Barnpsykiatrins kvalité skiftar så mycket över landet att den inte uppfyller hälso- och sjukvårdslagens krav om vård på lika villkor. Det slår Socialstyrelsen fast i dag när resultatet av en nationell tillsyn presenterades. Som barn med psykisk ohälsa beror det på var i landet du bor om du ska få bra vård. Det är helt oacceptabelt, konstaterar chefen för Socialstyrelsens tillsyn.
Som barnombudsman välkomnar jag förstås granskningen. Kritiken är dock knappast ny. Ett flertal undersökningar har pekat just på problemet med ojämn tillgång till barn- och ungdomspsykiatri. Det har till och med lyfts fram av den internationella barnrättskommittén i Genève i samband med att den svenska regeringens rapport om barnkonventionens genomslag i Sverige granskats.
En hel del positivt har hänt som förhoppningsvis kan vända utvecklingen. Köerna till barnpsykiatrin har kapats. Resurser har tillförts. Men fortfarande kvarstår problemet att många barn och unga inte får hjälp när de behöver. Vårdkedjan fungerar dåligt.
I rapporten "Satsa tidigt" pekade Barnombudsmannen på vikten av att ge barn och unga hjälp tidigt. Den psykiska ohälsan måste förebyggas och motverkas på ett tidigare stadium. Det kräver att socialtjänst, skola och primärvård ges rimliga förutsättningar. En viktig åtgärd är då att i den nya skollagen slå fast alla barns rätt till en fungerande elevhälsa där skolpsykologer och kuratorer ingår som en själklar del förutom sjuksköterskor och läkare.
onsdag 3 juni 2009
torsdag 28 maj 2009
Utfrågningen i Genève - lite plus och minus
Kom hem sent i natt efter en lång dag med barnrättskommittén och granskningen av Sveriges rapport till barnrättskommittén. Kommittén var påläst och ställde många frågor till de svenska regeringsrepresentanterna. Flera i kommittén återkom till att Sverige är - och har varit - ett föredöme i arbetet för barnets rättigheter och att man därför har högt ställda förväntningar på Sverige.
Många viktiga frågor kom upp under utfrågningen, bl a situationen för barn på institution, gömda barns rättigheter, barns kunskap om barnkonventionen, försörjningskravet i anhöriginvandring, de regionala skillnaderna för barn i Sverige samt inte minst barnombudsmannens mandat och barnkonventionens juridiska ställning i Sverige.
Personligen är jag mest nöjd med att statssekreterare Karin Johansson hade en ödmjuk inställning till det faktum att förhållandevis få barn i Sverige vet om sina rättigheter. Här utlovades betydligt högra ambitioner från regeringens sida. Barn har rätt att känna till barnkonventionen.
Mest förvånad är jag över att regeringen inte tog tillfället i akt att ge tydliga svar till kommittén på de frågor som ställdes om situationen för barn på särskilda ungdomshem. Kommitténs oro för dessa barns rättigheter och frågan om regeringen kan tänka sig att ändra den lagstiftning som möjliggör att barn kan isoleras på institutionerna lämnades utan svar. Jag hade förväntat mig ett betydligt större engagemang från regeringens sida. De här barnen är i en mycket utsatt situation och de maktbefogenheter staten kan ta till enligt svensk lag är extremt långtgående - barn kan från 12 års ålder hållas isolerade i 24 timmar. Det får inte finnas minsta tvivel om att det regelverk som tillämpas står i överensstämmelse med Sveriges åtaganden enligt Barnkonventionen och barnrättskommitténs rekommendationer. Jag förväntar mig att regeringen noga kommer att följa upp vad barnrättskommittén skriver i sina slutsatser om Sverige som presenteras i mitten av juni.
Många viktiga frågor kom upp under utfrågningen, bl a situationen för barn på institution, gömda barns rättigheter, barns kunskap om barnkonventionen, försörjningskravet i anhöriginvandring, de regionala skillnaderna för barn i Sverige samt inte minst barnombudsmannens mandat och barnkonventionens juridiska ställning i Sverige.
Personligen är jag mest nöjd med att statssekreterare Karin Johansson hade en ödmjuk inställning till det faktum att förhållandevis få barn i Sverige vet om sina rättigheter. Här utlovades betydligt högra ambitioner från regeringens sida. Barn har rätt att känna till barnkonventionen.
Mest förvånad är jag över att regeringen inte tog tillfället i akt att ge tydliga svar till kommittén på de frågor som ställdes om situationen för barn på särskilda ungdomshem. Kommitténs oro för dessa barns rättigheter och frågan om regeringen kan tänka sig att ändra den lagstiftning som möjliggör att barn kan isoleras på institutionerna lämnades utan svar. Jag hade förväntat mig ett betydligt större engagemang från regeringens sida. De här barnen är i en mycket utsatt situation och de maktbefogenheter staten kan ta till enligt svensk lag är extremt långtgående - barn kan från 12 års ålder hållas isolerade i 24 timmar. Det får inte finnas minsta tvivel om att det regelverk som tillämpas står i överensstämmelse med Sveriges åtaganden enligt Barnkonventionen och barnrättskommitténs rekommendationer. Jag förväntar mig att regeringen noga kommer att följa upp vad barnrättskommittén skriver i sina slutsatser om Sverige som presenteras i mitten av juni.
onsdag 27 maj 2009
Sverige svarar på frågor från barnrättskommittén
Är på plats i Genève och utfrågningen av den svenska regeringen. FNs barnrättskommitté granskar just nu Sveriges fjärde rapport om hur Sverige förverkligar barnkonventionen.
Mötesrummet som har historiska anor - det var här den allra första deklarationen om barnets rättigheter antogs 1924 - är fyllt till bredden. Förutom barnrättskommittén med medlemmar från 18 olika länder är en manstark regeringsdelegation ledd av statssekreterare Karin Johansson på plats. Ett stort antal svenska frivilligorganisationer finns också representerade här förutom alla FN-organ.
Kommittén har under förmiddagen ställt ett stort antal frågor. Kommittén uttryckte oro över det faktum att så få barn i Sverige, bara en av fem, har hört talas om barnkonventionen. Det är särskilt oroväckande, menar kommittén, då mätningar i Sverige tyder på att fler barn än vuxna är positivt inställda till aga.
Enligt kommittén bör Sverige tydligt inkludera barns rätt till undervisning om barnkonventionen i skolans styrdokument, inte minst i den nya skollagen. De svenska regeringsrepresentanterna svarade att Sverige kan bli bättre på detta område och att man är beredd att göra vad som krävs för att se till att sprida information om barnkonventionen till professionella som arbetar med barn och direkt till barn. Ett annat svar som gavs är att frågan om skolans ansvar att förmedla kunskap om barnkonventionen har diskuterats i samband med framtagandet av ny skollag och att detta är i fokus.
Som barnombudsman välkomnar jag de tydliga beskeden från regeringen om att man avser att höja ambitionsnivån. Sverige har i samband med ratificerandet av barnkonventionen förbundit sig att se till att barn får kännedom om sina rättigheter. Det förpliktigar. I årsrapporten till regeringen föreslog barnombudsmannen att det ska framgå tydligt i skollagen att barn har rätt att få kunskap om sina rättigheter.
Kommittén tog också upp frågan om barn på särskilda ungdomshem och uttryckte sin oro för dessa redan utsatta barns rättigheter särskilt i samband med att barnen avskiljs i särskilda isoleringsrum. Kommittén frågade vem som representerar barnen när de är isolerade? Vilken utbildning personalen har? Kommittén frågade också om regeringen planerar att ändra den lagstiftning som möjliggör avskiljning (isolering) av barn? Den svenska regeringsdelegationen ska svara på dessa frågor under eftermiddagspasset. Jag återkommer!
Mötesrummet som har historiska anor - det var här den allra första deklarationen om barnets rättigheter antogs 1924 - är fyllt till bredden. Förutom barnrättskommittén med medlemmar från 18 olika länder är en manstark regeringsdelegation ledd av statssekreterare Karin Johansson på plats. Ett stort antal svenska frivilligorganisationer finns också representerade här förutom alla FN-organ.
Kommittén har under förmiddagen ställt ett stort antal frågor. Kommittén uttryckte oro över det faktum att så få barn i Sverige, bara en av fem, har hört talas om barnkonventionen. Det är särskilt oroväckande, menar kommittén, då mätningar i Sverige tyder på att fler barn än vuxna är positivt inställda till aga.
Enligt kommittén bör Sverige tydligt inkludera barns rätt till undervisning om barnkonventionen i skolans styrdokument, inte minst i den nya skollagen. De svenska regeringsrepresentanterna svarade att Sverige kan bli bättre på detta område och att man är beredd att göra vad som krävs för att se till att sprida information om barnkonventionen till professionella som arbetar med barn och direkt till barn. Ett annat svar som gavs är att frågan om skolans ansvar att förmedla kunskap om barnkonventionen har diskuterats i samband med framtagandet av ny skollag och att detta är i fokus.
Som barnombudsman välkomnar jag de tydliga beskeden från regeringen om att man avser att höja ambitionsnivån. Sverige har i samband med ratificerandet av barnkonventionen förbundit sig att se till att barn får kännedom om sina rättigheter. Det förpliktigar. I årsrapporten till regeringen föreslog barnombudsmannen att det ska framgå tydligt i skollagen att barn har rätt att få kunskap om sina rättigheter.
Kommittén tog också upp frågan om barn på särskilda ungdomshem och uttryckte sin oro för dessa redan utsatta barns rättigheter särskilt i samband med att barnen avskiljs i särskilda isoleringsrum. Kommittén frågade vem som representerar barnen när de är isolerade? Vilken utbildning personalen har? Kommittén frågade också om regeringen planerar att ändra den lagstiftning som möjliggör avskiljning (isolering) av barn? Den svenska regeringsdelegationen ska svara på dessa frågor under eftermiddagspasset. Jag återkommer!
onsdag 13 maj 2009
Elever vägrar använda skoltoaletten
I dag presenterade Barbro Lundblad, som är kursledare vid Sahlgrenska akademins barnsjuksköterskeutbildning, en viktig avhandling om grundskoleelevers arbetsmiljö. I avhandlingen visar hon att mer än varannan grundskoleelev hellre håller sig hela dagen för att slippa använda skoltoaletten när de är bajsnödiga. Var sjätte undviker helt att kissa.
Läs mer om avhandlingen här!
För barn med blås- och tarmrubbningar kan detta få allvarliga konsekvenser, enligt Lundblad.
Barnombudsmannen har för flera år sedan uppmärksammat frågan om elevernas arbetsmiljö. Lundblads avhandling visar att smutsiga och ohygieniska toaletter som avskräcker barnen från toalettbesök kan få hälsokonsekvenser. Tid att göra något åt snusket!
Läs mer om avhandlingen här!
För barn med blås- och tarmrubbningar kan detta få allvarliga konsekvenser, enligt Lundblad.
Barnombudsmannen har för flera år sedan uppmärksammat frågan om elevernas arbetsmiljö. Lundblads avhandling visar att smutsiga och ohygieniska toaletter som avskräcker barnen från toalettbesök kan få hälsokonsekvenser. Tid att göra något åt snusket!
måndag 11 maj 2009
Den som är satt i skuld...
...ett stort grattis till alla barn som har skulder till landstinget i Stockholm. Jag är glad att politikerna i landstinget har bestämt sig för att barnen inte längre ska ses som betalningsansvariga för de avgifter som landstinget tar ut när barnen och deras föräldrar missar en vård- eller tandläkartid.
Det är givetvis orimligt att en 3-åring som exempelvis kallas till en tandläkartid kan bli betalningsansvarig om mamma eller pappa inte kommer ihåg den bokade tiden. Det strider inte bara mot sunt förnuft, det är också djupt orättvist eftersom det ofta handlar om barn som är i en svår situation i övrigt. Det dessa barn behöver är naturligtvis inte straffavgifter som skjuter ekonomin i sank utan istället en tandvård som följer upp och ställer frågan varför barnen inte kommer till tandvården?
I dagarna deltog jag på en nordisk tandläkarkonferens om tandläkarnas viktiga roll i att upptäcka barn som far illa. En slutsats från konferensen är att tandvården alltför sällan tar sin anmälningsplikt på allvar. När barn systematiskt undanhålls tandvård eller tidigt drabbas av massiv karies finns det skäl att misstänka allvarlig omsorgssvikt hos barnens vårdnadshavare.
Det är givetvis orimligt att en 3-åring som exempelvis kallas till en tandläkartid kan bli betalningsansvarig om mamma eller pappa inte kommer ihåg den bokade tiden. Det strider inte bara mot sunt förnuft, det är också djupt orättvist eftersom det ofta handlar om barn som är i en svår situation i övrigt. Det dessa barn behöver är naturligtvis inte straffavgifter som skjuter ekonomin i sank utan istället en tandvård som följer upp och ställer frågan varför barnen inte kommer till tandvården?
I dagarna deltog jag på en nordisk tandläkarkonferens om tandläkarnas viktiga roll i att upptäcka barn som far illa. En slutsats från konferensen är att tandvården alltför sällan tar sin anmälningsplikt på allvar. När barn systematiskt undanhålls tandvård eller tidigt drabbas av massiv karies finns det skäl att misstänka allvarlig omsorgssvikt hos barnens vårdnadshavare.
tisdag 28 april 2009
Personlig assistans med äventyr
Träffade Veronica Hedenmark som 
arbetar med personlig assistans och som har utvecklat VH kids som vänder sig särskilt till barn under mottot personlig assistans med äventyr.
Veronica är en eldsjäl med många kloka tankar om vad som krävs för att få in mer av barnrättsperspektiv. Egentligen är det inte så svårt. Barn med funktionshinder är i första hand barn. De har i den meningen inte särskilda behov. Deras behov ser i grunden ut som alla andra barns, men deras förutsättningar kan skilja sig åt.
arbetar med personlig assistans och som har utvecklat VH kids som vänder sig särskilt till barn under mottot personlig assistans med äventyr.
Veronica är en eldsjäl med många kloka tankar om vad som krävs för att få in mer av barnrättsperspektiv. Egentligen är det inte så svårt. Barn med funktionshinder är i första hand barn. De har i den meningen inte särskilda behov. Deras behov ser i grunden ut som alla andra barns, men deras förutsättningar kan skilja sig åt.
Rådslag om ett säkrare internet
På förmiddagen deltog jag i ett rådslag om ett säkrare internet för barn och unga. Socialminister Göran Hägglund stod som inbjudare. På mötet lyfte jag fram de erfarenheter som barnombudsmannen har.
Vuxna hör av sig till barnombudsmannen om den oro de känner för Internet och barns datoranvändning. Föräldrar är oroliga för vad barnen kan råka se på nätet men också för att barn sitter många timmar framför datorn för att surfa.
Barn och unga berättar däremot inte om datoranvändning eller nätet när de hör av sig. Däremot berättar de om hur de kan drabbas av mobbning, övergrepp, hot och hur de ibland kan känna sig otrygga. Dessa berättelser gör sällan någon åtskillnad mellan situationer "i verkligheten" (IRL) eller på nätet. Barnen kopplar alltså inte problemen till tekniken i sig. Barnen skiljer tydligt på mediet och innehållet. Det är tydligt att de som vuxit upp med Internet under hela sin barndom tänker på kommunikation via nätet på ett lite annat sätt än vuxna. De är, som forskaren Elza Dunkels har beskrivit det, nätets infödda. Vi som är födda före 1980-talet vi är däremot nätets invandrare, med samma terminologi.
För oss som är nätinvandrare gäller det med andra ord att betänka två saker.
För det första: lika lite som vi kan övervaka allt som sker i trafiken på våra gator och vägar eller för den delen lägga ned den, lika lite kan vi kontrollera vilka som använder nätet och på vilket sätt det sker. Vi måste helt enkelt gilla läget och hitta bra strategier för att hantera de risker och faror som finns – antingen det är när våra barn cyklar IRL eller när de kommunicerar via datorn. Precis som de nätinfödda måste vi låta bli att haka upp oss på nätet och tekniken. Vi måste, precis som många barn faktiskt också gör, istället hitta kloka strategier för att hantera problemen.
För det andra: vi måste se och bejaka det positiva som nätet innebär för de allra allra flesta barn samtidigt som vi funderar över vad en del barns utsatthet i detta sammanhang egentligen handlar om. Det senare är viktigt inte minst om våra strategier för barns säkerhet ska nå framgång.
Det är lätt att beskriva vad datorn och kommunikation via nätet gjort möjligt. För barn med funktionshinder – allt från barn med dyslexi till svåra rörelsehinder har denna teknikutveckling revolutionerat tillvaron. Barn som känt sig isolerade eller ensamma har hittat nya vänner och samtalsgrupper. Barn håller koll på vänner.
Internet öppnar en värld utan geografiska gränser eller begränsningar. Det är fantastiskt. Men myntets framsida är också dess baksida. Det finns, tror man, upp till en miljon barnpornografiska bilder utlagda på nätet. Bakom varje bild döljer sig ett fruktansvärt övergrepp. Vi vet att pedofiler använder de största och vanligaste chattarna för att försöka få kontakt med killar och tjejer.
En annan problematik handlar om kränkningar, rasism och mobbning. Barn som drabbas i skolmiljön drabbas många gånger också virtuellt. Precis som all annan kommunikation i den infödda generationen görs inte heller på detta område någon åtskillnad mellan IRL och virtuellt. Mobbningen sker genom SMS till mobilen, på chattforum, hemsidor och i mejlen. På flera sätt är detta förödande. Den som drabbas har ingenstans att gömma sig från hetsen. Inte ens hemmet är tryggt. Publiken är mångfalt större – hundratals, ja tusentals andra barn kan få ta del av mobbningen. Och den som kränker har valet att göra det ansiktslöst, att vara anonym.
Avslutningsvis åter till frågan: vad handlar en del barns utsatthet i detta sammanhang egentligen om? Vilka bör vara våra strategier för att hantera Internets dåliga sidor? Jag har inga färdiga svar men däremot några tankar:
För det första: låt oss inse att de allra flesta barn redan har mött Internets avigsidor och har utvecklat bra motstrategier för att hantera nätets risker. De blockar snuskgubbar och tipsar kompisar om det som kan vara farligt. Vi kan kort och gott lära en hel del på det här området av kloka barn.
För det andra: vuxenvärlden, vi som är invandrare i detta sammanhang, spelar ofta en mycket marginell roll i denna del av våra barns liv. Vi har sällan koll. Jag menar att detta är det enskilt viktigaste att förändra. I vår dialog med barn och unga – inte minst i vår senaste årsrapport - uttrycks mycket starka önskemål från barn att vuxenvärlden ska komma närmare rent allmänt i barns liv. Vara med. Lyssna. Förstå. Visa respekt. Och faktiskt också ibland sätta tydliga gränser. Föräldrar har ett ansvar för att barn surfar säkert. Som föräldrar måste vi veta att det våra barn gör på nätet är precis lika offentligt som det barnen gör i kön i skolmatsalen eller på ungdomsgården.
För det tredje: barn som råkar illa ute på nätet har redan ofta råkat illa ut också utanför nätet. Att leva i social utsatthet, att vara mobbad och ensam, inte bli sedd eller bekräftad ökar risken att drabbas också på nätet. Barn som tar risker på andra håll är mer riskbenägna också på nätet. Barn som lever i trygga miljöer och med starkt stöd från familj och vänner kan förstås också råka illa ut på nätet, men riskerna är större för barn som lever i utsatta miljöer. Ska vi verkligen lyckas i en strategi för att öka barns säkerhet på nätet får vi därför inte fastna i att titta allmänt på Internet som kommunikationsverktyg. Då krävs en tydlig fokusering på barn som redan är i utsatta situationer och hur vi bäst kan hjälpa de barnen att skaffa sig strategier att hantera Internets avigsidor bland alla andra risker dessa barn utsätts för.
För det fjärde och till sist: det viktigt att hävda den lagstiftning som faktiskt gäller. Hets mot folkgrupp, sexuellt ofredande eller olaga hot är naturligtvis lika otillåtet oavsett var det än sker och skolornas likabehandlingsplaner ska motverka mobbning oavsett i vilken teknisk form detta kommer till uttryck.
Vuxna hör av sig till barnombudsmannen om den oro de känner för Internet och barns datoranvändning. Föräldrar är oroliga för vad barnen kan råka se på nätet men också för att barn sitter många timmar framför datorn för att surfa.
Barn och unga berättar däremot inte om datoranvändning eller nätet när de hör av sig. Däremot berättar de om hur de kan drabbas av mobbning, övergrepp, hot och hur de ibland kan känna sig otrygga. Dessa berättelser gör sällan någon åtskillnad mellan situationer "i verkligheten" (IRL) eller på nätet. Barnen kopplar alltså inte problemen till tekniken i sig. Barnen skiljer tydligt på mediet och innehållet. Det är tydligt att de som vuxit upp med Internet under hela sin barndom tänker på kommunikation via nätet på ett lite annat sätt än vuxna. De är, som forskaren Elza Dunkels har beskrivit det, nätets infödda. Vi som är födda före 1980-talet vi är däremot nätets invandrare, med samma terminologi.
För oss som är nätinvandrare gäller det med andra ord att betänka två saker.
För det första: lika lite som vi kan övervaka allt som sker i trafiken på våra gator och vägar eller för den delen lägga ned den, lika lite kan vi kontrollera vilka som använder nätet och på vilket sätt det sker. Vi måste helt enkelt gilla läget och hitta bra strategier för att hantera de risker och faror som finns – antingen det är när våra barn cyklar IRL eller när de kommunicerar via datorn. Precis som de nätinfödda måste vi låta bli att haka upp oss på nätet och tekniken. Vi måste, precis som många barn faktiskt också gör, istället hitta kloka strategier för att hantera problemen.
För det andra: vi måste se och bejaka det positiva som nätet innebär för de allra allra flesta barn samtidigt som vi funderar över vad en del barns utsatthet i detta sammanhang egentligen handlar om. Det senare är viktigt inte minst om våra strategier för barns säkerhet ska nå framgång.
Det är lätt att beskriva vad datorn och kommunikation via nätet gjort möjligt. För barn med funktionshinder – allt från barn med dyslexi till svåra rörelsehinder har denna teknikutveckling revolutionerat tillvaron. Barn som känt sig isolerade eller ensamma har hittat nya vänner och samtalsgrupper. Barn håller koll på vänner.
Internet öppnar en värld utan geografiska gränser eller begränsningar. Det är fantastiskt. Men myntets framsida är också dess baksida. Det finns, tror man, upp till en miljon barnpornografiska bilder utlagda på nätet. Bakom varje bild döljer sig ett fruktansvärt övergrepp. Vi vet att pedofiler använder de största och vanligaste chattarna för att försöka få kontakt med killar och tjejer.
En annan problematik handlar om kränkningar, rasism och mobbning. Barn som drabbas i skolmiljön drabbas många gånger också virtuellt. Precis som all annan kommunikation i den infödda generationen görs inte heller på detta område någon åtskillnad mellan IRL och virtuellt. Mobbningen sker genom SMS till mobilen, på chattforum, hemsidor och i mejlen. På flera sätt är detta förödande. Den som drabbas har ingenstans att gömma sig från hetsen. Inte ens hemmet är tryggt. Publiken är mångfalt större – hundratals, ja tusentals andra barn kan få ta del av mobbningen. Och den som kränker har valet att göra det ansiktslöst, att vara anonym.
Avslutningsvis åter till frågan: vad handlar en del barns utsatthet i detta sammanhang egentligen om? Vilka bör vara våra strategier för att hantera Internets dåliga sidor? Jag har inga färdiga svar men däremot några tankar:
För det första: låt oss inse att de allra flesta barn redan har mött Internets avigsidor och har utvecklat bra motstrategier för att hantera nätets risker. De blockar snuskgubbar och tipsar kompisar om det som kan vara farligt. Vi kan kort och gott lära en hel del på det här området av kloka barn.
För det andra: vuxenvärlden, vi som är invandrare i detta sammanhang, spelar ofta en mycket marginell roll i denna del av våra barns liv. Vi har sällan koll. Jag menar att detta är det enskilt viktigaste att förändra. I vår dialog med barn och unga – inte minst i vår senaste årsrapport - uttrycks mycket starka önskemål från barn att vuxenvärlden ska komma närmare rent allmänt i barns liv. Vara med. Lyssna. Förstå. Visa respekt. Och faktiskt också ibland sätta tydliga gränser. Föräldrar har ett ansvar för att barn surfar säkert. Som föräldrar måste vi veta att det våra barn gör på nätet är precis lika offentligt som det barnen gör i kön i skolmatsalen eller på ungdomsgården.
För det tredje: barn som råkar illa ute på nätet har redan ofta råkat illa ut också utanför nätet. Att leva i social utsatthet, att vara mobbad och ensam, inte bli sedd eller bekräftad ökar risken att drabbas också på nätet. Barn som tar risker på andra håll är mer riskbenägna också på nätet. Barn som lever i trygga miljöer och med starkt stöd från familj och vänner kan förstås också råka illa ut på nätet, men riskerna är större för barn som lever i utsatta miljöer. Ska vi verkligen lyckas i en strategi för att öka barns säkerhet på nätet får vi därför inte fastna i att titta allmänt på Internet som kommunikationsverktyg. Då krävs en tydlig fokusering på barn som redan är i utsatta situationer och hur vi bäst kan hjälpa de barnen att skaffa sig strategier att hantera Internets avigsidor bland alla andra risker dessa barn utsätts för.
För det fjärde och till sist: det viktigt att hävda den lagstiftning som faktiskt gäller. Hets mot folkgrupp, sexuellt ofredande eller olaga hot är naturligtvis lika otillåtet oavsett var det än sker och skolornas likabehandlingsplaner ska motverka mobbning oavsett i vilken teknisk form detta kommer till uttryck.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)