Vi vet att isolering är en skadlig åtgärd, i synnerhet för yngre barn eller barn med funktionsnedsättning. Det är en åtgärd som inte hör hemma i en modern social barnavård.
Som bakgrund kan nämnas att redan på 1940-talet – för sjuttio år sen - fanns bestämmelser om att barn under 15 år inte fick hållas isolerade vid de skolor som tillhörde barna- och ungdomsvården (föregångare till nutidens särskilda ungdomshem). Detta togs bland annat upp i en artikel skriven av forskare i socialt arbete som publicerades på SvD debatt i samband med Ekots förra granskning.
För
sju år sedan avslöjade Ekot missförhållanden på de särskilda ungdomshemmen. Vår
årsrapport I’m sorry från 2010 granskade också de särskilda ungdomshemmen. Den
dåvarande generaldirektören på Statens institutionsstyrelse skrev på DN debatt
att ”allvarliga fel har begåtts i den slutna ungdomsvården”. Sverige fick
kritik av FN:s barnrättskommitté och den dåvarande regeringen krävde åtgärder.
Statens institutionsstyrelse skärpte rutinerna kring beslut om isolering,
utbildade personal och förtydligade interna anvisningar. Åtgärderna hade
inledningsvis också stor effekt. Året efter granskningarna halverades den
sammanlagda tid som barn hölls isolerade i den statliga ungdomsvården.
Nu måste
fokus åter riktas mot hur tvångsåtgärderna används. Det som framkommer i Ekots
rapportering understryker behovet av att regering och riksdag fattar beslut som
innebär att barns rättigheter tydligt stärks i den statliga ungdomsvården. LVU-utredningen
presenterade ifjol flera förslag för regeringen som skulle innebära viktiga
steg i rätt riktning.
LVU-utredningen framhöll att det inte finns några som
helst terapeutiska effekter av att avskilja ett barn, att avskiljning ska ske i
undantagsfall och att tiden kraftigt ska begränsas. Utredningen föreslog också
att SiS skulle få i uppdrag att årligen särskilt rapportera användningen av
avskiljning med låst dörr under en tre-årsperiod. SiS rapportering av åtgärden
samt IVO:s tillsyn på området ska syfta till att ge regeringen underlag för att
bedöma om avskiljning kan förbjudas. Barnombudsmannen välkomnade förslagen som
viktiga steg i rätt riktning, men ansåg inte att de var tillräckliga mot
bakgrund av den skarpa kritiken från internationella övervakningsorgan.
Avskiljning står inte i överensstämmelse med barnkonventionen och den tolkning som görs av densamma av FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén) Användningen av avskiljning om än för korta perioder är inte heller i överensstämmelse med FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
FN:s barnrättskommitté uppmanade Sverige i sin senaste granskning från 2015 att med hänvisning till den allmänna kommentaren nummer 8 om barnets rätt till skydd mot kroppslig bestraffning och andra grymma eller förnedrande former av bestraffningar samt den allmänna kommentaren nummer 13 om barnets rätt till frihet från alla former av våld att omedelbart ta ut alla barn som befinner sig i isolering oavsett sammanhang samt ändra lagstiftningen så att den tydligt förbjuder isolering. Kommittén påpekade också att detsamma ska gälla för avskiljningar. Dessutom uppmanar kommittén Sverige att tillhandahålla utbildning för personalen om icke-våldsamma och icke-tvingade metoder inom vården.
I november 2014 granskades Sverige av FN:s kommitté mot tortyr. Kommittén rekommenderar Sverige att förbjuda isolering av underåriga personer i häkte, arrester och särskilda ungdomshem.
Barnombudsmannen anser att
det är tydligt att användningen av isolering och avskiljning av barn och unga
står i strid med barnkonventionen och tortyrkonventionen. Vår uppfattning är
att Sverige bör respektera de mänskliga rättigheterna såsom de har tolkats av
barnrättskommittén samt FN:s kommitté mot tortyr. Sverige har ratificerat dessa
konventioner och har ett ansvar för att säkerställa de rättigheter som
konventionerna ger barn och unga. Att det idag skulle saknas metoder för att
bedriva ungdomsvård utan att använda en åtgärd som avskiljning är inte ett
acceptabelt argument. För att säkerställa barns rättigheter krävs istället att
staten tar ett ansvar för att utveckla metoder för att genomföra vården på ett
sätt som upprätthåller respekten för barnets mänskliga rättigheter samt
utbildar personal i att använda sådana metoder.