Fyra-årige Kevin hittades död i Arvika 1998. Två barn, fem
och sju år gamla, misstänktes ha dödat honom. I dagarna inleder SVT:s Dokument inifrån en
granskning av fallet. Dagens Nyheter har redan publicerat flera artiklar där
experter starkt kritiserar det sätt utredningen genomfördes på. Docent Sara
Landström som är expert på barnförhör konstaterar i DN att förhören av de små
barnen på punkt efter punkt bryter mot forskningens rekommendationer om
tillförlitlig förhörsteknik. Hon är bland annat kritisk mot anmärkningsvärt
långa förhör, ledande frågor, att barnen hotas, pressas eller får beröm och det
sätt barnens berättelser ställs mot varandra.
Som barnombudsman får jag inte granska enskilda ärenden så
jag kan inte kommentera utredningen i just Kevin-fallet, däremot kan jag
naturligtvis på ett generellt plan lyfta fram de krav som barnkonventionen
ställer i situationer när barn misstänks ha begått brott.
Skydd för mänskliga rättigheter
Barnombudsmannen har
de senaste åren särskilt granskat hur mänskliga rättigheter efterlevs för barn
i svåra situationer. Det är särskilt i dessa situationer som mänskliga
rättigheter ofta utmanas. Enligt FN:s barnrättskommitté löper ett barn som är
misstänkt för brott allvarlig risk att utsättas för repressalier,
rättsövergrepp, skador och våld. Det är mot den bakgrunden som internationella
konventioner ger ett starkt skydd för det brottsmisstänkta barnets mänskliga
rättigheter:
- Rättsprocessen måste anpassas till att det handlar om barn som inte är färdigutvecklade fysiskt eller psykiskt.
- Barnet som är misstänkt för brott ska betraktas som oskyldigt tills motsatsen har bevisats.
- Barnet har rätt till anpassad information och till en offentlig försvarare vid förhör.
- Barnet får enbart frihetsberövas före rättegång som en sista utväg.
- Barnet som är frihetsberövat får inte isoleras.
I vår rapport Från insidan från 2013 där vi granskade
situationen för barn i arrest och häkte kunde vi konstatera att Sverige
systematiskt utsätter frihetsberövade barn som är straffmyndiga för det som
FN:s specialrapportör mot tortyr anser kan likställas med ”tortyr eller grym,
omänsklig, förnedrande behandling”. Enligt rapportören strider isolering av
minderåriga mot artikel 16 i FN:s tortyrkonvention samt artikel 7 i FN:s
konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna. Sedan vår rapport har en del hänt. Sverige har
fått skarp kritik av både FN:s tortyr- och barnrättskommittéer och en särskild
utredning, häktes- och restriktionsutredningen, har efter att ha granskat
frågan ställt sig bakom vårt förslag att isolering av frihetsberövade barn inte
ska vara tillåten. Frågan ligger nu på regeringens bord.
FN:s barnrättskommitté om förhör av barn
Diskussionen om Kevin-fallet belyser frågor om hur anpassat
rättssystemet är även för yngre barn som inte uppnått straffmyndig ålder. De
rekommendationer som FN:s barnrättskommitté har gett i sin allmänna kommentarnr 10 om barnets rättigheter inom rättsskipning omfattar förstås även dessa yngre
barn. Värt att lyfta fram särskilt i sammanhanget är punkterna 56-58 som
handlar om att ett barn inte får tvingas att avge vittnesmål eller erkänna sig
skyldigt och att barn som förhörs ska garanteras juridiskt biträde eller annan
lämplig företrädare. I punkt 57 skriver kommittén:
Det finns många mindre våldsamma sätt att pressa eller förmå ett barn att erkänna eller att vittna mot sig självt. Begreppet ”tvingas” bör tolkas brett och inte begränsas till fysiskt våld eller andra uppenbara kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Barnets ålder och utveckling, förhörets längd, barnets bristande förståelse, rädslan för okända konsekvenser, eller antydan om möjligt fängslande kan leda till att barnet erkänner något som inte är sant. Detta blir desto mer sannolikt om det utlovas belöningar som: ”Du får gå hem så fort du har berättat sanningen” eller om det utlovas lindrigare påföljder eller frisläppande.
En annan punkt i den allmänna kommentaren som är värd att
nämna handlar om respekten för barnets personliga integritet under alla stadier
i rättsprocessen. Här betonar kommittén att vikten av att ”undvika skada på
grund av otillbörligt offentliggörande eller etikettering”. Detta handlar om
att rättsväsendet, men även media, måste visa mycket stor försiktighet när barn
misstänks för brott.
De senaste tio åren har regelverket förtydligats på ett
bra sätt när barn under 15 år är misstänkta för att ha begått brott. I SOU2008:111 föreslogs införandet av en huvudregel som innebär att om någon före 15
års ålder kan misstänkas för ett brott, ska en utredning genomföras om det för
brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år, om inte
särskilda skäl talar mot det. Den här regeln föreslogs också gälla för barn
under 12 år. Utredningen skärpte också regelverket kring barns rätt till
juridiskt biträde (även om Barnombudsmannen ville gå ännu längre här).
Barnombudsmannen tillstyrkte alla dessa förändringar som
också sedan gick igenom. Våra argument då som nu handlar om att det är viktigt
att omständigheterna klarläggs så att brottsmisstankar kan avskrivas om ett
barn är felaktigt misstänkt. Det är också viktigt att utreda för att bättre
bedöma de insatser som ett barn kan behöva. En utredning kan också klargöra om
någon vuxen har påverkat barnet att begå brott. Självklart är det viktigt att
vara tydlig med att barn under 15 år inte är straffmyndiga, utredningarna
handlar om att klarlägga vad som verkligen hänt och att kunna
bedöma vilka insatser som krävs för att undvika att barnet – om det har utfört
brottet – fastnar i kriminalitet och utanförskap.