöd. Vi återkommer med ett gemensamt initiativ i frågan!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)