Skolan viktig frizon för gömda och papperslösa barn

Alla barn har enligt FN:s konvention om barnets rättigheter rätt till utbildning. Att utesluta exempelvis gömda och papperslösa barn från denna rättighet är inte förenligt med barnkonventionen. Sverige har tillsammans med ett litet fåtal andra EU-länder (Bulgarien, Ungern, Lettland och Litauen) inte beviljat alla barn rätten till utbildning. För detta har Sverige vid flera tillfällen fått kritik av FN:s barnrättskommitté. Barnombudsmannen har också lyft frågan till regeringen.

Mot bakgrund av detta var det ett mycket välkommet besked när utredningen Skolgång för alla barn (SOU2010:5) för tre år sedan föreslog att alla barn ska ges lagstadgad rätt till utbildning. Frågan drog därefter ut på tiden, men nu ligger i alla fall en proposition på riksdagens bord där regeringen och miljöpartiet föreslår att gömda och papperslösa barn ska få rätt till skolgång. Om detta rapporterade Sveriges radio i Ekot i dag.

Förslaget innebär, om det träder i kraft, att Sverige sällar sig till majoriteten - de övriga 22 EU-länder - som redan har slagit fast att rätten till utbildning ska gälla alla. Det är bra, samtidigt är det viktigt att analysera om det räcker med enbart en bra lagstiftning på papperet.

EU:s myndighet för grundläggande mänskliga rättigheter - European Union Fundamental Rights Agency - har i en rapport från november 2011 granskat situationen för gömda och papperslösa migranter i Europa. På sidorna 85-93 granskas särskilt just barns rätt till utbildning. I rapporten beskrivs att det finns flera hinder som i praktiken kan leda till att barn inte kan utnyttja rätten till utbildning. Ett viktigt hinder är om barnens föräldrar befarar att polisen kan komma att ingripa mot barnen i skolan eller i skolans närhet. Enligt rapporten har sådana ingripanden rapporterats i Frankrike, Tyskland, Irland, Luxemburg, Spanien och Cypern. I Spanien rapporteras dessutom att polisen undersökt identiteten vid stationer i kollektivtrafiken som används av skolbarn och deras föräldrar.

I Barnombudsmannens remissvar på utredningen Skolgång för alla barn varnade vi för just den utveckling EU:s myndighet för mänskliga rättigheter pekar på. Det räcker med ett enda enstaka ingripande, eller till och med farhågor om att barn kan komma att polishämtas, för att föräldrar kan välja att avstå från att låta barn gå i skolan. Det får svåra konsekvenser för dessa barn som många gånger lever isolerat och som själva inte har valt den situation de är i.

Enligt Barnombudsmannens förslag så ska skolan och förskolan vara en frizon där polishämtning inte får ske och vi vill därför se att ett tydligt förbud införs mot polishämtning av barn i skola eller förskola i syfte att avvisa eller utvisa.

EU:s myndighet för grundläggande mänskliga rättigheter anser att det ska vara förbjudet att rapportera eller ge information till verkställande myndigheter om var gömda eller papperslösa barn går i skolan. Detta krav lever inte det förslag som nu ligger på riksdagens bord helt upp till. Om skolan känner oro för att barn far illa är skolan skyldig att anmäla detta till socialnämnden. Det är en viktig bestämelse och ett grundläggande skydd för barn som är i utsatta situationer. Men för de papperslösa och gömda barnen - och skolpersonalen - är det problematiskt eftersom socialnämnden enligt 17 kap. § 1 utlänningslagen (UtlL) är skyldig att lämna uppgifter till verkställande myndigheter. Här finns alltså en påtaglig risk att skolor genom att anmäla oro för ett barn medverkar till att barnet och familjen kan identifieras av verkställande myndigheter om de gör en förfrågan hos de sociala myndigheterna. Både Barnombudsmannen och Socialstyrelsen har vänt sig mot detta. Uppgifter som rör orosanmälningar bör undantas.

Sammanfattningsvis, en viktig reform och ett steg som innebär att Sverige lämnar den sämsta gruppen i EU vad gäller gömda och papperslösa barns lagstadgade rätt till utbildning. Men Barnombudsmannen ser gärna att riksdagen tar till sig av erfarenheterna från övriga Europa och gör reformen helgjuten redan från start.

Mobbning - nytt dialog-uppdrag med barnexperter

Regeringen har gett Barnombudsmannen i uppdrag att inhämta barns och ungas åsikter och erfarenheter av kränkande behandling och trakasserier. Avsikten är att uppdraget ska ge ytterligare kunskap om hur arbetet mot mobbning kan förstärkas utifrån barnens egna perspektiv. Läs mer på regeringens hemsida.

Det är viktigt och välkommet att Barnombudsmannen får denna möjlighet att låta barn och unga utifrån en expertroll ge synpunkter på vad de tycker barn och unga bör få för stöd och hur skolan ska kunna bli bättre på att förebygga och upptäcka mobbning.

Mobbning tillhör - även efter att Barn- och elevombudet inrättades hos Skolinspektionen – ett av de tyngsta samtalsämnena när barn eller föräldrar kontaktar Barnombudsmannen. Utanförskapet och kränkningarna orsakar stort lidande hos de barn som utsätts för det.

Barnombudsmannen har tidigare fört expertsamtal med barn och unga om kränkande behandling och trakasserier i skolan. I samband med att Barnombudsmannen svarade på remissen om den nya skollagen lyssnade Barnombudsmannen på barn om bland annat detta. Med stöd av dessa erfarenheter och inte minst den kunskap som finns hos Barn- och elevombudet kallade Barnombudsmannen och BEO vid Skolinspektionen till en kommundialog om den viktiga roll skolhuvudmännen har för att få till stånd en skola fri från kränkande behandling och trakasserier.  Läs mer här om resultatet av kommundialogen!

Placerade barn måste kunna utkräva ansvar

I morse deltog jag i P1 morgon mot bakgrund av dokumentären ”Den fastspända flickan” som ska sändas nu på söndag.

Det är skakande att ta del av det som Ekot redan berättat ur denna dokumentär. Det vi har hört är en berättelse om en flicka som samhället har omhändertagit, i någon mening tagit på sig ett föräldraansvar för, och där det lett till att hon mått sämre, prostituerat sig som ett självskadebeteende utan att någon reagerat. Hon har utsatts för brott och har under lång tid blivit misstrodd när hon berättat om de allvarliga brotten.

Jag och mina medarbetare hos Barnombudsmannen har mött andra barn som också har beskrivit hur dålig vård på HVB har fått dem att må mycket sämre. De här hemmen är slutna miljöer. Det handlar om vuxna med mycket makt, barn med komplex problematik i en utsatt situation. Utan rätt utbildning, rätt förhållningssätt och rätt stöd är risken stor att personalen inte klarar uppdraget och att man inte lyckas bygga en förtroendefull relation till de barn man har ansvar för. Det kan handla om att man inte upptäcker eller finns tillgänglig när barnen är i kris eller att personalen i desperation tar till skadliga, auktoritära och bestraffande metoder.

I Barnombudsmannens rapport Bakom fasaden som överlämnades till regeringen 2011 kom barn och unga till tals om sin situation. Två röster beskriver väl vad det handlar om:

Lisa:

"Grejen är att vi bor i ett HVB utan våra föräldrar, utan vår familj eller hur? Så de ska vara som vår familj och ge oss trygghet och stöd precis som vår familj gjorde."

Klas:

”Det är inte så att man pratar om sina känslor och så… Jag gjorde kanske något dåligt på grund av att jag mådde dåligt. Om man försöker förklara för dem att det var därför man gjorde det så försöker de inte trösta. Man får bara konsekvenser. Och det blir bara värre så att man mår ännu sämre istället." Han säger också att det har lett till att han har förändrat sitt sätt att förhålla sig till personalen: "Om jag mår skit för någonting så håller jag det bara inne för mig själv och pratar inte med någon. Jag får bara tänka att jag får ta skiten, bara bita ihop. ”

Jag har naturligtvis hört positiva berättelser också. Men för de barn där omhändertagandet är bristfälligt är det ingen tröst att höra att det finns andra HVB-hem som fungerar bra. Det är något varje barn som samhället har omhändertagit ska ha rätt till.

 

Socialstyrelsens senaste tillsynsrapport från 2012 visar att myndigheten krävde åtgärder av 42% av de offentligt drivna HVB-hemmen och 30% av de privata hemmen. Bristerna handlade framförallt om varierande kvalitet på genomförandeplaner, planer som inte följs upp, bristfällig dokumentation och att alla barn inte ges förutsättningar att vara delaktiga. Tillsynen hade dock inte som tema att granska exempelvis bemanning eller kompetens som ju annars är två grundläggande frågor för omsorgens kvalitet.

Det riktigt bekymmersamma är dock inte dessa nedslag från Socialstyrelsen. Det som oroar mig mest är att vi fortfarande vet väldigt lite om vilken vård och omsorg de omhändertagna barnen får och vilka resultat insatserna ger. Denna typ av uppföljning saknas. Trots att det finns över 500 HVB runt om i landet var det enbart ett (1) som hade genomfört en tillräcklig utvärdering av verksamheten, enligt en granskning Socialstyrelsen gjorde för några år sedan.

Det här måste förändras.

Barnombudsmannen välkomnar att regering och riksdag de senaste åren har fattat beslut om skärpt tillsyn, anmälningsskyldighet enligt lex Sarah och att placerade barn har fått rätt till en egen socialsekreterare. Men detta är trots allt otillräckligt.

• De placerade barnens rättigheter måste förtydligas i lagstiftningen. De stora och oacceptabla bristerna vad gäller placerade barns rätt till bra skolgång, tillgång till hälsovård, högkvalitativ omsorg och goda möjligheter att själva få komma till tals måste rättas till. Detta tittar nu en statlig utredning, LVU-utredningen, närmare på.  
• Lagstiftningen som styr tillståndsgivning av HVB måste skärpas. I dag krävs inget tillstånd alls för offentligt drivna HVB-hem. Och de krav som ställs i lagstiftningen för att godkänna privata HVB är alldeles för lågt ställda. Det är viktigt att lagstiftningen ställer tydligare krav på vårdens innehåll, personalens kompetens och lämplighet samt att verksamhetens resultat utvärderas. LVU-utredningen har också fått i uppgift att se om det krävs en skarpare reglering, vilket Barnombudsmannen alltså anser.
• Det måste också vara lättare att utkräva ansvar. En av de viktigaste slutsatserna från Vanvårdsutredningen var att det aldrig räcker med bra lagar och regler om det inte utkrävs ansvar när regelverket inte följs. Detta är en oerhört viktig lärdom vars allvar understryks av att enbart en av fem kommuner – enligt BO-enkät 2011 - fattat beslut i Socialnämnderna om hur de ska agera när det framkommer att det finns missförhållanden i ett HVB eller familjehem.
• Oberoende ombud och rätt till skadestånd. På samma sätt som barn som utsatts för kränkande behandling och mobbning i skolan kan vända sig till Barn- och elevombudet så måste placerade barn ges möjlighet att vända sig till ett oberoende ombud och ställa myndigheter till svars om de försummat eller brustit i sitt ansvar för det placerade barnet. Vid grova försummelser bör skadestånd kunna utgå eftersom det skulle vara ett effektivt verktyg för att förmå samtliga kommuner att ta de placerade barnens rätt till trygg och säker vård på största allvar.
• Socialstyrelsen måste ges i uppdrag att sammanställa och följa resultaten i den vård som ges av HVB. I dag saknas möjlighet för en kommun som placerar att få samlad information om de HVB som upphandlas/anlitas. Precis som SKL har föreslagit anser Barnombudsmannen att det behövs ett nationellt register som samlar kommunernas uppföljningar, vårdhemmens egna utvärderingar – som det bör ställas krav på för övrigt – och Socialstyrelsens tillsynsrapporter.

”Jag vill att det blir stor förändring. Vi har talat från hjärtat, nu måste du göra något” Så sammanfattade en pojke som var omhändertagen i samhällsvård sina förväntningar när han 2011 träffade regeringen. Han och de andra barnen får inte svikas. Det återstår mycket jobb att göra. Låt oss få det gjort.

Barnets bästa ska gå före mördarens föräldrarätt

I dag inleder Aftonbladet en artikelserie om de 179 barn som förlorade sin mamma i ett mord under 2000-talet – oftast var mördaren deras egen pappa. De barn som har drabbats får komma till tals i intervjuer, filmer och i chatt. Det är en viktig granskning och den visar på skrämmande brister.

I en chatt på Aftonbladet berättar en flicka som var 14 år när hennes pappa dödade mamma om hur hon tycker att det borde vara:

1. Att det ska räcka med ett rop på hjälp från kvinnor och barn för att de ska få hjälp.

2. Att skolan blir mer uppmärksamma på hur barn mår, hur de har det hemma - för många barn vågar inte berätta.

3. Att myndigheter skärper till sig så att det aldrig någonsin läcker ut information om kvinnor som gömmer sig med sina barn.

Råden känns igen i varje punkt från det barn och unga berättade när Barnombudsmannen ifjol lyssnade på våldsutsatta barn och ungdomar. Rapporten till regeringen fick namnet Signaler eftersom barnen på flera olika sätt signalerar att det förekommer våld hemma och att de och deras familjer behöver stöd. Men barnen var oerhört besvikna över att vuxna i allmänhet och ansvariga myndigheter i synnerhet inte hör eller vill höra barnens signaler. Barnen var också tydliga med att skola, vård och socialtjänst måste bli oerhört mycket bättre på att se de barn det handlar om och lyssna på riktigt.

I en särskild fördjupning talade vi med våldsutsatta barn som fått skyddade personuppgifter. I rapporten Oskyddad berättar barnen om den otrygghet de känner och att de upplever att myndigheter slarvar med det skydd de och deras förälder har rätt till.

Den bild som tecknades i Barnombudsmannens rapporter Signaler och Oskyddad bekräftas dessvärre i Aftonbladets granskning. Det är slående hur lätt barnrättsperspektivet väger i jämförelse med föräldrarätten. Aftonbladets fördjupade granskning visar att de pappor som dödat barnens mammor i 4 av 10 fall – trots det enorma lidande han åsamkat barnen – har kvar vårdnaden.

Barnombudsmannen har lyssnat på barn där den förälder som har dödat har inflytande över var barnet ska växa upp, vilken förskola eller skola barnet ska gå i. Vårdnadshavaren kan också hindra stöd och behandling. Det är naturligtvis djupt orättvist och kränkande.

Socialnämnden har möjlighet att väcka talan i domstol och få vårdnadsfrågan prövad. Det är uppenbart att detta inte fungerar som det är tänkt. Barnets rättigheter måste i sådana här fall gå före den biologiska förälderns. När en förälder har dödat den andra vårdnadshavaren så måste frågan om vårdnad alltid prövas.

När tryggheten bryter samman

Varje år placeras 17500 barn i familjehem. En studie från Socialstyrelsen visar att omkring var fjärde placering avbryts i förtid. Detta trots att barnet i många fall varit placerat så länge som tio år i samma hem. Oftast är det familjehemmet som avbryter placeringen.

De siffror som Socialstyrelsen presenterar är oerhört bekymmersamma och bör leda till en genomgripande diskussion, inte minst i Riksdagens socialutskott.

Barn och unga som växer upp i familjehem eller på andra sätt behöver samhällets stöd under hela eller delar av sin uppväxt är i en utsatt situation. En grundläggande rättighet för dem är att få känna trygghet.

Enligt Socialstyrelsen är det av central betydelse att socialtjänsten i tid uppfattar signaler om problem i relationen mellan familjehemmet och barnet. Så sker inte alltid i dag, enligt Socialstyrelsen.

Dessvärre är jag inte förvånad.

I samband med Barnombudsmannens årsrapport till regeringen 2011 presenterade myndigheten en landsomfattande enkät till samtliga socialnämnder. 241 kommuner besvarade BO-enkäten om hur barn i samhällsvård ska få sina rättigheter tillvaratagna. Enkäten visade att bara drygt hälften av kommunerna hade fattat beslut om direktiv om hur barnets åsikter ska inhämtas och dokumenteras under utredningen och bara var tredje kommun hade direktiv om hur barnet ska få information om sina rättigheter. Ytterligare ett resultat var att så få som drygt var femte socialnämnd hade egna direktiv kring hur socialtjänsten ska agera när det framkommer missförhållanden i ett HVB eller familjehem.

Socialstyrelsens studie visade också att var tredje långtidsplacerad tonåring hade hälsoproblem och att varannan hade skolproblem efter 12-årsdagen.

Detta förvånar inte heller eftersom många kommuner brister i stöd och uppföljning till placerade barn.

I BO-enkäten svarade knappt var tredje socialnämnd att de hade egna direktiv om de placerade barnens hälso- och sjukvård samt skolgång.

Men det behöver inte se ut på det här sättet. Nyligen visade exempelvis Helsingborg som har ett utvecklat samarbete mellan socialnämnd, utbildningsnämnd och familjehem - en metodik som kallas Skolfam - att samtliga familjehemsplacerade barn klarade att nå behörighet efter åk 9. Denna modell tillämpas nu i tio svenska kommuner. Det borde förstås vara en självklarhet i samtliga kommuner.

Förutom skärpt lagstiftning, vassare uppföljning/tillsyn och ökad medvetenhet i landets socialnämnder krävs en fördjupad diskussion om de barn som är placerade under mycket lång tid. Jag tror att den debatt som nu pågår i Norge där den biologiska principen/föräldrarätten utmanas i norskt Barnevern är oerhört viktig även om diskussionen väcker mycket känslor.

De barn som placerats i familjehem i späd ålder och har hela sin känslomässiga förankring där måste också ha rätt till trygghet och långsiktighet. Det är bekymmersamt att så få av dessa barn får detta och att möjligheten att få till stånd en vårdnadsöverflyttning och – i en del fall i förlängningen en adoption – prövas sällan.

Skärpning, Socialstyrelsen och Migrationsverket!

Det är många som hör av sig till mig om den 2-åriga flickan Haddile och Migrationsverkets beslut.

Som barnombudsman har jag sedan lång tid varit bekymrad över brister i samverkan mellan sociala myndigheter och Migrationsverket. Jag har också vid flera tillfällen uttryckt oro över hur snävt synnerligen ömmande omständigheter tolkas.

Enligt lag får jag inte ingripa i enskilda ärenden som exempelvis Haddile, däremot är det min skyldighet som barnombudsman att uppmärksamma på en generell nivå när barnkonventionen inte efterlevs.

Det är också mot den bakgrunden jag nu använder myndighetens rättsliga befogenheter i §5 enligt Lagen om barnombudsman för att återigen kalla Socialstyrelsen och Migrationsverket till överläggningar. Myndigheterna kallas till överläggning hos Barnombudsmannen onsdagen den 3 oktober kl 13-14.30.

Jag tar initiativ till detta möte eftersom det då nästan exakt har gått ett år sedan jag samlade Migrationsverket och Socialstyrelsen till möte om placerade barn som riskerar att avvisas från Sverige. Vid mötet 2011 framkom att det fanns stora kunskapsluckor hos de ansvariga myndigheterna om dessa barns situation. Det blev också uppenbart att samverkan mellan Migrationsverket och sociala myndigheter lämnar mycket att önska. Vid mötet enades myndigheterna om att en vägledning skyndsamt skulle tas fram och att den skulle vara färdig senast sommaren 2012.

Det beslutades också att arbetet skulle ledas av Socialstyrelsen och att vägledningen skulle lyfta följande aspekter:

• Hur samverkan ska se ut

• Var ansvaret ligger/rättsläget

• Att samverkan ska ske

• Varför det är viktigt med yttrande från socialnämnden

• Vad yttranden från socialnämnden ska innehålla

• Info om vårdplan samt genomförandeplan

• Kontakt med ev avvisningsland

Migrationsverket skulle å sin sida ta fram mer fakta kring barnen genom att titta närmare på omfattningen av ärenden där barn är omhändertagna och placerade. Verket skulle också ta reda på rutinerna för och hur ofta man begär in yttranden från sociala myndigheter. Det ansågs också viktigt att titta närmare på hur och om tillfälliga uppehållstillstånd utfärdas i dessa ärenden. Andra frågor att titta närmare på var hur verkställighetshinder tillämpas och hur tillståndsgrunden synnerligen ömmande omständigheter används för dessa barn som kan ha stora vård- och skyddsbehov.

Barnombudsmannen har kontinuerligt varit i kontakt med Socialstyrelsen och efterlyst resultat. Det senaste beskedet till oss var att arbetet hade försenats kraftigt.

Jag är oerhört bekymrad över detta.  Det sker gång på gång att barn hamnar i kläm mellan sociala myndigheters bedömning av barnets bästa och Migrationsverkets bedömning. Brister i samverkan mellan dessa myndigheter kan få svåra följder för de barn som saken berör. Det borde därför vara en prioriterad fråga att få fram vägledningen och att ge svar på de frågor vi enades om att belysa vid vårt förra möte i oktober 2011.

Jag väljer därför att kalla Socialstyrelsen och Migrationsverket till ett uppföljande möte. Frågan om hur Sverige tillvaratar dessa barns mänskliga rättigheter får inte dras i långbänk.

Kallelsen till möte oktober 2011: http://barnombudsmannen.se/nyheter/2011/91/samtal-om-omhandertagna-barn-som-avvisas/

Mitt blogginlägg efter mötet i oktober 2011:

http://barnombudsmannen.blogspot.se/2011/10/migrationsverket-och-socialstyrelsen.html

Barnombudsmannens kommentar i maj 2011 om synnerligen ömmande omständigheter:

http://barnombudsmannen.se/nyheter/2011/5/barns-egna-asylskal-maste-tydliggoras-i-lagstiftningen/

Max18 och Pejling – om barns rättigheter i kommunen

Barnombudsmannens uppdrag är enligt lag att lyssna på barn och unga, bevaka och driva på att kommuner, landsting och myndigheter genomför barnkonventionen. De senaste åren har vi lagt mycket kraft på att bli bättre och skarpare i alla dessa delar.

Vi har förbättrat dialogen med barn och unga. Med metoden Unga Direkt har vi möjliggjort för barn i utsatta situationer att ge expertråd till beslutsfattare i regering, riksdag och myndigheter. Barn på särskilda ungdomshem, barn i samhällsvård, ensamkommande barn och barn som utsatts för våld eller övergrepp har kommit till tals på detta sätt.

Vi har använt våra rättsliga befogenheter och kallat kommuner och myndigheter till dialog om ett flertal viktiga frågor som barn och unga pekat ut åt oss. Det har handlat om allt från barn i samhällsvård, vräkning, ensamkommande barn till kränkande behandling i skolan.

Fördjupad dialog med både barn och makthavare har gjort det möjligt för oss att diskutera om och hur barnets mänskliga rättigheter omsätts i praktiken. Arbetsmetoden byggd på gedigen kunskap och insikt inhämtad genom dialog ger resultat och bidrar till förändring på riktigt.

Vi är medvetna om att barnets mänskliga rättigheter inte förverkligas automatiskt. Politiska beslut eller högtidliga deklarationer räcker inte. Det räcker inte heller med starka känslor och engagemang. Förändring kräver även kunskap och insikt.

Nu tar vi nästa steg. Barnombudsmannen kan nu presentera två viktiga redskap som ytterligare skärper vår förmåga att lyssna, bevaka och driva på barnkonventionens genomförande.

Det handlar om Max18, ett webbaserat uppföljningssystem, som gör det möjligt att följa upp barnrättspolitiken genom att se hur barn och unga har det i Sverige i dag. Och det handlar om Pejling, en metod att låta barn och unga utifrån sina erfarenheter påverka kommuner, landsting och statliga myndigheter om beslut som rör barn.

Med Max18 och Pejling vässas Barnombudsmannens arbete för barnets rättigheter betydligt. Nu får vi äntligen möjlighet att mäta, utvärdera och följa upp barnrättspolitiken på alla nivåer i det svenska samhället. Och Pejling gör det möjligt att gå på djupet, att verkligen lyssna på barn. Med tillgänglig statistik, fakta och fördjupad dialog kan kommuner, landsting och myndigheter ta viktiga kliv mot att förverkliga den strategi för barnets rättigheter som riksdagen antog 2010. En strategi som i sin tur bland annat svarar upp mot den kritik Sverige fått av FN:s barnrättskommitté.

Sverige har vid flera tillfällen fått kritik av FN:s barnrättskommitté för att uppföljningen av barnets rättigheter har varit bristfällig, framförallt vad gäller situationen på lokal nivå. Kritiken har också varit tydlig när det gäller att barn inte får komma till tals i tillräcklig utsträckning inför viktigare beslut.

Max18 samlar i nuläget 48 indikatorer inom de områden som utgår från barnrättspolitiken och de krav som barnkonventionen ställer. Det handlar om ekonomi, hälsa, utbildning, trygghet, delaktighet samt stöd och skydd. Elva av indikatorerna är nedbrytbara på kommunnivå, 18 på länsnivå. Indikatorerna är i utgångsläget de som föreslogs i DS 2007:9, Ett uppföljningssystem för barnpolitiken.

Max18 har tre nivåer, en förenklad som vänder sig framförallt till barn, en lättfattlig med automatgenererade tabeller och en mer avancerad i form av ett statistiklabb. I den senare delen är friheten stor att själv söka information.

Med Max18 får Barnombudsmannen en viktig komponent i vårt underlag för att välja ut kommuner att föra djupare dialog med i Pejling. Men vilka kommuner vi ska Pejla bygger också på annan information, inte minst från barn och ungdomar själva. Målet är att besöka en till två kommuner i varje län.

När vi genomför en Pejling blir dialogen med barn och unga oerhört viktig. I den använder vi vår metod Unga Direkt för att låta barn gestalta sina erfarenheter och formulera budskap till de lokala beslutsfattarna. Därefter ordnar vi möten mellan barn och unga och beslutsfattare för att diskutera hur rättigheterna tillgodoses och vad som kan förbättras, utifrån tyngdpunkten i den nationella strategi som riksdagen antagit.

I förändringsarbetet och dialogen får de kommuner som ingår i Pejling processtöd från Barnombudsmannen och ett särskilt webbforum för idéutbyte kommer att utvecklas.

Jag ser fram mot ett spännande förändringsarbete!