Barnkonventionen som lag: en historisk milstolpe i arbetet för barnets rättigheter

I dag lämnar Barnombudsmannen in vårt remissvar på Barnrättighetsutredningens förslag till hur barnkonventionen ska göras till svensk lag.  Det är förslag som kommer att ha stor betydelse såväl för det enskilda barnets möjligheter att få sina rättigheter tillgodosedda i praktiken som för synen på barn i samhället i stort.

FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) utgör ett av de nio grundläggande internationella instrumentför mänskliga rättigheter som antagits av FN:s generalförsamling. Barnkonventionen är också den konvention om mänskliga rättigheter som flest länder i världen har ratificerat.

Barn i svåra situationer

Barnombudsmannen har mött och lyssnat till barn i många olika svåra situationer. Barnens berättelser har på flera områden bidragit till att identifiera allvarliga kränkningar av grundläggande rättigheter och stora brister i tillämpningen av barnkonventionen. Brister som ofta har sin grund i att transformeringen av barnkonventionen in i svensk lagstiftning inte varit tillräcklig eller otydlig samtidigt som professionella som ska tillämpa barnkonventionen många gånger har saknat utbildning, fortbildning eller stöd för att i tillräckligt hög grad anlägga ett barnrättsligt perspektiv.

Vi har lyssnat på barn i samhällsvård, i ankomstboenden, HVB-hem, särskilda ungdomshem, psykiatrisk tvångsvård, arrest och häkte. Vi har hört barn som vräkts från sina hem. Barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp. Barn som utsatts för kränkningar, mobbning och diskriminering. Barn med funktionsnedsättning som vårdas på institution eller får sin utbildning på specialskolor. Genomgående har barn berättat om hur de saknat kunskap om sina mänskliga rättigheter och att det är svårt för barn att hävda sina rättigheter.

Startskott för att ge barnkonventionen ett starkare avtryck

Att barnkonventionen blir svensk lag innebär inte att arbetet med att förverkliga barnets rättigheter går i mål. Tvärtom är det ett startskott och en början för ett förändringsarbete för att ge barnkonventionen ett starkare avtryck, inte minst i övrig nationell lagstiftning genom en fördjupad transformering. Det är inte en förändring som kommer att ske över en natt, men med barnkonventionen som lag förbättras förutsättningarna för att göra konventionen till verklighet i varje barns vardag. Sammanfattningsvis kan sägas att barnkonventionen som lag kommer att få betydelse i tre viktiga avseenden:

·         Stärkt ställning för barnets rättigheter i lagstiftningen

Genom att barnkonventionens artiklar blir gällande som lag kan de direkt läggas till grund för myndigheters beslut i mål och ärenden. Med barnkonventionen som lag kommer även arbetet med att transformera annan lagstiftning som rör barns rättigheter att påskyndas genom att luckor i lagstiftningen kan identifieras och täppas till. Därigenom får konventionen en starkare ställning i formell mening.

·         Tydligare vägledning

Med barnkonventionen som lag blir barnets rättigheter tydligare för rättsväsendets aktörer. Genom att konventionen direkt kommer kunna läggas till grund för myndigheters beslut kommer det att utvecklas rättspraxis som tydliggör hur olika artiklar i konventionen ska tolkas i konkreta fall och i relation till varandra. Med barnkonventionen som lag kommer också lagstiftaren att i större utsträckning behöva förhålla sig till konventionen vid utarbetandet av förarbeten, vilket innebär att även förarbetena kommer utgöra större hjälp vid tolkningen av konventionens artiklar. 

·         Ett pedagogiskt verktyg

Barnkonventionen som lag kommer att ha en pedagogiskbetydelse. Den tydliggör kraven på att professionella som arbetar med barn måste ha kunskap om barnkonventionen och verktyg att förverkliga den. Barnkonventionen som lag går före föreskrifter och förordningar och får på det sättet direkt betydelse i offentlig verksamhet. Med barnkonventionen som lag blir det också tydligare att barn själva behöver få kunskap om sina mänskliga rättigheter. Det senare är som mest betydelsefullt för barn i utsatta situationer som i vissa fall saknar möjlighet att få stöd av sina vårdnadshavare.

Att kunna utkräva sina mänskliga rättigheter

Det räcker inte att ha mänskliga rättigheter, det är avgörande att dessa rättigheter också kan förverkligas. Utredningen föreslår att statliga myndigheter som är centrala för att säkerställa barns rättigheter bör få i uppdrag av regeringen att vidta åtgärder för att göra sin verksamhet känd, tillgänglig och anpassad för barn. Utredningen föreslår också att Barnombudsmannen bör få i uppdrag att bistå de berörda myndigheterna i detta arbete.

Enligt min mening är förslaget av stor betydelse för att säkerställa att barn fullt ut tillförsäkras sina rättigheter enligt barnkonventionen. Jag delar även utredningens uppfattning att det är angeläget att de myndigheter som berörs av utredningens förslag får stöd i att kartlägga vilken betydelse barnkonventionen innebär i praktiken i förhållande till den egna verksamheten.

Utredningen listar ett antal myndigheter som de anser centrala för genomförandet av barnets rättigheter och som därmed bör omfattas av förslaget. Jag instämmer i utredningens bedömning vad gäller de myndigheter som räknas upp i betänkandet, men menar att även följande myndigheter bör få i uppdrag av regeringen att göra sin verksamhet känd, tillgänglig och anpassad för barn:  Brottsoffermyndigheten, Försäkringskassan, Justitiekanslern och Skolväsendets överklagandenämnd.

Med hänsyn till att Justitieombudsmannen (JO), i och med sin roll som en del av riksdagens kontrollmakt, ansvarar för att säkerställa att myndigheter behandlar medborgarna i enlighet med lagen och att den offentliga verksamheten inte gör intrång i medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter, menar Barnombudsmannen att även JO är en myndighet vars verksamhet är central för förverkligandet av barnets rättigheter. Det är angeläget att det ses över hur även JO kan ges i uppdrag att göra sin verksamhet känd, tillgänglig och anpassad för barn – inte minst för barn som är frihetsberövade eller på annat sätt befinner sig i svåra situationer. Här finns det i dag mycket att önska.

Mot den bakgrunden är jag djupt bekymrad över det sakfel som förekommer i JO:s remissvar om barnkonventionen som lag där JO hävdar att ”Det kan finnas olika uppfattningar om huruvida barnkonventionen i alla delar ska ses som en konvention om mänskliga rättigheter.” Det finns inget sakligt stöd för ett sådant ifrågasättande av barnkonventionen. Formuleringen skadar allvarligt arbetet för barns mänskliga rättigheter och riskerar även att undergräva förtroendet för att JO även utgör ett skydd för barns grundläggande fri- och rättigheter. Jag har framfört detta till chefs-JO Elisabeth Rynning.

Till sist: utredningens förslag utgör i flera avseenden en historisk milstolpe i arbetet för att förverkliga barnets rättigheter. Det handlar både om de förslag som lämnas i fråga om att förändra lagstiftningen, och om de åtgärder som föreslås i syfte att säkerställa kompetensen hos de som ska tillämpa de nya bestämmelserna.

 

 

Vad är priset för en hel barndom i ovisshet?

Ska ett barn som flytt undan krig och förföljelse kunna leva hela sin barndom utan att få ett permanent uppehållstillstånd? Vad blir det mänskliga priset, men även kostnaden för samhället, av en hel barndom präglad av ständiga omprövningar av tillfälliga uppehållstillstånd?

Det är frågor som inte ställs i förslaget till ny EU-lagstiftning, den sk skyddsgrundsförordningen. Ett förslag som nu ligger på EU-nämndens bord i riksdagen. Vi har nog sällan skådat en så långtgående inskränkning i barns möjlighet att få permanent skydd.

Någon barnkonsekvensanalys av förslaget till ny EU-lagstiftning finns inte, inte heller en analys av hur förslagen stämmer överens med FN:s barnkonvention. Ett mönster som för övrigt känns igen från en rad förslag i samma anda som i hast har skyndats igenom i flera EU-länders nationella lagstiftning. Sverige har sedan en tid tillbaka som bekant en tillfällig lagstiftning som bland annat kraftigt begränsar barns möjlighet att få permanenta uppehållstillstånd. Men den lagen aviserades just som en tillfällig tidsbegränsad lag i syfte att få fler länder i EU att bättre dela på ansvaret för den svåra flyktingsituationen. Svaret blev så här långt dessvärre det precis motsatta: förslag om en bindande skyddsgrundsförordning som inte ger någon möjlighet för permanent uppehållstillstånd för de barn (och vuxna) som får status som flykting eller alternativt skyddsbehövande.

Enligt direktivet ska inget land få tillämpa en generösare hållning, regelverket blir bindande. Jag välkomnar att den svenska regeringen i ett underlag till EU-nämnden har motsatt sig förslaget att inte permanenta uppehållstillstånd ska kunna beviljas:

När det gäller längden på uppehållstillstånd för skyddsbehövande förordar regeringen ett regelverk som möjliggör att permanenta uppehållstillstånd får beviljas.

Regeringen anser också att "en enskild medlemsstat i vissa delar (ska) kunna ha en mer generös inställning än den som EU som helhet har."

 

Finns det då inga möjligheter eller undantag om förslaget till skyddsgrundsdirektiv skulle gå igenom, kanske någon undrar? Jo, granskar man andra nu gällande EU-direktiv kan det finnas några snävt tilltagna öppningar. Efter fem år av tillfälliga uppehållstillstånd med omprövningar så skulle ett annat EU-direktiv, det om långvarig bosättning, kunna ge möjlighet till beviljande av permanenta uppehållstillstånd om man visat att man kan försörja sig och sin familj och har en sjukförsäkring. För ensamkommande barn är detta förstås inget alternativ, åtminstone inte under deras barndom.  Barn i familj är, oavsett asylskäl, helt beroende av om deras föräldrar kan uppfylla dessa krav.

En annan öppning, som i sig får närmast paradoxala effekter, är att skyddsgrundsförordningen inte reglerar möjligheterna för länder att använda sig av humanitära statusar. Det betyder i praktiken att ett barn som får flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande (ex som krigsflykting från Syrien) inte kan få permanent upphållstillstånd, men däremot möjligen ett barn som fått stanna i Sverige på särskilt/synnerligen ömmande skäl (när och om den tillfälliga utlänningslagstiftningen upphör).

På mötet med alla 41 barnombudsmän i Europa som avslutas i dag i Vilnius kritiserade samtliga barnombud den nu rådande trenden i Europa att enbart bevilja temporära uppehållstillstånd. Barnombuden uttalade att stabilitet, kontinuitet och säkerhet är grundläggande om barns rätt till utbildning, hälsa och rehabilitering, ytterst deras rätt till utveckling, ska säkerställas. Vidare uppmanar samtliga barnombud i Europa staterna att säkerställa varaktiga lösningar för barn som söker internationellt skydd.

På mötet i Vilnius bestämdes också att nästa toppmöte om barn på flykt ska hållas i Sverige med Barnombudsmannen som värd. Mötet kommer att äga rum i april i anslutning till de årliga barnrättsdagarna som ifjol samlade över 1200 deltagare. Då kommer Barnombudsmannen också presentera den granskning av situationen för barn på flykt som ligger till grund för vår årsrapport till regeringen 2017.

 

 

Samhället som en dysfunktionell och frånvarande förälder

I dag presenterar den nationella samordnaren för den sociala barn- och ungdomsvården, Cecilia Grefve, sina resultat efter att ha besökt kommuner runt om i Sverige. Samordnaren har bland annat gjort en mätning av socialsekreterarnas och arbetsledarnas arbetstid. Undersökningen visar att utredande socialsekreterare enbart ägnar 2 (två) procent av sin arbetstid åt direkta möten med barn och unga.

Det är förstås ett uppseendeväckande uselt resultat. Men det är inte enbart tiden för möten med barn som saknas. Det är tydliga mål och tydliga resultat för de barn som omsorgen är till för. Därför måste vi ha en fråga i fokus: vad behöver förändras och förstärkas i den sociala barnavården?

Barnen, forskningen och professionen vittnar samfällt om att den sociala barn- och ungdomsvården är i djup kris och att det finns stora utmaningar. Placerade barn får inte den trygghet, den delaktighet, den rättssäkerhet, den skolgång och den hälsovård som de har rätt till precis som alla andra barn. Barn som behöver stöd av socialtjänsten vittnar till oss om att det kan vara svårt att få kontakt och att bli lyssnad på, även om det också finns många goda exempel på motsatsen.

Vad är det då som behöver förändras? Saknar vi kunskap om detta? Nej, det gör vi inte. Vi har bl a tvångsvårdsutredningen. Vi har barnskyddsutredningen. Flera tusen sidor utredningstext. Det som krävs nu är beslutskraft, vilja och förmåga. Det som krävs är reformer och tydliga prioriteringar. Mot den bakgrunden är det oerhört glädjande med det arbete som lagts ned av den nationella samordnaren och regeringens ambition att lägga skarpa förslag.

Låt mig nämna sex områden där jag som barnombudsman tycker att vi behöver se åtgärder:

-       En tvångsvårdslagstiftning som lever upp till barnkonventionen och utgår från barnets rättigheter

-       Ett barnperspektiv som innebär att föräldrarätten inte går först

-       Ett samhällsansvar som slår fast att socialnämnden i praktiken har ett föräldraliknande ansvar för placerade barns skolgång och hälsovård

-       En tydlighet med vad som är vård av god kvalitet som innebär att hemmasnickrade behandlingsmetoder måste utmönstras.

-       Ett krav på att personal som arbetar med placerade barn ska ha adekvat utbildning och kompetens.

-       Ett efterlevande av de krav som FN:s tortyrkommitté och FN:s barnrättskommitté ställer vilket innebär att tvångsåtgärder som står i strid med grundläggande mänskliga rättigheter inte längre tillåts användas i den sociala barnavården. Isoleringen av barn i avskiljningsrum måste upphöra.

1.  Lagstiftningen måste ges ett rättighetsperspektiv. LVU skrevs före barnkonventionen. Och det märks. Lisa som jag mötte på ett HVB berättade ”vi känner oss inlåsta, ensamma och krossade”. Hon berättar det många barn har förmedlat till oss: känslan av att du som barn och omhändertagen inte blir involverad, inte får veta dina rättigheter, är utlämnad och inte förstår vad det är för vård du får. Därför är det så viktigt att LVU-utredningens förslag genomförs som innebär ett tydligt perspektivskifte där lagstiftningen lyfter fram barnets rätt till skydd, god vård, info och delaktighet.
2. Barnperspektivet måste stå starkare i en konflikt med föräldrarätten. Ida berättar om att hon aldrig fick tala utan att hennes mamma deltog och som hon konstaterade ”då vågade man ju inte öppna sig”. Vi har också mött barn som haft hela sin trygghet i ett familjehem, men ändå mot sin vilja tvingas tillbaka till biologiska föräldrar de knappt känner. Barnets vilja har ofta vägt fjäderlätt gentemot föräldrarnas. Även här föreslår LVU-utredningen viktiga förändringar som kan skapa större långsiktig trygghet för placerade barn. Vi välkomnar också förslagen som innebär att barn som behöver stöd ska kunna få detta även om föräldrar säger nej, det som ibland kallas för mellantvång.
3. Socialnämndens ansvar för vårdens genomförande för de barn som är placerade måste tydliggöras och stärkas. Vi har mött barn som inte har fått gå i skolan eller som har fått mycket lite undervisning. Barn som har behövt vård och som inte har fått det. Vår enkät till socialnämnderna visade också att tre av fyra saknade nämndbeslut kring hur placerade barns skol- och hälsovård skulle följas upp. Även här välkomnar vi därför de skärpningar av socialnämndens ansvar som LVU-utredningen har föreslagit. Det handlar om placerade barns rätt till läkarundersökningar, hälsoundersökningar och stödinsatser i skolan. Barnombudsmannen anser att det är oerhört viktigt att följa upp situationen för placerade barn, inte minst barn i familjehem. Tillsammans med Socialstyrelsen har vi lagt förslag till regeringen om hur barn i familjehem ska kunna komma till tals i brukarundersökningar. Det vore exempelvis ett konkret sätt att fånga upp om det finns generella behov av att förbättra hur socialtjänsten följer upp dessa barns rättigheter, inte minst genom att följa upp hur dialogen med barnen ser ut.
4. Tydliga krav måste ställas på ett vårdinnehåll med god kvalitet. Idag är kvalitet inte definierat. Det finns en uppsjö av hemmasnickrade metoder som används i den sociala barnavården. Vi saknar kunskap om samhällsvården ger neutrala, negativa eller positiva effekter. Beatrice berättade för oss om att det blev värre för henne: ”När man kommer till ett HVB lär man sig grejor som man aldrig kunnat förut. Jag har lärt mig så sjuka grejor av andra ungdomar. Saker som jag aldrig ens kunnat komma på själv. Alltså kriminella saker.”  Även här finns det anledning att välkomna LVU-utredningens förslag som handlar om att tydliggöra ett kvalitetsbegrepp som det sedan ska gå att tillsyna utifrån. Vilka metoder som helst ska inte få användas, vad som helst ska inte få kallas för vård och behandling.
5. Skärpta krav på kompetens hos personal som arbetar professionellt med barn i sociala barnavården. Vi har lyssnat på barn som berättat om outbildad personal, ibland nära barn till ägaren, som arbetat på HVB. Personer som helt kan sakna utbildning och som i värsta fall bidrar till otrygghet och situationer som lätt eskalerar till konflikter, ibland även fysiska.
6. Stärkt skydd mot att fara illa i vården och barn måste ges möjlighet att få upprättelse. Särskilda befogenheter är enbart tillåtna på de statliga ungdomshemmen. Men när barn inte vet sina rättigheter, personalen saknar adekvat utbildning, så används liknande metoder även på öppna institutioner. Det är helt oacceptabelt. Men även på de statliga ungdomshemmen måste isoleringen starkt ifrågasättas. Barnen beskriver hur det bryter förtroendet för vården och att inlåsningen i värsta fall påminner om svåra barndomsupplevelser av våldsutsatthet. FN:s barnrättskommitté och FN:s tortyrkommitté har krävt att detta upphör. Barnombudsmannen anser att fler åtgärder krävs för att ge barn kunskap om sina rättigheter, skydd för barn när rättigheter kränks och att inga åtgärder ska få tillämpas i den sociala barnavården som står i strid med barnets mänskliga rättigheter. Barn som far illa måste kunna klaga och kunna ges upprättelse.

Barnkonventionen föreslås bli lag inom kort. Det betyder att vi måste gå från ord till handling även för de barn som behöver hjälp och stöd av den sociala barn- och ungdomsvården.

 

 

Stopp för isolering av barn i häkte

Det sätt Sverige isolerar barn och unga i arrest och häkten är att jämställa med omänsklig och förnedrande behandling och har tidigare lett till mycket skarp internationell kritik. 

I går överlämnade häktes- och restriktionsutredningen sina förslag till inrikesminister Anders Ygeman. Utredningen föreslår att isolering av barn förbjuds i bemärkelsen att det införs i häkteslagen att han eller hon ska ha rätt till minst fyra timmars vistelse tillsammans med annan varje dag.

Barnombudsmannens granskning från 2013 av situationen för barn i arrest och häkte ledde till en intensiv debatt. Vår rapport diskuterades i riksdagens justitieutskott och den dåvarande ordföranden Morgan Johansson (numera som bekant justitieminister) kallade isoleringen av barn för ”en skam för Sverige”. Nu finns äntligen ett skarpt förslag om förbud mot isolering (och andra viktiga åtgärder för att minska restriktionsanvändningen och barnanpassa systemet) på bordet. Även om det är senkommet är det välkommet. I går diskuterade bland annat jag och Anders Ygeman förslagen i Studio Ett.

En översikt som en arbetsgrupp inom Åklagarmyndigheten lät ta fram för några år sedan visade att Sverige avviker från jämförbara länder genom det sätt som barn under 18 år systematiskt isoleras i arrest och häkte.

Sverige har vid upprepade tillfällen fått kritik från flera håll bland annat från FN:s barnrättskommitté och FN:s och Europarådets tortyrkommittéer för vårt sätt att bemöta och behandla barn som frihetsberövats misstänkta för brott. Denna kritik har politiker och ansvariga myndigheter tidigare inte tagit på tillräckligt stort allvar.

I Barnombudsmannens rapport konstaterade vi att Sverige regelmässigt utsätter frihetsberövade barn för isolering i 22 eller mer av dygnets 24 timmar och att det saknas tidsgränser för hur lång tid detta kan pågå. Det innebär att Sverige rutinmässigt utsätter frihetsberövade barn för det som FN:s specialrapportör mot tortyr anser kan likställas med ”tortyr eller grym, omänsklig, förnedrande behandling”. Enligt rapportören strider isolering av minderåriga mot artikel 16 i FN:s tortyrkonvention samt artikel 7 i FN:s konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna.

Sverige är på många sätt en väl fungerande rättsstat men när det gäller barn har bristerna varit stora. Frihetsberövade barn behandlas inte som barn utan som vuxna. I arresten kan barn sitta isolerade upp till fyra dygn, i häktet på obestämd tid. Det kan ge starka och bestående skador på både den psykiska och fysiska hälsan för ett barn. Barnombudsmannen ser det som självklart att Sverige i linje med det förslag som häktes- och restriktionsutredningen nu lagt följer FN:s specialrapportör mot tortyrs krav och upphör att isolera barn under utredningstiden.

Att hållas isolerad kan allvarligt äventyra rättssäkerheten. Ångest och depression påverkar barnets möjlighet att genomföra meningsfulla samtal med sin försvarare och vid förhör.

Barnombudsmannen mötte och lyssnade på över trettio barn som var eller har varit isolerade. Deras berättelser var på många sätt samstämmiga. ”Man tappar verklighetsuppfattningen.”, ”Man blir konstig, kall och avstängd.”, ”Längtan efter familjen är det svåraste.”

I vår rapport från 2013 krävde Barnombudsmannen:

• Frihetsberövande före rättegång ska ses som en sista utväg när det gäller barn
• Säkerställ att statistik förs över bland annat antal insättningar av barn i arrest
• Inför tidsgränser för arrest och häkte
• Inget barn ska placeras i arrest i dess nuvarande utformning
• Inget barn som misstänks för brott ska isoleras under utredningstiden
•  Restriktioner ska individualiseras för barn
• Alla barn ska ha tillgång till en offentlig försvarare från det första förhöret
• Inrätta ett oberoende barnombud

Häktes- och restriktionsutredningen lägger nu förslag som även utöver isoleringsförbudet i mångt och mycket ligger i linje med det vi föreslog:

• Det föreslås att kraven skärps för anhållande av barn. Synnerliga skäl ska krävas för att anhålla den som inte har fyllt 18.
• Förslag om tidsfrister. Om den häktade var under 18 år när häktningsbeslutet verkställdes ska motsvarande tidsfrist vara tre månader. För fortsatt häktning efter tremånadersfristen krävs, i stället för synnerliga skäl, att det är absolut nödvändigt.
• Den som är gripen eller anhållen och inte har fyllt 18 år får förvaras i polisarrest endast när det är absolut nödvändigt. (Normalt bör den som är under 18 år i stället förvaras under bevakning i ett förhörsrum eller liknande utrymmen, alternativt i ett rum på ett häkte.)
• Säkerställa tillgång till offentlig försvarare. Om det finns risk för att en utredning onödigt fördröjs får åklagare, i avvaktan på rättens beslut, förordna offentlig försvarare för en misstänkt som är gripen eller anhållen. Beslutet ska snarast överlämnas till rätten för prövning.
• Tuffare prövning av restriktioner. Domstolen bör endast ge åklagaren tillstånd att meddela en viss sorts restriktion om åklagaren kan visa att det, utifrån faktiska förhållanden i den aktuella utredningen, finns en konkret risk för att den misstänkte undanröjer något bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning, att det finns befogad anledning att tro att denna risk kan avta genom den begärda restriktionen, och att skälen för restriktionen uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

Av våra förslag återstår huvudsakligen att inrätta ett oberoende barnombud för frihetsberövade barn samt att säkerställa statistik över barn som sätts i arrest (viktigt för att följa att förslagen i utredningen får effekt).

Rapporten Från insidan, barn och ungdomar om tillvaron i arrest och häkte. ladda ner rapporten här.

 

Isolering hör inte hemma i modern barnavård

I morse rapporterade Ekot om de låsta statliga särskilda ungdomshemmen.  De statliga institutionerna tar emot allt yngre barn och mycket ingripande tvångsåtgärder som avskiljning (isolering) används mot barn som bara är 9-10 år gamla. Det är en helt oacceptabel utveckling.

Vi vet att isolering är en skadlig åtgärd, i synnerhet för yngre barn eller barn med funktionsnedsättning. Det är en åtgärd som inte hör hemma i en modern social barnavård.

Som bakgrund kan nämnas att redan på 1940-talet – för sjuttio år sen - fanns bestämmelser om att barn under 15 år inte fick hållas isolerade vid de skolor som tillhörde barna- och ungdomsvården (föregångare till nutidens särskilda ungdomshem). Detta togs bland annat upp i en artikel skriven av forskare i socialt arbete som publicerades på SvD debatt i samband med Ekots förra granskning.

För sju år sedan avslöjade Ekot missförhållanden på de särskilda ungdomshemmen. Vår årsrapport I’m sorry från 2010 granskade också de särskilda ungdomshemmen. Den dåvarande generaldirektören på Statens institutionsstyrelse skrev på DN debatt att ”allvarliga fel har begåtts i den slutna ungdomsvården”. Sverige fick kritik av FN:s barnrättskommitté och den dåvarande regeringen krävde åtgärder. Statens institutionsstyrelse skärpte rutinerna kring beslut om isolering, utbildade personal och förtydligade interna anvisningar. Åtgärderna hade inledningsvis också stor effekt. Året efter granskningarna halverades den sammanlagda tid som barn hölls isolerade i den statliga ungdomsvården.

Nu måste fokus åter riktas mot hur tvångsåtgärderna används. Det som framkommer i Ekots rapportering understryker behovet av att regering och riksdag fattar beslut som innebär att barns rättigheter tydligt stärks i den statliga ungdomsvården. LVU-utredningen presenterade ifjol flera förslag för regeringen som skulle innebära viktiga steg i rätt riktning.

LVU-utredningen framhöll att det inte finns några som helst terapeutiska effekter av att avskilja ett barn, att avskiljning ska ske i undantagsfall och att tiden kraftigt ska begränsas. Utredningen föreslog också att SiS skulle få i uppdrag att årligen särskilt rapportera användningen av avskiljning med låst dörr under en tre-årsperiod. SiS rapportering av åtgärden samt IVO:s tillsyn på området ska syfta till att ge regeringen underlag för att bedöma om avskiljning kan förbjudas. Barnombudsmannen välkomnade förslagen som viktiga steg i rätt riktning, men ansåg inte att de var tillräckliga mot bakgrund av den skarpa kritiken från internationella övervakningsorgan.

Avskiljning står inte i överensstämmelse med barnkonventionen och den tolkning som görs av densamma av FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén) Användningen av avskiljning om än för korta perioder är inte heller i överensstämmelse med FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

FN:s barnrättskommitté uppmanade Sverige i sin senaste granskning från 2015 att med hänvisning till den allmänna kommentaren nummer 8 om barnets rätt till skydd mot kroppslig bestraffning och andra grymma eller förnedrande former av bestraffningar samt den allmänna kommentaren nummer 13 om barnets rätt till frihet från alla former av våld att omedelbart ta ut alla barn som befinner sig i isolering oavsett sammanhang samt ändra lagstiftningen så att den tydligt förbjuder isolering. Kommittén påpekade också att detsamma ska gälla för avskiljningar. Dessutom uppmanar kommittén Sverige att tillhandahålla utbildning för personalen om icke-våldsamma och icke-tvingade metoder inom vården.
I november 2014 granskades Sverige av FN:s kommitté mot tortyr. Kommittén rekommenderar Sverige att förbjuda isolering av underåriga personer i häkte, arrester och särskilda ungdomshem.

Barnombudsmannen anser att det är tydligt att användningen av isolering och avskiljning av barn och unga står i strid med barnkonventionen och tortyrkonventionen. Vår uppfattning är att Sverige bör respektera de mänskliga rättigheterna såsom de har tolkats av barnrättskommittén samt FN:s kommitté mot tortyr. Sverige har ratificerat dessa konventioner och har ett ansvar för att säkerställa de rättigheter som konventionerna ger barn och unga. Att det idag skulle saknas metoder för att bedriva ungdomsvård utan att använda en åtgärd som avskiljning är inte ett acceptabelt argument. För att säkerställa barns rättigheter krävs istället att staten tar ett ansvar för att utveckla metoder för att genomföra vården på ett sätt som upprätthåller respekten för barnets mänskliga rättigheter samt utbildar personal i att använda sådana metoder.

Viktig milstolpe när barnkonventionen blir lag

Barnkonventionen ska bli svensk lag. I dag överlämnades Barnrättighetsutredningen till regeringen. Det vi nu bevittnar är en historisk milstolpe i arbetet för barns rättigheter och som barnombudsman och en av experterna i utredningen känner jag stor glädje. Att barnkonventionen blir lag innebär inte att vi går i mål. Tvärtom är det ett startskott och en början. Förändringen kommer inte att äga rum över en natt. Men med barnkonventionen som lag förbättras förutsättningarna för att förverkliga barnkonventionen i barns verklighet. Och det behövs!

De senaste åren har vi mött barn i många olika utsatta situationer. Vi har lyssnat på barn i samhällsvård, i ankomstboenden, HVB-hem, särskilda ungdomshem, psykiatrisk tvångsvård, arrest och häkte. Vi har hört barn som vräkts från sina hem. Barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp. Barn som utsatts för kränkningar, mobbning och diskriminering. Våra årsrapporter har avslöjat allvarliga kränkningar av barns grundläggande rättigheter. Läs årsrapporterna här! Genomgående har barn berättat om hur de saknat kunskap om sina mänskliga rättigheter och att det är svårt för barn att hävda sina rättigheter. Det gäller förstås särskilt för barn där vårdnadshavarna saknar förmåga att stödja barnet (eller till och med utsätter barnet).

Barnkonventionen kommer som lag att kunna ha betydelse i tre viktiga avseenden:

·    Bättre lagstiftning. Barnkonventionen får en stärkt formell ställning rättsligt. I Norge drev barnkonventionen som lag på en utveckling som stärkte barnkonventionens genomslag i övrig norsk lagstiftning. Samma utveckling kan redan nu delvis ses i Sverige. Förslaget till ny tvångsvårdslagstiftning (LVU-utredningen) och förslag om bland annat ett tydligt förbud mot isolering av barn i häkte (häktes- och restriktionsutredningen som idag presenterade en del förslag) har helt klart påverkats av ambitionen att göra barnkonventionen till lag. Läs mer om de glädjande förslagen från häktes- och restriktionsutredningen här.

·    Genomslag i domar och praxis. Med barnkonventionen som lag blir barnets rättigheter tydligare för rättsväsendets aktörer. Det kommer, som i Norge, att snabbt utvecklas rättspraxis som vägleder. När lagar ses över så kommer de successivt att få tydligare förarbeten där barnkonventionen och barnrättskommitténs allmänna kommentarer beaktas. Domstolarna får också en tyngre roll i de fall annan lagstiftning är bristfällig eller rent av i konflikt med barnkonventionen. Ett färskt exempel där det skulle kunna ha betydelse är utkastet till lagrådsremiss om begränsningar i möjligheterna att få uppehållstillstånd. Förvaltningsrätten i Göteborg anser exempelvis att det kan ifrågasättas om de föreslagna begränsningarna i rätten till familjeåterförening är förenligt med barnkonventionen och Europakonventionen. Förvaltningsrätten i Stockholm lyfter också samma problematik.

·    Genomslag i verksamhet för barn. Barnkonventionen som lag har en pedagogisk, signalgivande, effekt. Det tydliggör kraven på att professionella som arbetar med barn måste ha kunskap om barnkonventionen och verktyg att förverkliga den. Barnkonventionen som lag går före föreskrifter och förordningar och får på det sättet direkt betydelse i offentlig verksamhet. Med barnkonventionen som lag blir det också tydligare att barn själva behöver få kunskap om sina rättigheter.

Men barnkonventionen som lag tydliggör också vikten av att barn för att få sina rättigheter måste kunna slå larm när grundläggande rättigheter kränks. Det måste också gå att få upprättelse, att ställa krav på att rättigheterna faktiskt genomförs. Barnombudsmannen har granskat barns och ungas klagomöjligheter. Vi har kartlagt vilka möjligheter barn och unga har att klaga vid rättighetskränkningar. Läs mer om det i vår rapport ”Barns och ungas klagomöjligheter”.

I dag tänker jag på de många barn vi har mött de senaste åren. Flera barn har också direkt till Barnrättighetsutredningen berättat om sina erfarenheter och gett råd. Det känns stort att utredningen nu har gått i mål och att regeringen har fått utredningen på sitt bord. Efter en remissrunda kan barnkonventionen bli svensk lag, kanske 2017. Den dagen ska vi fira! Men dagen därpå är det hårt arbete som gäller. Förändring är något vi får jobba för, den sker inte med automatik, inte ens med barnkonventionen som lag.

Ett barnfientligt förslag

Varje dag drunknar i genomsnitt två barn på östra Medelhavet. Barn på flykt till och inom Europa utsätts för enorma risker. Det handlar om sjukdom, död, att skiljas från sina föräldrar, utsättas för exploatering, utpressning och övergrepp. I takt med att länder stänger lagliga vägar tvingas allt fler barn på flykt ta allt större risker för att undgå krig, konflikt och förföljelse. Tillsammans med mina europeiska kollegor, barnombuden i Europa, har vi nyligen i en rapport varnat för utvecklingen och vädjat till regeringarna i Europa att ta ansvar för den svåra situation flyktingarna befinner sig i. Det handlar om att skapa lagliga vägar och andra åtgärder för att skydda barn på flykt.

Tyvärr går utvecklingen åt fel håll. Land efter land i Europa stänger gränser och försvårar för flyktingar att få skydd. Situationen för barn på flykt blir alltmer desperat. Barn fryser ihjäl på Europas stränder, barn huttrar utomhus i regn och iskyla på landremsor mellan gränskontroller och i Grekland fylls flyktinglägren.

Tyvärr är det djupt oroväckande att ta del av de förslag som presenteras även på hemmaplan. Jag har som barnombudsman genom åren svarat på flera hundra remisser från regeringen och andra myndigheter. Aldrig tidigare har jag behövt ha synpunkter på förslag som dessa:

·       Barn som flytt från krig ska inte få återförenas med sina föräldrar i Sverige.

·       Föräldrar som flytt från krig och skiljts från sina barn ska inte få återförenas med barnen i Sverige även om det saknas alternativa möjligheter för familjen att återförenas.  Det innebär att en laglig, säkrare, väg för barn till skydd stängs. Konsekvensen blir att fler barn riskerar att tvingas ut på en farlig flykt.

·       Bedömningen av barnets bästa sätts helt ur spel eftersom beslutsfattaren aldrig ska få komma till slutsatsen att ett barn behöver ges varaktigt skydd.

·       Särskilt ömmande omständigheter som grund för att få uppehållstillstånd för barn avskaffas.

·       Barn som har vittnat i rättegångar efter att ha utsatts för sexuell exploatering och människohandel ska inte kunna ges permanent uppehållstillstånd.

·       Statslösa barn som flytt från Syrien riskerar att förbli statslösa.

·       Enda kvarstående möjlighet att få permanent uppehållstillstånd går genom att skaffa sig arbete – en signal till ungdomar att inte fullfölja sin skolgång eller i värsta fall att utge sig för att vara vuxna.

Förslagen ingår i utkastet till lagrådsremissen ”Begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige”. Lagrådsremissen saknar en analys av vilka konsekvenser åtgärderna får för barn. Det finns inte heller en analys av om förslagen är förenliga med FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen).

Hade analyser genomförts så hade slutsatsen enbart kunnat bli att lagrådsremissens förslag på flera punkter inte är förenliga med barnkonventionen. Där barnkonventionen talar om barn som särskilt skyddsvärda innebär flera av förslagen i lagrådsremissen tvärtom att barn riskerar att drabbas särskilt hårt. I det avseendet är lagrådsremissen ett direkt barnfientligt förslag.

Syftet med förslagen är enligt regeringen att minska antalet asylsökande då den aktuella situationen bedöms utgöra ett hot mot allmän ordning och säkerhet.  Jag vill bestämt ta avstånd från retoriken. Den framstår som överdriven och kan bidra till oro och motsättningar. Den allmänna ordningen och säkerheten hotas inte av att Sverige erbjuder barn på flykt skydd eller möjlighet till familjeåterförening. Däremot känner jag och mina europeiska motsvarigheter mycket stor oro över en utveckling i Europa som innebär att respekten för grundläggande mänskliga rättigheter undermineras. Det är en utveckling som i förlängningen hotar oss alla. Läs Barnombudsmannens remissvar på utkastet till lagrådsremiss.

De ledare i Europa som just nu oavbrutet sneglar ängsligt på vissa inslag i opinionen bör nog istället oroa sig över hur deras insatser kommer att beskrivas i historieböckerna. Brist på humanitärt ledarskap har förekommit tidigare.

Jag läser i Dagens Nyheters arkiv från den 17 november 1938: Stora judiska flyktingskaror uppehåller sig i skogarna i förhoppning om att Holland ska öppna sina gränser för judisk invandring.

”Hollands regering har ännu inte fattat något slutgiltigt beslut i frågan utan avvaktar först Danmarks, Belgiens, Frankrikes, Englands och Schweiz ståndpunktstagande.”

.

 

Ett nytt kapitel i Vitboken om diskriminering av romer?

I mars 2014, presenterade regeringen ”Den mörka och okända historien. Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet.”
På regeringens hemsida presenteras Vitboken så här:
”Romers situation i dag hänger samman med historien och den diskriminering som många romer under lång tid har utsatts för. Kunskap om historien och dess samband med dagens villkor för romer är därför viktig för regeringens arbete med att förbättra levnadsförhållandena. Regeringen anser att en vitbok som beskriver historien är en viktig utgångspunkt för att stärka arbetet med romers mänskliga rättigheter.”
Ett kapitel i Vitboken ägnades särskilt åt de åtgärder som inneburit att romska barn inte fått likvärdig rätt till utbildning.
Bläcket har nätt och jämnt hunnit torka på Vitboken, vi skriver nu februari 2016.
I går presenterade den nationella utredaren Martin Valfridsson betänkandet Framtid sökes om utsatta EU-medborgare. Utredaren anser inte att kommuner ska erbjuda barn till utsatta EU-medborgare skolgång. En uppfattning som välkomnades av Sveriges kommuner och landsting: ”det är bra att det blir tydligt att det inte finns några krav att man ska erbjuda skolgång, sade Leif Klingelsjö, ansvarig för frågan på SKL.
Ibland blir det smärtsamt långt mellan högtidsord om mänskliga rättigheter och insikten om att dessa ord är förpliktigande på riktigt. Mänskliga rättigheter kan och får aldrig reduceras till vad någon beslutsfattare för tillfället råkar tycka eller vad som allmänt kanske råkar vara en populär ståndpunkt just nu. Mänskliga rättigheter handlar tvärtom om att ge den enskilde ett skydd mot nyckfulla beslutsfattare och tillfälliga opinioner.
Regeringens egen hemsida för mänskliga rättigheter beskriver tydligt vad mänskliga rättigheter är:
”De mänskliga rättigheterna reglerar förhållandet mellan staten och enskilda människor. De mänskliga rättigheterna innebär därför att statens makt över individen begränsas, och slår samtidigt fast att staten har skyldigheter gentemot individen.”
Sverige har valt att ratificera FN:s konvention om barnets rättigheter. Det förpliktigar.
I betänkandet skriver Valfridsson: ”att Sverige skulle vara skyldig att erbjuda alla barn till föräldrar utan uppehållsrätt utbildning är att göra en för vidsträckt tolkning av barnkonventionens räckvidd”.
Han redovisar inte på vilken grund han gör ”sin” analys. Det förvånar inte, det handlar nämligen om hans eget tyckande, inte om barnkonventionens innehåll eller hur internationella experter tolkar barnkonventionen. Av barnkonventionens artikel 2 framgår att konventionsstaterna, utan åtskillnad av något slag, ska respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som stadgas i konventionen. Barnrättskommittén, som uttolkar barnkonventionen, har understrukit att även barn som befinner sig i ett land utan tillstånd har rätt att åtnjuta vissa grundläggande rättigheter, som rätt till skolgång.”
Vad värre är, Valfridssons resonemang har testats förr av Sverige. En liknande retorik användes länge av skiftande regeringar vad gällde synen på papperslösa och gömda barns skolgång. Sverige utmärkte sig in i det längsta negativt tillsammans med ett litet fåtal länder i EU, närmare bestämt Bulgarien, Ungern, Lettland och Litauen, genom att inte bevilja alla barn rätten till utbildning. För detta fick Sverige vid upprepade tillfällen skarp kritik av FN:s barnrättskommitté. Till sist tog regeringen intryck. 2013 fick Sverige en lagstiftning som innebar att vi sällade oss till de 22 EU-länder som redan tidigare slagit fast att rätten till utbildning ska omfatta alla barn. Skollagen ändrades och fick ett tillägg i 29 kap 2§ 5 p om barn som ”vistas här utan stöd av myndighetsbeslut eller författning”.
I november 2014 kallade jag skolmyndigheterna till dialog om hur detta ska tolkas för barn till EU-medborgare som vistas i Sverige i mer än tre månader, dvs efter att deras uppehållsrätt har gått ut. I dialogen deltog myndigheternas rättschefer. Jag hade uppmärksammats på att barn som vistats i Sverige länge förvägrats skolgång i en del kommuner. Skolverkets chefsjurist konstaterade i en skrivelse till regeringen att ”Barn har enligt Barnkonventionen rätt till utbildning och det är viktigt när denna rätt inträder i de fall barn vistas tillfälligt i Sverige. De aktuella barnen är dessutom ofta ekonomiskt som socialt utsatta vilket ytterligare understryker allvaret i situationen.”
Beskedet från Skolverkets och Skolinspektionens jurister var tydligt på vårt möte. Deras tolkning var att dessa barn omfattas skollagen, men att det däremot rådde osäkerhet kring barn som vistas kortare tid än tre månader eller som reser ut och in i landet vid upprepade tillfällen. Jag välkomnade det beskedet och ansåg med detta att svensk lagstiftning levde upp till de krav barnkonventionen ställer.
Utbildningsminister Gustaf Fridolin har i intervjuer lyft fram vikten av skolgång för alla barn. Sveriges radio, i oktober 2014 om EU-migranternas barn: ”Ja, därför tycker vi att det är viktigt att de får rätt till utbildning. Regeringen har som löfte att barnkonventionen ska bli svensk lag och en av de viktigaste principerna i barnkonventionen är alla barns rätt till utbildning. Sverige ska inte vara ett land som är en del i den diskriminering av romer som förekommer, bland annat genom att de inte får tillgång till skola.”
Det rimmar mycket illa med Valfridssons betänkande som i praktiken skulle leda till att enbart en enda grupp barn stängs ute från skolgång trots att de vistas länge i Sverige, nämligen romska barn till EU-medborgare.
Nu har regeringen tagit emot Valfridssons betänkande och lovat att återkomma när de analyserat innehållet. Det är bråttom med ett tillrättaläggande. I detta nu har Sveriges kommuner och landsting redan tolkat utredarens besked som att de kan strunta i barnkonventionen och i den tolkning av svensk lag som skolmyndigheterna gett uttryck för tidigare.
Vitboken över diskriminering av romer i Sverige är tjock så det räcker. Låt oss slippa ännu ett kapitel.

För svagt skydd mot barnäktenskap

Enligt uppgifter i Ekot har ett 70-tal gifta asylsökande barn kommit till Sverige och ankomstkommunerna under hösten. Statistiken är inte fullständig. Ekots granskning av de sex ankomstkommuner som tagit emot flest barn visar att fem av sex kommuner placerar barnet tillsammans med den vuxne som barnet är ”gift” med.

Det är oroväckande. Vi vet att barn på flykt är mycket sårbara för både människohandel och att bli föremål för tvångsäktenskap. Myndigheternas skydd mot detta får inte bara vara juridiskt. Skyddet måste också ha betydelse för barn i praktiken. Då kan inte myndigheterna förvänta sig att ett barn direkt efter ankomst till Sverige ska berätta för svenska myndigheter om barnet har blivit bortgift och hur barnet ser på sin situation. Då måste skyddsperspektivet vara i fokus och barnet ska inte placeras tillsammans med den vuxne i ankomstboendet.

En invändning har handlat om de få exceptionella fall där ett barn i ett barnäktenskap i sin tur har ett barn med en vuxen. Ska man även då agera? Ja, jag tycker att det är viktigt att även i dessa fall utgå från ett tydligt skyddsperspektiv och svensk lag som inte tillåter barnäktenskap. Självklart måste i dessa fall föräldrarnas kontakt med barnet i så fall lösas utifrån en bedömning av vad som då blir det lilla barnets bästa i varje given situation, oavsett om det handlar om vem barnet ska placeras hos eller hur kontakterna med båda föräldrar ska se ut.

Det är viktigt att vara tydlig med att barnäktenskap strider mot barnets rättigheter i barnkonventionen. Artikel 16 i barnkonventionen ger skydd mot godtyckliga eller olagliga ingripanden i barnets familjeliv. Barn har rätt att få vara barn tills de är 18 år. Barnrättskommittén rekommenderar starkt att konventionsstaterna granskar och vid behov ändrar sin lagstiftning och praxis för att öka minimiåldern för äktenskap, med och utan föräldrars, tillåtelse, till 18 år.

Sverige har tidigare fått kritik av FN:s barnrättskommitté för att skyddet för barn är för svagt. Det har funnits luckor i den svenska lagstiftningen. Enligt en undersökning från tidigare Ungdomsstyrelsen uppskattades ca 70 000 unga, varav flertalet är unga kvinnor, ha ett begränsat eller villkorat val när det gäller äktenskap och val av partner.

Den 1 juli 2014 började en ny lagstiftning mot tvångsäktenskap att gälla. Som barnombudsman välkomnade jag de skärpningar som genomförts, även om de är otillräckliga. Barn kan inte längre få dispens för att gifta sig. Möjligheten att erkänna utländska barnäktenskap begränsades. En ny brottrubricering äktenskapstvång infördes också. Det är straffsanktionerat om någon genom olaga tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet förmår en person att gifta sig eller ingå en äktenskapsliknande förbindelse.

Jag är dock fortfarande kritisk mot att utredarens förslag om att ge barn starkare skydd mot att ingå äktenskap än vuxna inte infördes. I propositionen var huvudargumentet emot förslaget om att införa ett barnäktenskapsbrott att det ändå i praktiken nästan alltid handlar om tvång som därmed täcks av brottet äktenskapstvång. Det innebär dock att det fortfarande inte går att fälla någon som tar initiativ till eller anordnar barnäktenskap om barnet ”frivilligt” går med på detta och påtryckningarna på barnet handlar om ”tjat eller övertalningskampanjer”. Det är otillräckligt, menar jag. Det är också sannolikt att denna kvarstående lucka i lagstiftningen gör det svårt att bevisa att det handlat om mer ingripande tvång – äktenskapstvång - eftersom det kräver att det utsatta barnet i praktiken måste vittna om att nära anhöriga utsatt barnet för tvång.

Utredningens förslag om barnäktenskapsbrott innebar också att personer som tar initiativ till eller anordnar barnäktenskap skulle kunna fällas för detta. Med den reglering som gäller från och med 2014 kan en person som anordnat ett barnäktenskap där barnet deltar ”frivilligt” inte dömas till ansvar. För att förbygga och stävja barnäktenskap måste staten tydligare markera att det inte är acceptabelt att ta initiativ till eller anordna äktenskap för barn.

Luckan i lagstiftningen behöver täppas till, men ännu viktigare är att kommunerna ger barn skydd i praktiken.  Här finns uppenbarligen mer att göra.