Isolering av barn

Ekot har i dag rapporterat om hur barn på de särskilda ungdomshemmen har isolerats vid flera hundra tillfällen enbart under hösten 2008.

Det är uppenbart att det som lagstiftarna hade tänkt sig som en undantagsåtgärd i extrema situationer används i stor skala och att döma av SiS dokumentation långt ifrån alltid korrekt. Ann-Kristin Westerlund som är tillsynschef på Statens institutionsstyrelse säger till Ekot att "vissa saker är skrämmande. Det verkar som den unge blir avskild för i princip ingenting."

Nu är inte avskiljning vilken åtgärd som helst. Vi talar om ett av de mest långtgående ingripanden som staten kan göra mot ett enskilt barn - att låsa in barnet ensamt i ett kalt rum.

Det är också mot den bakgrunden riksdag och regering har varit tydliga med att det är en exceptionell åtgärd som inte får tillgripas hur som helst.

I den proposition som ledde fram till bestämmelsen om avskiljning konstaterade statsrådet att "Sålunda bör i princip isolering inte få förekomma under vården. Att en isolering kan få skadliga verkningar för den unge är numera allmänt känt. En annan sak är att det kan vara nödvändigt i vissa extrema situationer - tex när den unge under akut påverkan av alkohol eller narkotika eller av annan orsak är starkt "utåtagerande" - under kortare tid hålla den unge avskild för övriga vårdbehövande."

Justitieombudsmannen har så sent som år 2007 i ett beslut varit tydlig med hur SiS får tillämpa avskiljning. "Det är ett grundläggande krav att alla inskränkningar i de intagnas fri- och rättigheter i olika hänseenden har stöd i lag"./../ "Det är angeläget att den bestämmelsen inte tillämpas på ett sådant sätt att vården bedrivs i en gråzon och därigenom kan komma att ske på ett sätt som inte står i överensstämmelse med lagstiftningen."

Ekots granskning visar att avskiljning inte tillämpas på det sätt lagstiftaren avsåg samt att de "gråzonsproblem" JO pekade på för några år sedan kvarstår.

Sveriges regering har med andra ord anledning att ta rekommendationerna från FN:s barnrättskommitté om att skyndsamt se över nuvarande praxis och lagstiftning av tvångsmedlet avskiljning på stort allvar. Kommittén, som nyligen granskat hur Sverige uppfyller barnkonventionen, anser att avskiljning endast ska användas i mycket exceptionella fall, att den tillåtna tiden för avskiljning ska förkortas och att Sverige ska eftersträva dess slutliga avskaffande.

Tandlös uppföljning?

Har precis träffat styrelsen för Sveriges barntandläkare. Tandläkarna har en unik möjlighet att tidigt upptäcka när barn far illa antingen det handlar om omsorgssvikt eller om barn som utsätts för våld och övergrepp. Men en förutsättning är att barnen kommer till tandläkaren och att tandläkarna har mod och kunskap att anmäla missförhållanden till socialtjänsten.

Flera av tandläkarna vittnade om att "täckningsgraden" sjunker, dvs att andelen barn som kommer till tandläkaren är lägre nu än tidigare. Det stora flertalet barn kommer på kontrollerna, men det finns en växande grupp som inte dyker upp. Uppföljningen av de här barnen skiljer sig också åt mellan landstingen. Ibland nöjer man sig med ett påminnelsebrev till vårdnadshavarna och sedan aktualiseras barnet igen först om två år när det är dags för nästa koll. Den mest aktiva åtgärden har på sina håll varit att skicka en faktura för uteblivet besök där barnet i värsta fall också har setts som betalningsansvarig.

Konsekvensen, förutom en eventuell ekonomisk skuld till landstinget, är att barnet blir utan tandvård. Varför kommer då inte föräldrarna med sitt barn på utsatt tid? Erfarenheten från den nordiska konferensen om barn i utsatta situationer och tandvård är att det kan handla om allt från okunskap till allvarlig omsorgssvikt och i värsta fall svåra övergrepp mot barnet som vårdnadshavaren vill dölja. Det som krävs är under alla omständigheter en tydlig uppföljning från tandvårdens sida. Vad beror det på att barnet förnekas tandvård? Om barnet, trots upprepade försök, inte ges tillgång till tandvård är det viktigt att detta anmäls till sociala myndigheter.

Barntandläkarna och jag kunde förstås enas om att det här är en viktig och relativt bortglömd fråga. Tandvården ska ses som en del av det skyddsnät barn som far illa har för att upptäckas och ges stöd. Vi återkommer med ett gemensamt initiativ i frågan!

Satsa tidigt!

Barnpsykiatrins kvalité skiftar så mycket över landet att den inte uppfyller hälso- och sjukvårdslagens krav om vård på lika villkor. Det slår Socialstyrelsen fast i dag när resultatet av en nationell tillsyn presenterades. Som barn med psykisk ohälsa beror det på var i landet du bor om du ska få bra vård. Det är helt oacceptabelt, konstaterar chefen för Socialstyrelsens tillsyn.

Som barnombudsman välkomnar jag förstås granskningen. Kritiken är dock knappast ny. Ett flertal undersökningar har pekat just på problemet med ojämn tillgång till barn- och ungdomspsykiatri. Det har till och med lyfts fram av den internationella barnrättskommittén i Genève i samband med att den svenska regeringens rapport om barnkonventionens genomslag i Sverige granskats.

En hel del positivt har hänt som förhoppningsvis kan vända utvecklingen. Köerna till barnpsykiatrin har kapats. Resurser har tillförts. Men fortfarande kvarstår problemet att många barn och unga inte får hjälp när de behöver. Vårdkedjan fungerar dåligt.

I rapporten "Satsa tidigt" pekade Barnombudsmannen på vikten av att ge barn och unga hjälp tidigt. Den psykiska ohälsan måste förebyggas och motverkas på ett tidigare stadium. Det kräver att socialtjänst, skola och primärvård ges rimliga förutsättningar. En viktig åtgärd är då att i den nya skollagen slå fast alla barns rätt till en fungerande elevhälsa där skolpsykologer och kuratorer ingår som en själklar del förutom sjuksköterskor och läkare.

Utfrågningen i Genève - lite plus och minus

Kom hem sent i natt efter en lång dag med barnrättskommittén och granskningen av Sveriges rapport till barnrättskommittén. Kommittén var påläst och ställde många frågor till de svenska regeringsrepresentanterna. Flera i kommittén återkom till att Sverige är - och har varit - ett föredöme i arbetet för barnets rättigheter och att man därför har högt ställda förväntningar på Sverige.

Många viktiga frågor kom upp under utfrågningen, bl a situationen för barn på institution, gömda barns rättigheter, barns kunskap om barnkonventionen, försörjningskravet i anhöriginvandring, de regionala skillnaderna för barn i Sverige samt inte minst barnombudsmannens mandat och barnkonventionens juridiska ställning i Sverige.

Personligen är jag mest nöjd med att statssekreterare Karin Johansson hade en ödmjuk inställning till det faktum att förhållandevis få barn i Sverige vet om sina rättigheter. Här utlovades betydligt högra ambitioner från regeringens sida. Barn har rätt att känna till barnkonventionen.

Mest förvånad är jag över att regeringen inte tog tillfället i akt att ge tydliga svar till kommittén på de frågor som ställdes om situationen för barn på särskilda ungdomshem. Kommitténs oro för dessa barns rättigheter och frågan om regeringen kan tänka sig att ändra den lagstiftning som möjliggör att barn kan isoleras på institutionerna lämnades utan svar. Jag hade förväntat mig ett betydligt större engagemang från regeringens sida. De här barnen är i en mycket utsatt situation och de maktbefogenheter staten kan ta till enligt svensk lag är extremt långtgående - barn kan från 12 års ålder hållas isolerade i 24 timmar. Det får inte finnas minsta tvivel om att det regelverk som tillämpas står i överensstämmelse med Sveriges åtaganden enligt Barnkonventionen och barnrättskommitténs rekommendationer. Jag förväntar mig att regeringen noga kommer att följa upp vad barnrättskommittén skriver i sina slutsatser om Sverige som presenteras i mitten av juni.

Sverige svarar på frågor från barnrättskommittén

Är på plats i Genève och utfrågningen av den svenska regeringen. FNs barnrättskommitté granskar just nu Sveriges fjärde rapport om hur Sverige förverkligar barnkonventionen.

Mötesrummet som har historiska anor - det var här den allra första deklarationen om barnets rättigheter antogs 1924 - är fyllt till bredden. Förutom barnrättskommittén med medlemmar från 18 olika länder är en manstark regeringsdelegation ledd av statssekreterare Karin Johansson på plats. Ett stort antal svenska frivilligorganisationer finns också representerade här förutom alla FN-organ.

Kommittén har under förmiddagen ställt ett stort antal frågor. Kommittén uttryckte oro över det faktum att så få barn i Sverige, bara en av fem, har hört talas om barnkonventionen. Det är särskilt oroväckande, menar kommittén, då mätningar i Sverige tyder på att fler barn än vuxna är positivt inställda till aga.

Enligt kommittén bör Sverige tydligt inkludera barns rätt till undervisning om barnkonventionen i skolans styrdokument, inte minst i den nya skollagen. De svenska regeringsrepresentanterna svarade att Sverige kan bli bättre på detta område och att man är beredd att göra vad som krävs för att se till att sprida information om barnkonventionen till professionella som arbetar med barn och direkt till barn. Ett annat svar som gavs är att frågan om skolans ansvar att förmedla kunskap om barnkonventionen har diskuterats i samband med framtagandet av ny skollag och att detta är i fokus.

Som barnombudsman välkomnar jag de tydliga beskeden från regeringen om att man avser att höja ambitionsnivån. Sverige har i samband med ratificerandet av barnkonventionen förbundit sig att se till att barn får kännedom om sina rättigheter. Det förpliktigar. I årsrapporten till regeringen föreslog barnombudsmannen att det ska framgå tydligt i skollagen att barn har rätt att få kunskap om sina rättigheter.

Kommittén tog också upp frågan om barn på särskilda ungdomshem och uttryckte sin oro för dessa redan utsatta barns rättigheter särskilt i samband med att barnen avskiljs i särskilda isoleringsrum. Kommittén frågade vem som representerar barnen när de är isolerade? Vilken utbildning personalen har? Kommittén frågade också om regeringen planerar att ändra den lagstiftning som möjliggör avskiljning (isolering) av barn? Den svenska regeringsdelegationen ska svara på dessa frågor under eftermiddagspasset. Jag återkommer!

Elever vägrar använda skoltoaletten

I dag presenterade Barbro Lundblad, som är kursledare vid Sahlgrenska akademins barnsjuksköterskeutbildning, en viktig avhandling om grundskoleelevers arbetsmiljö. I avhandlingen visar hon att mer än varannan grundskoleelev hellre håller sig hela dagen för att slippa använda skoltoaletten när de är bajsnödiga. Var sjätte undviker helt att kissa.
Läs mer om avhandlingen här!

För barn med blås- och tarmrubbningar kan detta få allvarliga konsekvenser, enligt Lundblad.

Barnombudsmannen har för flera år sedan uppmärksammat frågan om elevernas arbetsmiljö. Lundblads avhandling visar att smutsiga och ohygieniska toaletter som avskräcker barnen från toalettbesök kan få hälsokonsekvenser. Tid att göra något åt snusket!

Den som är satt i skuld...

...ett stort grattis till alla barn som har skulder till landstinget i Stockholm. Jag är glad att politikerna i landstinget har bestämt sig för att barnen inte längre ska ses som betalningsansvariga för de avgifter som landstinget tar ut när barnen och deras föräldrar missar en vård- eller tandläkartid.

Det är givetvis orimligt att en 3-åring som exempelvis kallas till en tandläkartid kan bli betalningsansvarig om mamma eller pappa inte kommer ihåg den bokade tiden. Det strider inte bara mot sunt förnuft, det är också djupt orättvist eftersom det ofta handlar om barn som är i en svår situation i övrigt. Det dessa barn behöver är naturligtvis inte straffavgifter som skjuter ekonomin i sank utan istället en tandvård som följer upp och ställer frågan varför barnen inte kommer till tandvården?

I dagarna deltog jag på en nordisk tandläkarkonferens om tandläkarnas viktiga roll i att upptäcka barn som far illa. En slutsats från konferensen är att tandvården alltför sällan tar sin anmälningsplikt på allvar. När barn systematiskt undanhålls tandvård eller tidigt drabbas av massiv karies finns det skäl att misstänka allvarlig omsorgssvikt hos barnens vårdnadshavare.