Barnombudsmannen bloggar

Minderåriga förhörs utan försvarare

2011-11-27T12:58:00.003+01:00

Rätten för en anklagad individ att försvara sig grundar sig i straffprocessens syfte och dess förankring i de mänskliga rättigheterna.

Staten har i sitt utredningsansvar vissa maktbefogenheter men staten har också en skyldighet att se till att utredningen sker så att ingen person döms för ett brott han eller hon inte har begått. Staten ska skydda personer från att dömas oskyldiga men också från att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling.

Detta är knappast några nyheter. Det handlar om principer som slagits fast i flera internationellt bindande människorättskonventioner. Dessa mänskliga rättigheter gäller inte heller enbart för vuxna. Även för barn finns ett starkt skydd. Även barn har rätt att försvara sig mot anklagelser om brott.

Barnkonventionen betonar att varje barn som misstänks för brott ska behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla för värdighet och värde och som stärker barnets respekt för andras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Hänsyn ska tas till barnets ålder och åtgärderna ska främja att barnet återanpassas och tar på sig en konstruktiv roll i samhället. Barnet ska ha stöd av ett juridiskt biträde som kan förklara vad som händer och som ser till barnets intresse.

Flera undersökningar har de senaste åren visat att FN:s konvention om barnets rättigheter inte efterlevs på den senare punkten.

Forskaren Annkatrin Meyersson genomförde 2008 en stickprovsundersökning av brottmål vid Göteborgs tingsrätt. Den visade att av 142 genomförda förhör av barn under 18 år hade försvarare varit närvarande vid enbart 17 tillfällen.

Hallands Nyheter granskade 2010 förundersökningsprotokoll från polisen i Halland och kunde då avslöja betydande brister. I endast var fjärde förhör med barn under 18 år fanns försvarare på plats.

Båda dessa undersökningar ledde till en hel del debatt och starka principiella uttalanden har gjorts av Åklagarmyndigheten, Justitieombudsmannen och framträdande politiker. Men problemet tycks kvarstå.

Nu har Sveriges Radios undersökande program Kaliber gått igenom samtliga ungdomsmål som gäller brott mot person och som avgjordes av tingsrätterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå under 2010. Granskningen omfattar över 1000 förhör och vid mer än 600 av dem har det inte funnits någon försvarare närvarande.

Det är anmärkningsvärt och det står helt klart i strid med artikel 40 i FN:s konvention om barnets rättigheter:

”Varje barn som misstänks eller åtalas för att ha begått brott skall ha åtminstone följande garantier: I) att betraktas som oskyldigt innan barnets skuld blivit lagligen fastställd; II) att snarast eller direkt underrättas om anklagelserna mot sig och, om lämpligt genom sina föräldrar eller vårdnadshavare och att få juridiskt biträde eller annan lämplig hjälp vid förberedelse och framläggande av sitt försvar.”

Efter skarp kritik från Europadomstolen och FNs barnrättskommitté har Sverige skärpt lagstiftningen och Justitieombudsmannen har också skärpt sina uttalanden. Lagstiftningen och de uttolkanden som har gjorts borde vara fullt tillräckliga. Minderåriga är garanterade rätten att få en offentlig försvarare förordnad. Enligt Justitieombudsmannen föreligger stark presumtion för att försvarare ska förordnas för en minderårig även i fall där den minderårige själv inte inser behovet av en sådan. Försvararen skall finnas med tidigt i processen, redan vid det första förhöret.

Vad mer krävs för att samtliga förundersökningsledare runt om i Sverige ska göra rätt? Saknas det insikt hos polis och rättsväsende om att också barn har mänskliga rättigheter?

FN:s barnrättskommitté har krävt att barnkonventionens rättsliga ställning stärks i Sverige och att personal i rättsväsendet får systematisk och fortlöpande utbildning i mänskliga rättigheter.

Migrationsverket och Socialstyrelsen förtydligar samverkan kring omhändertagna barn

2011-10-20T14:20:00.002+02:00

Sociala myndigheter ingriper för att skydda barnen från föräldrar som slår och vanvårdar. Migrationsverket avvisar samma barn med samma föräldrar.

Som barnombudsman känner jag stor oro över de här barnens situation. Hur säkrar myndigheterna barnets bästa? Om och hur gör myndigheterna sin riskbedömning? Kommer barnen själva till tals? Utnyttjas de möjligheter som redan finns i det nuvarande regelverket, exempelvis prövas frågan om tillfälliga uppehållstillstånd?

I går hade jag kallat Socialstyrelsen och Migrationsverket till möte här hos Barnombudsmannen. På mötet blev det tydligt att myndigheterna saknar kunskap om barnens situation. Vi vet inte hur många barn det handlar om. Det är inte tydligt hur riskbedömning görs eller ens om Migrationsverket begär in yttrande från socialtjänsten.

Jag är glad över att mötet blev både konstruktivt och självkritiskt. Bägge myndigheter kunde konstatera att samverkan måste förbättras och förtydligas och att det behövs mer kunskap om de barn frågan gäller.

Ett viktigt resultat blev att Socialstyrelsen tillsammans med Migrationsverket ska ta fram en gemensam vägledning. Arbetet ska ledas av Socialstyrelsen och vägledningen ska finnas färdig sommaren 2012 och den ska lyfta följande aspekter:

• Hur samverkan ska se ut
• Var ansvaret ligger/rättsläget
• Att samverkan ska ske
• Varför det är viktigt med yttrande från socialnämnden
• Vad yttranden från socialnämnden ska innehålla
• Info om vårdplan samt genomförandeplan
• Kontakt med ev avvisningsland

För att få fram mer fakta kring barnen kommer Migrationsverket att titta närmare på omfattningen av ärenden där barn är omhändertagna och placerade. Verket ska också ta reda på rutinerna för och hur ofta man begär in yttranden från sociala myndigheter. Det blir också viktigt att titta närmare på hur och om tillfälliga uppehållstillstånd utfärdas i dessa ärenden. Andra frågor att titta närmare på är hur verkställighetshinder tillämpas och hur tillståndsgrunden synnerligen ömmande omständigheter används för dessa barn som kan ha stora vård- och skyddsbehov.

Det är ett strålande resultat av en dryg timmes diskussion! Som barnombudsman välkomnar jag givetvis de insatser som nu ska göras från Socialstyrelsen och Migrationsverket. Om detta sedan räcker hela vägen återstår att se när den gemensamma vägledningen är klar och vi har mer fakta på bordet om barnens situation.

Sigtuna, socialtjänsten och barn som far illa

2011-09-22T09:56:00.001+02:00

Vi har alla skakats av rapporteringen från Sigtuna. Två små pojkar, 4 och 8 år gamla, har hittats döda. Exakt vad som har hänt vet vi inte ännu. Men enligt rapporteringen har barnen inte kommit tillbaka till skolan eller förskolan efter sommaren.

Jag utgår från att det som hänt och kommunens agerande nu kommer att granskas noga av Socialstyrelsen. Om det visar sig att barnen har blivit mördade av en närstående är det viktigt att en ordentlig ”haveriutredning” tillsätts. Det är viktigt att fundera över vilka lärdomar som kan dras när det allra mest tragiska inträffar. Fanns det någon som borde ha sett och agerat tidigare?

Min roll som barnombudsman är inte att granska en enskild händelse eller att utöva tillsyn. Däremot handlar mitt uppdrag om att bevaka och följa upp att bland annat Sveriges kommuner lever upp till barnkonventionen och de mänskliga rättigheter alla barn i Sverige har.

När jag möter barn som har haft en svår uppväxt präglad av våld i hemmet, psykiskt sjuka föräldrar eller missbruk i hemmet ställer de ofta två frågor: varför var det så många vuxna som valde att inte se min situation? Och varför tog det så lång tid innan jag fick någon hjälp?

Jag har mot den bakgrunden länge oroats över att det är så stora skillnader mellan hur olika kommuner agerar när barn far illa. För att granska lite närmare vilka beslut socialnämnderna har fattat om den sociala barnavården skickade Barnombudsmannen ifjol en enkät till samtliga kommuner.

Sigtuna svarade på vår enkät om socialtjänsten och den sociala barnavården. Kommunen svarade nej på samtliga våra frågor.

Det blev nej på frågan om socialnämnden har fattat beslut om hur statistik ska föras över anmälningar som far illa. Kommunen svarade också nej på om nämnden beslutat om direktiv för hur man ska bedöma om en anmälan ska leda till utredning. På samma sätt svarade Sigtuna nej på vår fråga om socialnämnden fattat något beslut på att personal som genomför barnavårdsutredningar ska ha särskild kompetens.

Vad betyder detta? Jo, att den ansvariga socialnämnden på flera avgörande punkter inte har fattat viktiga beslut som styr förvaltningens verksamhet. Det kan naturligtvis hända att förvaltningen trots detta gör ett utmärkt arbete. Problemet är bara att bristen på styrning öppnar för mer av godtycke.

Att bristen på tydlig styrning och uppföljning av socialnämndens arbete är problematisk finns det flera undersökningar som bekräftar. Kommunförbundet i Skåne har undersökt hur kommuner i Skåne hanterar anmälningar till socialtjänsten om att barn far illa. Undersökningen visade på en skrämmande rättsosäkerhet för barnen. Tiden det tar för att bedöma om en utredning ska öppnas varierar kraftigt mellan kommunerna. Och ännu värre: i avsaknad av tydliga nationella riktlinjer för hur en förhandsbedömning ska göras är tjänstemännens "magkänsla" ibland avgörande för om det inleds en utredning eller inte. Det konstateras också att barn som bedöms vara i behov av samhällets stöd inte får detta. Och som rapportförfattarna skriver: "Frågan som väcks är om detta är rimligt och i enlighet med barnkonventionens och socialtjänstlagens intention?"

När jag kommenterade denna undersökning i SVTs Aktuellt var mitt budskap naturligtvis att det är helt oacceptabelt om bostadsorten avgör om barn som far illa får hjälp och stöd. Det är barnets behov som ska vara avgörande.

Jag konstaterade också att detta inte är någon ny kunskap. De senaste 15 åren har flera rapporter avslöjat samma rättsosäkerhet. Det finns stora variationer mellan kommuner, inom kommuner och mellan handläggare kring hur anmälningar till socialtjänsten hanteras och hur man bedömer om ett ärende ska gå vidare till utredning eller inte. FNs barnrättskommitté i Genève kritiserar också detta i sin senaste granskning av hur Sverige uppfyller barnkonventionen. Skillnaderna strider mot det grundläggande synsättet i konventionen om att barn ska behandlas likvärdigt och att barn som är i behov av stöd och skydd ska erbjudas detta.

Jag tror att vi på få andra områden skulle acceptera att våra makthavare saknar grundläggande kunskap. I dag vet inte ledamöterna av riksdagens socialutskott hur många fall om barn som far illa som anmäls till socialtjänsten, hur ofta utredningar inleds och vad dessa utredningar leder till. Och inte nog med att det saknas riktlinjer för hur socialtjänsten ska bedöma om en utredning ska öppnas, det saknas också nationella registerdata som möjliggör en effektiv uppföljning.

Barnskyddsutredningen tar flera steg i rätt riktning. De förslag som har lagts måste genomföras. Men vi måste göra mer än så. Barnombudsmannen instämmer i att det måste lagregleras hur lång tid en förhandsbedömning maximalt får ta. Socialstyrelsen måste också utarbeta nationella riktlinjer för hur en sådan bedömning ska göras. Det krävs också att nationella jämförelsedata tas fram så att kvalitén i socialtjänsten kan följas upp och utvärderas.

I Norge ledde för några år sedan en liknande debatt om stora kommunala skillnader fram till att barnevernet delvis förstatligades. Jag föreslår inte ett så drastiskt steg i Sverige, men motsatsen att riksdag och regering inte säkerställer en nationell standard är inte heller rimlig. Regering och riksdag har ett ansvar för att barn som far illa behandlas likvärdigt över landet. Barnets rättigheter gäller i alla kommuner och det måste finnas tydliga rutiner och system som säkrar att barn som far illa inte faller igenom.

Vad händer när staten sviker ett omhändertaget barn?

2011-09-11T09:13:00.006+02:00

"Tidigare har utredningen visat att lagar, föreskrifter och råd på området under många decennier varit tillfyllest, men de har inte följts av den sociala barnavården. Den bristande efterlevnaden har inte heller lett till några sanktioner. Vad talar för att kommunerna nu, helt plötsligt, skulle prioritera säkerheten för de samhällsvårdade barnen.

Det bör införas sanktioner som gör det kännbart för tjänstemän och politiker att äventyra säkerheten för samhällsvårdade barn."

Så skrev Vanvårdsutredningens ordförande, Göran Johansson, när Vanvårdsutredningens delrapport publicerades 2010. Då hade 400 personer intervjuats. När Vanvårdsutredningen avslutas och överlämnas till regeringen den 29 september handlar det om över 1000 personer.

Sedan delrapporten publicerades 2010 har mycket hänt. Regeringen tillsatte en Upprättelseutredning som konstaterade att vanvård och försummelser av barn i samhällsvård även förekommer i nutid. Upprättelseutredningen konstaterade också att många kommuner fortfarande brister när det gäller att upptäcka och åtgärda vanvård.

Barnombudsmannen har publicerat två årsrapporter om den sociala barnavården. Den första om de statliga särskilda ungdomshemmen pekade på att det fanns allvarliga brister. Något som också Statens Institutionsstyrelse bekräftade på DN debatt när generaldirektören erkände att allvarliga fel begåtts. När Barnombudsmannen har följt upp detta med frågor till Statens Institutionsstyrelse och Socialdepartementet om de barn som drabbats har fått någon ursäkt eller kompensation för de fel de utsatts för kan ingen besvara vår fråga. Jag befarar att tystnaden måste tolkas som att de barn det handlar om varken har fått ursäkt eller kompensation.

I Barnombudsmannens årsrapport 2011 vittnade barn på HVB och familjehem om hur bestraffningssystem som strider mot barnkonventionen fortfarande tillämpas på många håll. Barn bestraffas exempelvis med att inte få träffa anhöriga.

Mot den bakgrunden är jag oroad över vilken signal det skickar när regeringen nu väljer att gå emot Upprättelseutredningens förslag om att ge ersättning till de barn som vanvårdats historiskt.

På hemsidan räknar regeringen upp alla åtgärder som nu vidtas för att stärka och skärpa lagstiftningen som omgärdar den sociala barnavården. Alla dessa åtgärder är mycket bra och rimliga, men kärnfrågan är: vad händer när regelverket sviks? När familjehemmen inte blir besökta? När barnet inte kommer till tals? När fel begås? Hur utkrävs ansvar för detta och vilken upprättelse får det barn som drabbas?

Det är mot denna bakgrund Barnombudsmannen i vårt remissvar ställde oss bakom Upprättelseutredningens förslag. Barnkonventionen är tydlig med statens ansvar för de barn som omhändertas i samhällsvård. Det ansvaret får det offentliga inte frånhända sig. Brister uppsikten och följs inte regelverket så måste det få konsekvenser. Att ge de som drabbades historiskt kompensation är därför inte bara en viktig upprättelse, det vore också en signal till ansvariga i nutid. Att svika ett omhändertaget barn är inte gratis.

Det är naturligtvis inte lätt att fastställa vilka som är berättigade till ekonomisk ersättning. Processen kring detta hade säkert inte blivit perfekt. Men det hade varit viktigt att göra det ändå. Erfarenheterna från Norge, Island, Irland, Australien och Kanada är att dessa processer har lagt grunden till någon form av försoning. Det har också skärpt debatten om det ansvar vi har i nutid för barn i samhällsvård.

Jag har pratat med några av de som länge teg om sin svåra barndom och som med stor möda valde att vittna inför Vanvårdsutredningen och jag befarar att regeringens beslut kan lägga sten på börda för en redan mycket utsatt grupp. Vägen till försoning riskerar att bli längre. Jag känner bedrövelse över detta.

Jag känner också - som jag nämnt - oro över hur detta uppfattas i nutid. Jag hoppas därför att regeringen klargör att invändningarna mot att möjliggöra upprättelse och kompensation från staten inte är principiella utan enbart tekniska. Med det menar jag att jag hoppas att regeringen vill möjliggöra för omhändertagna barn att åtminstone i framtiden kunna få upprättelse och skadestånd om det offentliga inte fullgör sina förpliktelser mot barnen.

* Barnombudsmannen vill att de barn som i nutid drabbas av övergrepp eller försummelser i den sociala barnavården ska kunna kräva kompensation och upprättelse med stöd av ett oberoende ombud för barn placerade i samhällsvård. Inrättandet av en sådan funktion skulle innebära att Sverige efterlever rekommendationen från FN:s barnrättskommitté om att ge placerade barn och ungdomar adekvat rättslig ställning.
* Barnombudsmannen vill att lagstiftningen ses över för att säkra placerade barns rättigheter. Det handlar - anser Barnombudsmannen - bland annat om att säkerställa rätten till utbildning, hälsovård, adekvat behandling och rätten till information om sina mänskliga rättigheter.
* Barnombudsmannen anser att det måste finnas ett kvalitetsbegrepp i tillståndsgivningen som styr HVB (hem för vård eller boende).

Vanvårdsutredningen avslöjar ett mörkt kapitel i vår historia. Men låt oss inte bli blinda inför vår egen samtid. Barn i samhällsvård är fortfarande i en mycket utsatt situation.

Skamfläck i nutid

2011-08-29T10:58:00.006+02:00

Införandet av en "J"-stämpel i de tyska passen påhejades av Sverige. Med en tydlig markering av den judiska identiteten blev det lättare för svenska myndigheter att hindra judiska flyktingar att komma in i Sverige.

Det som skedde är en skamfläck i svensk historia. De utdrag som nu har publicerats ur Elisabeth Åsbrinks bok "Och i Wienerwald står träden kvar" visar att det finns mer kvar att gräva fram.

När den judiske pojken Otto ansöker om att få återförenas med sina judiska föräldrar så avslås detta. Formuleringarna är torra och byråkratiska, men i verkligheten är det ett dödsstraff som utdelas mot föräldrarna. Otto återförenas aldrig med sin familj.

22 jan 1942. Käre Otto! Tack för ditt brev av den 20:e. Rörande dina föräldrar måste jag tyvärr meddela dig att våra myndigheter f.n. ej beviljar inresetillstånd, varför det inte är möjligt att få dem hit. (Ur Elisabeth Åsbrinks nya bok)

Med rätta har Åsbrinks bok väckt starka reaktioner, inte minst på ledarsidor och i kulturartiklar. Det är bra. Men boken har inte bara något att säga oss om vår dåtid. Den bör också väcka vissa funderingar om det som sker i nutid.

Just nu pågår den allvarligaste svältkatastrofen i Afrikas horn på 60 år. Torkan i kombination med de väpnade konflikterna skördar liv. I vissa områden i Somalia är mer än vart tredje barn undernärt.
Regeringen om svältkatastrofen i Afrikas horn

I detta helvete väntar just nu tusentals barn på att få återförenas med sina föräldrar i Sverige. Det finns också barn i Sverige som väntar på sina föräldrar. För varje dag som går ökar risken för att familjer inte hinner bli återförenade i tid.

I samband med att den nya instansordningen infördes för några år sedan skärptes i praktiken kraven på asylsökande - inklusive barn - att kunna styrka sin identitet. Den första domen i den riktningen kom redan i oktober 2009, dvs för två år sedan. Svenska myndigheter kräver giltig passhandling, men eftersom Somalia saknat en central fungerande myndighet sedan 1991 kan inte pass utfärdas. Och utan pass, ingen familjeåterförening. Ett moment 22 för de barn det handlar om.

I nuläget har 1500 barn DNA-testats för att påvisa släktskapet med sina föräldrar, men det anses inte heller tillräckligt. Dörren är stängd. Det innebär för att tala klartext att Sverige omöjliggör för somaliska barn att återförenas med sina familjer. Något som står i strid med internationell humanitär rätt och de krav barnkonventionen ställer.

Migrationsverket har lyft frågan till regeringen vid tre tillfällen. Barnombudsmannen har också tagit upp frågan med Justitiedepartementet. De enda som kan agera i detta läge är regering och riksdag.

Nu är det bråttom. För de barn som inte får återförenas med sina familjer är varje vecka och varje månad en avgrundslång tid av väntan. Lagstiftningen måste ses över utan dröjsmål.

Barn och föräldrar måste kunna få sin anknytning prövad och beviljad. Allt annat vore en skamfläck för Sverige - i nutid.

Kriminalvården och Åklagarmyndigheten kallas till dialog om barn i häkte

2011-08-23T09:22:00.006+02:00

Antalet häktade barn har mer än tredubblats sedan 1998. Trots skarp kritik från bland annat Europarådets tortyrkommitté kvarstår allvarliga brister vad gäller de häktade barnens rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Nu krävs att regeringen tar kritiken på allvar och agerar.

Det var några av huvudpunkterna i min artikel på DN-debatt i går. "Sveriges behandling av häktade barn oacceptabel"

Jag följer nu upp debattartikeln med att kalla Kriminalvården och Åklagarmyndigheten till myndighetsdialog med Barnombudsmannen senare i höst. Förutom att diskutera situationen för häktade barn ska jag också fråga vilka åtgärder de tänker vidta för att leva upp till de krav som ställs på alla myndigheter i och med den strategi för barnkonventionens genomförande som riksdagen antog ifjol.

Justitieminister Beatrice Ask har kommenterat hur regeringen ser på kritiken. Inslaget som sändes i Ekot 17.45 i går börjar 9.48 in i sändningen. Ekot med Justitieminister Beatrice Ask

I inslaget betonar Ask vikten av att förebygga att barn överhuvudtaget behöver misstänkas för brottslighet. Det instämmer jag naturligtvis i. De senaste åren har Barnombudsmannen också haft den sociala barnavården i fokus och lagt förslag till hur den kan förbättras. Men faktum kvarstår. Vad ska hända med de barn som trots allt misstänks för grova brott?

I det sammanhanget är jag oroad över tre saker: den explosionsartade ökningen av antalet häktade barn, bristerna i barnets rättssäkerhet och att häktesmiljön i nuläget är så nedbrytande att framtida återanpassning av barnet försvåras.

* Tredubblingen av häktade barn. Denna ökning sker trots att forskningen inte kan påvisa motsvarande ökning i barn- och ungdomskriminalitet och trots att lagstiftningen är tydlig (23§ LUL samt 24 kap 4§ RB) att den som inte har fyllt 18 år får häktas endast om det finns synnerliga skäl och att häktning enbart får ske om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas.

Ökningen sker också trots att Sverige får mycket skarp internationell MR-kritik och att barnkonventionen i artikel 37 ställer krav på att staterna enbart använder häktning som sista utväg och att det ska finnas effektiva barnanpassade alternativ. Något som alltså saknas i Sverige för de brottsmisstänkta barn över 15 år där det görs en bedömning att de måste frihetsberövas för att säkra förundersökningen.

Förslag till åtgärd: Regeringen måste begära uttömmande information från relevanta myndigheter om skälen till att så många barn placeras i häkte och varför restriktioner används i så hög utsträckning. Vi behöver helt enkelt fler fakta på bordet för att förstå vad ökningen beror på.

* Rättssäkerheten. Europarådets tortyrkommitté uppmärksammade Sverige på att barn i häkte inte informerats om sina rättigheter och att de blivit förhörda utan föräldrar, socialtjänst eller advokat närvarande. Jag har besökt häkten och mött barn som har upplevt detta och som inte heller vet om att de restriktioner barnet har kan överklagas. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg beskriver situationen som oacceptabel och något som samfundet också har påpekat.

Förslag till åtgärd: Varje polisarrest och häkte måste ha tydliga rutiner som säkerställer barnets rättsäkerhet, ex tillgång till advokat vid förhör. Barn bör också få tydlig information om sina rättigheter.

* Häktet är en nedbrytande och olämplig miljö för barn. Det svenska häktningssystemet är ovanligt i Västeuropa. Andra länder har restriktioner men de tillämpas inte så ofta eller är inte så omfattande eller så långvariga som i Sverige. Forskning visar att häktning med restriktioner är så psykiskt belastande att det orsakar depression och anpassningsstörning. Detta gäller för vuxna. För barn är åtgärderna så ingripande att Europarådets tortyrkommitté kallar isoleringen för "a draconian measure" i sin kritik av Sverige.

Detta i kombination med att många häkten inte klarar av att tillgodose de grundläggande rättigheter barn har enligt barnkonventionen är något som Sverige måste ta på allvar. Barn döms i normalfallet aldrig till fängelse - om den rättsliga prövningen visar att barnet är skyldig till det brott det misstänks för - utan till någon form av vård. I praktiken kommer tiden i häktet på grund av att den är så nedbrytande att riskera att minska chanserna att den framtida vården och återanpassningen blir framgångsrik.

Förslag till åtgärd: Regeringen måste ta initiativ till att utreda hur ett barnanpassat alternativ till de nuvarande häktena kan se ut. En sådan översyn måste också granska vilka restriktioner som ska få användas mot barn och hur negativa effekter av sådana ingrepp kan kompenseras.

Mobbad elev får fortfarande skulden

2011-08-16T09:28:00.003+02:00

Glåporden haglade över pojken i fjärde klass: Dampunge, cp-unge, psykopat. När skolan skulle förklara situationen för Barn- och elevombudet vid Skolinspektionen löd skolans svar: "Han kan ha varit mer utsatt än andra. Men han råkade ut för icke-acceptabla handlingar på grund av sitt beteende".

Enligt skolan är det med andra ord pojkens eget fel att han blir mobbad.

En genomgång som Svenska Dagbladet gjort av alla anmälningar till Barn- och elevombudet under 2010 visar på ett tydligt mönster. I två av tre fall lägger skolan skulden på offret. Skolan vill att den som utsatts för mobbning också ska be om ursäkt eller ta gemensamt ansvar med mobbaren för den situation som uppstått.

Detta är en dubbel kränkning av de barn som drabbats. Att vara utsatt för mobbning i skolan är oerhört plågsamt. Många tusentals barn far fruktansvärt illa och känner stor oro för att gå till skolan. Om vuxna när de får kännedom om detta ingriper genom att ifrågasätta det drabbade barnet eller ännu värre genom att lägga skulden på det barn som blir plågat så är det naturligtvis förödande. De glåpord mobbarna kastar över barnet riskerar då att verkligen upplevas som sanna - det är mig det är fel på.

Det var ett viktigt steg framåt när lagstiftningen skärptes och Barn- och elevombudet infördes. Då tydliggjordes att skolan ska ha nolltolerans mot mobbning. Elever som drabbats fick också någonstans att vända sig för att kunna få upprättelse. Men det faktum att skadestånd utdömts i enbart 66 fall av 3215 anmälda visar att lagen behöver skärpas. De attityder skolorna ger uttryck för i SvD:s granskning visar också att mycket återstår att göra.

När Bengt Hansell på Ekot intervjuade mig i september 2004 då jag var Sverigechef på Rädda Barnen så konstaterade jag och Rädda Barnen redan då innan den nya lagstiftningen infördes att de flesta mobbade barn även i fortsättningen skulle bli utan ersättning och att lagstiftningen riskerade att bli tandlös. Nu visar utvärderingarna dessvärre att vi fick rätt.

Lagstiftningen måste skärpas. Eleverna har skolplikt och måste infinna sig i skolan. Då måste också skolhuvudmännen ha ett strikt ansvar för att se till att skolmiljön är trygg. Nolltolerans mot mobbning ska gälla inte bara i teorin utan också i elevernas verklighet.

Sorg och bestörtning

2011-07-24T13:50:00.008+02:00

Jag har med stor sorg och bestörtning tagit del av rapporteringen från Norge. Det är ohyggligt att våld och terror avsiktligen har riktats mot barn och ungdomar. Jag känner starkt med alla anhöriga och drabbade.

Jag har varit i kontakt med min norska motsvarighet Reidar Hjermann som tillsammans med sina kollegor hos Barneombudet nu gör ett viktigt arbete.

Det är viktigare än någonsin att vi alla tillsammans kämpar för ett öppet och demokratiskt samhälle där barns och ungdomars mänskliga rättigheter respekteras.

Vad lär vi oss av barnen som samhället svek?

2011-05-15T15:04:00.006+02:00

Vanvårdsutredningen borde vara obligatorisk läsning för beslutsfattare i den sociala barnavården. Ingen hörde deras röster som barn när de utsattes för våld, övergrepp och försummelser. Det offentliga ingrep för att skydda dem som barn men resultatet blev motsatsen, en katastrof.

Om detta må vi berätta - och dra slutsatser.

I dag är sista dagen att ge synpunkter på hur de drabbade ska kunna få någon form av upprättelse. En viktig del av detta är också att titta framåt. Att göra allt vad vi förmår för att inte upprepa historiska misstag och göra samhällsvården av i dag betydligt säkrare.

Barnombudsmannens remissvar på Upprättelseutredningen (Barnen som samhället svek, SOU2011:9) kommer att publiceras på vår webb i helhet imorgon. Men jag kan redan nu avslöja att vi på några punkter vill gå lite längre:

* Barnombudsmannen vill att de som drabbats av övergrepp eller försummelser i den sociala barnavården även efter 1980 fram till i dag bör ha rätt till ersättning om de uppfyller kraven.
* Barnombudsmannen vill att de barn som i nutid drabbas av övergrepp eller försummelser i den sociala barnavården ska kunna kräva kompensation och upprättelse med stöd av ett oberoende ombud för barn placerade i samhällsvård. Inrättandet av en sådan funktion skulle innebära att Sverige efterlever rekommendationen från FN:s barnrättskommitté om att ge placerade barn och ungdomar adekvat rättslig ställning.
* Barnombudsmannen håller med utredningen om att lagstiftningen måste ses över för att säkra placerade barns rättigheter. Det handlar - anser Barnombudsmannen - bland annat om att säkerställa rätten till utbildning, hälsovård, adekvat behandling och rätten till information om sina mänskliga rättigheter.
* Barnombudsmannen anser att det måste finnas ett kvalitetsbegrepp i tillståndsgivningen som styr HVB (hem för vård eller boende).
* Barnombudsmannen anser att det ska vara en lagstadgad skyldighet att erbjuda barn och unga enskilda samtal samt att de ska ha rätt att byta socialsekreterare om kontakten inte fungerar.

I Barnombusdmannens remissvar påminner vi också om den slutsats som utredaren i Vanvårdsutredningen, Göran Johansson, betonade i utredningens sammanfattning:

"Tidigare har utredningen visat att lagar, föreskrifter och råd på området under många decennier varit tillfyllest, men de har inte följts av den sociala barnavården. Den bristande efterlevnaden har inte heller lett till några sanktioner. Vad talar för att kommunerna nu, helt plötsligt, skulle prioritera säkerheten för de samhällsvårdade barnen.

Det bör införas sanktioner som gör det kännbart för tjänstemän och politiker att äventyra säkerheten för samhällsvårdade barn."

Barnombudsmannen har stora förhoppningar om att riksdag och regering har dragit lärdom.

Skolfråga av stor betydelse

2011-05-12T08:31:00.000+02:00

I går presenterade Barnombudsmannen hur landets samtliga socialnämnder följer upp de omhändertagna barnens rätt till utbildning. Vår undersökning visar på mycket stora brister. Bara var tredje socialnämnd har fattat beslut om hur de barn som är omhändertagna och placerade i social barnavård ska få den utbildning de har rätt till. Det är mycket bekymmersamt. Social forskning visar att utbildning är den faktor som har störst betydelse för de omhändertagna barnens framtidsutsikter. De få kommuner som på allvar engagerar sig och noga följer upp utbildningen för de barn som är omhändertagna har också kunnat notera betydande framgångar. Avgörande i exempelvis SkolFam i Helsingborg - som nått häpnadsväckande resultat - har varit tydliga och höga förväntningar, positivt stöd och noll negativ feedback till de barn det handlar om.

I går fick Barnombudsmannen dock inga frågor från riksmedia om de placerade barnens skolgång. Inte heller gjorde någon rikspolitiker utspel kring detta. Som vanligt är detta - en fråga av verkligt stor betydelse för 20 000 barn - helt i skymundan.

Uppmärksamheten riktades denna gång istället till frågan om ogiltig frånvaro ska skrivas in i terminsbetygen. Barnombudsmannen är positiv till flera delar av det förslag som presenteras. Bland annat tycker vi att det är allvarligt att skolor inte alltid följer upp frånvaro. Ogiltig frånvaro kräver omedelbara reaktioner. Dessa kan inte vänta till terminens slut utan ska ske i direkt anslutning till frånvaron.

Däremot har vi avvisat tanken på att uppgifterna ska föras in i betygen. Det är en åtgärd som knappast har någon positiv effekt på de barn som har stor ogiltig frånvaro.

Jag har träffat flera av de barn saken gäller och det har varit svåra samtal med mycket tårar. Min erfarenhet är att barn som inte är i skolan under lång tid ofta känner stor otrygghet antingen på grund av mobbning i skolan eller för att man inte får det stöd man behöver på grund av en funktionsnedsättning. Exempelvis är frånvaron mycket hög bland barn med neuropsykiatriska diagnoser. Detta är givetvis helt oacceptabelt och det kräver skarpa åtgärder. Men ansvaret ska läggas på rätt ställe. Det är skolhuvudmannen och skolledaren som har ansvar för att omedelbart följa upp frånvaro och sätta in tuffa åtgärder mot frånvarons orsaker. Dessa barn behöver inte få ytterligare ett kvitto vid terminens slut på sitt utanförskap. Vägen tillbaka till skolan blir knappast heller kortare.

Hur skyddar vi barnen mot övergrepp?

2011-04-28T09:22:00.005+02:00

Patrik Sjöberg och Yannick Tregaro har gjort en viktig insats genom att berätta om hur de utsattes för sexuella övergrepp som barn. Deras berättelse visar hur svårt ett utsatt barn har att be om hjälp och hur man som barn ofta drabbas av skuld- och skamkänslor. Genom att förebilder inom idrottsrörelsen lyfter på locket och startar debatten får de barn som är utsatta i dag hjälp att förstå att man som barn är utsatt för ett brott där den vuxne alltid bär ansvaret.

Under 2009 anmäldes omkring 4500 fall av sexualbrott mot barn under 15 år. Det finns ett stort mörkertal vad gäller sexuella övergrepp mot barn. I undersökningar där unga vuxna tillfrågats framkommer att mer än hälften av alla övergrepp aldrig blir kända för omvärlden. Det som Patrik Sjöberg och Yannick Tregaro vittnar om - hur man som utsatt förtränger och skjuter undan det som hänt - är alltså en mycket vanlig reaktion.

För några år sedan publicerade psykoterapeuten Christina Back och överläkaren Carl Göran Svedin en studie där ca 30 barn som utsatts för dokumenterade övergrepp in i det längsta valde att inte berätta. I boken som riktar sig till professionella inom socialtjänst, rättsväsendet, terapeuter och pedagoger som arbetar med barn i utsatta situationer ges en del svar på varför barn behåller det svåra för sig själva och vad som krävs för att barn ska våga berätta och be om hjälp.

Centralt är barnets känsla av skuld och skam. Det är därför så oerhört viktigt att ge barn i allmänhet och i synnerhet barn som är i utsatta situationer stöd i att förstå att skulden och ansvaret helt ligger hos den vuxne förövaren. Barn måste tidigt få veta vilka rättigheter man har och var man kan söka hjälp och stöd om man behöver.

Barnombudsmannen har lyft fram några viktiga förslag till förändringar:

* Barn måste känna till sina rättigheter. Barnrättskommittén i Genève har kritiserat Sverige för att barn inte får kunskap om sina rättigheter i skolan. Det är en viktig skyddsfaktor och det är inte okej att bara var fjärde barn känner till att barn har rättigheter.

* Barn måste veta vart de kan vända sig om de är utsatta. Bris-hjälplinje måste bli mer känd bland barn och organisationen behöver resurser för att kunna öka öppethållandet.

* Idrottsrörelsen måste ha tydlig policy som får genomslag också lokalt. Det pågår ett ambitiöst och bra arbete inom Riksidrottsförbundet. Det är viktigt att den nya policy som har utarbetats, bland annat i dialog med Barnombudsmannen, får betydelse och används även av en lokal förening på den lilla orten. Viktiga frågor för varje förening att tänka på är vem är ansvarig i föreningen? Vet tränare/ledare hur de ska agera vid misstanke om att barn far illa i föreningen? Hur informerar man barn och unga om rättigheter/skydd mot våld och övergrepp? Hur ska man agera när ett barn har drabbats?

Lex Sarah i förskolan

2011-04-15T09:19:00.003+02:00

Förskolan är oftast en trygg och bra plats för barnen. Men vad händer när det inte är fallet? Vem har insyn och vem uppmärksammar och åtgärdar i så fall bristerna? Under det senaste året har flera reportage avslöjat missförhållanden i förskolan. Mest uppmärksammat blev Rapports granskning som visade att flera kommuner inte alltid tar sitt tillsynsansvar på allvar.

I artikel 3 i barnkonventionen framgår att konventionsstaterna ska säkerställa att institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för vård eller skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, personalens antal, och lämplighet samt behörig tillsyn.

Barnkonventionen ställer med andra ord krav. I dag tas förhoppningsvis ett viktigt steg i rätt riktning för att öka säkerheten även för de små barnen som inte själva har så lätt att göra sina röster hörda. Vid lunchtid överlämnar Utredningen om Skyldighet att anmäla missförhållanden inom skolväsendet, förskoleverksamheten och skolbarnomsorgen (U 2010:03) sitt betänkande till utbildningsminister Jan Björklund. Mycket talar för att utredningen innehåller förslag som innebär att Lex Sarah även gäller i förskolans värld.

Det välkomnar jag i så fall. Men det räcker inte. I samband med den nya skollagen föreslog Barnombudsmannen ansvaret för barnens säkerhet skulle förtydligas. Även Skolinspektionen riktade kritik mot otydligheten vad gäller barnens arbetsmiljö. Regeringen lyssnade till viss del på denna kritik och i den nya skollagen som gäller från juli 2011 så har följande lydelse förts in:

"8 § Huvudmannen ska se till att barngrupperna har en lämplig sammansättning och storlek och att barnen även i övrigt erbjuds en god miljö."
Det är inte helt klart vad god miljö inbegriper.

Om Sverige ska leva upp till barnkonventionens krav får det inte råda några tvivel om att myndigheter som ansvarar för tillsyn också måste följa upp att barnens arbetsmiljö och säkerhet är tillfredsställande. Det måste gälla även när kommunerna utövar tillsyn över fristående förskolor. Och det måste inbegripas i den tillsyn som Statens skolinspektion har över att kommunernas tillsynsarbete fungerar. Barnombudsmannen anser också att Skolinspektionen ska utöva tillsyn även över fristående förskolor, inte enbart kommunala som nu är fallet. Det finns inget skäl att undanta delar av förskoleverksamheten från statlig tillsyn, i synnerhet inte när kraven på ett fullgott pedagogiskt innehåll också växer i förskolan.

Kränkande och oacceptabelt

2011-03-18T16:02:00.004+01:00

"Att kostnaderna för barn med särskilda behov ökar beror bland annat på att det inte längre finns tvångssteriliseringar".

Enligt uppgifter i Helsingborgs Dagblad gjorde kommunalrådet Charlotte Wachtmeister detta uttalande inför cirka 30 politiker och tjänstemän när Svalövs kommun hade ekonomiberedning i måndags. Det var när de ökande kostnaderna för barn med särskilda behov i skolan diskuterades som uttalandet gjordes. Läs artikeln här

Som barnombudsman känner jag djup olust inför detta direkt felaktiga och mot barnen mycket kränkande uttalande. Barnkonventionen och svensk lagstiftning ställer tydliga krav på att barn med särskilda behov ska få det stöd de behöver. Att makthavare som har ansvar för att säkerställa detta uttrycker sig på det sätt som Helsingborgs Dagblad återger är naturligtvis fullständigt oacceptabelt.

Barnen och deras föräldrar måste få en ursäkt.

Barnkonventionen ger skydd mot familjesplittring

2011-03-18T09:02:00.004+01:00

Jag får just nu många frågor om ett fall där två små barn, enligt uppgift, riskerar att avvisas ensamma till ett land där de inte kan språket och trots att deras mamma fortfarande finns i Sverige. Barnens situation har bland annat engagerat barnläkare Lars H Gustafsson och Marie Köhler.

Som barnombudsman får jag inte agera i enskilda ärenden. Det betyder naturligtvis inte att enskilda fall är utan intresse för oss, tvärtom! Genom att följa hur beslut påverkar enskilda barn får Barnombudsmannen kunskap om vilka eventuella brister som finns i Sveriges efterlevnad av barnkonventionen. Den kunskapen använder vi i myndighetens uppdrag att bevaka och driva på barnkonventionens genomförande i Sverige. Med utgångspunkt från våra analyser kallar vi kontinuerligt myndigheter, kommuner och landsting till dialog och när det är nödvändigt ger vi regering och riksdag förslag på författningsändringar.

Vad gäller då i situationer där barn riskerar att avvisas ensamma och skiljas från sina föräldrar?

Barnombudsmannen har vid flera tillfällen tagit upp frågan om denna typ av familjesplittring med Migrationsverkets ledning. Detta för att förtydliga hur Barnombudsmannen ser på de krav barnkonventionen ställer på Sverige och för att undersöka om det eventuellt finns brister i den svenska lagstiftningen som behöver täppas till. I den dialogen har vi fått tydliga besked från Migrationsverket att barnkonventionens krav i detta avseende respekteras.

Enligt artikel 9 i barnkonventionen ska konventionsstaterna säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom då behöriga myndigheter som är underställda rättslig överprövning i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. I artikel 10 i barnkonventionen står det att konventionsstaterna ska behandla alla familjeåterföreningar på ett positivt, humant och snabbt sätt. Artikel 10 ska tolkas i ljuset av artikel 9. Barnet har rätt till ett personligt förhållande och direkt kontakt med båda föräldrarna utom i de fall det står i strid med barnets bästa.

Barnrättskommittén som i juni 2009 lämnade sin rapport över hur Sverige lever upp till barnkonventionen uppmanar Sverige att göra allt för att konventionen ska bli en del av svensk lagstiftning. Tills dess att detta är genomfört rekommenderas Sverige att ge barnkonventionen företräde om det visar sig att nationell lagstiftning inte överensstämmer med vad konventionen säger.

I det svar regeringen skickade till Barnrättskommittén i Genève framhölls att "A division under the Minister for Health and Social Affairs, CRC Coordination, is responsible for pursuing child rights policy and thus also for ensuring that attention is given to the norms of the CRC in all proposed legislation, policy documents, programmes or other measures adopted by the Government."

Regeringen betonade alltså att det inom regeringskansliet finns en barnkonventionssamordning som ska garantera att barnkonventionen ges genomslag i all lagstiftning m m som regeringen tar initiativ till. Det råder med andra ord ingen tvekan om att Sverige både är förpliktigad och har för avsikt att efterleva barnkonventionen.

I klartext betyder detta att barn inte ska skiljas från sina föräldrar utom i de fall där detta är till barnets bästa. Om det skulle visa sig att detta inte respekteras i praktiken finns det skäl för Barnombudsmannen att på nytt ta upp frågan med ansvariga myndigheter och i förlängningen regering och riksdag.

Utöka myndigheters möjlighet att anmäla tjänstefel i socialtjänsten

2011-03-10T11:49:00.003+01:00

Som barnombudsman tycker jag att det är viktigt att bland annat Socialstyrelsen får möjlighet att polisanmäla misstänkta tjänstefel om socialtjänsten visar upprepad underlåtenhet att agera till barns skydd.

Socialstyrelsen riktade i går kritik mot Mjölby kommun för att inte ha utrett sjukvårdens misstankar om misshandel av en tvååring. Barnet avled senare. Socialstyrelsen ser allvarligt på omsorgs- och socialnämndens passivitet och kommer nu att granska hur nämnden handlägger anmälningar.

Enligt pressmeddelandet från Socialstyrelsen kom ett barn i tvåårsåldern till akutmottagningen på Universitetssjukhuset med en splittrad fraktur på armen. Läkaren misstänkte att skadan kunde ha uppkommit genom misshandel och gjorde en skriftlig och muntlig anmälan till socialförvaltningen i Mjölby kommun. Socialtjänsten beslutade samma dag att inte inleda någon utredning. Inte heller gjorde Socialtjänsten någon polisanmälan eller kallade till samråd med berörda myndigheter. Socialnämnden i Mjölby har tidigare fått kritik för brister i samverkan.

Ett par veckor efter att socialförvaltningen fått läkarens anmälan om att denne misstänkte att barnet utsatts för misshandel kom tvååringen återigen till akuten, nu med hjärtstopp. Barnet avled till följd av den misshandel det utsatts för.

Som barnombudsman får jag inte agera i enskilda ärenden. Däremot är det mitt uppdrag att på ett generellt plan föreslå eventuella förändringar i lagar och förordningar som jag anser nödvändiga för att stärka barnets rättigheter.

Jag är mycket bekymrad över de fall där en socialnämnd får upprepad kritik från tillsynsmyndigheter och där liknande typ av försummelser upprepas. I sådana fall och i ärenden där tjänstemän på grund av försummelse och passivitet underlåter att agera till skydd för ett utsatt barn måste det vara möjligt för myndigheter som exempelvis Socialstyrelsen att vända sig till Polisen för att få utrett om någon ansvarig tjänstemän har begått tjänstefel. Eftersom den nuvarande sekretesslagstiftningen i många fall lägger hinder i vägen för berörda myndigheter att anmäla tjänstefel till Polisen bör regeringen ta initiativ till att se över lagstiftningen.

Barnfattigdomen blir farligare

2011-02-01T07:38:00.006+01:00

I dag presenterade Rädda Barnen den årliga rapporten om barnfattigdom i Sverige. Rapporten visar att klyftorna mellan rika och fattiga barnfamiljer i Sverige ökar. Totalt lever 10000 fler barn i fattiga familjer 2008 än året innan.

Den bild som ges stämmer väl överens med den barnstatistik som Barnombudsmannen och SCB presenterade i november. Läs s57-61 i Upp till 18

I internationella jämförelser används ett relativt mått på ekonomisk utsatthet. I EU räknas andelen familjer med en inkomst lägre än 60 procent av medianinkomsten. Fördelen med detta mått är att det är svårare att manipulera politiskt. Nackdelen är förstås att måttet riskerar att säga lite om den absoluta nivån. Det är med andra ord inte samma sak ekonomiskt att leva på under 60 procent av medianinkomsten i Sverige som i ett betydligt fattigare land. Men även i ett rikt samhälle är måttet relativ fattigdom viktig för att förstå barns marginalisering och ökad risk för social utsatthet.

Jämfört med de flesta länder har Sverige en låg andel ekonomiskt utsatta barn. Det har historiskt dels berott på att inkomstspridningen är lägre än i många andra europeiska länder, dels på att välfärdssystemet är mer heltäckande.

Rädda Barnen rapporten och den statistik Barnombudsmannen presenterade i höstas vittnar om att vi nu kan stå inför ett trendbrott. Vi ser nu att välfärdssystemet i mycket mer begränsad omfattning än tidigare förmår lyfta familjer ur relativ ekonomisk fattigdom. Och det gäller särskilt vissa grupper av familjer. Av tabellen på s 61 i Upp till 18 framgår att andelen relativt fattiga barn i familjer där ingen förälder arbetar heltid nära nog kunde halveras tack vare välfärdssystemet år 2000. År 2008 förmår bidrag enbart sänka andelen relativt fattiga barn i denna grupp från 89% utan bidrag till 74% med bidrag. Det vill säga välfärdssystemet förmår inte kompensera mot de ökade skillnader som finns. Samma mönster ser vi för barn med utländsk bakgrund och för barn med ensamföräldrar.

En annan viktig skillnad mot tidigare är att fler barn växer upp med föräldrar som under längre tid permanent står utanför arbetsmarknaden. Det handlar med andra ord inte om tillfälliga svackor i ekonomin utan om ett långsiktigt tillstånd. Om den utvecklingen tillåts fortsätta utan att kraftfulla kompensatoriska åtgärder sätts in riskerar barnfattigdomen att bli betydligt farligare.

Att långsiktig relativ marginalisering är skadlig, det vet vi säkert. Det syns på ohälsotal, utbildningsresultat och - vet vi från internationella studier - i form av ökad risk för barnolycksfall. Det senare har inte kunnat beläggas i Sverige tidigare men i samband med att Barnombudsmannen presenterade barnstatistiken i november så pekade medlemmar av barnombudsmannens expertråd på nya data som tyder på att vi även ser ett sådant mönster i Sverige. Det vill säga att barn i socioekonomiskt utsatta miljöer också löper större risk att drabbas av skador och olyckor under uppväxtåren.

Som barnombudsman anser jag att det finns mycket goda skäl för statsmakterna att noga analysera utvecklingen. En politik för fler i arbete är en grundbult, men det räcker inte. Regering och riksdag måste också noga hålla ögonen på situationen för de barn som trots ett eventuellt uppsving på arbetsmarknaden långsiktigt riskerar att leva i relativ fattigdom.

Flera frågor måste besvaras:
- Hur kan välfärdssystemet utformas för att återigen och med större träffsäkerhet lyfta fler ur relativ fattigdom?
- Hur kan vi säkerställa att dessa barn får minst lika god kvalité i den utbildning och den hälsovård som erbjuds?
- Hur kan vi göra kultur, idrott och föreningsliv tillgängligt för alla barn?

Skolan är en otrygg arbetsplats

2011-01-28T10:26:00.009+01:00

I dag presenterade Skolverket utvärderingen av metoder mot mobbning. Som väntat visar rapporten att mobbning i skolan är ett omfattande och mycket allvarligt problem. Knappt var tionde barn utsätts för mobbning i skolan (7-8 procent). 13000 barn är mobbade under lång tid. Det leder till ett oerhört lidande och konsekvenserna kan i en del fall bli livslånga.

Som barn har du inget val, det råder skolplikt. Du kan inte undvika dina plågoandar. Det ställer mycket höga krav på vuxenvärlden. Vi har en skyldighet att agera för att förebygga och åtgärda mobbning. Den fråga många har ställt sig är: men hur gör vi detta på bästa sätt?

Skolverkets utvärdering av metoder kan mot den bakgrunden komma som en kalldusch. Skolvärlden har väntat på facit. Vilken metod är bäst? Hur ska vi gå till väga? Utvärderingen ger svar, men visar inte på någon enkel patenterad lösning. Utvärderingen ger ingen manualbaserad metod rakt av godkänt. Skolverket vill helt enkelt inte rekommendera något färdigt koncept.

Jag tror att det är klokt. Precis som i den dialog jag och Barn- och Elevombudet hade med tio kommuner så betonas istället vikten av att skolan har en systematisk strategi. Skolhuvudmannens och skolledningens ansvar och engagemang lyfts fram. Vikten av att involvera elever, utvärdera och följa upp betonas också. Vikten av vuxennärvaro - inte minst på raster - är en annan slutsats. Personal som är motiverad och utbildad och väl fungerande antimobbningsteam är också viktigt.

Direkt kontraproduktivt tycks vara att lägga över ansvaret på elever genom att lyfta frågan på särskilda lektioner om mobbning och att låta elever vara "vakter" mot mobbning.

Med andra ord: ingen skolledning får tro sig ha "löst" mobbningsproblematiken genom att köpa in ett manualbaserat program och delegera frågan nedåt i organisationen. Det som krävs är motsatsen. Personligt ansvarstagande och en ledning som arbetar systematiskt med frågan. Skolstyrelsen i kommunen har också ett stort ansvar. Det räcker inte att följa upp hur väl rektorn håller budget. Elevernas skolresultat och elevernas trygghet och välbefinnande är också viktiga "nyckeltal" att hålla koll på.

I den kommundialog om mobbning och kränkande behandling som jag anordnade tillsammans med Barn- och Elevombudet i maj ifjol så enades kommunerna om en rad rekommendationer. Helt enkelt goda tips till andra kommuner om vad som är viktigt i arbetet mot mobbning och kränkande behandling. Läs dokumentationen här

Vem tar ansvar för förskolebarnens säkerhet?

2011-01-24T08:13:00.007+01:00

I Svenska Dagbladet i dag rapporteras det om ett barn som skållades svårt av varmt vatten på en förskola i Täby. Artikeln i SvD

Föräldrarna har nu polisanmält förskolan för att klara ut vem som egentligen bär ansvar för barnets skada. I reportaget skyller den privata förskolan och kommunen på varandra. Enligt Svenska Dagbladet säger kommunens utbildningschef att kommunens ansvar begränsar sig till tillsyn av pedagogiken på de privata förskolorna.

Som barnombudsman varken kan eller får jag kommentera det enskilda ärendet. Men problemet kring vem som egentligen har ansvar för förskolebarnens säkerhet och arbetsmiljö är principiellt intressant. Det tycks vara långt ifrån solklart.

Skyddet för de små barnen är inte tydligt reglerat i arbetsmiljölagen. En allvarlig olycka som drabbar ett barn på en förskola kan överhuvudtaget inte anmälas till Arbetsmiljöverket. Men skyddet är inte heller reglerat i den nu gällande skollagen.
Och frågan är om det blir tillräckligt tydligt med den nya skollagen som träder i kraft i sommar?

Barnombudsmannen har under ett flertal år påtalat bristen att barn i förskolan inte omfattas av arbetsmiljölagen. Barnombudsmannen anser, precis som Utredningen om arbetsmiljölagen (SOU 2006:44), anförde, att det finns vissa brister i tillsynen över bland annat barnens hälsa och säkerhet i skolan. Utredningen ansåg dock inte att det var lämpligt att åtgärda bristerna med en utvidgning av arbetsmiljölagen till barn i förskolan utan menade att arbetsmiljöarbetet i förskolan kan regleras i skollagen. Barnombudsmannen var mot den bakgrunden starkt kritisk mot att Skollagsberedningen inte tog med detta i förslaget till ny skollag.

I artikel 3 i barnkonventionen framgår att konventionsstaterna ska säkerställa att institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för vård eller skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, personalens antal, och lämplighet samt behörig tillsyn. Problemet är att det är svårt för myndigheter att fastställa normer när lagstiftningen brister.

Barnombudsmannen föreslog därför att den nya skollagen skulle förtydliga ansvaret för barnens säkerhet:

”Huvudmannen för förskola och fritidshem ansvarar för att förebygga ohälsa och olycksfall under utbildningen. Huvudmannen ansvarar även i övrigt för en god arbetsmiljö, såväl inomhus som utomhus. Huvudmannen är skyldig att i förskola och fritidshem bedriva ett systematiskt arbetsmiljöarbete.”

Även Skolinspektionen riktade kritik mot otydligheten vad gäller barnens arbetsmiljö. Regeringen lyssnade till viss del på denna kritik och i den nya skollagen som gäller från juli 2011 så har följande lydelse förts in:

"8 § Huvudmannen ska se till att barngrupperna har en lämplig sammansättning och storlek och att barnen även i övrigt erbjuds en god miljö."

Det är inte helt klart vad god miljö inbegriper. Om Sverige ska leva upp till barnkonventionens krav får det inte råda några tvivel om att myndigheter som ansvarar för tillsyn också måste följa upp att barnens arbetsmiljö och säkerhet är tillfredsställande. Det måste gälla även när kommunerna utövar tillsyn över fristående förskolor. Och det måste inbegripas i den tillsyn som Statens skolinspektion har över att kommunernas tillsynsarbete fungerar.

Fler barn berörs av vräkning

2011-01-20T16:11:00.003+01:00

Under 2010 blev 632 barn i Sverige berörda av vräkning. Det är exakt 632 barn för många.

Regeringen har antagit en nollvision om att inga barn ska vräkas. Mot den bakgrunden är det dystert att antalet barn som är berörda av vräkning ökar jämfört med 2009. Det innebär också att den tidigare nedåtgående trenden nu har brutits.

Jag är mycket bekymrad över att fler barn berörs av vräkningar. Även om många av ansökningarna om vräkning till sist inte verkställs innebär processen onödigt lidande och oro för de barn och familjer som det berör. Det är traumatiskt för barn att mista sitt hem, det är en viktig del av tryggheten när man är barn - hela barnets liv påverkas. Många barn känner skam och skuldkänslor och relationer till kompisar och möjligheten att lyckas med skolarbetet påverkas negativt.

Samarbetet mellan socialtjänst, hyresvärdar och kronofogde måste förbättras. Det är oerhört angeläget att socialtjänsten i Sveriges alla kommuner har en handlingsplan för hur de ska agera när ett barn riskerar att vräkas. Att förebygga avhysningar av barn är inte bara en akut åtgärd för stunden, det är också en viktig insats för att barnet ska få en tryggare uppväxt.

Barn i media - tar branschen ansvar?

2011-01-05T11:21:00.003+01:00

För drygt ett år sedan skrev jag på DN debatt om medieföretagens ansvar för barnets bästa när barn medverkar i media. Bakgrunden var min oro för att barn exploateras i sk reality-program. Min slutsats då som nu är att branschen måste ta ett eget ansvar. Ett sätt att visa detta ansvar är att branschen låter uppdatera de etiska reglerna för press, radio och tv så att barn får ett starkare skydd. Ytterst handlar det dock alltid om vilket omdöme som journalister, produktionsbolag och ansvariga utgivare visar.

DN debatt om barn i media

Nu rasar debatten igen. Denna gång mot bakgrund av Kanal 5 och programmet Föräldrafritt där tjugo barn får klara sig på egen hand. Programmet har kallats ett Big brother för barn. I Storbritannien ledde programmet till en omfattande debatt och Ofcom som är motsvarigheten till Granskningsnämnden fick 180 klagomål. Channel 4 som sände programmet fälldes för att inte ha lämnat tillräcklig information till tittarna om barnets säkerhet.

Kanal 5 sänder från Storbritannien och lyder därmed under brittisk lagstiftning och inte svensk. Jag noterar att kanal 5 har försett programmet med en kort inledande brasklapp, men frågan är om det räcker. Om en privatperson anmäler kanal 5 till Ofcom skulle utformningen av sändningarna till Sverige teoretiskt kunna granskas av Ofcom. Kanal 5 riskerar då att få samma kritik av Ofcom som Channel 4 fick 2009.

Inte nog med det. Det faktum att tv-branschen inte upplevs ta frågan om barns rättigheter på allvar har lett till att brittiska politiker har tagit upp frågan. Den nya regeringen har kritiserat tv-branchen för att bortse från

"fundamentala barnpsykologiska principer när barn och unga medverkar i TV-program".

Som en följd överväger den brittiska regeringen därför att skärpa lagstiftningen för barns medverkan i media vilket i så fall skulle få konsekvenser även för svenska tv-kanaler som har Storbritannien som sin bas.

Skärpt lagstiftning i Storbritannien?

Utvecklingen i Storbritannien med krav på att politiker ska gripa in lagstiftningsvägen visar var man kan hamna om media inte tar ansvar. Som barnombudsman är jag dock mycket tveksam till att politiker kliver in med skärpt lagstiftning. Förutom att det finns principiella problem med detta är det dessutom svårt att utforma ett entydigt och rimligt regelverk som förhindrar att barn exploateras i media. Det som krävs istället är en rejäl branschdebatt där journalister och producenter visar empati och förmåga att pröva barns medverkan enligt principen om barnets bästa.

Ett bra exempel på detta är den temadag om barn i media som Sveriges Television och Utbildningsradion arrangerade tillsammans med Barnombudsmannen för någon månad sedan. Vi har redan enats om behovet av en uppföljare 2011. Då tycker jag att vi breddar inbjudan till Kanal 5 med flera privata aktörer.

Flyktingbarnen och nån-annan-ismen

2011-01-04T14:09:00.008+01:00

Flera hundratals ensamkommande asylsökande barn väntar i veckor och månader på att få en kommunplats. Sverige lever inte upp till barnkonventionen. Som barnombudsman har jag varit mycket kritisk mot att Migrationsverket och Sveriges kommuner bollar ansvaret för barnens situation mellan sig. Situationen är oacceptabel och nu krävs att både myndigheter och kommuner förmår ta ansvar.

För att se möjligheter och identifiera hinder kallade jag tio kommuner till överläggningar strax före jul. Dialogen kommer att utmynna i flera rekommendationer som inom kort ska skickas ut till Sveriges samtliga kommuner. Min erfarenhet är att det finns både små, stora, glesbygds- och tätortskommuner som bedriver ett bra mottagande av ensamkommande asylsökande barn. Den viktigaste gemensamma nämnaren för alla dessa kommuner och de många goda exemplen stavas: politisk vilja.

Mot bakgrund av den svåra situation de ensamkommande barnen befinner sig i var det därför med stort intresse som jag läste en julkrönika i Sydsvenskan författad av Håkan Sörman som är VD på Sveriges Kommuner och Landsting. Krönikan handlar om Omar som är en 15-årig ensamkommande asylsökande pojke. Läs den här!

Det är på många sätt en gripande text. Omar har blivit misshandlad, kränkt och utnyttjad. Han känner sig ensam och otrygg. Och han är bara ett av de 2400 barn och unga som i år beräknas komma till Sverige.

Jag vet inte om Håkan personligen har träffat Omar eller om han återberättar en berättelse som han har fått ta del av. Som barnombudsman har jag mött många ensamkommande asylsökande barn. Det jag hör barnen berätta handlar förstås mycket om allt det svåra som Omar förmedlar, men barnen berättar också om sin otålighet. Om att de vill få komma igång med livet här i Sverige, få studera, ja helt enkelt få känna att de gör något viktigt.

Lika mycket som jag gläds åt att Håkan Sörman inledningsvis tycks ha ett tydligt barnperspektiv, lika besviken blir jag över det antiklimax som präglar slutet på hans krönika.

Håkan Sörman beskriver målande vilken utsatthet Omar och de andra barnen befinner sig i. Han beskriver också vilket stöd de här barnen har rätt till. Det faktum att bristen på kommunplatser har lett till att hundratals barn i Omars situation tvingas vänta i månader under oacceptabla former på att få en kommunplats beskriver Sörman också tydligt - mottagningssystemet är på väg att haverera. Så långt är VDn för Sveriges Kommuner och Landsting glasklar: barnen är i en utsatt situation, de får inte sina rättigheter tillgodosedda och systemet fungerar inte.

Och då kommer vi till slutklämmen i krönikan: vem ska då ta ansvar för barnen? Jag citerar Håkan Sörman:

"För att alla ensamkommande barn och ungdomar i Omars situation skall få ett värdigt mottagande bör regeringen skyndsamt tillsätta den utredning som man signalerat är på väg och som innebär en översyn av hela mottagningssystemet".

En utredning om vem som ska ta ansvar för de ensamkommande barnen. Har vi hört den förut? Jag är hjärtligt trött på nån-annan-ismen när det gäller de ensamkommande barnen!

I två års tid har SKL arbetat med ett projekt som handlar om hur mottagandet av ensamkommande barn kan förbättras. SKL är en av Sveriges mest resursstarka sammanslutningar och som VD för SKL är Håkan Sörman en av Sveriges viktigaste makthavare. SKL kan göra stor skillnad.

Jag har med andra ord betydligt högre förväntningar på SKL. Jag vill veta vad Håkan Sörman tycker. Jag vill veta vad SKL vill bidra med i en situation där SKLs VD pratar om "haveri". Jag vill höra vad SKL har lärt av de kommuner som redan nu bidrar och tar stort ansvar. Och jag är förstås nyfiken på vad SKL vill att regeringen ska förändra både på kort och lång sikt - mer än att tillsätta ännu en utredning.

Nästa vecka ska jag ringa Håkan och be om ett möte.

Media diskuterade barn i media

2010-11-26T22:41:00.005+01:00

För ganska exakt ett år sedan kritiserade jag och flera barnrättsexperter utvecklingen där barn i kris exponerades i reality-program. Exempel på detta kunde också hämtas från inslag i SVTs serie Ett fall för Louise. Kritiken ledde till ett möte med Sveriges Television där vi enades om att vi tillsammans lite längre fram i tiden borde bjuda in till en workshop om barn i media.

I dag ägde så till sist workshopen rum i SVTs lokaler. Sveriges Television, Utbildningsradion och Barnombudsmannen stod som inbjudare. Deltagarna kom från produktionsbolag, SVTs och URs redaktioner samt från barnrättsorganisationer och myndigheter som Medierådet och Barn- och elevombudet vid Skolinspektionen.

Diskussionen tog sin utgångspunkt i reella program och dilemman som deltagarna därefter resonerade om. Det fanns sällan några självklara svar. I vågskålen fanns båda de centrala perspektiven i barnkonventionen: barnets rätt att komma till tals och barnets rätt till skydd. Eller som någon så klokt sa; barnet har rätt att nyttja media, men media har inte rätt att utnyttja barnet.

Principerna kan låta lätta, men de måste alltid tolkas. Ett barn som upplevt mobbning och vill berätta óm sin ilska över hur skolans ledning svikit. När och under vilka villkor är det rätt att göra ett program om detta? Vilka kan konsekvenserna bli om barn i sådana situationer aldrig får komma till tals i media? Vilka blir konsekvenserna i det enskilda fallet om barnet, trots att det är anonymt, identifieras av mobbarna?

Deltagarna - de flesta från erfarna barn- och ungdomsredaktioner - hade kloka och eftertänksamma svar. De gör ett viktigt jobb för att synliggöra barns livsvillkor och ägnar stor kraft åt att detta ska ske på ett tryggt sätt för de medverkande barnen. Runt bordet efterlyste vi dock deltagare från andra redaktioner. Hur synliggörs barn exempelvis i nyhetsreportagen? Skolfrågorna var exempelvis i fokus i de två senaste valrörelserna, men hur ofta fick barn och unga komma till tals om hur de upplever situationen i skolan? Vad vill de ge för råd till makthavarna?

Tanken med workshopen var att möjligöra diskussionen, inte att formulera tydliga slutsatser. Men några sådana kan ändå dras, tycker i alla fall jag. En slutsats är att ett nytt medíelandskap med sociala medier kräver ännu mer av eftertanke. Känsligt material kan plötsligt klippas, spridas óch användas av personer som är ute efter att skada ett barn som medverkat i ett program. På workshopen berättades också om sådana konkreta exempel.

En annan slutsats är att det aldrig räcker att prata om slutprodukten, dvs´hur programmet blev där barnet medverkar. Frågor måste också ställas om hur själva programmet spelades in, dvs själva förutsättningarna för barnets medverkan. Vad vet barnet om sammanhanget? Bakgrunden? Riskerna? Sina rättigheter? Det är svårt för vem som helst att överblicka framförallt tv-mediets enorma genomslagskraft.

Workshopen avslutades i konsensus: vi ser gärna att dialogen upprepas.

Tvångsvården av barn med funktionsnedsättningar

2010-11-08T09:08:00.004+01:00

Radioprogrammet Kaliber har granskat tvångsvården på särskilda ungdomshem av barn med funktionsnedsättningar. Det är ett viktigt reportage. I programmet målas tre olika problembilder upp:

- Tvångsomhändertagande av barn på grund av deras funktionsnedsättningar, i strid mot dom från regeringsrätten.

- Vård i enskildhet för barn med funktionsnedsättningar.

- Barn med olika typer av problematik blandas på samma hem.

Barnombudsmannen anser att samhällets omhändertagande av barn måste ske i syfte att ge barnet ett gott omhändertagande. Det handlar om anpassad vård, behandling och att få goda uppväxtvillkor när vårdnadshavare inte kan ta det ansvaret. Samhällets insatser oavsett vilken typ av hem barnen placeras i får inte bli uppfostringsanstalter för barn, som en flicka i reportaget beskriver. Även forskningen som nämns visar på att fostran inte har effekt på personer med diagnos.

Barnombudsmannen vill uppmärksamma regeringen på en av de rekommendationer som Sverige fick från barnrättskommittén tidigare i år. Kommittén rekommenderar Sverige att stärka sina åtgärder för att höja medvetenheten om innebörden i och den praktiska tillämpningen av principen om barnets bästa och att vidta lämpliga och effektiva åtgärder för att säkerställa att principen om barnets bästa utgör grunden i handläggningen och i alla beslut som rör barn och unga. Regeringen bör ta ansvar för att kommuner känner till och agerar i enlighet med rättspraxis. Om inte så sker måste lagändringar till.

Barnombudsmannen har också i samband med barnskyddsutredningen föreslagit att det ska införas en bestämmelse som reglerar socialnämndens skyldighet att följa upp alla insatser till en enskild, oavsett om det rör sig om öppna insatser eller tvångsinsatser. Detta måste dokumenteras för att kunna utvärderas på ett nationellt strukturellt plan utifrån om den vård som samhället ger till placerade barn och unga är adekvat.

Vad gäller vården på särskilda ungdomshem har Barnombudsmannen i samband med årsrapporten för 2010 lämnat flera förslag till regeringen:

• Tillsynen på institutionerna skärps med tätare, längre och fler oanmälda inspektioner. Socialstyrelsen som efter årsskiftet tar över tillsynsansvaret bör få tydliga direktiv om detta
• Inrättande av oberoende barnombud som företräder omhändertagna barns och ungas intressen.
• Lagändringar som förbjuder isolering av barn. Det rör sig då om ändringar i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga § 15 c och i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård § 17.
• Personal som arbetar med barn som är placerade utanför det egna hemmet ska utbildas i konflikthantering, barnkonventionen och andra rättighetsdokument samt riktlinjer från FN.

Barnombudsmannen har också vid flera tillfällen markerat tydligt att barn som dömts till sluten ungdomsvård och de unga som vårdas enligt LVU inte får placeras tillsammans. (Remissvar 2005-04-28 Betänkandet (SOU 2004:122) Ingripanden mot unga lagöverträdare). Detta eftersom det kan krävas olika insatser i form av vård och stöd. Samhället måste garantera att vården och stödet är adekvat i förhållande till eventuella diagnoser, brottslighet, missbruk.

Skola, skola, skola...

2010-10-26T11:51:00.004+02:00

Avgångsbetyget i nian kan vara en indikator på ökad risk att begå självmord i ung ålder. En ny studie från Karolinska Institutet och Socialstyrelsen visar att de som gått ut nian med lägst medelbetyg har ungefär tre gånger så hög risk att ta livet av sig jämfört med de som lämnar grundskolan med toppbetyg eller strax under.

- Sambandet är tydligt, trots att vi har uteslutit ungdomar som tidigare vårdats på sjukhus för psykiska problem och med missbruksrelaterade diagnoser, säger Charlotte Björkenstam, doktorand vid Karolinska Institutet och ansvarig för dödsorsaksregistret vid Socialstyrelsen.

Absolut högst var självmordsrisken för ungdomar med ofullständiga betyg. De som gått ut nian med medelbetyg lägre än 2,25 hade omkring tre gånger så hög risk att ta livet av sig än de med avgångsbetyg över 4,25 i snitt.

- Det vår studie framförallt visar är hur viktigt det är att i tid fånga upp elever som inte klarar de uppsatta prestationskraven, säger Charlotte Björkenstam.

Tidigare har forskning som Bo Vinnerljung presenterat visat på en liknande bild. Enligt den forskningen är barnens skolresultat den enskilt viktigaste faktorn för hur framtidsutsikterna ter sig för barn i samhällsvård. Barnen löper mycket stora överrisker för kriminalitet, missbruk och sociala problem om de misslyckas i skolan. Det hoppfulla är dock att det omvända också gäller. Det vill säga: barn kan bära på många mycket svåra erfarenheter men trots det klara sig rätt bra senare i livet om de inte misslyckas i skolan.

Inte så förvånande, kanske någon invänder. Ändå menar jag att detta måste leda till debatt och en rejäl kursomläggning. Fram till nu har den sociala barnavården haft alldeles för svagt fokus på skolans betydelse och vikten av att med all kraft stödja barnet att nå framgång med detta. Uppföljningar visar också att barn i samhällsvård ofta förnekas den kvalitet i utbildningen som de har rätt till.

Vi måste en gång för alla göra upp med synsättet att skola är något som på allvar ska komma sedan, först när barnets övriga problem "är behandlade". Forskningen visar att skolan i själva verket alltid måste ses som en självklar del av det stöd varje barn behöver för att må bättre. Så tänker internationella barnrättsorganisationer när de ingriper för att stödja barn som traumatiserats i katastrofer utomlands. Samma synsätt måste gälla också här hemma.

Sagt och gjort - vikten av revision!

2010-10-14T15:07:00.004+02:00

I Mjölby har kommunpolitikerna låtit utvärdera hur kommunen tillämpar barnkonventionen vid beslut. Revisorernas granskning visade på ett enastående uselt resultat. Och därför vill jag faktiskt ge Mjölby beröm! Det är nämligen faktiskt precis det här som krävs. Politiker ska inte nöja sig med att äta tårta när fina beslut fattas om barnkonventionen. Precis som i Mjölby måste politikerna låta revisorer granska besluten och politikerna måste våga se vad som hänt i verkligheten. Först med fakta framme kan beslutsfattarna sedan bestämma om målen behöver vässas för att barnkonventionen ska användas och betyda något på riktigt i besluten och i förlängningen förstås också för kommunens barn. Och till syvende og sidst är det enbart det sista som räknas.

År 2000 fattade kommunfullmäktige i Mjölby ett beslut att alla nämnder skulle använda en checklista när man fattar beslut för att säkerställa barnens bästa. Nu konstaterar alltså revisorerna att beslutet inte är känt och att ingen nämnd använder sig av checklistorna. Det påpekas också att det saknas en kommungemensam metod för säkerställande av barnperspektiv när det fattas beslut.

Kommunstyrelsen i Mjölby har mot den bakgrunden fattat beslut att alla nämnder ska uppmärksammas på fullmäktiges beslut från 2000 och att nya förtroendevalda ska utbildas. I beslutet står också att Kommunledningskontoret ska följa det arbete Sveriges kommuner och landsting (SKL) och Barnombudsmannen håller på med för att barns rättigheter ska beaktas i kommunernas beslutsprocesser på ett bättre sätt. Alldeles utmärkt!

Barn och vårdnadstvister

2010-10-11T10:01:00.003+02:00

Jag medverkade i TV4 nyhetsmorgon i morse för att kommentera hur barn kan drabbas av svåra vårdnadstvister. Diskussionen handlade både om internationella bortföranden av barn och ärenden i Sverige där tvisten avgörs i domstol.

År 2008 fick UD kännedom om ungefär 100 fall av internationella vårdnadstvister. Av dessa handlade ca 80 om bortförande eller kvarhållande av barn. Dessa tvister kan få mycket svåra konsekvenser för barnet. Tidsfaktorn - hur snabbt tvisten kan lösas - är avgörande både för om ärendet ska lösas positivt och för barnet. För ett barn är veckor och månader lång tid. I en del fall tvingas barnet också leva gömd utan tillgång till utbildning. Som barnombudsman är jag därför positiv till att en utredning nu föreslagit att en särskild myndighet ska få i uppdrag att försöka bidra till att lösa dessa ofta svåra och komplexa fall.

Diskussionen i Nyhetsmorgon handlade också om svåra vårdnadstvister i Sverige som avgörs i domstol och där en förälder tilldöms ensam vårdnad. Till att börja med kan det vara bra att lyfta fram att de allra flesta barn i Sverige - tre av fyra - lever med båda sina föräldrar. Det är också viktigt att se att de allra flesta separationer inte innebär konflikter runt barnen. Av de föräldrar som separerade 2009 har föräldrarna gemensam vårdnad i 97 procent av fallen.

Det kan jämföras med 80-talet då bara 37% av föräldrarna hade gemensam vårdnad efter en separation. Bakom den här dramatiska förändringen ligger det faktum att pappor i dag tar betydligt större ansvar och är mer delaktiga i sina barns uppväxt än tidigare. En annan faktor är också att samhället betonar vikten av barnets rätt till båda sina föräldrar. En rad reformer har också understrukit detta de senaste decennierna.

I morse fördjupade vi oss dock i de fall där separationen trots allt slutar i en tvist i domstol. När dessa ärenden prövas är utgångspunkten gemensam vårdnad. Men prövningen ska ytterst avgöras utifrån vad som är barnets bästa. Och det är en viktig markering. En förälder som brukat våld mot barnet eller i familjen är inte en lämplig vårdnadshavare. På samma sätt måste domstolen pröva vårdnadsfrågan utifrån barnets bästa vid svåra missbruksproblem eller där föräldrarnas totala oförmåga till samarbete omöjliggör ett tryggt och normalt liv för barnet.

Om en förälder väljer att föra bort ett barn innan en domstol hunnit avgöra frågan om gemensam eller ensam vårdnad gör sig den föräldern skyldig till egenmäktighet med barn. För detta brott kan föräldern dömas. I diskussionen hävdas ibland att den föräldern då med automatik också skulle förlora vårdnaden om barnet. Det kan låta bestickande, men jag köper inte resonemanget. Självfallet är detta agerande något som en domstol ser som besvärande och negativt när vårdnadsfrågan prövas. Men även i fall där detta har skett måste, menar jag, vårdnadsfrågan alltid prövas ordentligt utifrån barnets bästa.

Bakgrunden till förälderns agerande kan exempelvis vara förekomsten av våld i familjen eller annan - som det visar sig - berättigad oro för barnets utveckling. Föräldern kan alltså dömas för egenmäktighet samtidigt som en domstol efter en prövning av alla fakta i ärendet ändå kan komma till slutsatsen att det är barnets bästa att den föräldern får ensam vårdnad. Logiken kan tyckas svår, men alternativet att bortse från vad som faktiskt är barnets bästa för att istället "skipa rättvisa" mellan de två inblandade föräldrarna vore enligt mig orimligt.

Personligen är jag övertygad om att mycket vore vunnet om perspektivet i vårdnadstvister flyttades från föräldrarnas "rätt" till barnets "rätt". Föräldrar som är i konflikt med varandra har inte alltid förmåga att skilja på sina egna och sitt barns behov. Det är därför Barnombudsmannen välkomnade riksdagsbeslutet från 2006 om att barn ska få eget biträde i mål om vårdnad, boende och umgänge. Sedan dess har bollen legat hos regeringen som har fått i uppdrag att återkomma till riksdagen med ett konkret förslag. Vi väntar på förslaget!

Barns levnadsförhållanden

2010-09-08T13:15:00.004+02:00

De allra flesta barn är nöjda och har det bra hemma och i skolan. Ungefär så kan huvuddragen i den statistik om barns levnadsförhållanden som Statistiska Centralbyrån presenterade i dag sammanfattas.

Det är förstås bra och ett annat resultat hade varit förvånande i ett land som Sverige. Särskilt positivt är att nästan alla barn ser ljust på framtiden.

Kontrasten blir desto större till de barn i vårt land som på olika sätt inte har det bra. Generella slutsatser om att de flesta barn har det bra hjälper naturligtvis inte det barn som är ledset, mobbat i skolan och saknar vuxna att prata med hemma.

Det är också därför barnkonventionen handlar om barnets rättigheter. Vuxenvärlden måste se alla barn, särskilt de barn som sällan kommer till tals.

I mitt arbete som barnombudsman lyssnar jag särskilt på de barn som har det svårt. Vad som inger oro i SCB:s undersökning är att förhållandevis många barn vittnar om mobbning och ensamhet. Det är också, särskilt eftersom siffrorna varit höga länge, också bekymmersamt att många flickor känner stress och oro med psykosomatiska problem som följd.

Läs undersökningen

Barnläkare måste få utbildning om barnmisshandel

2010-09-01T11:37:00.002+02:00

I morse deltog jag i TV4:s morgonsoffa för att kommentera en färsk undersökning som publicerats i Läkartidningen. Två av tre nyblivna barnläkare har inte fått utbildning om barnmisshandel och vanvård.

Det är naturligtvis ett deprimerande och förvånande resultat. Alla läkare måste förstås ha kunskap om en av de vanligaste orsakerna till att barn far illa. För barnläkare som är särskilt inriktade på barn är detta förstås ännu viktigare. Denna kunskap måste ingå som ett obligatoriskt moment i utbildningen.

Varför är det viktigt? Av flera skäl. Små barn kan inte själva berätta om misshandel i familjen. Spädbarn som skakas av sina föräldrar riskerar att dö eller få mycket allvarliga skador. Missar sjukvården ett spädbarn som skakas och skickar hem barnet med sina föräldrar som fortsätter misshandeln kan det alltså få livsavgörande konsekvenser. Vi vet också att äldre barn kan ge signaler om att de far illa i hemmet, men sällan berättar barnen detta rakt på. Det krävs att vårdpersonal kan uppfatta signalerna och våga göra rätt undersökningar och ställa rätt frågor.
Utan stöd i kunskap och utan utbildning i vilka rutiner som ska gälla vid misstanke om att barn misshandlas eller vanvårdas är risken mycket stor att läkare inte förmår fullfölja den anmälningsplikt de har enligt lag. Barnombudsmannen har för några år sedan frågat åklagare om vilka kategorier som anmäler brott mot barn. Vården kommer mycket långt ned på listan trots att dessa barn vid många tillfällen möter vårdpersonal.

Som barnombudsman är jag förstås glad över att dessa missförhållanden nu tydligt kommer upp till ytan. Men det krävs också skarpa åtgärder:

- Det måste bli obligatoriskt med fortbildning om barnmisshandel och vanvård för blivande barnläkare. Ytterst har den politiska ledningen i varje landsting ett ansvar för att säkerställa att så sker.
- Det behövs ett nationellt initiativ för att samla kunskap om barn som utsätts för våld och vanvård. Här finns spännande exempel från Norge.
- Barn och unga måste få kunskap om sina rättigheter och var de kan söka hjälp om de far illa i sin familj.
- Föräldrar måste få stöd och råd som bidrar till att förebygga våld i hemmet. Här har BVC och MVC en viktig roll att fylla.
- Socialtjänsten måste bli bättre på att samverka med viktiga aktörer som kan upptäcka våld mot barn. Det handlar om samverkan med bl a vården, tandvården, skolan och barnomsorgen.

Barn som försvinner i migrationsprocessen

2010-08-27T11:25:00.005+02:00

Enligt organisationen Ecpat som sammanställt siffror från Migrationsverket försvann 494 barn i Sverige under första halvåret 2010. Ecpat publicerar siffrorna i en artikel på DN debatt i dag. Ingen vet vad som hänt dessa barn eller om de fortfarande befinner sig i Sverige. Det kan inte heller uteslutas att en del av barnen exploateras. Under alla omständigheter lever barnen utan socialt skyddsnät och utan tillgång till grundläggande rättigheter.

Barnrättskommittén i Genève har sett allvarligt på detta och krävde redan 2005 att den svenska regeringen skulle vidta åtgärder. FN-kommittén begärde att samarbetet skulle öka mellan nyckelaktörer som polis, sociala myndigheter och Migrationsverket och att nödvändiga åtgärder ska sättas in snabbt när ett barn försvinner.

Ecpats uppföljning visar att situationen inte har förbättrats. Skyddsnätet för barn i migrationsprocessen är alldeles för svagt. Ecpat undrar om inte myndigheterna skulle ingripa mer aktivt om det istället hade handlat om hundratals barn med svenskt ursprung som försvann. Det är en obehaglig tanke. Enligt barnkonventionen är svenska myndigheters åtaganden lika stort oavsett vilket ursprung barnen har.

Det är otillräckligt att än en gång upprepa att myndigheter måste samverka bättre, även om jag förstås instämmer i det kravet. Barnombudsmannen har också fört fram andra förslag som skulle stärka skyddet för dessa barn.

Det brådskar att värna dessa barns rättigheter, men ska vi lyckas krävs också bättre kunskap. Varför försvinner barn i migrationsprocessen? Vad händer med barnen? Hur kan barnens skydd säkerställas? Vilket ansvar har respektive myndighet och vilka ytterligare krav kan eventuellt ställas?

Det duger inte att år efter år svara att man inte har någon aning om vad som händer med barnen. En statlig utredning löser knappast alla problem, men det är faktiskt en god början när ingen myndighet fullt ut vill ta ansvar och det handlar om ett allvarligt samhällsproblem.

Brister i rättssäkerheten för barn som utsatts för sexualbrott

2010-08-05T11:47:00.004+02:00

I april i år uppmärksammade Rädda Barnen att tusentals barn drabbas när de inte får den snabba hjälp av rättsväsendet som de har rätt till. Trots att lagen säger att det inte får ta mer än 90 dagar från en polisanmälan till beslut om eventuellt åtal i fall där barn under femton misstänks ha blivit utsatta för misshandel eller sexualbrott så visade Rädda Barnens undersökning att det tar betydligt längre tid.

Bakgrunden till att en tidsgräns infördes i lagstiftningen var just att handläggningstiderna för barnärenden var längre än för vuxna och att skillnaderna mellan olika delar av Sverige var stora. Detta ville riksdagen råda bot på genom att lagstiftningsvägen skärpa kraven på rättsväsendet. Mot den bakgrunden är det naturligtvis nedslående att så lite tycks ha hänt.

Nu visar dessutom en ny kartläggning som åklagarmyndigheten gjort att det ser illa ut även när det gäller sexualbrott mot barn. Enligt åklagarmyndighetens undersökning som presenteras i Ekot i dag är barn som brottsoffer missgynnade i jämförelse med vuxna och skillnaderna i hur stor del av anmälningarna om sexualbrott mot barn som går vidare till åtal är mycket stora i olika delar av landet. I Karlskrona och Luleå är det bara fem procent. I Eskilstuna, där myndigheten sedan länge arbetat med dessa frågor, är siffran 79 procent.

Skillnaderna är så stora att det verkligen finns fog att misstänka att rättsäkerheten är bristfällig för barn som utsätts för sexualbrott. Förutsättningarna för att få upprättelse beror helt enkelt på var i landet barnet råkar bo.

FNs barnrättskommitté i Genève har vid flera tillfällen kritiserat Sverige för denna typ av regionala skillnader. Det är därför välkommet att åklagarmyndigheten nu ställer tydliga krav på åklagarkammarna att redovisa åtgärder för att höja kvalitén och möjliggöra att fler anmälningar kan leda till åtal. Det är inte en dag för tidigt.

Regering och riksdag har all anledning att vara kritiska till att lagstiftarens krav på att behandla barnärenden med hög prioritet inte efterlevs. Det kan få svåra följder för barn att det tar så lång tid mellan polisanmälan, förhör och eventuell rättegång.

Vad ska ett barn behöva utstå?

2010-06-21T18:14:00.003+02:00

I samband med vinter-OS skrev Charlotte Kalla till sin mentala rådgivare och frågade vad hon skulle behöva utstå som elitidrottare. Bakgrunden var att hon utsattes för en närgången, och som hon upplevde respektlös, dopingkontroll efter att ha tagit guld på 10 km.

Jag respekterar och förstår hennes känsla. Det är en tankeställare om hur en människa kan uppleva en integritetskränkning. Charlotte Kalla är en uppburen skidåkare, en förebild och idol. Hon står naturligtvis många gånger starkare än en tolvåring som polisen hittar under svåra omständigheter ute på stan en sen natt.

Det är mot den bakgrunden jag tycker att det är oerhört viktigt att fundera över tre grundläggande frågor: När är det verkligen befogat att utföra ett drogtest med tvång på ett barn under 15 år? På vems uppdrag ska drogtestet få utföras? Och under vilka former ska drogtestet få utföras?

Barnbrottsutredningen föreslog att tvångsvisa drogtester ska kunna utföras inom ramen för en utredning som socialtjänsten initierar. Utredningens förslag innebar att polisen som huvudregel ska underrätta socialtjänsten innan den unge kroppsbesiktigas för att få socialtjänstens medgivande och att socialtjänsten på grundval av vad polisen uppger ska göra en bedömning av om det är av synnerlig vikt att ett drogtest tas.

På en avgörande punkt valde dock regering och riksdag att gå längre än utredningen. I den lag som träder i kraft den 1 juli får polisen rätt att med tvång drogtesta barn under 15 år utan att socialtjänsten först gett sitt medgivande. Som barnombudsman är jag mycket tveksam till detta.

Lagrådet yttrade i sin granskning av regeringens förslag att förhoppningen om att drogtester av barn under 15 år inte ska tas i brottsutredande eller repressivt syfte kan komma på skam då en åklagare enligt förslaget får besluta om drogtester utan föregående kontakt med socialtjänsten.

Jag är bekymrad över att Lagrådets kritik som bygger på en analys av barnets rättigheter inte har tagits på större allvar. Jag är också bekymrad över att Sverige infört en lagstiftning som innebär att barn i utsatta situationer kan utsättas för långtgående integritetskränkningar utan att detta är tydligt motiverat av socialtjänsten för att kunna sätta in stöd och behandling.

I Barnombudsmannens yttrande till Barnbrottsutredningens betänkande välkomnade vi Barnbrottsutredningens restriktiva förhållningssätt. Vi anser att drogtester av barn enbart ska ske i syfte att ge socialtjänsten underlag till sina utredningar och att de aldrig får ske rutinmässigt. Socialtjänsten måste göra bedömningen att testet är viktigt för att kunna ge barnet rätt stöd och behandling. Och testet måste utföras under för barnet trygga former.

Det är inte oviktigt hur samhället väljer att möta ett barn i en svår situation. I mina samtal med barn och unga som har erfarenhet av den sociala barnavården framkommer ofta att barn känner sig utsatta för vuxnas maktspråk. De vuxna som möter ett barn med respekt, värme och värdighet blir däremot ihågkomna och de gör skillnad på riktigt.

Enligt Lagrådet motsvarar inte regeringens förslag de krav som proportionalitetsprincipen ställer när man på den ena sidan väger det intrång i den personliga integriteten som det innebär för den unge att tvingas urinera under övervakning och på andra sidan den fördel som den unge kan ha av att drogtestet genomförs.

För ett barn som bär på svåra upplevelser måste mötet med rättsväsendet och den sociala barnavården vara tryggt. Det får inte leda till att känslan av maktlöshet och kränkning späs på. Enligt barnkonventionen måste de åtgärder som sätts in främja barnets självkänsla och möjligheterna till återanpassning. Därför är det av största vikt att tvångsvisa drogtester sker på ett för barnet rättssäkert och icke integritetsskränkande sätt.

Som barnombudsman med uppdrag att bevaka genomförandet av barnkonventionen i Sverige är det min skyldighet att lyfta fram denna problematik i min nästa rapport till FNs barnrättskommitté i Genève. Nästa gång barnrättskommittén granskar Sverige bör vi med andra ord kunna få ett tydligt besked om hur de högsta uttolkarna av barnkonventionen ställer sig till den lagändring som regering och riksdag har fattat beslut om.

Råd från kommunerna i arbetet mot kränkande behandling

2010-06-15T13:11:00.004+02:00

Återkommande och omfattande brister i skolornas planer mot kränkande behandling. Det visar en ny rapport från Skolinspektionen, som sammanfattar den tillsyn som myndigheten gjorde 2009 hos skolor i 73 av Sveriges kommuner.

Så gott som alla de inspekterade skolorna hade brister i sina planer mot kränkande behandling. Skolorna hade bland annat missat att kartlägga hur problemen ser ut i klassrummen och på skolgårdarna, vilka platser som är riskfyllda och vilka grupper som kan utsättas för kränkande behandling.

Läs mer här

Skolinspektionens granskning visar att kommunerna som är skolhuvudmän har ett stort förbättringsarbete att göra. I maj inbjöd Barnombudsmannen och Barn- och Elevombudet tio kommuner till en dialog om just kommunernas ansvar och vad som behöver göras. I dialogen pekade deltagarna på tre punkter som måste vara i fokus om arbetet mot kränkande behandling ska bedrivas framgångsrikt:

• Eleverna måste vara delaktiga – de är de verkliga experterna på vad som händer i skolan. Utan deras medverkan kommer man inte att lyckas att nå målet med nolltolerans. Kommunerna bör kräva att skolorna redovisar hur eleverna involveras.

• Politikerna måste ge tydliga budskap till tjänstemän och förvaltningar att nolltolerans mot kränkande behandling ska gälla.

• Det krävs en samsyn bland politiker, skolpersonal, elever och föräldrar om vad kränkande behandling är och hur man förhindrar det. Politikerna måste skapa utrymme i form av tid och resurser för att regelbundet kunna reflektera kring dessa frågor och rapportera till kommunen om hur arbetet fortskrider.

Läs pressmeddelandet från dialogen

Läs hela sammanställningen från kommundialogen här

Stärk skyddet för tvångsvårdade barn och ungdomar

2010-05-27T11:03:00.002+02:00

Jag befinner mig på tåget till Göteborg tillsammans med några medarbetare. Vi ska träffa chefer inom Statens Institutionsstyrelse. Det här är mitt fjärde besök ute i SiS-regioner där jag möter chefer för att berätta om Barnombudsmannens årsrapport där barn och ungdomar på särskilda ungdomshem kommer till tals.

På tåget läser jag i dagens Aftonbladet att personal inom Statens institutionsstyrelse är kritiska till att jag vill stärka rättigheterna för barn och unga i den slutna ungdomsvården. Läs artikeln: "Vi måste få låsa in unga i isoleringscell"

Varför föreslår Barnombudsmannen att skyddet stärks för placerade barn?

I vanvårdsutredningen som utrett kränkningar i den sociala barnavården under tidigare decennier framkommer tydligt att barn och unga inte har blivit trodda när de berättat och att ansvariga myndigheter inte förmått skydda barnen. Nu berättar barn och ungdomar om vad som kan liknas vid vanvård i vår tid.

Den bästa skyddsfaktorn är att vara medveten om de oerhörda risker som finns inbyggda i den sociala barnavården där barn och unga är i en utsatt situation och där vuxna har oerhörd makt. Ska dessa inbyggda risker motverkas räcker det inte med noggrann tillsyn, det krävs också ett förhållningssätt där all personal och ledning är medveten om just denna problematik och där varje signal från ungdomar om att övergrepp sker tas på största allvar.

Jag tror att mycket är vunnet om syftet med vården blir tydligare i den lagstiftning som reglerar tvångsvård av barn och unga. Vården måste åtminstone garantera att barnens grundläggande rättigheter till trygghet, god utbildning och god hälsa tillvaratas. Det räcker inte att lagstiftningen som nu enbart reglerar när repressiva åtgärder är tillåtna.

Jag instämmer också i FNs barnrättskommitté i Genève som anser att isolering av barn inte bör få förekomma i vården eftersom det är en skadlig åtgärd. I själva verket framgår det redan av förarbetena till nu gällande lagstiftning att avskiljning (isolering) inte var tänkt att användas mer än i extrema undantagsfall. I förarbetet heter det bland annat att isolering ”i praktiken inte ska få förekomma i vården.” Enbart under 2009 isolerades barn vid 855 tillfällen. Och vet vi nu – inte alltid i enlighet med gällande lagstiftning.

Mina förslag om ett starkare rättighetsperspektiv i tvångsvården av barn är framförda till regeringen i samband med Barnombudsmannens årsrapport för 2010. Nu är det politikernas sak att agera.

Tandvård och barn som far illa

2010-05-05T18:23:00.003+02:00

Är nu på väg hem efter en dag i Gävle som har handlat om tandvårdens ansvar när barn far illa. På morgonen medverkade jag på ett möte med landstingets beställare av tandvård, dvs de som köper tandvård av folktandvården och privata vårdgivare. Eller för att gå mer rakt på sak: de som sitter på pengarna och styr vad tandvården får betalt för. Men vad har det med barn som far illa att göra?

Jo, i Gävleborg är det exempelvis ca 2 procent av alla barn som inte kommer till tandläkaren. Det kan bero på flera olika saker. I en del fall handlar det om föräldrar som inte klarar föräldrarollen. I andra fall att kallelserna överhuvudtaget inte når vårdnadshavarna. I samtliga fall leder det dock till att barnet inte får den tandvård de behöver. Vad kräver då landstinget av vårdgivarna när barnen uteblir? Ja, här ser det olika ut. En del betalar schablonmässigt och då är ju varje barn som inte dyker upp en vinst för vårdgivaren. Andra landsting ställer tydliga krav på ordentlig uppföljning och då finns det starka incitament för vårdgivaren att inte släppa taget om de barn som annars tappas bort.

Mitt anförande handlade förstås om hur viktigt det är att landstinget ställer tydliga krav på alla som ger tandvård att agera när det finns misstanke om att barn far illa. Barn får inte tappas bort. Det måste också finnas ett bra samarbete med socialtjänsten och kunskap och rutiner som leder till att tandvården anmäler oro om att barn far illa. Här finns en hel del att göra. Trots att alla barn kallas till tandvården vittnade en socialsekreterare om att hon under 8 år bara stött på ett enda fall där tandvården anmält att barn far illa.

På eftermiddagen träffade jag tandhygienister och anställda i barnhälsovården som samlats för att diskutera tandvårdens ansvar för barn som far illa. Jag tycker att diskussionen blev bra. Flera vittnade om att det kräver mod att anmäla och att man känner sig osäker på hur anmälningar hanteras av socialtjänsten. Desto bättre att en socialsekreterare på plats kunde beskriva hur socialtjänsten arbetar och hur viktigt det är att socialtjänsten får information från andra när de befarar att barn riskerar att fara illa. Ju tidigare stödinsatser kan ges, desto bättre.

I Gävleborg har landstinget nu tagit fram tydliga riktlinjer för hur tandvården ska agera när barn far illa. Om riktlinjerna följs ska inte barn behöva hamna mellan stolarna. Det är bra. Och jag tror att det finns goda möjligheter att man kan komma en bra bit på rätt väg eftersom den goda viljan så tydligt finns - det vittnade engagemanget bland alla vårdanställda om.

Fler barn skuldfria...

2010-04-21T09:35:00.004+02:00

Diskussionen med landstingen om de barn som blivit skuldsatta på grund av att deras föräldrar missat vårdbesök fortsätter. För några veckor sedan skickade Barnombudsmannen, Kronofogdemyndigheten och Konsumentverket brev till de sex landsting som fortsätter att skicka inkassobrev till de som fått skulder som barn. Vårt brev har gett resultat. Landstingen i Västernorrland och Uppland har fattat beslut om att avskriva barnens skulder. Och nu i veckan fattade Blekinge landsting samma beslut.

I går hade jag en diskussion med landstingsråden i Gävleborg om de ca 1400 barn och unga som har fått skulder i deras län. Bara i år har inkassobolaget skrivit upp dessa barns skulder med 8 procent. Lyssna gärna på diskussionen här!

Mot slutet av samtalet gavs något som kanske kan tolkas som ett löfte om att landstinget i Gävleborg ska följa de andra landstingens exempel och avskriva barnens skulder. Jag hoppas att så sker. Det är ohållbart att landstinget fortsätter att jaga unga människor med inkassobolag för skulder de rimligen aldrig borde ha fått. Det strider också mot lagstiftarens intentioner och med den nya lagstiftning som träder i kraft 1 juni blir det olagligt för landstingen att sätta barn i skuld.

Ännu ett landsting agerar...

2010-04-06T15:33:00.004+02:00

I Västernorrland ska de 600 personer som blev skuldsatta av landstinget som barn nu få sina skulder avskrivna. Det betyder att Västernorrland följer exemplet från Uppsala läns landsting och gör något åt situationen för de barn som skuldsatts på grund av att vårdnadshavare missat vård- eller tandläkarbesök. Det är förstås mycket glädjande. Nu väntar vi bara på samma positiva besked från de fyra landsting som fortfarande håller fast vid sina fordringar.

1 av 7 barn utsatt för våld i hemmet

2010-04-01T13:20:00.006+02:00

Linköpings universitet och landstinget i Sörmland har frågat 8 500 barn och ungdomar i åldern 13 till 18 år om vilka erfarenheter de har av våld i hemmet. Resultatet publiceras i den vetenskapliga tidskriften Acta Paediatrica. Vi har anledning att ta studiens resultat på stort allvar och agera därefter.

15 procent av barnen utsätts för våld hemma. Det betyder att ett av sju barn har utsatts för våld av en förälder eller vårdnadshavare. Mer än hälften av dem som upplevt våld mellan de vuxna i familjen har själva blivit slagna. I de familjer där våld förekommer även mellan vuxna var det oftast en man - pappan eller en ny partner - som också slagit barnen.

Jag känner oro över att våld mot barn fortfarande är så utbrett och det är naturligtvis alldeles förfärligt att bara ett litet fåtal av de barn som utsätts för våld i hemmet får hjälp från andra vuxna. Enligt studien har bara 7 procent av de drabbade barnen berättat om misshandeln för någon myndighetsperson och bara 3 procent hade vänt sig till Bris eller någon annan ideell organisation.

Som barnombudsman tänker jag att det är oacceptabelt att barn i Sverige, 30 år efter agaförbudet, fortfarande är så skyddslösa. Jag skulle vilja se åtgärder på bred front:

* Alla barn måste få information om sina rättigheter i förskola och skola. Barn måste från de är små få veta att det finns regler för hur vuxna får behandla barn. Och som liten måste man få veta att det finns hjälp att få och hur man söker hjälp. Det ingår för övrigt som ett självklart krav i barnkonventionen att barn ska få vetskap om sina rättigheter. Sverige har också fått kritik av FNs barnrättskommitté för att vi brister i detta avseende.

* Alla föräldrar - inte minst de som tillhör riskgrupper - måste få information om barnets rättigheter men också praktiskt stöd att klara av föräldraskapets alla utmaningar utan att någonsin tillgripa våld. Studien visar att många av de barn som misshandlats upprepade gånger kom från socioekonomiskt kända riskmiljöer. Här krävs i betydligt högre grad att samhället sätter in riktade insatser.

* Socialtjänsten måste förändra sina rutiner och bli betydligt mer tillgänglig för barn och unga. Det är skrämmande att så få barn som utsätts för våld har kunnat tala om detta med någon vuxen som kan hjälpa.

* Den ideella organisationen Bris ger redan i dag stöd åt många tusentals barn som inte kan eller vill vända sig till socialtjänsten. Ett utökat stöd i form av resurser från exempelvis Socialstyrelsen skulle innebära att Bris kan hjälpa fler barn. Det skulle kunna handla om att Bris får möjlighet att utöka sina telefon- och chatt-tider eller att man kan svara på flera språk.

* Det tydliga sambandet mellan våld inom relationen och våld mot barn i familjen måste leda till att det blir obligatoriskt att noga utreda situationen för barn i familjer där partnervåld konstaterats. Konsekvenserna av att uppleva våld i familjen, att höra eller se sin mamma bli misshandlad - är för övrigt många gånger lika traumatiserande som att själv bli misshandlad. En förändring bör ske i lagstiftningen som innebär att barn som upplever våld också ses som brottsoffer i straffrättslig mening. Det skulle bidra till att synliggöra fler barn i polisens och socialtjänstens utredningar.

Skolministeriet om omhändertagna barns rätt till utbildning

2010-03-31T12:39:00.004+02:00

På tisdag den 6 april handlar Skolministeriet som sänds i Sveriges Radio P1 kl 21.03 om omhändertagna barns rätt till utbildning. Inspelningen av programmet skedde i morse.Länk till Skolministeriet

I reportaget hör vi röster från ett hem för vård och boende där ungdomarna inte har möjlighet att läsa alla ämnen. Det är ett av de hem som fått kritik i Skolinspektionens granskning nyligen. Av 31 granskade HVB-hem blev ett godkänt.

Det här tillhör nog en av de saker som upprör mig mest som barnombudsman. Jag tycker att det är förskräckligt att rätten till utbildning så sällan respekteras för de barn som samhället omhändertar. Det är en av de mest grundläggande rättigheterna i barnkonventionen och vi vet att utbildning har en avgörande betydelse för barnets fortsatta utveckling. Jag tycker att det är dags att våra utbildningspolitiker slår näven i bordet. Det måste bli en ändring.

Forskare om isolering: Hjälper inte utsatta barn

2010-03-30T09:44:00.004+02:00

I vår årsrapportering om barn på särskilda ungdomshem berättade vi bland annat om de allvarliga fel som har begåtts i den slutna ungdomsvården. Fel som också Statens institutionsstyrelse har medgett (DN debatt 15/12 2009). Som barnombudsman måste jag naturligtvis ta på största allvar när ett så ingripande maktmedel som att sätta barn och ungdomar i isoleringsrum ibland har använts utan stöd i gällande lagstiftning. Det är ett övergrepp som inte hör hemma i en rättsstat.

Jag anser precis som experterna på barnkonventionen - FNs barnrättskommitté i Genève - att Sverige måste utmönstra användandet av isolering helt och hållet. I förarbetet till nu gällande lagstiftning i Sverige var lagstiftaren tydlig med att isolering är en metod som "kan få skadliga verkningar för den unge" och att "isolering i princip inte få förekomma under vården". Men det faktum att metoden har tillåtits har lett till att den har praktiserats flitigt på de statliga institutionerna. Bara under 2009 blev 300 barn och ungdomar isolerade. Vissa vid flera tillfällen.

Statens institutionsstyrelse invänder mot de rekommendationer Sverige har fått från barnrättskommittén och menar att isolering måste få användas. Om detta tänker jag att det inte är så förvånande. Det har mig veterligen aldrig inträffat att en myndighet självmant väljer att avstå från de maktmedel man har rätt att tillämpa. Hade vi frågat institutionschefer för några decennier sedan om deras rätt att tillgripa ännu mer långtgående maktmedel hade de säkert argumenterat för att behålla dessa också.

I diskussionen i går hävdade generaldirektören för Statens institutionsstyrelse att man konsulterat forskare och att myndigheten därefter landat i slutsatsen att isolering måste finnas kvar. Vilka är dessa forskare, undrar jag? Kan vi få ta del av deras slutsatser? Jag vill påminna om att sju av landets absolut ledande forskare i socialt arbete i somras lät publicera ett inlägg på Svenska Dagbladets Brännpunkt under rubriken "Isolering hjälper inte utsatta barn" (SvD 18/7 2009).

Forskarna konstaterar att det på 1940-talet fanns bestämmelser om att barn under 15 år inte fick hållas isolerade vid de skolor som tillhörde barna- och ungdomsvården (föregångare till särskilda ungdomshem) och förvånas över att motsvarande åldersgräns för isolering av barn inte finns i dag.

Forskarna anser att regeringen, i linje med FN:s Barnrättskommitté, bör gå betydligt längre än att ge SiS i uppdrag att göra en översyn av tillämpningen av avskiljning:

Det är dags för en bred kritisk diskussion om tvångsmedel mot barn och ungdomar: Är det över huvud taget acceptabelt att ha befogenheter som innebär isolering av barn och ungdomar?
Om så anses vara fallet, bör det finnas en nedre åldersgräns? Hur många barn måste isoleras? Hur skall kontrollen av ett sådant system se ut? Vilka skäl finns det att Sverige skall ha ett system som i ett nordiskt perspektiv är mycket långtgående när det gäller inlåsning av barn och ungdomar och hur rimmar det med FN:s konvention om barnets rättigheter?

Läs forskarnas debattartikel på SvD Brännpunkt

"Kioskvältare" från Socialstyrelsen...

2010-03-29T16:21:00.004+02:00

En riktigt viktig nyhet brukar ju kallas för en kioskvältare. Nu har det kommit en sådan rapport från Socialstyrelsen.

Skämt åsido lär knappast trycket på myndigheten vara så stort. Men Social rapport från Socialstyrelsen innehåller sprängstoff och borde mana alla socialt intresserade till läsning. Läs här!

Rapporten är mycket tänkvärd kring hur viktig skolans roll är för barn som är omhändertagna och placerade. Färska fakta visar vilken avgörande roll goda skolresultat har för barnets framtida utveckling. Obligatoriskt att ta till sig av för alla som har ansvar för placerade barn. Kommunernas utbildningsförvaltningar måste samverka med socialtjänsten. Här är Helsingborg och deras samverkan kring placerade barn ett föredöme. (Läs mer tidigare i min blogg om just det.) Som av en händelse anknyter utbildningstemat i Social rapport också till den årsrapportering som Barnombudsmannen presenterade i dag där vi lyfter vikten av att barn och ungdomar på särskilda ungdomshem får samma rätt till utbildning som andra unga.

En annan nyhet från Socialstyrelsen är att tillsynsmyndigheten avser att öppna en telefonlinje som placerade och omhändertagna barn kan använda. Det är mycket positivt och precis vad Barnombudsmannens expertråd med barn och unga som har egen erfarenhet av ungdomsvård har önskat. Vi har under året också lyft detta i våra möten med Socialstyrelsen och det är glädjande att det nu kan bli verklighet.

Tala med eleverna...

2010-03-26T08:56:00.005+01:00

Jag såg på Debatt i går kväll om händelserna i Bjästa. Ingen kan låta bli att uppröras över hur vuxenvärlden svek den flicka som hade utsatts för ett allvarligt brott i en miljö där man som barn måste få vara trygg. Det är förfärande att ta del av den nätmobbning som sedan förföljt henne.

Som barnombudsman får jag många telefonsamtal och brev som vittnar om kränkningar i skolmiljön. Förutom att svara hänvisar jag till Barn- och Elevombudet vid Skolinspektionen som har möjlighet att agera i det enskilda fallet. Vad som ofta kommer igen i berättelserna är vuxenvärldens tafatthet och ovilja att se allvaret i det barnet utsätts för och agera omedelbart. Okunnigheten om det som sker på nätet är dessutom stor.

I gårdagens Debatt diskuterades nätmobbningen och flera vuxna ställde sig frågande till hur vuxenvärlden ska kunna ha koll på vad som händer på olika diskussionsforum. Måste lärare utbildas kring detta, resonerade någon. Ja, det är ju toppen. Men jag har ett annat tips: prata med eleverna! Har skolan en fungerande likabehandlingsplan där eleverna är involverade i arbetet mot kränkande behandling i skolan så kan jag garantera att de vuxna snabbt kommer att få bättre koll på vad som händer också på nätet. Jag tror nämligen att få barn är okunniga om nätmobbningen och har barnen tillit till vuxenvärlden så får också vuxna höra vad som händer. Det är alltså inga cyberexperter skolan behöver anställa, däremot vuxna som tar sig tid att lyssna på vad barnen har att berätta.

När jag svarade på frågor om det nu aktuella fallet i Bjästa var jag noga med att poängtera att jag inte går in i enskilda ärenden men att jag kan ge mina synpunkter på hur skollagen ska tolkas. Det är inte riktigt att säga att man måste förhålla sig neutral när barn utsätts för kränkningar. Då ställer skollagen krav på omedelbara åtgärder för att skydda och bistå det barn som är utsatt. Här brister det uppenbarligen på flera håll.

I går bestämde därför jag och Lars Arrhenius som är Barn- och Elevombud vid Skolinspektionen att vi ska kalla flera kommuner till diskussion om hur skolans arbete med likabehandlingsplaner mot mobbning och kränkande behandling i skolan ska kunna stärkas. Vi är oroliga över Skolinspektionens uppgifter om att 9 av 10 skolor har brister i detta arbete. Syftet med dialogen är inte tillsyn eller att ge kritik i enskilda ärenden, det ingår inte i mitt uppdrag som Barnombudsman. Det vi vill uppnå är att finna goda lösningar som bidrar till att kommunerna tar krafttag för att barn ska kunna känna sig trygga i skolan.

På väg mot en starkare barnkonvention

2010-03-15T10:34:00.003+01:00

Vid mötet i Genève med rådet för mänskliga rättigheter diskuterades förra veckan om barnkonventionen, i likhet med andra MR-konventioner, ska få en klagomekanism. På mötet talade Finland för den grupp länder som är initiativtagare till att föreslå att barnkonventionen förstärks på detta sätt. Enligt den finska regeringsrepresentanten så är en särskild klagomekanism "det mest effektiva sättet att säkra barnets rättigheter när nationella system inte fungerar".

Drahoslav Štefánek, den slovakiske ordföranden i arbetsgruppen bakom förslaget till en särskild klagomekanism, presenterade gruppens slutsatser och konstaterade att inga principiella invändningar framkommit så här långt mot att ta fram ett tilläggsprotokoll till barnkonventionen. Läs rapporten

I flera inlägg uttrycktes därefter starkt stöd, bl a från den afrikanska och den sydamerikanska gruppen av länder. Sammanslutningen av nationella MR-institutioner och nätverket av internationella barnrättsorganistioner uttryckte också hur viktigt det är att arbetet med en klagomekanism får starta. Representanten för barnrättsnätverket sa att "frågeställningen om vi ska starta arbetet med att ta fram ett tilläggsprotokoll handlar i grunden om en enda sak: är barn rättighetsbärare eller inte?"

Med andra ord: goda nyheter. Det formella beslutet tas i slutet av mars. I praktiken står det dock rätt så klart att världssamfundet nu har inlett arbetet med att förstärka barnkonventionen. Det är en seger för de miljontals barn som fortfarande väntar på att världens länder ska förverkliga barnkonventionen.

Håll tummarna!

2010-03-10T14:39:00.005+01:00

Är nu i Genève för att i två dagar följa rådet för mänskliga rättigheter och diskussionen om barnkonventionen. Barnkonventionen har fyllt 20 år och nu diskuteras om den inte behöver förstärkas med en klagomekanism som ger enskilda barn möjlighet att ställa den egna regeringen till svars om grundläggande rättigheter i konventionen kränks. Erfarenheten från andra människorättskonventioner är att det är viktigt med sådana sanktionsmöjligheter om rättigheterna verkligen ska slå igenom.

Att döma av de diskussioner som förs nu tycks stödet för att låta arbetet med att skapa en klagomekanism öka bland de länder som är på plats. De barnrättsaktivister jag träffar är väldigt positiva och talar om det kanske viktigaste genombrottet för barns rättigheter på många år. I slutet av mars vet vi om arbetet kan få komma igång. I praktiken fattas dock avgörandet i de informella diskussioner som förs här i Genève dag och i morgon. Håll tummarna!

Inget problem, sa landstinget i Uppsala län...

2010-03-04T13:14:00.005+01:00

I går uppmärksammade Barnombudsmannen och Konsumentverket att sex landsting fortsätter att jaga barn med inkassobrev för skulder de aldrig borde ha fått. En ny lag stoppar att barn i framtiden skuldsätts för vårdavgifter som föräldrarna har ansvar för. Men de barn som tidigare drabbats orättfärdigt kan bara bli fria från sina skulder om landstingen agerar. Vilket exempelvis landstingen i Stockholm och Norrbotten nu gör.

I gårdagens luncheko så säger redovisningschefen vid landstinget i Uppsala län att det inte är några problem, då skulderna aldrig hamnar hos kronofogden, utan stannar hos inkassobolaget.

Ett uttalande som exempelvis rikskronofogde Eva Liedström Adler garanterat har synpunkter på. Så länge det finns en skuld så finns inga bindande garantier för att den inte längre fram i tiden lämnas över till kronofogden. Dessutom är det ju en märklig syn redovisningschefen ger uttryck för. Hur skulle han själv reagera om ett inkassobolag år efter år skickade fakturor till honom för en skuld han inte själv bär något som helst ansvar för? Hela poängen här är ju att landstingen försöker förmå personer att betala för en skuld de inte bär något som helst ansvar för. Barn som inte kom till tandläkaren i tid eller missade en vårdtid som små ska inte -förutom att de faktiskt förnekades den vård de behövde - också behöva betala landstingets straffavgift.

Karl Wenehed, kundansvarig Visma Collectors, som har tio av landets landsting som kunder konstaterar att skulden blir högre och högre ju längre den ligger. Den ligger kvar tills skulden är betald eller tills uppdragsgivaren ber att man avslutar ärendet, enligt Karl Wenehed.

Är det för mycket begärt att de sex landsting som återstår nu sätter punkt för den här ovärdiga hanteringen. Landstinget i Uppsala län med flera, släpp kraven på de barn ni satt i skuld!

Sverige måste bidra till att stärka barnkonventionen

2010-03-03T09:43:00.004+01:00

Barnkonventionen har nyligen fyllt 20 år. Den har bidragit till att förändra verkligheten för barn i hela världen. Men mycket återstår. I flera länder bryter makthavarna ogenerat mot grundläggande rättigheter i barnkonventionen och trotsar kritiken från FNs barnrättskommitté. Och kommittén står maktlös när så sker. Konsekverna för barn kan exempelvis vara att flickor eller barn från minoriteter förnekas rätten till utbildning.

I alla andra internationella konventioner för mänskliga rättigheter finns det en individuell klagomekanism kopplad till konventionerna. Det betyder att den enskilde har möjlighet att, under vissa villkor, klaga till en expertkommitté och allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna kan då prövas. Barnkonventionen är den enda MR-konventionen som saknar en sådan möjlighet till upprättelse.

I dagens Svenska Dagbladet vädjar Anita Goh till Sverige att spela en viktig roll i detta arbete. Anita representerar en stor mängd barnrättsorganisationer i Genève. Läs artikeln

Barnrättskommittén i Genève är tydlig: för att rättigheter ska fungera måste det finnas sanktioner. Det är helt enkelt oacceptabelt att barn som kränks i många fall inte har någonstans att vända sig.

För mig som barnombudsman är det en viktig principfråga att barn inte ska ha sämre möjligheter till upprättelse än andra grupper. Barnkonventionen får inte särbehandlas negativt. Den uppfattningen delar jag med alla mina barnombudsmannakollegor världen över, likaså med alla ledande barnrättsorganisationer. Förslaget att stärka barnkonventionen har också fått tydligt stöd av många länder, inte minst i norden där exempelvis Finland är med i den nyckelgrupp länder som stödjer utvecklingen.

Sverige ses, ofta med rätta, som ett föregångsland i arbetet för barns rättigheter. Även om Sverige inte har formell rösträtt när rådet för mänskliga rättigheter sammanträder nästa vecka så har det stor betydelse hur Sverige resonerar. Om Sverige i den diskussion som nu förs globalt visar sig tveksam till att ge stöd åt att låta arbetet med att skapa en klagomekanism starta kan det bidra till att en viktig process skjuts i sank eller åtminstone kraftigt försenas. Detta eftersom många länder fäster stor betydelse vid den åsikt Sverige har.

I dagens Svenska Dagbladet lyfter en tjänsteman vid UD fram en rad frågor som han anser behöver besvaras innan Sverige formellt kan ställa sig bakom ett tilläggsprotokoll till barnkonventionen. Det är förstås riktigt men frågan just nu gäller faktiskt inte om Sverige eller något annat land ska ställa sig bakom ett tilläggsprotokoll om klagorätt som ännu inte finns.

Det frågan gäller nu är om ett sådant arbete överhuvudtaget ska få starta. Ska det finnas några svar att ge på de frågor Sverige och andra länder eventuellt kan ha måste först en arbetsgrupp få ett mandat att arbeta fram ett förslag till hur en klagomekanism kopplad till barnkonventionen skulle kunna se ut. I detta arbete bör Sverige vara aktivt och bidra utifrån de kunskaper och erfarenheter Sverige har.

Sverige bestämmer, enligt Malmström

2010-02-21T20:00:00.005+01:00

Det har hävdats att Sverige inte har något annat val än att överföra ensamkommande asylsökande barn till Malta. Barnombudsmannen har avvisat den strikta tolkningen av Dublinförordningen och nu ger Cecilia Malmström, EU-kommissionär med ansvar för migrationsfrågor, ett tydligt besked i SVTs Sydnytt.

Malmström påpekar att Malta bryter mot flera internationella överenskommelser om hur man ska ta hand om asylsökande. Enligt Malmström kan Sverige stoppa överföringarna till Malta: "det står varje land fritt att bestämma själv, i synnerhet när det handlar om barn kan man töja på reglerna."

Se inslaget

Jag har skrivit ett brev till Migrationsverkets generaldirektör och bett verket på plats undersöka mottagarförhållandena för ensamkommande asylsökande barn. Bryter Malta mot internationella konventioner måste överföringarna av ensamkommande asylsökande barn stoppas. Precis som tidigare har skett till Grekland.

Om detta må vi berätta - och lära oss av

2010-02-18T14:53:00.005+01:00

Vanvårdsutredningen presenterade nyligen en delredovisning med 404 intervjuer med personer som berättat om den vanvård och de övergrepp de utsatts för, vid institutioner och familjehem. Intervjuerna avslöjar ett stort svek. Samhället omhändertog barn för att erbjuda trygga uppväxtvillkor, men de som vittnat berättar om hur de istället fick växa upp under mardrömslika förhållanden utan att någon ville lyssna eller ingripa till deras skydd. Nu har dessa barn blivit vuxna och deras barndom kan aldrig gå i repris. Det lidande de har drabbats av skadade dem som barn och i många fall har vanvården också fått livslånga negativa konsekvenser. Nu kräver de som utsatts för vanvård och övergrepp upprättelse.

I dag fattade regeringen beslut om att en utredning ska ta fram förslag till en upprättelseprocess för enskilda som utsatts för övergrepp och vanvård i den sociala barn- och ungdomsvården. Som barnombudsman tycker jag att det är ett viktigt steg. Inget ansvar kan vara större än det staten tar på sig när ett barn omhändertas. Barnet har rätt att växa upp i trygghet, få tillgång till bra utbildning och god hälsovård - för att bara nämna några grundläggande rättigheter.

Vanvårdsutredningen är en slags historisk haverikommission för den sociala barnavården. Vi lär oss att fina regelverk och bra rutiner - på papperet - aldrig räcker. Utanför vanvårdsutredningens kansli har grånade farbröder och äldre tanter, men även medelålders män och kvinnor, tålmodigt väntat på sin tur att få berätta. Nu har det offentliga Sverige äntligen lyssnat på vad de har att berätta, men när de var barn lyssnade ingen.

Vad lär vi av detta? Jo, att det inte räcker med en aldrig så tjusig lagstiftning. Det som krävs är att ansvariga makthavare verkligen lyssnar på vad omhändertagna barn har att berätta. Vad fungerar bra? Vad måste bli bättre?

Ett tillfälle att lyssna är den 29 mars. Då kommer barnombudsmannens årsrapport 2010 - i år med fokus på vad barn och unga på särskilda ungdomshem tänker kring sin situation.

Barn, föräldrar och skadestånd

2010-02-11T08:52:00.005+01:00

Det senaste året har Barnombudsmannen uppmärksammat hur barn ibland så unga som 3 år har kunnat få skulder till landstingen då föräldrar glömt bort att avboka en tandläkartid eller ett vårdbesök. Den skuldfällan har nu stängts och regeringen har markerat att det är vårdnadshavarna, inte barnen, som är ansvariga för barnens sjuk- och hälsovård.

Jag tycker att det går att resonera på ett liknande sätt kring barn och skadestånd. Det är djupt problematiskt att barn som far illa döms till skadestånd som i praktiken kan försvåra deras möjlighet att hamna på rätt köl i livet. De åtgärder som sätts in borde mycket mer ha fokus på att barnet inte hamnar i en liknande situation igen.

Enligt Kronofogdemyndigheten är obetalda skadestånd den vanligaste orsaken till att barn under 18 år registreras i Kronofogdemyndighetens register. Betalningsanmärkningar gör det svårt för barnet att senare i livet få hyreskontrakt, telefonabonnemang och vissa typer av arbeten.
Därför är det av stor vikt att dessa barn inte ska behöva gå in i vuxenlivet med skulder registrerade hos Kronofogdemyndigheten.

I en del fall kan barnet bli ersättningsskyldig redan från mycket unga år. I ett nyligen omtalat fall handlade det om en nioårig pojke som dömdes att betala 2 miljoner kronor i skadestånd. Pojken som var oförsäkrad hade lekt med tändstickor i en garderob hemma hos sin stödfamilj med den olyckliga konsekvensen att huset brann ned.

Pojken ifråga fick kallelse till rätten i eget namn men uteblev, vilket med tanke på hans ålder inte är så konstigt. Eftersom ingen företrädde pojken i rätten var risken mycket stor att han skulle få starta vuxenlivet med en helt omöjlig uppförsbacke. Endast tack vare att vårdnadshavaren i absolut sista stund begärde att rätten skulle jämka beloppet möjliggjordes en rimlig lösning. Hade vårdnadshavaren inte gjort detta hade 9-åringen haft en skuld på 2 miljoner. Det hade gett pojken ett livslångt ekonomiskt utanförskap. Det visar tydligt vikten av att markera för vårdnadshavare att de har ett ansvar för sina barn.

Jag tycker därför att det är riktigt att, som regeringen föreslår, markera föräldrarnas ansvar. Från den 1:a september kommer föräldrar att bli skadeståndsskyldiga om barnen begår brott, men det finns en övre beloppsgräns på 8500kr. Föräldrars reaktioner – eller avsaknad av reaktioner – i förhållande till deras barns och ungdomars beteenden har betydelse för risken för ungdomsbrottslighet.

Samtidigt är denna markering av att föräldrarna bär ansvar naturligtvis långt ifrån tillräcklig. I de fall det handlar om barn som växer upp under svåra förhållanden krävs tidiga förebyggande insatser från socialtjänst och skola för att möjliggöra för föräldrar att ta ett större ansvar för sina barns och ungdomars liv. Vi vill se ett gott föräldrastöd som bygger på de behov föräldrarna har, samverkan mellan mödravård och BVC, en skola som fångar upp och ger stöd till barn med svårigheter och en socialtjänst som tillsammans med andra nyckelaktörer arbetar förebyggande. Arbetet mot ungdomsbrottslighet måste bedrivas på bred front.

Barn i media

2010-01-26T13:23:00.004+01:00

På förmiddagen träffade jag den sammanslagna redaktionen hos UR för barn och ungdom. Jag var inbjuden för att diskutera barn i media. Mötet inleddes med mediaklipp från bl a Ett fall för Louise men även nannyprogram.

Det blev en bra diskussion. Jag förde fram barnkonventionens dubbla utgångspunkter - barnets rätt till skydd men samtidigt också barnets rätt att komma till tals och ses som en egen aktör. Media måste klara båda dessa utmaningar. Yttrandefriheten gäller också barn och unga. Samtidigt är barn ofta i en beroendeställning till vuxna och vid publiceringsbeslut måste media klara av att ta ställning till om detta är till barnets bästa eller om det kan få negativa följder för barnet. Allmänintresset att lära sig om föräldraskap kan exempelvis aldrig tillåtas väga tyngre än omsorgen om det enskilda barn som man - i värsta fall - tänkt illustrera problematiken med.

Ironiskt nog är det knappast de nyhetsredaktioner som bjuder in barnombudsmannen som har störst behov av att fördjupa den interna etiska diskussionen kring vad barnets rättigheter ska betyda i praktiken. I diskussionen fördes fram många kloka exempel på hur medarbetare inom UR har hanterat dilemman kring barn och publicering i media. Det är precis den här typen av överväganden och idéutbyte som journalistiken behöver mer av och det är det jag vill uppmuntra när jag har tagit upp med journalistförbundet om inte de etiska riktlinjerna för Sveriges journalister behöver moderniseras för att ge tydligare vägledning om barn i media.

Diskussionen om barn i media kommer att fortsätta under våren!

Avskaffa möjligheten att isolera barn

2009-12-18T13:24:00.004+01:00

Min uppfattning är glasklar: mot bakgrund av de allvarliga fel som har begåtts i samband med att barn har isolerats vid de statliga ungdomshemmen måste det starkt ifrågasättas om det överhuvudtaget ska vara möjligt att isolera barn.

Häromdagen meddelade Statens Institutionsstyrelse (SiS) att allvarliga fel har begåtts. SiS kom till den slutsatsen efter att tillsynsenheten granskat samtliga fall under 2008 och första halvåret 2009 då barn har isolerats (avskiljts) på ungdomshemmen. SiS granskning visar att barn har blivit isolerade felaktigt och att dokumentationen har varit bristfällig.

Nu visar Ekots fortsatta rapportering att ett annat problem skulle kunna vara att isoleringen i ett hundratal fall inte har avbrutits trots att barnet har lugnat ner sig och att lagens krav för isolering därmed inte längre är uppfyllt.

Det är uppenbart att det som lagstiftarna hade tänkt sig som en undantagsåtgärd i extrema situationer används i stor skala och att döma av SiS långt ifrån alltid korrekt. Nu är inte avskiljning heller vilken åtgärd som helst. Vi talar om ett av de mest långtgående ingripanden som staten kan göra mot ett enskilt barn - att låsa in barnet ensamt i ett kalt rum.

Det är också mot den bakgrunden riksdag och regering har varit tydliga med att det är en exceptionell åtgärd som inte får tillgripas hur som helst.

I den proposition som ledde fram till bestämmelsen om avskiljning konstaterade statsrådet att "Sålunda bör i princip isolering inte få förekomma under vården. Att en isolering kan få skadliga verkningar för den unge är numera allmänt känt. En annan sak är att det kan vara nödvändigt i vissa extrema situationer - tex när den unge under akut påverkan av alkohol eller narkotika eller av annan orsak är starkt "utåtagerande" - under kortare tid hålla den unge avskild för övriga vårdbehövande."

Justitieombudsmannen har så sent som år 2007 i ett beslut varit tydlig med hur SiS får tillämpa avskiljning. "Det är ett grundläggande krav att alla inskränkningar i de intagnas fri- och rättigheter i olika hänseenden har stöd i lag"./../ "Det är angeläget att den bestämmelsen inte tillämpas på ett sådant sätt att vården bedrivs i en gråzon och därigenom kan komma att ske på ett sätt som inte står i överensstämmelse med lagstiftningen."

SiS egen rapportering och den fortsatta granskningen av Ekot visar att avskiljning inte tillämpas på det sätt lagstiftaren avsåg samt att de "gråzonsproblem" JO pekade på för några år sedan kvarstår.

Sveriges regering har med andra ord anledning att ta rekommendationerna från FN:s barnrättskommitté om att skyndsamt se över nuvarande praxis och lagstiftning av tvångsmedlet avskiljning på stort allvar. Kommittén, som nyligen granskat hur Sverige uppfyller barnkonventionen, anser att avskiljning endast ska användas i mycket exceptionella fall, att den tillåtna tiden för avskiljning ska förkortas och att Sverige ska eftersträva dess slutliga avskaffande.

Även om jag välkomnar många av de åtgärder som SiS har vidtagit är jag inte nöjd. Det är bra att SiS har förtydligat interna anvisningar, utbildat personal och skärpt rutiner kring beslut om isolering. SiS förslag att begränsa den längsta tiden för isolering från 24 timmar till 6 timmar är också ett steg i rätt riktning.

Jag vill gå längre och föreslår följande förändringar för att stärka rättssäkerheten för barn och unga på de särskilda ungdomshemmen:

* De stora bristerna i hur isolering tillämpas och kritiken från FNs barnrättskommitté bör leda till att regeringen fattar beslut om lagändringar som förbjuder isolering av barn. Det handlar då om ändringar i lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga och i lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård.

* SiS bör få i uppdrag av regeringen att komplettera den granskning som myndigheten genomfört så att de barn och ungdomar som har isolerats får komma till tals. Det säger sig självt att en ordentlig granskning inte kan sägas ha gjorts om enbart den inblandade personalen får komma till tals. Också de barn som eventuellt har blivit felaktigt isolerade måste få säga sin mening.

* De barn och ungdomar som har blivit isolerade felaktigt måste få en ursäkt och upprättelse för det som har hänt och staten bör överväga någon form av kompensation.

* I syfte att stärka rättssäkerheten för barn som är omhändertagna av samhället - både inom ramen för de statliga institutionerna och i övrigt - bör två förändringar ske: det måste bli obligatoriskt att informera omhändertagna barn om deras rättigheter och det måste finnas ett enkelt sätt för de här barnen att slå larm vid missförhållanden, det senare skulle kunna lösas om ett särskilt barnombud inrättades vid Socialstyrelsens tillsynsfunktion.

Välkomna besked från Statens Institutionsstyrelse

2009-12-15T16:11:00.004+01:00

Allvarliga fel har begåtts och lagändringar krävs. Beskedet kommer från Statens Institutionsstyrelse (SiS) efter att tillsynsenheten granskat samtliga fall under 2008 och första halvåret 2009 då barn har isolerats (avskiljts) på ungdomshemmen. Läs SiS artikel på DN debatt

Jag är positiv till tydligheten i SiS besked. Det är bra att myndigheten visar att man tar rättssäkerheten på allvar och att missförhållanden lyfts fram i ljuset. De åtgärder som redan har vidtagits i syfte att stärka barnens rättssäkerhet är också positiva. Jag tänker särskilt på förtydliganden av interna anvisningar, utbildning av personal och skärpta rutiner kring beslut om isolering. SiS förslag att begränsa den längsta tiden för isolering från 24 timmar till 6 timmar är också ett bra steg i rätt riktning.

Under hösten har Barnombudsmannen skickat material om barnkonventionen till samtliga institutioner och vi har besökt fyra ungdomshem för att intervjua barn och ungdomar. I samband med dessa besök har vi haft mycket konstruktiva diskussioner med SiS och de hem vi har besökt. Våra slutsatser kommer att presenteras i Barnombudsmannens årsrapport nästa år.

Även om jag ser mycket positivt på det förändringsarbete som nu pågår tycker jag fortfarande att det finns utrymme för förbättringar på några punkter:

* Jag är till exempel kritisk mot att det inte tydligt framgår om och i så fall hur barn och ungdomar har kommit till tals i den fördjupade granskning som SiS nu har gjort av tidigare tillsynsbeslut. Det räcker inte att höra den inblandade personalen.

* De barn och ungdomar som har blivit isolerade felaktigt måste få en ursäkt och upprättelse för det som har hänt och man bör överväga någon form av kompensation.

* Den skärpta tidsgränsen för isolering är ett steg i rätt riktning, men jag anser att målet måste vara att barn inte isoleras på särskilda ungdomshem i enlighet med rekommendationerna från FNs barnrättskommitté.

* I syfte att stärka rättssäkerheten för barn som är omhändertagna av samhället - både inom ramen för de statliga institutionerna och i övrigt - bör två förändringar ske: det måste bli obligatoriskt att informera omhändertagna barn om deras rättigheter och det måste finnas ett enkelt sätt för de här barnen att slå larm vid missförhållanden, det senare skulle kunna lösas om ett särskilt barnombud inrättades vid Socialstyrelsens tillsynsfunktion.

Lyssna på Ekots inslag om isolering av barn

Tandvården och barn som far illa

2009-12-08T16:56:00.003+01:00

I morse deltog jag i ett informationsmöte för personalen inom specialisttandvården i Stockholm. Mötet handlade om tandvårdens anmälningsplikt vad gäller barn som far illa. Tandvården träffar nästan alla barn. Och de barn som inte kommer till tandvården bör man särskilt uppmärksamma. Sammantaget betyder det att tandvården följer barnen från 3 års åldern tills de blir vuxna.

Ofta glöms tandläkarna bort när lokala, regionala och nationella samverkansteam bildas för att planera insatser kring barn som far illa. Det är synd. Tandläkaren kan spela en nyckelroll. Mycket av det våld som drabbar barn kan upptäckas av tandläkaren. Barnens skador hamnar ofta i regionen från axlarna och uppåt. Mycket dålig tandstatus och massiva kariesangrepp kan också vara en tydlig indikation på omsorgssvikt, något som också ska anmälas.

Vid mötet i dag deltog också företrädare från sjukvården och socialtjänsten. En omedelbar åtgärd blev att inkludera tandläkarna i samverkansarbetet kring barn som far illa. Som barnombudsman har jag tidigare tillsammans med mina nordiska kollegor uppmärksammat hur viktigt det är att tandvården inkluderas och att tandläkare vet hur de ska agera vid misstanke om att barn far illa. Jag kommer att återkomma till frågan under 2010.

Skolsatsning för barn i familjehem

2009-12-04T08:40:00.004+01:00

I går besökte jag Helsingborg för att lära mig mer om hur skola och socialförvaltning samverkar för att ge ett bättre stöd till barn i familjehem. Det var fantastiskt roligt att möta stolta och engagerade kommunanställda. Psykologer, specialpedagoger och socialarbetare arbetar sida vid sida och uppnår tillsammans med lärare, familjehemsföräldrar och inte minst barnen själva häpnadsväckande goda resultat.

Det är knappast någon nyhet att barn som har haft en tuff start i livet och där samhället har blivit tvungen att ingripa och placera barnen inte alltid har strålande framtidsutsikter. Forskningen visar tydligt på kraftigt förhöjda risker för de här barnen att få mycket dåliga skolresultat och en väsentligt lägre utbildningsnivå. Riskerna är också betydligt större för att barnen senare i livet drabbas av missbruk, sjukdom och arbetslöshet.

När samhället omhändertar ett barn tar man på sig ett oerhört stort ansvar. Peter Danielsson som är kommunstyrelsens ordförande i Helsingborg skriver i ett brev om hur han ser på kommunens ansvar:

"Vid en familjehemsplacering tar samhället över ansvaret för barnets utveckling. Det innebär ett ansvar för att ge honom eller henne samma chanser i livet som vilken förälder som helst skulle ge sitt barn. Utbildning är den faktor som är allra viktigast för hur det går för barnet senare i livet, och det är också en faktor som är möjlig att påverka."

Jag kan bara instämma. Och de mycket goda resultat som Helsingborg har uppnått talar för sig själva. Två år efter skolsatsningen visar eleverna en signifikant högre kognitiv prestationsförmåga. Läshastigheten och medelvärdena i nästan alla pedagogiska tester har förbättrats. Relationer med andra har också förbättrats.

Barn som tidigare ofta vantrivdes i skolan och ibland upplevdes som mycket störande i klassrummet trivs nu istället och är på plats långt innan lektionerna ska börja.

Nu sprids Helsingborgs-modellen till fler kommuner. Som barnombudsman har jag i vårt remissvar på den nya skollagen föreslagit att alla barn som placeras ska ha rätt till samma typ av stöd oavsett var i Sverige de råkar bo.

Läs mer om mitt besök i Helsingborg

Dialog med Sveriges Television

2009-12-01T10:03:00.004+01:00

I går kväll hade Eva Hamilton, VD på Sveriges Television, bjudit in Barnombudsmannen och en rad barnrättsorganisationer för att diskutera barn i media. Bakgrunden är den kritik jag och andra har riktat mot bristande etik när barn i svåra situationer har exponerats på ett sätt som inte är till barnets bästa, bland annat i SVT.

Jag tycker att diskussionen blev bra. Vi kanske inte är överens i alla delar, men det var ändå ett konstruktivt samtal och jag tycker att SVT ska ha en eloge för att man vill problematisera frågan. Ibland kan avvägningarna vara svåra. Det är viktigt att barn får komma till tals men det är också viktigt att barn som har det svårt inte får det ännu svårare på grund av exponering i tv.

Mot den bakgrunden är det viktigt att föra samtalet om barn i media. Det finns inget enkelt facit, någon mall, att applicera. Rätt bedömning kan bara göras om journalister är medvetna om de risker som finns och genom att kombinera barnkonventionen med god journalistisk etik. Därför välkomnar jag att SVT är öppna för att fortsätta diskussionen om barn i media i ett mera publikt sammanhang lite längre fram i tiden.

Personligen är jag övertygad om att mycket vore vunnet om de svenska journalisterna kunde följa sina norska kollegors exempel och föra in skrivningar om barn i de etiska reglerna för journalister. I dag finns inte barn omnämnda trots att barnkonventionen är tydlig med att barn har särskilda skyddsbehov. Journalister bör göra särskilda överväganden både vad gäller arbetssättet, dvs hur intervjuer genomförs men också vad gäller de överväganden som krävs inför själva publiceringsbeslutet.

I tillägg till detta måste också granskningsnämndens regelverk ses över. Frågor om etiska övertramp måste kunna prövas där utan att vårdnadshavarnas godkännande krävs. De nuvarande reglerna gör det i praktiken omöjligt för nämnden att pröva program där barn riskerar skadlig exponering på grund av att föräldrarna önskar att barnet medverkar.

Missförhållanden på behandlingshem

2009-11-30T07:53:00.004+01:00

I morse medverkade jag i P1 morgon för att diskutera missförhållanden på behandlingshem för barn och unga. Bakgrunden är P1-programmet Kaliber som igår berättade om situationen på ett behandlingshem i Halland. I reportaget vittnade tidigare anställda samt elever på hemmet om kränkningar, glåpord och bestraffningar.

Jag vet förstås inte vad som har hänt exakt på just det här HVB-hemmet. Jag utgår från att tillsynsmyndigheterna gör en noggrann uppföljning där barn och ungdomar verkligen får komma till tals. I P1 morgon kommenterade jag det vi vet generellt om HVB-hem där en omfattande granskning presenterades i våras av Socialstyrelsen och länsstyrelserna. Den granskningen visade att säkerheten och tryggheten var otillräcklig för barnen i en tredjedel av hemmen. Barnen var otillräckligt skyddade mot övergrepp från personal, andra barn och besökare. Den slutsats som Socialstyrelsen drog var att i 40 procent av de undersökta HVB-hemmen måste dokumentationen förbättras för att säkerställa rättssäkerhet, transparens och effektiviteten i de behandlingsmetoder som används.

Professor Kjell Hansson vid Socialhögskolan i Lund som särskilt fördjupat sig i behandlingsmetoder menar att vi vet väldigt lite om vilken vård som används på HVB-hemmen. Det är både oacceptabelt och allvarligt. Vi talar ändå om barn och ungdomar som samhället har omhändertagit. Det är ett stort ansvar och ett stort ingripande. Barnen och även deras vårdnadshavare har rätt att kräva att den vård som ges är beprövad, utvärderad och att den ger resultat.

Från årsskiftet tar Socialstyrelsen över tillsynen från länsstyrelserna. Det ställer stora krav på en förstärkt och nationellt sammanhållen tillsyn. Barnen måste komma till tals bättre. Det är viktigt att barnen får kunskap om sina rättigheter och att de vet vart de kan vända sig om de känner sig illa behandlade. Jag anser att det vore mycket vunnet om Socialstyrelsen hade en särskild ombudsfunktion kopplad till tillsynen dit placerade barn och unga kunde vända sig för att få råd och stöd.

En annan viktig åtgärd är förstås att det ställs tydliga krav på de behandlingshem som ska tillsynas. Det duger inte att hemmen själva får definiera målen för god kvalitet i den verksamhet som de önskar bedriva. Det måste finnas en tydlig kravprofil i vad beställarna, kommunerna, önskar uppnå med behandlingen. Det krävs också en tydlig uppföljning i vilka metoder som används och en utvärdering på nationell nivå i vilka metoder som leder till att barnet får det stöd som barnet har rätt att kräva. En självklar utgångspunkt är då exempelvis att barnen får tillgång till god utbildning och åtgärder som förbättrar barnets hälsa.

Lyssna gärna på P1 morgon här

Barnkonventionen 20 år: att leva som man lär

2009-11-20T16:15:00.004+01:00

Jag är precis tillbaka på kontoret efter en intensiv dag. Först diskussion i TV4s morgonsoffa om barnkonventionen tillsammans med Malin Alfvén och Leo Razzak och därefter en heldag på nätverket för barnkonventionens hearing med regeringsföreträdare.

Ett hundratal barn från hela landet hade samlats i riksdagen för att fråga ut regeringen. Barnen hade förberett sig väl. Tyvärr var det endast Maria Larsson från regeringen som kom till utfrågningen. Inför en fullsatt förstakammarsal svarade hon utförligt och noga på frågor om alla möjliga politikområden. Även om Maria gjorde ett riktigt bra jobb så hade hon behövt fler kollegor på plats.

Via tv-länk från regeringskonferensen i Frösundavik utfrågades sedan Göran Hägglund och Jacques Barrot, vice ordförande i kommissionen samt Marta Santos Pais, FNs generalsekreterares särskilde representant mot våld mot barn. Barnen höll sitt tidsschema men regeringskonferensen försenades med följd att frågestunden krympte från den halvtimma som barnen hade blivit utlovade. En konsekvens av detta blev att inte alla barn hann ställa sina frågor.

Det är lite nervöst att ha förberett en fråga till en tung makthavare och många av barnen satt också som på nålar och väntade på sin tur att få fråga. När det sedan aldrig blev tillfälle att ställa frågan blir det givetvis ett rejält antiklimax och rätt så stor besvikelse för de barn som inte hanns med.

Tydligare kan det knappast heller illustreras att vi har en bit kvar i arbetet med att förverkliga barnkonventionen. Vid nästa "jubileum" hoppas jag innerligt att beslutsfattarna väljer att ta den tid de utlovat till att lyssna på barnen. Det blir ju faktiskt smått obegripligt att låta just den punkten stryka på foten till förmån för att istället lyssna på när andra vuxna talar om vikten av att låta - ja just det - barn komma till tals.

Nästa år hoppas jag att vi får se betydligt fler statsråd delta på barnens utfrågning. Det vinner inte bara barnen på. Maria Larsson tog med sig flera bra frågor tillbaka till Socialdepartementet efter att ha lyssnat på barnens kloka funderingar.

Ytterst handlar det om att förverkliga barnkonventionen i praktiken. Att våra makthavare lever som de lär.

Barnperspektiv i myndigheter

2009-10-19T18:24:00.003+02:00

Barnombudsmannen har fått i uppdrag av regeringen att följa upp myndigheternas arbete med att genomföra barnkonventionen. I år har vi tittat på 62 myndigheter. Läs årets rapport!

I den nationella strategin för barnkonventionens genomförande som riksdagen fattade beslut om 1999 så slogs det fast att barnkonsekvensanalyser ska göras vid alla statliga beslut som rör barn och att alla statligt anställda, vars arbete har konsekvenser för barn och unga, ska erbjudas fortbildning om barnkonventionen för att utveckla sin barnkompetens.

Den sammanställning som Barnombudsmannen gjort visar att det fortfarande återstår en hel del arbete innan riksdagens mål är genomförda. I många myndigheter har anställda fått fortbildning, men långt ifrån alla genomför barnkonsekvensanalyser eller säkrar på annat sätt att barnkonventionens huvudprinciper får genomslag när myndigheten ska fatta beslut.

För att öka takten i förändringsarbetet har Barnombudsmannen i år valt att fördjupa dialogen med några utvalda myndigheter. Vi har träffat Migrationsverket, Statens institutionsstyrelse, Socialstyrelsen, Skolverket, Skolinspektionen och Specialpedagogiska skolmyndigheten. Och vi har kallat Rikspolisstyrelsen, Brottsoffermyndigheten och Sida till myndighetsdialog.

De diskussioner vi redan har haft har varit mycket spännande och de kommande åren kommer en hel del kraft att läggas på att, tillsammans med ett antal myndigheter, bryta ned och konkretisera vad barnkonventionen kan betyda för just dessa myndigheter. Fortsättning följer med andra ord.

Med lite mindre fokus på att hitta exakt rätt ordalydelser i policydokument och med mer fokus på hur barnets rättigheter ska få reellt genomslag kan vi komma längre. Skolinspektionen har, för att nämna ett exempel, genom att tydligt fokusera på barnets bästa i hela verksamhetens målformuleringar kommit en rejäl bit på väg. Nu är inte barnkonventionen och barnkonsekvensanalyser ett sidospår som ska läggas till allt annat arbete. Det är en tydlig del av myndighetens huvuduppdrag och verksamhetens resultat kommer att mätas och följas upp därefter.

Skola för alla

2009-10-08T12:32:00.009+02:00

Jag träffade Erik som är 15 år för att han ville berätta för mig om sin skolsituation. Mot sin vilja blev han omplacerad från en vanlig klass där han fick stöd av en assistent till en specialskola. Han berättar om hur det känns att inte få några utmaningar i sitt lärande: "Det blev sämre än i typ ettan. Någon som inte var lärarutbildad. Jag fick göra samma saker som jag redan kunde."

Erik är långt ifrån ensam om sin berättelse. Jag har lyssnat till flera barn som är oerhört ledsna över det de uppfattar som ett svek från skolans sida. Förväntningar som inte funnits. Stöd som inte har getts. Men jag har förstås också fått höra motsatsen - om läraren som tog sig tid, som gav utmaningar och där resultaten har blivit häpnadsväckande bra.

När jag nu skickat in Barnombudsmannens svar till regeringen om vad vi utifrån barnkonventionen tycker om förslaget till ny lag för skolan så har jag haft Erik och de andra barn jag mött i mina tankar.

I vårt remissvar betonar vi att rätten till utbildning med utmaningar och stimulans måste gälla alla barn oavsett barnets utgångsläge i livet. Erik har diagnosen autism och för honom och flera andra av de barn med olika typer av funktionsnedsättning som jag mött hade skolan kunnat vara betydligt bättre på att se dem och utifrån en personlig utvecklingsplan ge dem rätt utmaningar.

Allra störst betydelse har skolan för de barn som är i en svår och utsatt situation. Barnombudsmannens expertråd med barn och unga som har varit placerade i samhällsvård vittnar om, vad de upplevt som, obefintlig eller undermålig undervisning på HVB-hem. Social forskning visar tydligt att tillgång till god utbildning och hälso- och sjukvård är bland de viktigaste framgångsfaktorerna för barn som är placerade utanför det egna hemmet. Enligt Bo Vinnerljung vid Socialhögskolan i Stockholm är utbildning till och med den starkaste skyddade faktorn för utsatta barns långsiktiga utveckling som vi känner till. Utbildningsresultat ger, enligt dessa studier, en starkare indikation på hur det kommer att gå för barnet än barnets sociala bakgrund.

Barnombudsmannens slutsats är att det måste tas krafttag för att lyfta skolans kvalité för barn som är i svåra situationer. Skolan får aldrig ge upp hoppet om ett barn. Och inget barn ska mötas med likgiltighet eller låga ambitioner. Varje barn som omhändertas av samhället måste få en skolpsykologisk och pedagogisk utredning i samband med placeringen och därefter måste ett systematiskt stöd ges i barnets skolarbete.

Möte med barnombudsmännen i Europa

2009-09-24T18:54:00.002+02:00

Anlände sent till Paris i går och mötet med nätverket för barnombudsmän i Europa. Det europeiska nätverket har växt i takt med att allt fler länder följt de nordiska ländernas exempel och inrättat barnombudsmän.

Huvudargumentet för att inrätta en nationell institution med uppgift att bevaka barnets rättigheter är att barnperspektivet lätt kommer i skymundan i centrala och lokala myndigheter. Lagstiftarna i de olika länderna har helt enkelt bedömt att det behövs en funktion med ett tydligt mandat från parlament och regering med uppgift att övervaka och driva på så att konventionen om barnets rättigheter får genomslag hos centrala och lokala myndigheter. Nu är vi fler än 25 barnombudsmän från olika länder representerade runt bordet och det är spännande att ta del av kollegornas erfarenheter.

Förutsättningarna ser naturligtvis olika ut i länder som Sverige, Storbritannien och Azerbadjan men det hindrar inte att vi ändå kan lära av goda exempel. Från svensk horisont kunde jag berätta om hur vi den senaste tiden bland annat lyckats få gehör för förändringar vad gäller skuldsättning av barn (landstingen) och isolering av barn på statens institutioner. Viktiga frågor som barn tagit upp med oss och där vi genom dialog med berörda myndigheter och riksdag och regering lyckats driva fram förändringar.

Barn till arbetslösa stängs ute från fritids

2009-09-17T20:46:00.003+02:00

Lilla Aktuellt har uppmärksammat att barn stängs av från skolbarnomsorg - eller fritids som de flesta säger - när deras föräldrar blir arbetslösa. Jag får både brev och telefonsamtal om hur djupt orättvist barn upplever de här besluten. Inte nog med att pappa eller mamma förlorat jobbet med allt vad det innebär av påfrestningar för familjen, med mycket kort varsel blir man som 8-åring avstängd från att vara med resten av sina klasskompisar när de går från skolan till fritids.

På många håll i landet går den stora merparten av alla barn på fritids i dag. Det innebär att det slår mycket hårt att som kanske enda barn i en klass bli utpekad som den som inte längre får vara med.

Skola och fritids arbetar ofta tätt tillsammans och i ett brev berättar en familj om hur alla barn i klassen utom två - 23 av 25 barn - fick en personlig inbjudan av sin fröken till en pysseleftermiddag på fritids med fikastund för föräldrarna. Jag tror de flesta av oss kan leva oss in hur jobbigt det måste kännas att vara ett av de två barn i klassrummet som inte fick något kuvert.

Fritids är inte heller bara ett ställe för kul lek med kompisar. Där ägnar man sig åt läxläsning och verksamheten har också ett pedagogiskt innehåll. Det är också mot den bakgrunden som lagen är tydlig med att fritids ska erbjudas i den omfattning som behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier eller barnets eget behov.

Det är skrivningen - barnets eget behov - som tolkas olika i Sveriges kommuner. En del kommuner betonar den viktiga pedagogiska roll som skolbarnomsorgen spelar och erbjuder därför verksamheten till alla barn. Andra kommuner gör en mer restriktiv tolkning och där kan det exempelvis krävas att föräldrarna är intagna på behandlingshem eller sitter i fängelse för att barnet ska slippa avstängning om föräldrarna inte längre förvärvsarbetar.

I förslaget till ny skollag räknas en lång rad möjliga situationer upp där en prövning ska kunna leda till att barnet inte avstängs från fritids. Dessa preciseringar kanske innebär att fler barn slipper avstängningar men samtidigt ställer jag mig frågan om det inte med utgångspunkt från barnkonventionen och principen om barnets bästa är betydligt enklare och rimligare att låta de barn och föräldrar som önskar få ta del av skolbarnomsorgen. I praktiken är det inte många fler barn det handlar om men för varje enskilt barn gör det naturligtvis milsvid skillnad.

Jag är oroad över en situation där barn stängs ute från kamrater och pedagogisk verksamhet på grund av föräldrarnas arbetslöshet. Vi vet hur viktiga kamratkontakter är för barn i den här åldern. Detta inte minst i områden med många familjer med svag ekonomi eller i familjer med invandrarbakgrund där det är viktigt att det svenska språket leks och lärs in genom social samvaro. Utvecklingen går mot ett livslångt lärande och barnets egen rätt ska, enligt min mening, väga tyngre än föräldrarnas anställning.

Se reportaget i Lilla Aktuellt här

I väntan

2009-09-10T15:17:00.003+02:00

Barn som kommer ensamma och söker asyl i Sverige fastnar i landets fyra ankomstkommuner. De väntar på att någon kommun vill ta emot dem. Tanken är att tiden i transitboende ska vara några dagar. Men så är det inte. Det saknas helt enkelt platser i Sveriges kommuner. Situationen är krisartad när alltfler barn tvingas vänta i veckor och månader.

I morse besökte jag Solna och ett transitboende för att lyssna på vad de barn som tvingas vänta har att säga. Barnen vill verkligen inte vara till besvär och de lyfter hela tiden fram hur tacksamma de är över att vara här och över den hjälp de faktiskt får. Samtidigt är det uppenbart att barnens situation är smärtsam. De saknar sina föräldrar, i en del fall har föräldrarna mördats. Barnen behöver en långsiktig trygghet. Asylutredningen måste starta och barnen måste få ordentlig tillgång till psykosocialt stöd och utbildning. Tiden i transit erbjuder inte detta mer än i form av kortsiktiga nödlösningar.

Det är barn och ungdomar som dem jag mötte i morse som betalar priset när Migrationsverket och Sveriges kommuner inte kan komma överens. Det är ovärdigt Sverige och det är inte förenligt med de krav som Barnkonventionen och FNs barnrättskommitté ställer.

Fler kommuner borde ta del av de positiva exemplen från de kommuner som tar emot de ensamkommande asylsökande barnen. Det handlar om barn med kraft och initiativförmåga. Det är förvisso en skyldighet att bistå dessa barn, men det är framförallt en förmån!

Samtal pågår om skollagen

2009-09-09T15:45:00.005+02:00

Barnombudsmannen har fått förslaget till ny skollag på remiss. Utifrån barnkonventionen ska vi granska lagförslaget och ge synpunkter. Nu i veckan lyssnar jag särskilt på barn med funktionsnedsättning och hur de upplever skolan. Vad fungerar bra och vad är viktigt att ändra på?

Jag är långt ifrån färdig med mina fokussamtal men så här långt kommer två saker igen i många av mina möten med barn: För det första vikten av att få känna sig trygg i skolan. Och för det andra behovet av att få utmaningar.

Båda de frågor som tas upp handlar i grunden om respekt. Att bli respekterad och slippa känna sig rädd i skolmiljön. Jag har fått ta del av fruktansvärda exempel på hur barn har känt sig otrygga genom hela sin skolgång. Resultatet har blivit förödande. Man berättar om hur skolan försökt ge extra stöd till barnet men där inga åtgärder hjälper eftersom grundproblemet är den otrygghet som barnet känner och som blockerar lusten och förmågan att lära.

Också frågan om att få bli utmanad handlar om respekt. Det räcker inte med att sänka trösklarna så att ett barn med rörelsehinder kan komma fram. Det handlar också om att ha ambitioner, att sätta ribban högt och tro på barnet. Jag har hört allför många exempel på hur skolan har upplevts som en förvaring. En klapp på huvudet och bra att du är här - men inga eller låga förväntningar. Också det förödande för det barn som drabbas och knappast respektfullt.

På fredag träffar jag fler barn och ungdomar för att prata skollag. Fortsättning följer.

Anmälningar, magkänsla och barns rättssäkerhet

2009-09-01T11:30:00.006+02:00

Barn som har haft en svår uppväxt präglad av våld i hemmet, psykiskt sjuka föräldrar eller missbruk i hemmet ställer ofta två frågor: varför var det så många vuxna som valde att inte se min situation? Och varför tog det så lång tid innan jag fick någon hjälp?

I går fick åtminstone den andra frågan delvis ett svar. Kommunförbundet i Skåne har undersökt hur kommuner i Skåne hanterar anmälningar till socialtjänsten om att barn far illa. Undersökningen visade på en skrämmande rättsosäkerhet för barnen. Tiden det tar för att bedöma om en utredning ska öppnas varierar kraftigt mellan kommunerna. Och ännu värre: i avsaknad av tydliga nationella riktlinjer för hur en förhandsbedömning ska göras är tjänstemännens "magkänsla" ibland avgörande för om det inleds en utredning eller inte. Det konstateras också att barn som bedöms vara i behov av samhällets stöd inte får detta. Och som rapportförfattarna skriver: "Frågan som väcks är om detta är rimligt och i enlighet med barnkonventionens och socialtjänstlagens intention?"

I går kväll medverkade jag i studion i Aktuellt för att kommentera rapporten. Mitt budskap är att det naturligtvis är helt oacceptabelt om bostadsorten avgör om barn som far illa får hjälp och stöd. Det är barnets behov som ska vara avgörande.

Jag konstaterade också att detta inte är någon ny kunskap. De senaste 15 åren har flera rapporter avslöjat samma rättsosäkerhet. Det finns stora variationer mellan kommuner, inom kommuner och mellan handläggare kring hur anmälningar till socialtjänsten hanteras och hur man bedömer om ett ärende ska gå vidare till utredning eller inte. FNs barnrättskommitté i Genève kritiserar också detta i sin senaste granskning av hur Sverige uppfyller barnkonventionen. Skillnaderna strider mot det grundläggande synsättet i konventionen om att barn ska behandlas likvärdigt och att barn som är i behov av stöd och skydd ska erbjudas detta.

Jag tror att vi på få andra områden skulle acceptera att våra makthavare saknar grundläggande kunskap. I dag vet inte ledamöterna av riksdagens socialutskott hur många fall om barn som far illa som anmäls till socialtjänsten, hur ofta utredningar inleds och vad dessa utredningar leder till. Och inte nog med att det saknas riktlinjer för hur socialtjänsten ska bedöma om en utredning ska öppnas, det saknas också nationella registerdata som möjliggör en effektiv uppföljning.

Barnskyddsutredningen tar flera steg i rätt riktning. Men de förslag som har lagts räcker inte. Barnombudsmannen instämmer i att det måste lagregleras hur lång tid en förhandsbedömning maximalt får ta. Men i tillägg till detta vill vi också att regeringen ger socialstyrelsen i uppdrag att utarbeta nationella riktlinjer för hur en sådan bedömning ska göras. Det krävs också att nationella jämförelsedata tas fram så att kvalitén i socialtjänsten kan följas upp och utvärderas.

I Norge ledde för några år sedan en liknande debatt om stora kommunala skillnader fram till att barnevernet delvis förstatligades. Jag föreslår inte ett så drastiskt steg i Sverige, men motsatsen att riksdag och regering inte säkerställer en nationell standard är inte heller rimlig. Regering och riksdag har ett ansvar för att barn som far illa behandlas likvärdigt över landet. Barnets rättigheter gäller i alla kommuner och det måste finnas tydliga rutiner och system som säkrar att barn som far illa inte faller igenom.

Filipstad som föredöme

2009-08-25T16:06:00.003+02:00

Tillsammans med Migrationsverket och Rädda Barnen vädjade jag nyligen till Sveriges kommuner att ta emot de ensamkommande flyktingbarnen. Situationen är ohållbar i de tillfälliga boenden där barnen väntar på en kommunplacering.

Frågan har väckt debatt i flera kommuner. Nu i dag såg jag exempelvis att kommunfullmäktige i Filipstad diskuterat vad man kan göra och att man där bestämt att fördubbla mottagandet av flyktingbarn.

Åsa Andersson som är enhetschef på arbetsmarknads- och integrationsenheten i Filipstad motiverar beslutet i Nya Wermlands Tidningen:

– Man möter barn som kommer från andra omständigheter än vad man är van vid och det kan vara svårt. Men om man satsar på det här är jag övertygad om att man får något positivt tillbaka.

De ensamkommande flyktingbarnen och Filipstad är att gratulera!

Ska det vara lagligt att slå barn?

2009-08-21T07:46:00.004+02:00

Ska det vara lagligt att slå barn? I Sverige besvarades den frågan med ett klart nej 1979. Då förbjöds kroppslig bestraffning av barn. Lagen har haft stor betydelse. Andelen barn som blir slagna har minskat kraftigt.

Sedan dess har många länder valt att följa det svenska exemplet: Österrike, Bulgarien, Costa Rica, Kroatien, Cypern, Danmark, Finland, Tyskland, Grekland, Ungern, Island, Israel, Litauen, Moldavien, Holland, Norge, Portugal, Rumänien, Spanien, Ukraina, Uruguay, Venezuela och Nya Zealand.

I dag avslutas den rådgivande omröstningen om Nya Zealand åter bör tillåta barnaga. Sedan lagen mot barnaga infördes 2007 har det förts en intensiv kampanj mot den. Argumenten känns igen från den svenska 70-talsdebatten. De som åter vill tillåta barnaga anser att resurser "slösas" på att utreda "milt" våld när fokus istället borde vara på det grova våldet. Man menar också att det är föräldrarnas sak att bestämma över vilka metoder som ska användas i uppfostran.

Kampanjen för fortsatt kriminalisering av barnaga frågar varför det ska vara tillåtet att slå just spädbarn och unga - de mest skyddslösa - när det inte är tillåtet att slå vuxna?

I Sverige vet vi att förbudet mot barnaga har haft en effekt också på det grövre våldet där tillhyggen används i misshandeln av barn. Även det grövre våldet har minskat när tröskeln höjts för att överhuvudtaget tillgripa våld mot barn. Den minskade toleransen i samhället mot att barn utsätts för våld har också lett till att fler fall anmäls till polis och socialtjänst och att barn som växer upp i farliga miljöer kan få stöd.

Vi har all anledning att känna glädje över att bo i Sverige där kroppslig bestraffning av barn har varit förbjudet i 30 år. Det betyder inte att arbetet tagit slut. Fortfarande utsätts barn för våld. Fortfarande argumenterar en del vuxna för att psykisk och fysisk misshandel av barn är mindre allvarligt än om samma sak sker mot vuxna. Den nu aktuella diskussionen på Nya Zealand påminner oss om varför det är viktigt att ständigt föra debatten om att även barn har mänskliga rättigheter.

Lagstiftningsarbete drar ut på tiden – små barn kommer i kläm

2009-08-20T08:58:00.004+02:00

I januari 2008 skrev Barnombudsmannen till migrationsminister Tobias Billström och framförde att det inte är rimligt att föräldrar tvingas lämna sina barn, i synnerhet spädbarn, och resa till sitt hemland eller annat land för att där ansöka om uppehållstillstånd på grund av anknytning.

Enligt uppgift från Regeringskansliet är målet att lagstiftningen som kan medge undantag från detta krav tidigast kommer den 1 juli 2010. Under den tid vi väntar på en lagändring kan många barn tvingas vara ifrån en av sina föräldrar under lång tid. Detta är inte acceptabelt.

Min uppfattning är att den undantagsbestämmelse som finns i nu gällande lagstiftning, och som ger Migrationsverket möjlighet att bifalla en ansökan om uppehållstillstånd på grund av anknytning även efter inresa till Sverige, används för restriktivt. Det finns rättsfall från Migrationsöverdomstolen där sökanden beviljats tillfälligt uppehållstillstånd på grund av att det inte ansetts skäligt att sökanden skulle behöva lämna Sverige för att ansöka om det uppehållstillstånd hon är berättigad till. I det fallet väntade makarna barn tillsammans och Migrationsöverdomstolen ansåg att en familjeseparation skulle innebära beaktansvärda olägenheter för dem.

Enligt artikel 9 i barnkonventionen ska konventionsstaterna säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom då behöriga myndigheter som är underställda rättslig överprövning i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. I artikel 10 i barnkonventionen står det att konventionsstaterna ska behandla alla familjeåterföreningar på ett positivt, humant och snabbt sätt. Artikel 10 ska tolkas i ljuset av artikel 9. Barnet har rätt till ett personligt förhållande och direkt kontakt med båda föräldrarna utom i de fall det står i strid med barnets bästa.

Barnrättskommittén som i juni i år lämnade sin rapport över hur Sverige lever upp till barnkonventionen uppmanar Sverige att göra allt för att konventionen ska bli en del av svensk lagstiftning. Tills dess att detta är genomfört rekommenderas Sverige att ge barnkonventionen företräde om det visar sig att nationell lagstiftning inte överensstämmer med vad konventionen säger.

I det svar regeringen skickade tidigare i år till Barnrättskommittén i Genève framhölls att "A division under the Minister for Health and Social Affairs, CRC Coordination, is responsible for pursuing child rights policy and thus also for ensuring that attention is given to the norms of the CRC in all proposed legislation, policy documents, programmes or other measures adopted by the Government."

Man betonade alltså att det inom regeringskansliet finns en barnkonventionssamordning som ska garantera att barnkonventionen ges genomslag i all lagstiftning m m som regeringen tar initiativ till. Frågan om familjesplittring är ett solklart sådant exempel där barnkonventionen har ställts på undantag. Det är bra att regeringen sedan länge har aviserat att en ändring kommer att föreslås. Som barnombudsman önskar jag att detta arbete prioriteras och att en ändring i lagstiftningen sker skyndsamt. Men även med ett snabbspår tar lagstiftningsarbete tid och därför måste de möjligheter som redan finns i nu gällande lagstiftning tas tillvara i syfte att undvika att föräldrar och barn skiljs åt.

Bättre experter finns inte

2009-08-19T18:35:00.005+02:00

Har precis avslutat ett möte med några av ungdomarna i vårt expertråd med barn och unga som själva har erfarenhet av att vara placerade utanför sitt hem. För mig som barnombudsman är det viktigt att ta del av ungdomarnas kunskap om hur det är att bo på ett särskilt ungdomshem eller på ett hem för vård och boende. Vad fungerar bra? Vad kan bli bättre?

I dag började vi med att fira de viktiga förbättringar som nu sker - tillsynen av de särskilda ungdomshemmen skärps och isolering av barn och unga ska följas upp bättre. Vi diskuterade också vad som borde stå i en folder som barnombudsmannen, i samverkan med länsstyrelserna i Kalmar och Jönköpings län, ska sprida till barn som bor på hem för vård och boende. Om två veckor ska expertrådet ses igen och då ska ungdomarna arbeta med foldern - vad tycker expertrådet att det är viktigt att man som barn får veta när man är omhändertagen?

Vi pratade också om det möte som jag ska ha med Statens institutionsstyrelses tillsynsenhet och Socialstyrelsen nu på fredag. Expertrådet påminde om de rekommendationer rådet har tagit fram för hur tillsynen bör gå till. Gruppen tyckte också att barn på särskilda ungdomshem borde få en folder om sina rättigheter. Som det är nu vet man inte vad som gäller och det är dåligt både för barnen och vårdhemmet, menade rådet.

Som alltid blir jag upplyft av att träffa expertrådet. Ungdomarna har så många kloka idéer och så mycket erfarenhet. Professorer i socialt arbete i all ära, men ingen är bättre expert på hur det är att leva och bo på institution än just de barn och ungdomar som är i den situationen. Vågar vi lyssna blir vården bättre.

Gömda barn ska få gå i skolan

2009-08-13T14:33:00.004+02:00

I dag har regeringen beslutat att tillsätta en utredning om rätt till skolgång för gömda barn, det vill säga för barn som vistas i landet utan tillstånd. I pressmeddelandet från regeringen framhåller utbildningsminister Jan Björklund att barn måste kunna gå till skolan utan att vara rädda för att just det ska leda till att de utvisas.

Det är ett mycket välkommet besked. Och det är efterlängtat! FNs barnrättskommitté i Genève har rekommenderat Sverige att ge alla barn rätt till skolgång. I samband med granskningen av Sveriges rapport till barnrättskommittén uttryckte kommittén också sin oro över att så ännu inte är fallet i Sverige. Barnombudsmannen har också lyft frågan till regeringen vid flera tillfällen, nu senast i vår årsrapport för 2009 som överlämnades till regeringen i mars.

Barn som lever som gömda eller på flykt eller under andra svåra förhållanden är i särskilt stort behov av att få tillgång till en fungerande vardag där rätten att gå i skola är en fundamental rättighet.

Enligt en uppskattning från Rädda Barnen lever mellan 1000 och 1500 barn gömda i Sverige idag. Barnen har inte valt sin livssituation. Dessa barn mår ofta mycket dåligt. De bär med sig upplevelser från krig och konfliktområden och lever i utanförskap med en skräck för att bli upptäckta. Barnen har ofta små möjligheter att vistas utomhus eller leka med andra barn. Avsaknaden av rätt till skolgång har förstärkt dessa barns isolering.

Barnkonventionen är tydlig. Alla barn har samma rättigheter oavsett vilken ställning i samhället de har, om de har uppehållstillstånd eller inte, om de lever gömda eller inte. Nu tar Sveriges regering ett viktigt steg mot att förverkliga även gömda barns rättigheter.

Ledande forskare om isolering av barn

2009-07-21T09:42:00.004+02:00

I lördags skrev sju av landets ledande forskare i socialt arbete ett tänkvärt debattinlägg i Svenska Dagbladet: "isolering hjälper inte utsatta barn".
Läs artikeln!

Forskarna konstaterar att det på 1940-talet fanns bestämmelser om att barn under 15 år inte fick hållas isolerade vid de skolor som tillhörde barna- och ungdomsvården (föregångare till särskilda ungdomshem) och förvånas över att motsvarande åldersgräns för isolering av barn inte finns i dag.

Forskarna anser att regeringen, i linje med FN:s Barnrättskommitté, bör gå betydligt längre än att ge SiS i uppdrag att göra en översyn av tillämpningen av avskiljning:

Det är dags för en bred kritisk diskussion om tvångsmedel mot barn och ungdomar: Är det över huvud taget acceptabelt att ha befogenheter som innebär isolering av barn och ungdomar?
Om så anses vara fallet, bör det finnas en nedre åldersgräns? Hur många barn måste isoleras? Hur skall kontrollen av ett sådant system se ut? Vilka skäl finns det att Sverige skall ha ett system som i ett nordiskt perspektiv är mycket långtgående när det gäller inlåsning av barn och ungdomar och hur rimmar det med FN:s konvention om barnets rättigheter?

Viktiga frågor som det finns skäl att återkomma till, inte minst vid den hearing om den sociala barn och ungdomsvården som jag inbjudit till i slutet av augusti.

Ungas säkerhet på nätet

2009-07-03T12:36:00.003+02:00

I morse hade Surfa Lugnt bjudit in till en paneldiskussion om ungas säkerhet på nätet. En stor panel med deltagare från bland annat Rädda Barnen, medierådet, Fryshyset och Friends enades om att vuxna måste engagera sig mer i vad barnen gör på nätet.

Nätet innebär i huvudsak något positivt för barn. Men precis som på andra arenor far barn illa också på nätet. Barn som drabbas av mobbning i skolmiljön drabbas också ofta virtuellt. Mobbningen sker genom SMS till mobilen, på chattforum, hemsidor och i mejlen. Den som drabbas har ingenstans att gömma sig från hetsen.

Barn använder alltmer tid till att finnas på nätet och den generation som är uppvuxen med nätet från start gör ingen skillnad mellan situationer på nätet och "in real life". Nätet är helt enkelt också en del av "real life". Men alltför ofta spelar vuxna en marginell roll i denna allt större delen av våra barns liv.

Den dåliga nyheten är att de allra flesta barn och unga, utan vår vetskap, redan har stött på internets avigsidor. Den goda nyheten är att de allra flesta barn är bra på att hitta strategier för att hantera detta. De blockar snuskgubbar och tipsar kompisar om vad som kan vara farligt.

Det som bekymrar mig mest är därför inte barn som lever i trygga miljöer med starkt stöd från familj och vänner. De kan förstås också fara illa, men risken är många gånger högre för barn som lever i social utsatthet. Barn som råkar illa ut på nätet har redan ofta råkat illa ut också utanför nätet. Barn som är i den situationen är mer mottagliga för vuxna som inte vill dom väl.

Som barnombudsman måste mitt fokus därför vara främst på de barn som inte får tillräckligt med stöd och uppmärksamhet hemifrån - och där upplysningssatsningar riktade mot föräldrar inte heller kan hjälpa. Hur kan vi hjälpa de barnen att få bra strategier mot nätets avigsidor och att bli mindre riskbenägna?

Jag är övertygad om att andra vuxna i de här barnens närmiljö kan spela en avgörande roll. Skolan och inte minst elevhälsovården måste tidigt se och uppmärksamma barn som är ensamma, utaatta för mobbning eller som på annat sätt far illa. De likabehandlingsplaner som alla skolor ska ha måste också täcka in de nya arenor där skolelever kan utsätta varandra för kränkningar och mobbning.

Fler barn vräks - nu krävs handling

2009-07-02T11:56:00.003+02:00

I dag på förmiddagen ska jag delta i ett samtal här i Visby om barn och vräkningar. Svenska kyrkan och organisationen Hela människan står som arrangörer. Det är ett aktuellt ämne och jag är oroad över utvecklingen.

Under 2008 blev 735 barn i Sverige berörda av avhysningar från boende. Trots att regeringen har antagit en nollvision om att inga barn ska vräkas fortsätter antalet barn som vräks att öka. Under de tre första månaderna 2009 vräktes 180 barn jämfört med 149 under samma period ifjol. Det är en ökning på 20 procent.

Jag är mycket bekymrad över att vräkningarna ökar. Det besannar också de farhågor jag uttryckte i vintras om att situationen kan förvärras när arbetslösheten ökar som en följd av krisen.

Det är traumatiskt för barn att mista sitt hem, det är en viktig del av tryggheten när man är barn - hela barnets liv påverkas. Många barn känner skam och skuldkänslor och relationer till kompisar och möjligheten att lyckas med skolarbetet påverkas negativt.

Samarbetet mellan socialtjänst, hyresvärdar och kronofogde måste förbättras. Det är oerhört angeläget att socialtjänsten i Sveriges alla kommuner har en handlingsplan för hur de ska agera när ett barn riskerar att vräkas. Att förebygga avhysningar av barn är inte bara en akut åtgärd för stunden, det är också en viktig insats för att barnet ska få en tryggare uppväxt.

Bra att underlätta för inhemska adoptioner

2009-07-02T11:22:00.003+02:00

I eftermiddag överlämnas adoptionsutredningen till regeringen. Utredningen väntas föreslå att barnets bästa alltid ska vara avgörande vid ett adoptionsbeslut samt att det ska bli lättare att genomföra inhemska adoptioner.

Jag välkomnar dessa förslag.

Det är inte rimligt att barn som inte kan återvända till sina biologiska föräldrar inom en överskådlig tid inte får en trygg förvissning om sitt framtida liv. Jag hoppas därför att barnskyddsutredningen kommer att lägga förslag som innebär att kommunerna i större utsträckning initierar vårdnadsöverflyttningar och adoptioner. Ett första viktigt steg tas i dag när adoptionsutredningen utifrån ett barnrättsperspektiv nu föreslår att det ska bli lättare att genomföra inhemska adoptioner.

Jag anser att för få vårdnadsöverflyttningar görs i dag även om undersökningar visar att det har blivit vanligare sedan lagen trädde i kraft. Jag menar vidare att möjligheten till adoption bör utredas för de barn som har placerats i familjehem i späd ålder och har hela sin känslomässiga förankring där.

Barn och unga som växer upp i familjehem eller på andra sätt behöver samhällets stöd under hela eller delar av sin uppväxt är i en utsatt situation. En grundläggande rättighet för dem är att få känna trygghet. Dessa barn måste få känna att de hör hemma någonstans samtidigt som de har rätt att ha kontakt och närhet till sin familj. Den barnskyddsutredning som nu ser över reglerna kring stöd och skydd för barn i utsatta situationer har bland annat att se över långsiktigheten i vården för barn i familjehem. I dag finns det en bestämmelse i socialtjänstlagen som innebär att när ett barn har varit placerat i samma familjehem i tre år ska socialnämnden särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om vårdnadsöverflyttning.

Det är också positivt att adoptionsutredningen väntas föreslå att anställda inom socialtjänsten ska få utbildning i adoptionsfrågan och att även sambor och inte bara gifta ska kunna adoptera sin partners barn.

30 år med förbud mot aga av barn

2009-07-01T17:39:00.003+02:00

I dag är det på dagen 30 år sedan ett uttryckligt förbud mot att aga barn infördes i föräldrabalken: "Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och god fostran. Barn ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling".

Eler som en riksdagsledsmot sa i debatten inför beslutet:

"I en fri demokrati som vår använder vi ord som argument, inte slag. Vi talar till människor och slår dom inte. Om vi inte kan övertyga våra barn med ord kan vi aldrig övertyga dem med våld".

Det är ett jubileum att känna stolthet över. På 1970-talet fick knappt hälften av barnen i Sverige stryk av sina föräldrar. I dag är det ungefär var tionde barn. Det är en revolutionerande förändring. Fler och fler länder följer nu i Sveriges spår och inför ett förbud mot att aga barn.

Samtidigt kan vi inte vara nöjda förrän alla föräldrar har insikt, kraft och kunskap att undvika att kränka sina barn. Fortfarande upplever många tusentals barn våld i familjen, direkt eller indirekt. Därför är det bästa sättet att fira 30 år med lagen mot aga att påminna om varför lagen finns och att den är aktuell nu också.

Föräldrar i utsatta situationer måste få stöd och metoder att klara sitt föräldraansvar. Barn måste få kunskap om sina rättigheter. Och vi måste påminna om att lagen förbjuder fysisk aga, men också annan kränkande behandling som att skambelägga barnet eller att isolera barnet på barnets rum, metoder som ibland förfäktas i "nannyprogram".

Äntligen upprättelse för Max, Maria och många andra unga

2009-06-29T13:27:00.005+02:00

Jag är stolt över den förändring av barn- och ungdomsvården som barn och ungdomar i mitt expertråd har bidragit till att sätta i rullning.

Det är en viktig upprättelse för de barn som fått uppleva isolering när Statens institutionsstyrelse och regeringen nu på flera punkter skärper regelverket. Ingen sommarpresent kan vara mer välkommen än just denna: äntligen tas det som barnen berättar om isolering på de särskilda ungdomshemmen på allvar!

Några av förändringarna:

- Reglerna skärps vid isolering.
- Alla institutionschefer, även de som har semester, har kallats till möte för - genomgång om hur isoleringarna ska gå till.
- Alla isoleringar från förra året ska granskas igen.
- Varje beslut om isolering ska från och med nu direkt skickas från ungdomshemmet till den högste chefen i regionen för granskning.
- Extra utbildningar för personalen ska genomgöras med externa experter.
- Personalen föreslås bli skyldig att anmäla missförhållanden enligt Lex Sarah.

Det är många steg i rätt riktning. Som barnombudsman är jag dock inte helt nöjd förrän vården har lagts om och det inte längre är tillåtet att isolera barn på ungdomshemmen.

Skyldighet att anmäla missförhållanden - Lex Sarah

2009-06-26T12:15:00.003+02:00

I dag finns det en skyldighet för personal inom äldre- och handikappomsorgen att anmäla missförhållanden. Nu föreslår regeringen att samma skyldighet ska gälla personal i all socialtjänst och även inom Statens institutionsstyrelse, SiS. Bestämmelsen ska också gälla för enskild verksamhet.

Det här är mycket positivt. När barn och unga är i samhällets vård måste vi göra allt vi kan för att säkerställa att missförhållanden inte förekommer. Det är bra för barnen, men också för personalen, att det blir tydligt vilket ansvar personalen har att ingripa när missförhållanden förekommer. I de här miljöerna där insynen ofta inte är så stor är det extra viktigt att det finns civilkurage att berätta när verksamheten inte fungerar som den ska och barn far illa.

Isolering av barn

2009-06-24T13:11:00.003+02:00

Ekot har i dag rapporterat om hur barn på de särskilda ungdomshemmen har isolerats vid flera hundra tillfällen enbart under hösten 2008.

Det är uppenbart att det som lagstiftarna hade tänkt sig som en undantagsåtgärd i extrema situationer används i stor skala och att döma av SiS dokumentation långt ifrån alltid korrekt. Ann-Kristin Westerlund som är tillsynschef på Statens institutionsstyrelse säger till Ekot att "vissa saker är skrämmande. Det verkar som den unge blir avskild för i princip ingenting."

Nu är inte avskiljning vilken åtgärd som helst. Vi talar om ett av de mest långtgående ingripanden som staten kan göra mot ett enskilt barn - att låsa in barnet ensamt i ett kalt rum.

Det är också mot den bakgrunden riksdag och regering har varit tydliga med att det är en exceptionell åtgärd som inte får tillgripas hur som helst.

I den proposition som ledde fram till bestämmelsen om avskiljning konstaterade statsrådet att "Sålunda bör i princip isolering inte få förekomma under vården. Att en isolering kan få skadliga verkningar för den unge är numera allmänt känt. En annan sak är att det kan vara nödvändigt i vissa extrema situationer - tex när den unge under akut påverkan av alkohol eller narkotika eller av annan orsak är starkt "utåtagerande" - under kortare tid hålla den unge avskild för övriga vårdbehövande."

Justitieombudsmannen har så sent som år 2007 i ett beslut varit tydlig med hur SiS får tillämpa avskiljning. "Det är ett grundläggande krav att alla inskränkningar i de intagnas fri- och rättigheter i olika hänseenden har stöd i lag"./../ "Det är angeläget att den bestämmelsen inte tillämpas på ett sådant sätt att vården bedrivs i en gråzon och därigenom kan komma att ske på ett sätt som inte står i överensstämmelse med lagstiftningen."

Ekots granskning visar att avskiljning inte tillämpas på det sätt lagstiftaren avsåg samt att de "gråzonsproblem" JO pekade på för några år sedan kvarstår.

Sveriges regering har med andra ord anledning att ta rekommendationerna från FN:s barnrättskommitté om att skyndsamt se över nuvarande praxis och lagstiftning av tvångsmedlet avskiljning på stort allvar. Kommittén, som nyligen granskat hur Sverige uppfyller barnkonventionen, anser att avskiljning endast ska användas i mycket exceptionella fall, att den tillåtna tiden för avskiljning ska förkortas och att Sverige ska eftersträva dess slutliga avskaffande.

Tandlös uppföljning?

2009-06-11T10:45:00.003+02:00

Har precis träffat styrelsen för Sveriges barntandläkare. Tandläkarna har en unik möjlighet att tidigt upptäcka när barn far illa antingen det handlar om omsorgssvikt eller om barn som utsätts för våld och övergrepp. Men en förutsättning är att barnen kommer till tandläkaren och att tandläkarna har mod och kunskap att anmäla missförhållanden till socialtjänsten.

Flera av tandläkarna vittnade om att "täckningsgraden" sjunker, dvs att andelen barn som kommer till tandläkaren är lägre nu än tidigare. Det stora flertalet barn kommer på kontrollerna, men det finns en växande grupp som inte dyker upp. Uppföljningen av de här barnen skiljer sig också åt mellan landstingen. Ibland nöjer man sig med ett påminnelsebrev till vårdnadshavarna och sedan aktualiseras barnet igen först om två år när det är dags för nästa koll. Den mest aktiva åtgärden har på sina håll varit att skicka en faktura för uteblivet besök där barnet i värsta fall också har setts som betalningsansvarig.

Konsekvensen, förutom en eventuell ekonomisk skuld till landstinget, är att barnet blir utan tandvård. Varför kommer då inte föräldrarna med sitt barn på utsatt tid? Erfarenheten från den nordiska konferensen om barn i utsatta situationer och tandvård är att det kan handla om allt från okunskap till allvarlig omsorgssvikt och i värsta fall svåra övergrepp mot barnet som vårdnadshavaren vill dölja. Det som krävs är under alla omständigheter en tydlig uppföljning från tandvårdens sida. Vad beror det på att barnet förnekas tandvård? Om barnet, trots upprepade försök, inte ges tillgång till tandvård är det viktigt att detta anmäls till sociala myndigheter.

Barntandläkarna och jag kunde förstås enas om att det här är en viktig och relativt bortglömd fråga. Tandvården ska ses som en del av det skyddsnät barn som far illa har för att upptäckas och ges stöd. Vi återkommer med ett gemensamt initiativ i frågan!

Satsa tidigt!

2009-06-03T14:45:00.003+02:00

Barnpsykiatrins kvalité skiftar så mycket över landet att den inte uppfyller hälso- och sjukvårdslagens krav om vård på lika villkor. Det slår Socialstyrelsen fast i dag när resultatet av en nationell tillsyn presenterades. Som barn med psykisk ohälsa beror det på var i landet du bor om du ska få bra vård. Det är helt oacceptabelt, konstaterar chefen för Socialstyrelsens tillsyn.

Som barnombudsman välkomnar jag förstås granskningen. Kritiken är dock knappast ny. Ett flertal undersökningar har pekat just på problemet med ojämn tillgång till barn- och ungdomspsykiatri. Det har till och med lyfts fram av den internationella barnrättskommittén i Genève i samband med att den svenska regeringens rapport om barnkonventionens genomslag i Sverige granskats.

En hel del positivt har hänt som förhoppningsvis kan vända utvecklingen. Köerna till barnpsykiatrin har kapats. Resurser har tillförts. Men fortfarande kvarstår problemet att många barn och unga inte får hjälp när de behöver. Vårdkedjan fungerar dåligt.

I rapporten "Satsa tidigt" pekade Barnombudsmannen på vikten av att ge barn och unga hjälp tidigt. Den psykiska ohälsan måste förebyggas och motverkas på ett tidigare stadium. Det kräver att socialtjänst, skola och primärvård ges rimliga förutsättningar. En viktig åtgärd är då att i den nya skollagen slå fast alla barns rätt till en fungerande elevhälsa där skolpsykologer och kuratorer ingår som en själklar del förutom sjuksköterskor och läkare.

Utfrågningen i Genève - lite plus och minus

2009-05-28T11:41:00.003+02:00

Kom hem sent i natt efter en lång dag med barnrättskommittén och granskningen av Sveriges rapport till barnrättskommittén. Kommittén var påläst och ställde många frågor till de svenska regeringsrepresentanterna. Flera i kommittén återkom till att Sverige är - och har varit - ett föredöme i arbetet för barnets rättigheter och att man därför har högt ställda förväntningar på Sverige.

Många viktiga frågor kom upp under utfrågningen, bl a situationen för barn på institution, gömda barns rättigheter, barns kunskap om barnkonventionen, försörjningskravet i anhöriginvandring, de regionala skillnaderna för barn i Sverige samt inte minst barnombudsmannens mandat och barnkonventionens juridiska ställning i Sverige.

Personligen är jag mest nöjd med att statssekreterare Karin Johansson hade en ödmjuk inställning till det faktum att förhållandevis få barn i Sverige vet om sina rättigheter. Här utlovades betydligt högra ambitioner från regeringens sida. Barn har rätt att känna till barnkonventionen.

Mest förvånad är jag över att regeringen inte tog tillfället i akt att ge tydliga svar till kommittén på de frågor som ställdes om situationen för barn på särskilda ungdomshem. Kommitténs oro för dessa barns rättigheter och frågan om regeringen kan tänka sig att ändra den lagstiftning som möjliggör att barn kan isoleras på institutionerna lämnades utan svar. Jag hade förväntat mig ett betydligt större engagemang från regeringens sida. De här barnen är i en mycket utsatt situation och de maktbefogenheter staten kan ta till enligt svensk lag är extremt långtgående - barn kan från 12 års ålder hållas isolerade i 24 timmar. Det får inte finnas minsta tvivel om att det regelverk som tillämpas står i överensstämmelse med Sveriges åtaganden enligt Barnkonventionen och barnrättskommitténs rekommendationer. Jag förväntar mig att regeringen noga kommer att följa upp vad barnrättskommittén skriver i sina slutsatser om Sverige som presenteras i mitten av juni.

Sverige svarar på frågor från barnrättskommittén

2009-05-27T13:09:00.003+02:00

Är på plats i Genève och utfrågningen av den svenska regeringen. FNs barnrättskommitté granskar just nu Sveriges fjärde rapport om hur Sverige förverkligar barnkonventionen.

Mötesrummet som har historiska anor - det var här den allra första deklarationen om barnets rättigheter antogs 1924 - är fyllt till bredden. Förutom barnrättskommittén med medlemmar från 18 olika länder är en manstark regeringsdelegation ledd av statssekreterare Karin Johansson på plats. Ett stort antal svenska frivilligorganisationer finns också representerade här förutom alla FN-organ.

Kommittén har under förmiddagen ställt ett stort antal frågor. Kommittén uttryckte oro över det faktum att så få barn i Sverige, bara en av fem, har hört talas om barnkonventionen. Det är särskilt oroväckande, menar kommittén, då mätningar i Sverige tyder på att fler barn än vuxna är positivt inställda till aga.

Enligt kommittén bör Sverige tydligt inkludera barns rätt till undervisning om barnkonventionen i skolans styrdokument, inte minst i den nya skollagen. De svenska regeringsrepresentanterna svarade att Sverige kan bli bättre på detta område och att man är beredd att göra vad som krävs för att se till att sprida information om barnkonventionen till professionella som arbetar med barn och direkt till barn. Ett annat svar som gavs är att frågan om skolans ansvar att förmedla kunskap om barnkonventionen har diskuterats i samband med framtagandet av ny skollag och att detta är i fokus.

Som barnombudsman välkomnar jag de tydliga beskeden från regeringen om att man avser att höja ambitionsnivån. Sverige har i samband med ratificerandet av barnkonventionen förbundit sig att se till att barn får kännedom om sina rättigheter. Det förpliktigar. I årsrapporten till regeringen föreslog barnombudsmannen att det ska framgå tydligt i skollagen att barn har rätt att få kunskap om sina rättigheter.

Kommittén tog också upp frågan om barn på särskilda ungdomshem och uttryckte sin oro för dessa redan utsatta barns rättigheter särskilt i samband med att barnen avskiljs i särskilda isoleringsrum. Kommittén frågade vem som representerar barnen när de är isolerade? Vilken utbildning personalen har? Kommittén frågade också om regeringen planerar att ändra den lagstiftning som möjliggör avskiljning (isolering) av barn? Den svenska regeringsdelegationen ska svara på dessa frågor under eftermiddagspasset. Jag återkommer!

Elever vägrar använda skoltoaletten

2009-05-13T14:52:00.002+02:00

I dag presenterade Barbro Lundblad, som är kursledare vid Sahlgrenska akademins barnsjuksköterskeutbildning, en viktig avhandling om grundskoleelevers arbetsmiljö. I avhandlingen visar hon att mer än varannan grundskoleelev hellre håller sig hela dagen för att slippa använda skoltoaletten när de är bajsnödiga. Var sjätte undviker helt att kissa.
Läs mer om avhandlingen här!

För barn med blås- och tarmrubbningar kan detta få allvarliga konsekvenser, enligt Lundblad.

Barnombudsmannen har för flera år sedan uppmärksammat frågan om elevernas arbetsmiljö. Lundblads avhandling visar att smutsiga och ohygieniska toaletter som avskräcker barnen från toalettbesök kan få hälsokonsekvenser. Tid att göra något åt snusket!

Den som är satt i skuld...

2009-05-11T17:57:00.004+02:00

...ett stort grattis till alla barn som har skulder till landstinget i Stockholm. Jag är glad att politikerna i landstinget har bestämt sig för att barnen inte längre ska ses som betalningsansvariga för de avgifter som landstinget tar ut när barnen och deras föräldrar missar en vård- eller tandläkartid.

Det är givetvis orimligt att en 3-åring som exempelvis kallas till en tandläkartid kan bli betalningsansvarig om mamma eller pappa inte kommer ihåg den bokade tiden. Det strider inte bara mot sunt förnuft, det är också djupt orättvist eftersom det ofta handlar om barn som är i en svår situation i övrigt. Det dessa barn behöver är naturligtvis inte straffavgifter som skjuter ekonomin i sank utan istället en tandvård som följer upp och ställer frågan varför barnen inte kommer till tandvården?

I dagarna deltog jag på en nordisk tandläkarkonferens om tandläkarnas viktiga roll i att upptäcka barn som far illa. En slutsats från konferensen är att tandvården alltför sällan tar sin anmälningsplikt på allvar. När barn systematiskt undanhålls tandvård eller tidigt drabbas av massiv karies finns det skäl att misstänka allvarlig omsorgssvikt hos barnens vårdnadshavare.

Personlig assistans med äventyr

2009-04-28T15:26:00.021+02:00

Träffade Veronica Hedenmark som
arbetar med personlig assistans och som har utvecklat VH kids som vänder sig särskilt till barn under mottot personlig assistans med äventyr.

Veronica är en eldsjäl med många kloka tankar om vad som krävs för att få in mer av barnrättsperspektiv. Egentligen är det inte så svårt. Barn med funktionshinder är i första hand barn. De har i den meningen inte särskilda behov. Deras behov ser i grunden ut som alla andra barns, men deras förutsättningar kan skilja sig åt.

Rådslag om ett säkrare internet

2009-04-28T15:18:00.003+02:00

På förmiddagen deltog jag i ett rådslag om ett säkrare internet för barn och unga. Socialminister Göran Hägglund stod som inbjudare. På mötet lyfte jag fram de erfarenheter som barnombudsmannen har.

Vuxna hör av sig till barnombudsmannen om den oro de känner för Internet och barns datoranvändning. Föräldrar är oroliga för vad barnen kan råka se på nätet men också för att barn sitter många timmar framför datorn för att surfa.

Barn och unga berättar däremot inte om datoranvändning eller nätet när de hör av sig. Däremot berättar de om hur de kan drabbas av mobbning, övergrepp, hot och hur de ibland kan känna sig otrygga. Dessa berättelser gör sällan någon åtskillnad mellan situationer "i verkligheten" (IRL) eller på nätet. Barnen kopplar alltså inte problemen till tekniken i sig. Barnen skiljer tydligt på mediet och innehållet. Det är tydligt att de som vuxit upp med Internet under hela sin barndom tänker på kommunikation via nätet på ett lite annat sätt än vuxna. De är, som forskaren Elza Dunkels har beskrivit det, nätets infödda. Vi som är födda före 1980-talet vi är däremot nätets invandrare, med samma terminologi.

För oss som är nätinvandrare gäller det med andra ord att betänka två saker.

För det första: lika lite som vi kan övervaka allt som sker i trafiken på våra gator och vägar eller för den delen lägga ned den, lika lite kan vi kontrollera vilka som använder nätet och på vilket sätt det sker. Vi måste helt enkelt gilla läget och hitta bra strategier för att hantera de risker och faror som finns – antingen det är när våra barn cyklar IRL eller när de kommunicerar via datorn. Precis som de nätinfödda måste vi låta bli att haka upp oss på nätet och tekniken. Vi måste, precis som många barn faktiskt också gör, istället hitta kloka strategier för att hantera problemen.

För det andra: vi måste se och bejaka det positiva som nätet innebär för de allra allra flesta barn samtidigt som vi funderar över vad en del barns utsatthet i detta sammanhang egentligen handlar om. Det senare är viktigt inte minst om våra strategier för barns säkerhet ska nå framgång.

Det är lätt att beskriva vad datorn och kommunikation via nätet gjort möjligt. För barn med funktionshinder – allt från barn med dyslexi till svåra rörelsehinder har denna teknikutveckling revolutionerat tillvaron. Barn som känt sig isolerade eller ensamma har hittat nya vänner och samtalsgrupper. Barn håller koll på vänner.

Internet öppnar en värld utan geografiska gränser eller begränsningar. Det är fantastiskt. Men myntets framsida är också dess baksida. Det finns, tror man, upp till en miljon barnpornografiska bilder utlagda på nätet. Bakom varje bild döljer sig ett fruktansvärt övergrepp. Vi vet att pedofiler använder de största och vanligaste chattarna för att försöka få kontakt med killar och tjejer.

En annan problematik handlar om kränkningar, rasism och mobbning. Barn som drabbas i skolmiljön drabbas många gånger också virtuellt. Precis som all annan kommunikation i den infödda generationen görs inte heller på detta område någon åtskillnad mellan IRL och virtuellt. Mobbningen sker genom SMS till mobilen, på chattforum, hemsidor och i mejlen. På flera sätt är detta förödande. Den som drabbas har ingenstans att gömma sig från hetsen. Inte ens hemmet är tryggt. Publiken är mångfalt större – hundratals, ja tusentals andra barn kan få ta del av mobbningen. Och den som kränker har valet att göra det ansiktslöst, att vara anonym.

Avslutningsvis åter till frågan: vad handlar en del barns utsatthet i detta sammanhang egentligen om? Vilka bör vara våra strategier för att hantera Internets dåliga sidor? Jag har inga färdiga svar men däremot några tankar:

För det första: låt oss inse att de allra flesta barn redan har mött Internets avigsidor och har utvecklat bra motstrategier för att hantera nätets risker. De blockar snuskgubbar och tipsar kompisar om det som kan vara farligt. Vi kan kort och gott lära en hel del på det här området av kloka barn.

För det andra: vuxenvärlden, vi som är invandrare i detta sammanhang, spelar ofta en mycket marginell roll i denna del av våra barns liv. Vi har sällan koll. Jag menar att detta är det enskilt viktigaste att förändra. I vår dialog med barn och unga – inte minst i vår senaste årsrapport - uttrycks mycket starka önskemål från barn att vuxenvärlden ska komma närmare rent allmänt i barns liv. Vara med. Lyssna. Förstå. Visa respekt. Och faktiskt också ibland sätta tydliga gränser. Föräldrar har ett ansvar för att barn surfar säkert. Som föräldrar måste vi veta att det våra barn gör på nätet är precis lika offentligt som det barnen gör i kön i skolmatsalen eller på ungdomsgården.

För det tredje: barn som råkar illa ute på nätet har redan ofta råkat illa ut också utanför nätet. Att leva i social utsatthet, att vara mobbad och ensam, inte bli sedd eller bekräftad ökar risken att drabbas också på nätet. Barn som tar risker på andra håll är mer riskbenägna också på nätet. Barn som lever i trygga miljöer och med starkt stöd från familj och vänner kan förstås också råka illa ut på nätet, men riskerna är större för barn som lever i utsatta miljöer. Ska vi verkligen lyckas i en strategi för att öka barns säkerhet på nätet får vi därför inte fastna i att titta allmänt på Internet som kommunikationsverktyg. Då krävs en tydlig fokusering på barn som redan är i utsatta situationer och hur vi bäst kan hjälpa de barnen att skaffa sig strategier att hantera Internets avigsidor bland alla andra risker dessa barn utsätts för.

För det fjärde och till sist: det viktigt att hävda den lagstiftning som faktiskt gäller. Hets mot folkgrupp, sexuellt ofredande eller olaga hot är naturligtvis lika otillåtet oavsett var det än sker och skolornas likabehandlingsplaner ska motverka mobbning oavsett i vilken teknisk form detta kommer till uttryck.

Magelungen på besök

2009-04-21T13:58:00.005+02:00

Det är lätt att kalendern fylls med möten. Listan på myndigheter, organisationer och experter som vill träffa barnombudsmannen är lång. Det är förstås kul och viktigt. Allra viktigast är dock att jag alltid har tid att lyssna på barn och unga. Det är i mötet med barn som jag hämtar både energi och kunskap. Ingen är bättre expert på hur det är att vara barn och ung nu i dag än just barnen själva.

I dag träffade jag fem elever på Magelungens skola i Stockholm. Magelungen är i huvudsak en skola för elever som är föremål för olika typer av behandlingsinsatser. Vi berättade om barnombudsmannens uppdrag och sedan blev det en bra diskussion kring de frågor som barnen tog upp. Vi pratade bland annat om barn och yttrandefrihet och vilka rättigheter barn har i mötet med socialtjänst och när man är föremål för barn- och ungdomsvård. En viktig sak vi kunde enas om är att barn måste få information på barns villkor om vilken åtgärd socialtjänsten har beslutat om och varför man har beslutat om åtgärden.

Att upptäcka barn som far illa

2009-04-20T10:34:00.003+02:00

På morgonen deltog jag i en utbildning på Karolinska sjukhuset för blivande barnläkare om barn och våld. Utbildningen arrangeras av MIO-gruppen som gör ett otroligt viktigt arbete genom att med tydliga rutiner i vården tidigt fånga upp barn som har drabbats av våld i hemmet. Erfarenheten är att sjukvården missar svåra övergrepp mot barn som beror på avsiktligt våld - exempelvis barn som har skakats - om det inte finns rutiner för hur dessa ärenden ska hanteras. Istället för att titta på föräldrarnas ekonomiska ställning eller sociala beteende är det enbart fakta som ska tala för om det behöver göras en fördjupad utredning. Med ökad kunskap bland personalen och bra rutiner upptäcks nu betydligt fler barn som drabbats av våld. Tidig upptäckt ökar förstås möjligheten för att barnet får rätt hjälp och kan också förhindra fortsatt barnmisshandel.

Från Barnombudsmannens sida berättade jag om hur barn och unga upplever mötet med akutsjukvården. Även om de allra flesta känner att de blir tagna på allvar så är det många som inte tycker att de blir lyssnade på. En åsikt som stämmer överens med de slutsatser som Statens Medicinsk Etiska Råd har dragit. Enligt rådet krävs en tydlig reglering av av underårigas ställning som synliggör barns behov och stärker barns ställning som patienter.

Som barnombudsman kan jag bara instämma i dessa slutsatser. Förutom tydligare lagstiftning, gärna inspirerad av vårt grannland Norge, behövs information till barn och unga som de kan förstå och fortbildning för personal i att tala med barn. Vården behöver också följa upp kontinuerligt hur barn och unga upplever mötet med vården. Här finns mycket inspiration att hämta från England.

Det handlar om utveckla en vård som är ännu mer barnvänlig. Ytterst handlar det om att barn ska ha förtroende för vården och våga prata om sin situation. Mycket kan upptäckas genom att studera de rent fysiska skadorna. Men ännu mer kommer fram, inte minst om de bakomliggande orsakerna, om barn vågar berätta.

Barn med skulder en fråga för riksdagen

2009-04-16T15:00:00.003+02:00

Socialminister Göran Hägglund har fått frågor i riksdagen mot bakgrund av att Barnombudsmannen och Kronofogden har uppmärksammat problemet med att barn skuldsätts i mer än hälften av landstingen. Om mamma och pappa missar en vård- eller tandläkartid så har en del landsting sett barnet som ansvarig för den avgift som då debiteras. En skuld som har tickat ränta och när barnet blir 18 år har inkassobolaget knackat på dörren för att begära in pengarna. En skuld som barnet många gånger inte ens har känt till att den existerat.

Det är glädjande att Göran Hägglund är tydlig i sitt svar i riksdagen: "Jag tycker att det är oerhört problematiskt att en majoritet av landstingen väljer att skuldsätta barn." Hägglund säger också att han har "initierat ett arbete inom departementet för att analysera konsekvenserna av nuvarande lagstiftning."

Det är mycket välkommet. De 12 000 barn som redan har skuldsatts väntar på en lösning. Och varje initiativ som innebär att vi kan hindra att fler barn skuldsätts måste applåderas. Barnkonventionen och svensk lag i form av föräldrabalken är tydlig i att föräldrar har ansvar för barnets vård. Där ingår också att skulder för vård (eller missade vårdbesök) inte rimligen får lastas över på barnet, varken av föräldrarna eller landstingen.

Skolan som frizon för hedersförtryck

2009-04-15T09:23:00.003+02:00

I Stockholm har socialborgarrådet Ulf Kristersson och skolborgarrådet Lotta Edholm presenterat en viktig kartläggning av hur många barn som får sin frihet beskuren av hedersrelaterade begränsningar.

Resultatet i studien väcker stor oro: Var tionde 15-årig flicka och fyra procent av pojkarna i Stockholm lever med hedersrelaterade problem som hårt begränsar deras liv. Och hedersproblem är den grundläggande orsaken för mer än hälften av alla flickor som omhändertogs enligt Lagen om vård av unga (LVU §2) under hela 2006. Aktstudien omfattar samtliga 28 tvångsomhändertagna ungdomar mellan 13 och 18 år. Nio av de totalt 17 omhändertagna flickorna hade utsatts för starka hedersrelaterade begränsningar och/eller hedersrelaterat våld. Två av elva pojkar hade utsatts för motsvarande allvarliga hedersrelaterade livsbegränsningar.

Studien visar att problemet med hedersförtryck kan vara större än vad som framgått i tidigare undersökningar. Men effekterna för de barn som drabbas vet vi dessvärre redan en hel del om. I sin yttersta form är förtrycket ett direkt hot mot barnets liv. Men även om förtrycket inte tar sig så dramatiska uttryck så kränker det nästan alltid barnets fundamentala rättigheter. Av undersökningen framgår att barn ofta hindras eller förmås att avstå från att delta i undervisningen i alla ämnen. I skriften De vill att jag ska vara osynlig (2005) uppmärksammade Barnombudsmannen problemet med att barn inte får delta i skolämnen.

Enligt Sara Högdins avhandling om utbildning på (o)lika villkor (Stockholms universitet, 2007) är 27 procent av de utlandsfödda flickorna och 17 procent av de utlandsfödda pojkarna förbjudna att delta i ett eller flera ämnen i skolan. Det kan jämföras med tre procent av de svenskfödda flickorna och pojkarna. Högdin menar att en av anledningarna till att skolor låter barn avstå från undervisning är konkurrensen mellan skolor. Föräldrarna hotar helt enkelt med att byta skola om inte barnet slipper ett visst ämne.

I de rundabordssamtal om bl a hedersförtryck som Barnombudsmannen har haft har många lyft fram att samhället i dessa situationer sviker barnen av rädsla för att ta konflikten. Barnombudsmannen menar att det är oacceptabelt. Skolan måste få stöd att tydligt hävda barnets rättigheter.

Alla barn i Sverige har rätt till en likvärdig utbildning. Skolplikten innebär både rätten och skyldigheten att delta i undervisning i alla ämnen. Samtidigt som detta måste markeras tydligt krävs ett bra stöd till skolor hur de ska hantera sådana här situationer. För att undvika att en mer strikt tolkning av skolplikten drabbar barnen krävs dialog med föräldrarna. De måste få kunskap om vad skolplikten innebär och inblick i vad som händer på lektionerna.

Brev om ömmande omständigheter

2009-04-14T16:56:00.003+02:00

Lägger en sista hand på det brev vi ska skicka till utvärderingsutredningen. Det är en viktig utredning som på regeringens uppdrag bl a ska titta på vilka effekterna blev av att ersätta humanitära skäl med ömmande omständigheter i utlänningslagstiftningen.

Barnombudsmannen har gjort en kort genomlysning av befintliga domar från Migrationsöverdomstolen. För att sammanfatta ett långt brev kort: vi menar att hittills avgjorda mål i Migrationsöverdomstolen om synnerligen ömmande omständigheter ger snävare ramar än vad utlänningslagen egentligen ger utrymme för.

I vår årsrapport till regeringen skriver vi därför att lagstiftningen måste bli tydligare och att ett särskilt lagrum bör införas om barnspecifika skäl för uppehållstillstånd. Barn måste synliggöras som individer med egna skäl för uppehållstillstånd.

Barnombudsmän - snart i hela EU

2009-04-07T20:53:00.003+02:00

Det tjeckiska ordförandeskapet i EU har bjudit in barnombudsmän från flera av medlemsländerna till konferensen om ett barnvänligt Europa. Tjeckien som funderar på att inrätta en barnombudsman vill veta mer om erfarenheterna i några andra medlemsländer. Jag berättar förstås om de svenska erfarenheterna. Vi fick en barnombudsman rätt tidigt, även om Norge var först. Nu följer de flesta EU-länder efter. En ännu viktigare framgång är dock att det svenska anti-aga förbudet har inspirerat till liknande förbud mot barnaga i många europeiska länder.

Det är förstås spännande att ta del av hur mina kollegor arbetar. Inte minst i Skottland tycks man faktiskt ha lyckats förändra en hel del för barn på lokal nivå. Som lokal myndighet vill man inte skylta med en dålig attityd i min årsrapport till det skotska parlamentet, skrattar Kathleen Marshall som är barnombudsman i Skottland.

Då flera ombudsmän med stor sannolikhet kommer till Sverige i samband med det svenska ordförandeskapet i höst blir det ett bra tillfälle att diskutera mer på djupet vad vi kan lära av varandra. Läs mer om det europeiska nätverket av barnombudsmän

Förbereder kommuniké för barnvänligt Europa

2009-04-06T14:05:00.013+02:00

Är i Prag för att tala på en konferens om ett barnvänligt Europa. Jag är inbjuden av den tjeckiska regeringen i samband med det tjeckiska ordförandeskapet i EU.

Flera deltagare har påpekat hur viktigt det är att vuxenvärlden tar ansvar för hur barn blir bemötta. Vill vi skapa ett barnvänligt Europa måste vi fråga barn och unga och lyssna på deras upplevelser. Spännande att höra att det som var fokus för vår årsrapport - vikten av att vuxna lyssnar mer på barn - också står högt på EU:s dagordning.

I den kommuniké som förbereds från konferensen ingår en tuff skrivning om vikten av att barn får kunskap om mänskliga rättigheter. Det är ett ställningstagande som förpliktigar. Även i Sverige.

"Institutionsvården har inte förändrats nämnvärt på 100 år"

2009-04-03T15:56:00.012+02:00

Idag fick vi besök av Carolina Överlien som berättade om sin avhandling från 2004. Den handlar bland annat om hur personalen talar om sexuella övergrepp med tonårsflickor på särskilda ungdomshem.

Carolina är Fil.Dr. och forskar sedan ett par år i Norge på Nationellt kunskapscenter om våld och traumatisk stress. Hon sitter även med som expert i Utredningen om vanvård i den sociala barnavården. Utredningen tillsattes efter att TV-dokumentären Stulen Barndom (2005) visade att det hade förekommit våld och övergrepp på svenska institutioner för barn och ungdomar under årtionden. Utredarna började granska preskriberade fall där personer i vuxen ålder fick berätta om kränkningar och övergrepp som skett i barndomen, från femtiotalet och fram till 1983.

— Institutionsvården har inte förändrats nämnvärt på hundra år, säger Carolina.

Vi förvånas och upprörs över att vissa arbetsmetoder som används på svenska institutioner inte förekommer alls i andra länder. Institutionerna är slutna system med bristande insyn där tonåringarnas möjligheter att komma till tals är mycket små.

Ladda ner delrapporten
Avhandlingen från 2004

Kväll med P4 Junior

2009-04-02T21:08:00.004+02:00

Efter att ha ägnat hela dagen åt anställningsintervjuer var det riktigt kul att som omväxling få ägna kvällen åt inspelning av P4 Junior. Frida och Nassim är otroligt bra och det är alltid mycket skratt i studion när programmet spelas in. Jag var inbjuden för att diskutera Barnombudsmannens årsrapport. Programmet sänds som alltid på lördag morgon kl 07.45 i P4. Lyssna då! P4 Juniors hemsida

Resultat för Maria

2009-04-01T09:14:00.008+02:00

I dag firar vi en viktig framgång, inte för oss själva, men för Maria och andra barn som vistas eller har vistats i samhällets vård. Någon vecka efter att jag började som barnombudsman i november 2008 träffade jag Maria som berättade om hur hon som 13-åring togs in på institution.

Maria har många kloka tankar om hur institutionsvården av barn och unga kan bli bättre. Mycket av det hon och andra barn har berättat för oss har legat till grund för Barnombudsmannens arbete för att stärka barns rättsäkerhet inom institutionsvården.
Läs vad Barnombudsmannen har sagt

För någon vecka sedan träffade vi företrädare för Statens Institutionsstyrelse (SIS)och hade bra diskussioner om bl a reglerna kring när och hur barn avskiljs (isoleras) i särskilda rum. I går berättade SIS på sin hemsida att man nu tänker intensifiera sitt arbete för att säkerställa att all personal har kunskap om hur avskiljning ska användas och dokumenterar det som händer.
Läs mer om vad SIS vill göra

Detta är förstås väldigt bra! Och det var extra roligt att i går kunna berätta för Maria om detta. Det är ju tack vare henne frågan har blivit aktuell.

Lunchsnack om årsrapporten

2009-03-31T17:46:00.003+02:00

Tar mig snabbt tillbaka till kansliet. Där väntar några ungdomar från olika organisationer som vi bjudit in för att diskutera årsrapporten över en lunch. Det blir ett spännande samtal och flera av de resultat som vi visar i undersökningen bekräftas i diskussionen. Temat för årsrapporten är att vi vill att vuxna ska våga komma närmare unga - att vi som är vuxna på allvar måste intressera oss för hur barn tycker att de blir bemötta.

Svenska Dagbladet ringer och frågar vad barn och unga som blir dåligt bemötta kan göra. Jag svarar att det förstås beror på situationen. Om den vuxna är hotfull kanske det trots allt är bäst att be någon annan vuxen i närheten om hjälp. Handlar det om dåligt bemötande eller nonchalans kan det ibland hjälpa om man frågar igen och tittar personen i ögonen - ursäkta, men vad är det du säger? Eller: jag tycker att det är tråkigt att du blir så arg, jag vill bara...

Funkar inte det kan man alltid vända sig i efterhand till någon annan vuxen som bestämmer - bibliotekschefen, kundtjänst i lokaltrafiken osv och berätta vad man har upplevt. Det hjälper kanske inte just dig, men det kan hindra att andra barn behandlas dåligt. Naturligtvis kan man också alltid skriva eller ringa till oss på Barnombudsmannen förstås! Vi kan ge dig tips. Men din information är också viktig för oss. För att kunna påverka de som bestämmer behöver vi veta hur du och andra barn upplever er situation.

Möte på slottet

2009-03-31T17:44:00.002+02:00

Direkt efter pressträffen åker jag till Slottet för att delta på ett möte som Drottningen inbjudit till. Hon har samlat alla barnrättsorganisationer i Sverige - Bris, Rädda Barnen, Ecpat, Plan mfl - och Barnombudsmannen som enda myndighet för att diskutera vad vi kan göra tillsammans för att uppmärksamma att barnkonventionen fyller 20 i år.

Vi är alla överens om att det inte är okej att bara var femte barn i Sverige känner till barnkonventionen. Barn behöver känna till sina rättigheter av flera skäl. Ett är att barn som vet om sina rättigheter snabbare slår larm och ber om hjälp när och om vuxna i barnets närhet behandlar barnet illa. Det finns med andra ord en viktig skyddsaspekt i detta.

Nu måste jag jaga vidare till lunchen med ungdomsorganisationer...

Fredrik

Pressträff på kansliet

2009-03-31T14:00:00.005+02:00

Fredrik småspringer tillbaka till kontoret för att leda pressträffen 09.30 på kontoret, där ett tjugotal journalister väntar.

Tove Strömberg från Revisionsföretaget Öhrlings PricewaterhouseCoopers är inbjuden för att berätta om ett upprag som de utfört åt Barnombudsmannen i ett antal kommuner.

Beställ och ladda ner årsrapporten "Kom närmare"

Överlämnar årsrapport till Göran Hägglund

2009-03-31T13:57:00.002+02:00

Klockan 09.00 är det dags för mötet med socialminister Göran Hägglund på Fredsgatan för att officiellt överlämna årets rapport till regeringen. Fredrik Malmberg gör en snabb presentation av innehållet i rapporten.

Tidig morgon på kansliet

2009-03-31T13:54:00.001+02:00

Fredrik blir mött tidigt på morgonen av DN-journalisten Marina Nilsson hemma vid bostaden i Täby. Marina ska följa barnombudsmannen under en dag på jobbet.

Vid åttatiden lägger Fredrik och pressansvarig Ulla Tillgren sista handen vid dagens pressmeddelande samtidigt som DN:s fotograf Elis Hoffamn tar några bilder.

Välkomna till Barnombudsmannens blogg!

2009-03-30T18:19:00.001+02:00

Från och med idag ska vi berätta för dig och alla andra vad vi gör på dagarna. Och inte bara Fredrik Malmberg bloggar, även andra medarbetare berättar om sina uppdrag och tankar kring barns rättigheter och arbetet med barnkonventionen i Sverige.

Barnombudsmannens huvuduppgift är att företräda barns och ungas rättigheter och intressen med utgångspunkt i barnkonventionen. Myndigheten ska utbilda och informera om barnkonventionen, men också bevaka hur konventionen efterlevs i samhället. Genom den här bloggen hoppas vi att vi ska få snabb kontakt med er i olika frågor. Vi hoppas också att kunna förmedla en ny bild av hur mycket arbete som görs kring barnens rättigheter i Sverige.

Vi ser fram emot era kommentarer!
Mycket nöje!